Jag publicerar det här i “tankar och känslor” istället för “filosofi” eftersom det är ett forum jag känner mig tryggare i (min egen uppfattning om filosofi verkar vitt skild från de flesta andras uppfattning om filosofi). Och till stor del handlar det om spretiga, outvecklade tankar. Fritt fram att skriva spontana reaktioner, ge tips, ställa frågor eller vad som! Har inte fått respons på tidigare texter jag publicerat så jag ska väl inte förvänta mig mer nu heller, men jag har i varje fall försökt. Anledningen att den här första texten är på engelska har inte att göra med att jag tror mig vara särskilt bra på språket,,.. men ett par av mina vänner som jag tycker om att diskutera med förstår inte svenska.
A theory of communication
This is a theory where I consider a sender, a message and a receiver, and accept all these three parts as holders of their own truth with specific importance. Instead of claiming one objective truth in communication, I consider there are three different kinds of subjective and independent truth. I will give an example of how one can interpret them out of the message:
”It looks like a huge mushroom, but the stick is made of silver and the roof is made of cloth”
1. The truth of the sender
The truth of the sender may be whatever is in mind of the sender when sending the message. It could for example be; 'she wants to describe an umbrella', 'she wants to make a description of an umbrella understandable for a child', 'she rather writes poetic than adequate', 'she is thinking of umbrellas because it is a rainy day'... etc.
2. The truth of the message (or “message's truth according to a third-part-judge”)
When speaking of the message's truth I find it reasonable to take a third part, “a judge”, into consideration, and say that the message's truth is it's truth/meaning according to this third-part-judge (a message cannot hold any truth in itself, it needs some kind of interpretation). We may regard the judge as an imaginatory person with highest status in the current context,***(note below) and thus the truth of the message is how this person would interpret it.
If the present context is French: the message may lack meaning according to the judge (no English words in French dictionnary). If it's in “children's language”: the truth of the message may be that it is a suiting description of an umbrella. If it is a certain academic context though, we may assume that it is improper and provoking use of langage. If it's presented in a forum of knowledge: the truth of the message may be that it's a description of an umbrella or that it doesn't describe an umbrella (all depending on how tolerant this current judge is).
3. The truth of the receiver
The truth of the receiver may be any reaction by the receiver when recieving the message. It can be anything from most conscious thoughts to the complete state of mind of the person. It may be a response to the message saying: 'this is a description of an umbrella' or 'this tries to describe something which I don't know what it is', but it may also be something which doesn't try to interpret the text in any immediate sense: the receiver may just think of that mushroom is tasty and says out loud 'oh, wouldn't it be great with mushroom-pie for dinner tonight?'. Or he doesn't even care about listening to the message, because he is convinced of that the sender has nothing out of interest to tell him (maybe they broke up only a month ago, and now he's fed up of her).
The philosopher and the scientist (how they would present an umbrella differently)
My basis is that philosophy is about understanding/realization, and then not any particular kind of understanding, but understanding in general. What differs the philosopher from the scientist is not that the philosopher asks “what is the meaning of life?” and the scientist asks “how quick can a cheetah run?”. The thing that differs them is that the scientist goes looking for answers out in nature, while the philosopher's accomplishment is to find answers in his own mind or out of the receiver's mind. The scientist is someone who gathers information (experiments, surveys etc.) and distributes information (publish dissertations, takes part in scientific conferences etc.) while the philosopher only treats already gathered information or innate sense/intuition (figuring what is logical, what makes sense).
This view on philosophy is maybe most plainly presented by Socrates, who got famous by his “elenchus”/childbirth-technique. The elenchus was a method Socrates used to entice the truth from his pupils (often young boys) by only asking them questions without making any statements himself. What it makes clear is that he wasn't interested in anything but inherent truth. He couldn't for example entice the answer of how quick a cheetah can run, by asking the ones who didn't know it since before. But he could make his pupils, by only asking appropriate questions, come to the realization of how to solve the hypotenuse of a right-angled triangle.
Imagine a scientist and a philosopher both getting the task to describe an umbrella. The scientist who has a role of being an informer assumes that his listener doesn't know what an umbrella is, and therefore it is important for him to give a “correct” description of an umbrella, that preferably includes everything which the concept “umbrella” applies and excludes everything which it doesn't apply. The philosopher, on the other hand, assumes that his listener already know what an umbrella is, and his only task is then to make something in order to entice that inherent truth. It doesn't need to be anything that describes the form or function of an umbrella, but it may simply be something to awake associations of it. Say Mary Poppins. (What's the point of describing an umbrella to someone who already knows it? Well, we may imagine the receiver as someone who've lost (or never had) connection between the word “umbrella” and the concept umbrella (for example a foreigner who isn't very familiar with English language, but sure would know of the concept)).
***Note: We may choose to interpret the judge in the narrow sense, as someone who doesn't tolerate anything but perfect logics, or we may interpret him as an infinitely tolerant person, who never claims anything about right or wrong (philosophic discussion tend to hover between these two extreme standpoints on truth (which I think is unfortunate)). However, what these two judges have in common is that they've never visited planet earth, and don't know what a human is. In case we take interest in things that got to do with specific human conditions, they can't be of any help for us.
Tankar om kommunikation och filosofi
Moderator: Moderatorgruppen
Kommentarer till "theory of communication"
Jag fick inspiration att skriva den här texten efter jag läst Pierre Bordieu. Hans nyckelbegrepp “habitus”, “kapital” och “fält” tänker jag mig ha ungefär motsvarande betydelse i begreppen jag använder i den här texten “sanning”, “status” och “kontext”. “Meddelandets sanning” skulle i Bordieus termer kunna beskrivas som “habitus hos en imaginär person med högsta tänkbara symboliska kapital inom ett gemensamt fält för avsändare och mottagare” (det blir inte riktigt samma sak, men ändå ungefär som jag tänkt mig tror jag (rätta mig om jag har fel)).
...
En svensk-indisk filosof vid namn Harald Davidsson skrev:
Jag vill varken argumentera för eller emot någon objektiv sanning, men vad jag menar är att den objektiva sanningen förefaller fullkomligt okänd och därför också fullkomligt ointressant (och i princip är det väl samma sak som att säga att det inte finns objektiv sanning). Vad jag gör är att ersätta en människofrämmande obegriplig objektiv sanning med en mänsklig låtsas-objektiv sanning (jmf Mackie error-teori). Den låtsas-objektiva sanningen innefattar vad många fått för sig är objektivt (och av behändiga skäl gärna kallas för objektivt), men i själva verket är det bara en annan form av subjektivitet (truth according to an imaginatory person with highest status in the current context).
---
Meddelandets sanning måste såklart vara kontextberoende!
I moralfilosofi brukar man diskutera betydelsen av värdeord, så som “bra”, “dålig”, “rätt” och “fel”. Vanlig fråga är till exempel, vad som menas med påståendet “det är fel att döda”, och alternativa svar på frågan brukar till exempel vara att ett sådant påstående betyder “usch för dödande!” (emotivism) eller “jag dödar inte” (en form av värdenaturalism(?)) eller “det är universell sanning att dödande är fel” (värdeobjektivism). I dessa fall ser man inte meddelandets sanning som kontextberoende. Detta är märkligt.
Anta att en seriemördare kidnappar en pacifist, och talar till pacifisten med en tillgjord röst “det är fel att döda!” och sen skrattar hånfullt. Är det rimligt att tolka detta påstående som “usch för dödande!” eller “det är en universell sanning att dödande är fel”? Nej knappast, i denna kontext är det till exempel mer rimligt att tolka påståendet som en sarkasm. (Och jag som skrivit påståendet “det är fel att döda!” flera gånger i den här texten, detta tolkas väl rimligast som att jag skrivit det för att exemplifiera. Jag har inte uttryck någon särskild åsikt huruvida dödande är fel.)
---
Meddelandets sanning behöver inte vara en logisk sanning, utan det kan vara en socialt etablerad överenskommelse. Anta att avsändaren säger “jag anar ugglor i mossan”. Meddelandets sanning behöver då inte handla om att avsändaren tror sig se ugglor som kryper runt i mossan. Det förväntas ofta bara betyda att avsändaren anar oråd på ett eller annat sätt, eftersom det är en socialt etablerad överenskommelse att påståendet ger uttryck för detta.
---
Anta att en pojke får lära sig av sina föräldrar att ett annat ord för fågel är “haj”. Han ser en dag en fågel flyga förbi sitt fönster och säger då till sin kompis “en haj flög förbi mitt fönster”. Kompisen som vet vad en haj är för någonting, men inte vet huruvida de kan flyga eller inte, litar på vad pojken säger, och tänker “en haj flög förbi hans fönster”. En mer bildad person är däremot av åsikten om att hajar inte kan flyga och menar därför att det inte flög någon haj förbi fönstret.
Avsändarens sanning: Han såg en “haj”, dvs en fågel, flyga förbi fönstret.
Mottagarens sanning: Pojken såg en haj flyga förbi fönstret.
Exempel på en domares sanning: Mottagaren tolkade meddelandet korrekt, men misstog sig om sanningshalten. Avsändaren hade fel, det flög ingen haj förbi fönstret.
Notera: Enligt pojken flög det en haj förbi fönstret och enligt domaren flög det ingen haj förbi fönstret, men ingen av de har objektivt rätt eller fel. Den enes begreppsvärld har inget nödvändigt företräde framför den andres.
Notera 2: Bara för att mottagaren gjort en “korrekt tolkning” betyder det inte att hon förstått avsändaren. Det finns ingen bindande länk i uppfattning mellan domare och avsändare (och detsamma gäller att det inte finns bindande länk mellan domare och mottagare – i ett annat exempel kan det vara en avsändare som har begreppen klart för sig men en mottagare som “misstolkar”).
---
En flicka känner till melodin till en känd sång. När hon försöker sjunga den träffar hon fel i sångens tredje ton, det ska vara ett G men hon råkar istället sjunga F. Hennes lyssnare som inte hört sången förut förstår inte att hon oavsiktligt gör ett misstag, utan tolkar det att sången ska vara så som hon sjunger det. Lyssnaren tycker det låter disharmoniskt och att sångens melodi är dålig.
Avsändarens sanning: hon känner till den verkliga melodin till sången, melodin är vacker.
Mottagarens sanning: sångens melodi är såsom flickan sjöng den, den är inte vacker, hon har dålig musiksmak.
Exempel på en domares sanning: flickan har missförstått den verkliga melodin. Hennes åsikt är att sångens tredje ton är ett F, men hon har fel, i själva verket är sångens tredje ton ett G. Hon borde skämmas över att hon försöker sjunga när hon har så dålig koll.
---
Varför är meddelandets sanning viktig?
Framförallt är meddelandets sanning viktig eftersom både avsändaren och mottagaren bryr sig om den (när avsändare och mottagare inte längre visar domaren respekt blir domaren sparkad och ersatt av en ny domare) och låter sig bli påverkade av den. Den är viktig eftersom det utgör en referenspunkt och en länk för att sändare och mottagare ska kunna förstå varandra. Meddelandets sanning är budbäraren. Den föreslår för oss hur vi ska tolka olika ljud, vad bokstäver betyder, vilket språk som pratas, vad är reglerna för detta språk etc etc. I vanliga fall är det en nyckel till förståelse mellan avsändare och mottagare, men ibland kan den också till vissa aspekter försvåra möjlighet till samförstånd.
---
Anta att kontexten är “socialistiskt samfund”. Då kan vi anta att vi har en domare som värderar typiska socialistiska ideal så som solidaritet, jämlikhet, rättvisa, internationalism etc. Men samtidigt i och med att domaren bara är en människa kan vi anta att även han har underliggande typiska mänskliga begär, som vilja till bekräftelse, vilja till sex/reproduktion, vilja till att försvara sina nära och kära, vilja till vila (inte orka lyssna alls på vad som sägs).
...
En svensk-indisk filosof vid namn Harald Davidsson skrev:
det subjektiva kommer före det objektiva, det finns alltså I N G E N objektiv sanning
det objektiva är varken sant eller falskt, det är endast en
rest-produkt av det subjektiva
[---]
men i den västerländska moderna filosofin har man vänt upp och ner på det
och menar att det objektiva som egentligen inte finns är det enda som finns och det subjektiva
som egentligen finns inte finns.
Jag vill varken argumentera för eller emot någon objektiv sanning, men vad jag menar är att den objektiva sanningen förefaller fullkomligt okänd och därför också fullkomligt ointressant (och i princip är det väl samma sak som att säga att det inte finns objektiv sanning). Vad jag gör är att ersätta en människofrämmande obegriplig objektiv sanning med en mänsklig låtsas-objektiv sanning (jmf Mackie error-teori). Den låtsas-objektiva sanningen innefattar vad många fått för sig är objektivt (och av behändiga skäl gärna kallas för objektivt), men i själva verket är det bara en annan form av subjektivitet (truth according to an imaginatory person with highest status in the current context).
---
Meddelandets sanning måste såklart vara kontextberoende!
I moralfilosofi brukar man diskutera betydelsen av värdeord, så som “bra”, “dålig”, “rätt” och “fel”. Vanlig fråga är till exempel, vad som menas med påståendet “det är fel att döda”, och alternativa svar på frågan brukar till exempel vara att ett sådant påstående betyder “usch för dödande!” (emotivism) eller “jag dödar inte” (en form av värdenaturalism(?)) eller “det är universell sanning att dödande är fel” (värdeobjektivism). I dessa fall ser man inte meddelandets sanning som kontextberoende. Detta är märkligt.
Anta att en seriemördare kidnappar en pacifist, och talar till pacifisten med en tillgjord röst “det är fel att döda!” och sen skrattar hånfullt. Är det rimligt att tolka detta påstående som “usch för dödande!” eller “det är en universell sanning att dödande är fel”? Nej knappast, i denna kontext är det till exempel mer rimligt att tolka påståendet som en sarkasm. (Och jag som skrivit påståendet “det är fel att döda!” flera gånger i den här texten, detta tolkas väl rimligast som att jag skrivit det för att exemplifiera. Jag har inte uttryck någon särskild åsikt huruvida dödande är fel.)
---
Meddelandets sanning behöver inte vara en logisk sanning, utan det kan vara en socialt etablerad överenskommelse. Anta att avsändaren säger “jag anar ugglor i mossan”. Meddelandets sanning behöver då inte handla om att avsändaren tror sig se ugglor som kryper runt i mossan. Det förväntas ofta bara betyda att avsändaren anar oråd på ett eller annat sätt, eftersom det är en socialt etablerad överenskommelse att påståendet ger uttryck för detta.
---
Anta att en pojke får lära sig av sina föräldrar att ett annat ord för fågel är “haj”. Han ser en dag en fågel flyga förbi sitt fönster och säger då till sin kompis “en haj flög förbi mitt fönster”. Kompisen som vet vad en haj är för någonting, men inte vet huruvida de kan flyga eller inte, litar på vad pojken säger, och tänker “en haj flög förbi hans fönster”. En mer bildad person är däremot av åsikten om att hajar inte kan flyga och menar därför att det inte flög någon haj förbi fönstret.
Avsändarens sanning: Han såg en “haj”, dvs en fågel, flyga förbi fönstret.
Mottagarens sanning: Pojken såg en haj flyga förbi fönstret.
Exempel på en domares sanning: Mottagaren tolkade meddelandet korrekt, men misstog sig om sanningshalten. Avsändaren hade fel, det flög ingen haj förbi fönstret.
Notera: Enligt pojken flög det en haj förbi fönstret och enligt domaren flög det ingen haj förbi fönstret, men ingen av de har objektivt rätt eller fel. Den enes begreppsvärld har inget nödvändigt företräde framför den andres.
Notera 2: Bara för att mottagaren gjort en “korrekt tolkning” betyder det inte att hon förstått avsändaren. Det finns ingen bindande länk i uppfattning mellan domare och avsändare (och detsamma gäller att det inte finns bindande länk mellan domare och mottagare – i ett annat exempel kan det vara en avsändare som har begreppen klart för sig men en mottagare som “misstolkar”).
---
En flicka känner till melodin till en känd sång. När hon försöker sjunga den träffar hon fel i sångens tredje ton, det ska vara ett G men hon råkar istället sjunga F. Hennes lyssnare som inte hört sången förut förstår inte att hon oavsiktligt gör ett misstag, utan tolkar det att sången ska vara så som hon sjunger det. Lyssnaren tycker det låter disharmoniskt och att sångens melodi är dålig.
Avsändarens sanning: hon känner till den verkliga melodin till sången, melodin är vacker.
Mottagarens sanning: sångens melodi är såsom flickan sjöng den, den är inte vacker, hon har dålig musiksmak.
Exempel på en domares sanning: flickan har missförstått den verkliga melodin. Hennes åsikt är att sångens tredje ton är ett F, men hon har fel, i själva verket är sångens tredje ton ett G. Hon borde skämmas över att hon försöker sjunga när hon har så dålig koll.
---
Varför är meddelandets sanning viktig?
Framförallt är meddelandets sanning viktig eftersom både avsändaren och mottagaren bryr sig om den (när avsändare och mottagare inte längre visar domaren respekt blir domaren sparkad och ersatt av en ny domare) och låter sig bli påverkade av den. Den är viktig eftersom det utgör en referenspunkt och en länk för att sändare och mottagare ska kunna förstå varandra. Meddelandets sanning är budbäraren. Den föreslår för oss hur vi ska tolka olika ljud, vad bokstäver betyder, vilket språk som pratas, vad är reglerna för detta språk etc etc. I vanliga fall är det en nyckel till förståelse mellan avsändare och mottagare, men ibland kan den också till vissa aspekter försvåra möjlighet till samförstånd.
---
Anta att kontexten är “socialistiskt samfund”. Då kan vi anta att vi har en domare som värderar typiska socialistiska ideal så som solidaritet, jämlikhet, rättvisa, internationalism etc. Men samtidigt i och med att domaren bara är en människa kan vi anta att även han har underliggande typiska mänskliga begär, som vilja till bekräftelse, vilja till sex/reproduktion, vilja till att försvara sina nära och kära, vilja till vila (inte orka lyssna alls på vad som sägs).
Hittills har jag främst berört originaltextens första del om kommunikation. Jag tänkte nu fortsätta att diskutera andra delen om filosofi (får se om nästa steg blir att försöka sammanföra de två delarna).
Min uppfattning om filosofi verkar stämma dåligt överens med en allmän uppfattning om filosofi. Största skillnaden är kanske att jag inte vill betrakta filosofi som bundet till ett visst ämnesområde eller en viss typ av frågor. Jag skulle vilja betrakta filosofi som oberoende precis på samma sätt som t. ex retorik och pedagogik. Jämför: om retorik är vilja att övertyga, pedagogik är vilja att lära ut så är då filosofi vilja att komma till insikt. Hur pedagogisk du är avgörs inte utifrån vad du lär ut, utan hur skicklig du är på att lära ut det du lär ut. Om det övergripande ämnet är politik, vetenskap, matlagning eller sport har absolut ingen betydelse. På motsvarande sätt vill jag betrakta filosofi. Du är enligt det synsättet inte mer filosofisk för att du väcker insikter om vad en människa är, än om du väcker insikter om metoder inom matlagning.
Ett försök till dialog med Wittgenstein
Jag använder mig av Ludwig Wittgenstein eftersom han är en auktoritet. Det han skriver förefaller vettigt, samtidigt som det är kontroversiellt och strider mot många förutfattade meningar om filosofi.
dvs, inte hitta på egna teorier.
Filosofen bidrar med “påminnelser”, alltså inga nyheter. Och även om ingen enstaka påminnelse i sig väcker uppmärksamhet, så kan den större helheten ha betydelse. Hela kontexten är ofta viktig, medan lösryckta delar lätt förlorar eller förändrar upplevd betydelse (själv borde jag kanske vara försiktig när jag kommenterar lösryckta citat av W).
Långa utläggningar är inte alltid att föredra framför korta inlägg. Det är olyckligt om “filosofi” väcker förväntning om att det ska vara djupt och avancerat.
En fördel är om man vet vad det är för typ av svar man söker när man frågar. Ofta brukar problemet vara ens egen begreppsförvirring, men sällan är det den typen av svar man önskar höra.
Finner du svaret på din fråga i ett vetenskapligt rön, redovisning av empirisk undersökning, historiebok eller uppslagsverk, då var inte frågan av filosofisk natur! Svar på filosofiska frågor kommer alltid inifrån, aldrig utifrån!!!
Lite lurigt kan det dock bli, eftersom ibland kan samma svar komma både inifrån och utifrån. Vi hade ett problem här på FF där “Okunnig” undrade varför Madagaskars kameleonter dör i januari då det är vinter. En annan användare svarade att januari faktiskt är sommar på södra halvklotet. Var det ett filosofiskt svar? Om vi antar att Okunnig visste om att vinter är sommar på södra halvklotet, men bara inte reflekterat över det i given kontext, då kan vi anta att upplysningen hade filosofiskt värde, eftersom det fungerade som en återerinran, men annars om det var okänd information för honom kan det inte anses ha filosofiskt värde. (Jag vet inte om W skulle hålla med mig, men det spelar ingen roll) EDIT: Jag såg faktiskt att Wittgenstein gjorde en liknelse av samma form, ställde samma fråga, förde samma resonemang (men hans exempel handlade om motorer på en ångbåt) - så vi är nog inne på samma spår!!
En sak jag sympatiserar med Wittgenstein är att han intresserar sig för och respekterar vardagsspråket. Vardagsspråket är ofta inte rationellt, men han accepterar dess betydelse utifrån vad den som talar tänker att det betyder (tror jag att jag tänker). Är det inte typiskt att filosofer annars gör anspråk på att definiera begrepp från vardagsspråket på ett vardagsspråksfrämmande sätt? Wittgenstein nämner vid ett annat tillfälle att de allra flesta ord inte har någon skarpt avgränsad betydelse. Det är inte heller önskvärt att försöka definiera sådana gränser och försök kommer misslyckas.
Viktigt att se skillnaden mellan vetenskapsmannen och filosofen. Byggklossar är inom området för det empiriska, som vetenskapen arbetar med, och ha grunder genomskinliga för sig är inom området för det logiska, som är filosofens område. “Fakta” är empiri, vilket filosofin såklart inte bidrar med.
Varför? Jo, eftersom filosofins område är inom det logiska/grammatiska/begreppsliga.
När jag läste filosofi på universitetet fick jag intryck av att man hela tiden försökte dela in olika filosofer i olika grupper och framställa dem som meningsmotståndare. Likt sossar och moderater. Sen skulle man själv som elev ta ställning till vilket gäng som är vettigast. Man uppmuntrades att tycka det ena eller det andra, och ha åsikter. En vanlig uppfattning verkade vara att om en fråga inte är en öppen fråga (så kallad “retorisk fråga”) är det inte heller en filosofisk fråga. Min egen uppfattning är tvärtom.
Jag vill, och jag tolkar det som Wittgenstein håller med mig, betrakta filosofiska frågor som rent logiska problem där målet är att presentera en lösning (eller konstatera att det hamnar inom området för vad man inte kan tala om), inte ha en åsikt.
Vi har alltså problem redan i förstadiet. Inte blir det väl lättare om vi har en lärare (i det här fallet trådskaparen, rekoj) som också bär med sig en mängd felaktiga och förenklade föreställningar. Det finns goda förutsättningar för förvirring och missförstånd. Och inte blir det lättare om vi antar att floderna och bergen är i ständig förflyttning.
Teori om ens egen uppfattade överlägsenhet gentemot andra människor:
Du jämför ett fragment av en annan människas uttryckta sinnevärld, något du läst han skriva eller hört han påstå, med hela din egna idévärld. Det är då stor chans att du kommer finna din egen idévärld överlägsen. För det första är det liten chans att du förstår betydelsen av detta fragmentet så som avsändaren tänkt sig det (det kan bero både på att avsändaren uttrycker sig som en kratta och att mottagaren tolkar som en gås). För det andra är du alltid mer eller mindre obekant med helheten som fragmentet är skapat utifrån. Jag tror det inte är alls är ovanligt att man betraktar sig själv som mer speciell och mer insiktsfull tänkare än alla runtomkring en. Men det är desto färre som säger det uttryckligen i ord inför andra (Harald Davidsson är ett undantag).
LOST!!
Sannolikhet och tillförlitlighet uppskattas i empiriska undersökningar som är en del av vetenskapen. Filosofi är väsensskild från vetenskap. “Grammatisk” kan ses som synonymt med “begreppslig” eller “logisk”.
När jag skriver en filosofisk text upprepar jag ofta orden “till exempel”. “Till exempel” är bra ord för en filosof att använda. “Till exempel” betyder inte “så här är det” och inte heller “det är sannolikt att det är på det här sättet”, däremot betyder det “att det skulle möjligtvis kunna vara så här” - en filosof behöver, till skillnad från vetenskapsmannen, inte formulera sig mer precist än så.
Mina egna “filosofiska studier” skiljer sig från W:s, men trots det tänker jag mig att vi kan vara överens om filosofins förutsättningar.
Ett känt citat av den tidige W. Belyser en intressant aspekt tycker jag: det dunkla och suddiga. Låt oss inte glömma det dunkla och suddiga.
Min uppfattning om filosofi verkar stämma dåligt överens med en allmän uppfattning om filosofi. Största skillnaden är kanske att jag inte vill betrakta filosofi som bundet till ett visst ämnesområde eller en viss typ av frågor. Jag skulle vilja betrakta filosofi som oberoende precis på samma sätt som t. ex retorik och pedagogik. Jämför: om retorik är vilja att övertyga, pedagogik är vilja att lära ut så är då filosofi vilja att komma till insikt. Hur pedagogisk du är avgörs inte utifrån vad du lär ut, utan hur skicklig du är på att lära ut det du lär ut. Om det övergripande ämnet är politik, vetenskap, matlagning eller sport har absolut ingen betydelse. På motsvarande sätt vill jag betrakta filosofi. Du är enligt det synsättet inte mer filosofisk för att du väcker insikter om vad en människa är, än om du väcker insikter om metoder inom matlagning.
Ett försök till dialog med Wittgenstein
Jag använder mig av Ludwig Wittgenstein eftersom han är en auktoritet. Det han skriver förefaller vettigt, samtidigt som det är kontroversiellt och strider mot många förutfattade meningar om filosofi.
Filosofera är: att förkasta felaktiga resonemang. 13
dvs, inte hitta på egna teorier.
Filosofens arbete är ett sammanförande av påminnelser för ett bestämt syfte. 25
Filosofen bidrar med “påminnelser”, alltså inga nyheter. Och även om ingen enstaka påminnelse i sig väcker uppmärksamhet, så kan den större helheten ha betydelse. Hela kontexten är ofta viktig, medan lösryckta delar lätt förlorar eller förändrar upplevd betydelse (själv borde jag kanske vara försiktig när jag kommenterar lösryckta citat av W).
Man kan jämföra filosofiska problem med lås på kassaskåp, som kan öppnas genom att man ställer in ett bestämt ord eller ett bestämt tal, så att man inte kan öppna dörren med våld förrän man kommit på just detta ord, och när man kommit på det behövs det ingen ansträngning för att öppna den. 29
Långa utläggningar är inte alltid att föredra framför korta inlägg. Det är olyckligt om “filosofi” väcker förväntning om att det ska vara djupt och avancerat.
Ett av de största hindren för filosofin är förväntan på nya, och tidigare okända upplysningar. 33
Att lära sig filosofi är verkligen en återerinran. 33
En fördel är om man vet vad det är för typ av svar man söker när man frågar. Ofta brukar problemet vara ens egen begreppsförvirring, men sällan är det den typen av svar man önskar höra.
Finner du svaret på din fråga i ett vetenskapligt rön, redovisning av empirisk undersökning, historiebok eller uppslagsverk, då var inte frågan av filosofisk natur! Svar på filosofiska frågor kommer alltid inifrån, aldrig utifrån!!!
Lite lurigt kan det dock bli, eftersom ibland kan samma svar komma både inifrån och utifrån. Vi hade ett problem här på FF där “Okunnig” undrade varför Madagaskars kameleonter dör i januari då det är vinter. En annan användare svarade att januari faktiskt är sommar på södra halvklotet. Var det ett filosofiskt svar? Om vi antar att Okunnig visste om att vinter är sommar på södra halvklotet, men bara inte reflekterat över det i given kontext, då kan vi anta att upplysningen hade filosofiskt värde, eftersom det fungerade som en återerinran, men annars om det var okänd information för honom kan det inte anses ha filosofiskt värde. (Jag vet inte om W skulle hålla med mig, men det spelar ingen roll) EDIT: Jag såg faktiskt att Wittgenstein gjorde en liknelse av samma form, ställde samma fråga, förde samma resonemang (men hans exempel handlade om motorer på en ångbåt) - så vi är nog inne på samma spår!!
Filosofin får inte på något sätt rubba det som faktiskt sägs, den kan alltså när allt kommer omkring endast beskriva det. 29
En sak jag sympatiserar med Wittgenstein är att han intresserar sig för och respekterar vardagsspråket. Vardagsspråket är ofta inte rationellt, men han accepterar dess betydelse utifrån vad den som talar tänker att det betyder (tror jag att jag tänker). Är det inte typiskt att filosofer annars gör anspråk på att definiera begrepp från vardagsspråket på ett vardagsspråksfrämmande sätt? Wittgenstein nämner vid ett annat tillfälle att de allra flesta ord inte har någon skarpt avgränsad betydelse. Det är inte heller önskvärt att försöka definiera sådana gränser och försök kommer misslyckas.
Det intresserar mig inte att uppföra en byggnad, utan att ha grunderna för de möjliga byggnaderna genomskinliga för mig. Mitt syfte är alltså ett annat än vetenskapsmännens, och min tankerörelse är annorlunda än deras. 75
Det vi kommer fram till i filosofin är trivialt; den lär oss inga nya fakta, utan det gör endast vetenskapen. 84
Viktigt att se skillnaden mellan vetenskapsmannen och filosofen. Byggklossar är inom området för det empiriska, som vetenskapen arbetar med, och ha grunder genomskinliga för sig är inom området för det logiska, som är filosofens område. “Fakta” är empiri, vilket filosofin såklart inte bidrar med.
Om man ville uppställa teser i filosofin, så kunde det aldrig bli någon diskussion om dem, eftersom alla skulle hålla med om dem. 33
Varför? Jo, eftersom filosofins område är inom det logiska/grammatiska/begreppsliga.
När jag läste filosofi på universitetet fick jag intryck av att man hela tiden försökte dela in olika filosofer i olika grupper och framställa dem som meningsmotståndare. Likt sossar och moderater. Sen skulle man själv som elev ta ställning till vilket gäng som är vettigast. Man uppmuntrades att tycka det ena eller det andra, och ha åsikter. En vanlig uppfattning verkade vara att om en fråga inte är en öppen fråga (så kallad “retorisk fråga”) är det inte heller en filosofisk fråga. Min egen uppfattning är tvärtom.
Jag vill, och jag tolkar det som Wittgenstein håller med mig, betrakta filosofiska frågor som rent logiska problem där målet är att presentera en lösning (eller konstatera att det hamnar inom området för vad man inte kan tala om), inte ha en åsikt.
Att lära ut filosofi är förbundet med samma oerhörda svårighet som det skulle innebära att undervisa i geografi om eleven bar med sig en mängd felaktiga och falskt förenklade föreställningar om flodernas och bergens banor och förbindelser. 41
Vi har alltså problem redan i förstadiet. Inte blir det väl lättare om vi har en lärare (i det här fallet trådskaparen, rekoj) som också bär med sig en mängd felaktiga och förenklade föreställningar. Det finns goda förutsättningar för förvirring och missförstånd. Och inte blir det lättare om vi antar att floderna och bergen är i ständig förflyttning.
Teori om ens egen uppfattade överlägsenhet gentemot andra människor:
Du jämför ett fragment av en annan människas uttryckta sinnevärld, något du läst han skriva eller hört han påstå, med hela din egna idévärld. Det är då stor chans att du kommer finna din egen idévärld överlägsen. För det första är det liten chans att du förstår betydelsen av detta fragmentet så som avsändaren tänkt sig det (det kan bero både på att avsändaren uttrycker sig som en kratta och att mottagaren tolkar som en gås). För det andra är du alltid mer eller mindre obekant med helheten som fragmentet är skapat utifrån. Jag tror det inte är alls är ovanligt att man betraktar sig själv som mer speciell och mer insiktsfull tänkare än alla runtomkring en. Men det är desto färre som säger det uttryckligen i ord inför andra (Harald Davidsson är ett undantag).
Ett filosofiskt problem har formen “jag kan inte orientera mig”.
LOST!!
Av vilken art är vår undersökning? Undersöker jag sannolikheten av de fall som jag ger som exempel? Eller om de faktiskt inträffar? Nej, jag anför bara vad som är möjligt, ger alltså grammatiska exempel. 45
Sannolikhet och tillförlitlighet uppskattas i empiriska undersökningar som är en del av vetenskapen. Filosofi är väsensskild från vetenskap. “Grammatisk” kan ses som synonymt med “begreppslig” eller “logisk”.
När jag skriver en filosofisk text upprepar jag ofta orden “till exempel”. “Till exempel” är bra ord för en filosof att använda. “Till exempel” betyder inte “så här är det” och inte heller “det är sannolikt att det är på det här sättet”, däremot betyder det “att det skulle möjligtvis kunna vara så här” - en filosof behöver, till skillnad från vetenskapsmannen, inte formulera sig mer precist än så.
Vi har all anledning att tro att Wittgenstein sagt [---] att det inte finns något centralt problem i filosofi [---], samtidigt är det uppenbart att språket utgör det centrala ämnet för hans studier. 81
Mina egna “filosofiska studier” skiljer sig från W:s, men trots det tänker jag mig att vi kan vara överens om filosofins förutsättningar.
Filosofin skall göra tankar, som eljest är så att säga dunkla och suddiga, klara och skarpt avgränsade. 81
Ett känt citat av den tidige W. Belyser en intressant aspekt tycker jag: det dunkla och suddiga. Låt oss inte glömma det dunkla och suddiga.
Var på biblioteket och hittade en bok med titeln “Vad är filosofi?” av Lars Fr. H. Svendsen. “Det finns inget neutralt svar på vad filosofi är och bör vara” (11) skriver han. Han skriver att det finns flera olika uppfattningar om filosofi som strider mot varandra, men menar att varje försök att snäva in dess ämnesområde är problematiskt och tar bort betydande del av filosofins rikedom. Följden blir att han gör långa utläggningar om vad filosofi kan anses vara, men har inga tydliga ambitioner att avgränsa filosofi från icke-filosofi.
När han pratar om vad är filosofi tar han upp klassiska frågor som: vad är meningen med livet? hur bör vi leva? finns det fri vilja? är universum oändligt? vad är sanning? vad händer efter döden? vad kan vi egentligen veta? (Jag upplever det lite som att besvara “har kjol på sig”, “sminkar sig” m.m. på frågan “vad är en tjej?” (vilket är ett tillvägagångssätt som kanske inte helt bör förkastas).)
För mig blir boken mer intressant när han går över till den moderna filosofins bekymmer. Det som verkar vara en allmän bok om synpunkter om filosofi övergår plötsligt i attack mot fackfilosofin. Han kallar “dagens filosofiska praxis inadekvat” (146). Angående publiceringen av fackfilosofiska artiklar tycks det gälla “att arbetet är akademiskt meriterande är mycket viktigare än att det förmedlar väsentliga idéer”. Artiklar i filosofiska tidsskrifter “får knappt några läsare, men syftet med publiceringen är inte att bli läst” (163). Antalet fackfilosofer blir fler och fler, men de utövar mindre inflytande, menar han.
-Och visst är det svårt att inte hålla med, se bara ett filosofiforum som det här, hur ofta nämns moderna fackfilosofer? Nära på aldrig, skulle jag gissa.
Men vad är då Svendsens uppfattning om vad filosofin borde vara? Jo, han anser att filosofin kommit för mycket att handla om ”pedanteri” (petande i irrelevanta detaljer) och ”galanteri” (briljerande över att verka djupsinnig), och menar att filosofin borde ”återgå” till att bli en ”visdomslära”. Vad han vill göra är att lyfta fram filosofins moraliska aspekter, frågor om hur vi bör leva.
-Själv anser jag att detta är problematiskt. Ska filosofen som inte har någon skolning i någon vetenskap, som varken tar del av vetenskapliga undersökningar och inte heller utför sådana studier själv (detta medger också Svendsen), plötsligt vara den som kan besvara frågor om hela alltet? Är inte det lite att ta sig vatten över huvudet?
Jag tycker det är typiskt av vissa filosofer att greppa efter alldeles för mycket. Ofta kommer de med kontroversiella idéer som innefattar djärva empiriska antaganden bortom vetenskaplig konsensus. Personligen misstänker jag ofta att det präglas av fördomar, förenklingar, begreppsförvirring och tankefel. Ett filosofiskt ideal blir då en person som är väldigt allmänbildad, som kan ge svar och släcka andra personers kunskapstörst (ordet ”vishet” väcker association om ”kunskap” och ”bildning”). Filosofens dygd bör istället vara att kritiskt granska anser jag (inte genom att säga ”nej fel!”, men ifrågasätta), försöka reda ut eventuell begreppsförvirring, ställa frågor istället för att ge svar, vara försiktig med att dra slutsatser (jag vet att jag själv t. ex är dålig på att uttrycka mig som ofta leder till att andra tror jag menar saker som jag inte tänkt mig mena).
När han pratar om vad är filosofi tar han upp klassiska frågor som: vad är meningen med livet? hur bör vi leva? finns det fri vilja? är universum oändligt? vad är sanning? vad händer efter döden? vad kan vi egentligen veta? (Jag upplever det lite som att besvara “har kjol på sig”, “sminkar sig” m.m. på frågan “vad är en tjej?” (vilket är ett tillvägagångssätt som kanske inte helt bör förkastas).)
För mig blir boken mer intressant när han går över till den moderna filosofins bekymmer. Det som verkar vara en allmän bok om synpunkter om filosofi övergår plötsligt i attack mot fackfilosofin. Han kallar “dagens filosofiska praxis inadekvat” (146). Angående publiceringen av fackfilosofiska artiklar tycks det gälla “att arbetet är akademiskt meriterande är mycket viktigare än att det förmedlar väsentliga idéer”. Artiklar i filosofiska tidsskrifter “får knappt några läsare, men syftet med publiceringen är inte att bli läst” (163). Antalet fackfilosofer blir fler och fler, men de utövar mindre inflytande, menar han.
-Och visst är det svårt att inte hålla med, se bara ett filosofiforum som det här, hur ofta nämns moderna fackfilosofer? Nära på aldrig, skulle jag gissa.
Men vad är då Svendsens uppfattning om vad filosofin borde vara? Jo, han anser att filosofin kommit för mycket att handla om ”pedanteri” (petande i irrelevanta detaljer) och ”galanteri” (briljerande över att verka djupsinnig), och menar att filosofin borde ”återgå” till att bli en ”visdomslära”. Vad han vill göra är att lyfta fram filosofins moraliska aspekter, frågor om hur vi bör leva.
-Själv anser jag att detta är problematiskt. Ska filosofen som inte har någon skolning i någon vetenskap, som varken tar del av vetenskapliga undersökningar och inte heller utför sådana studier själv (detta medger också Svendsen), plötsligt vara den som kan besvara frågor om hela alltet? Är inte det lite att ta sig vatten över huvudet?
Jag tycker det är typiskt av vissa filosofer att greppa efter alldeles för mycket. Ofta kommer de med kontroversiella idéer som innefattar djärva empiriska antaganden bortom vetenskaplig konsensus. Personligen misstänker jag ofta att det präglas av fördomar, förenklingar, begreppsförvirring och tankefel. Ett filosofiskt ideal blir då en person som är väldigt allmänbildad, som kan ge svar och släcka andra personers kunskapstörst (ordet ”vishet” väcker association om ”kunskap” och ”bildning”). Filosofens dygd bör istället vara att kritiskt granska anser jag (inte genom att säga ”nej fel!”, men ifrågasätta), försöka reda ut eventuell begreppsförvirring, ställa frågor istället för att ge svar, vara försiktig med att dra slutsatser (jag vet att jag själv t. ex är dålig på att uttrycka mig som ofta leder till att andra tror jag menar saker som jag inte tänkt mig mena).
The Philosopher
Postar här en text som jag skrev för 3-4 år sen. Jag har försökt omarbeta den lite grand, för att göra det mer läsvänligt. I princip handlar det om samma saker som de tidigare inläggen i den här tråden (största skillnaden är väl att mina tankar är lite mer förvirrade, fördomsfulla och outvecklade här 
) Texten är måhända onödigt lång, men jag har delat upp i underrubriker, och dessa tänker jag går bra att läsa som fristående - så man behöver absolut inte läsa allt för att förstå. Kapitel 2, 7 och 9 utvecklade jag senare när jag skrev texten “theory of communication” som jag tidigare postade i den här tråden.
Här är en direktlänk till texten:
http://filosofiforum.com/gallery/albums ... v_2010.pdf
Kort sammanfattning, kapitelrubriker
1) Introduktion. Förutfattade meningar om filosofen. Presenterar idén om filosofen som en joker (jokern kan vara vad som helst, inta alla roller).
2) Att förstå ett 'ämne'. Tvetydigheter och olika tolkningsmöjligheter. Kategoriserar filosofins 'ämne'.
3) Likheter och skillnader mellan logisk och empirisk aspekt.
4) Kunskap som uppdelad mellan logik och empiri.
5) Om vetenskap, empirisk observation och falsiferbarhet.
6 a) Implikationer av att syssla med logik istället för empiri
. b) Vad som skiljer filosofi från empirisk vetenskap
7) Meningsfullheten med det 'ologiska'. Behovet av att anpassa efter olika kontext.
8 ) Det är inget värde i att vara logisk, bedriften är att kunna åstadkomma något 'användbart'.
9) Diskuterar filosofins metod. Delar in mellan två sorters filosofer, 'vetenskapliga filosofer' och 'fria filosofer'.
10) Utvidgar idén om den fria filosofen.
11) Filosofi om att hitta vägar och vara kreativ. Tar oss tillbaka till idén om filosofen som en joker.
) Texten är måhända onödigt lång, men jag har delat upp i underrubriker, och dessa tänker jag går bra att läsa som fristående - så man behöver absolut inte läsa allt för att förstå. Kapitel 2, 7 och 9 utvecklade jag senare när jag skrev texten “theory of communication” som jag tidigare postade i den här tråden.
Här är en direktlänk till texten:
http://filosofiforum.com/gallery/albums ... v_2010.pdf
Kort sammanfattning, kapitelrubriker
1) Introduktion. Förutfattade meningar om filosofen. Presenterar idén om filosofen som en joker (jokern kan vara vad som helst, inta alla roller).
2) Att förstå ett 'ämne'. Tvetydigheter och olika tolkningsmöjligheter. Kategoriserar filosofins 'ämne'.
3) Likheter och skillnader mellan logisk och empirisk aspekt.
4) Kunskap som uppdelad mellan logik och empiri.
5) Om vetenskap, empirisk observation och falsiferbarhet.
6 a) Implikationer av att syssla med logik istället för empiri
. b) Vad som skiljer filosofi från empirisk vetenskap
7) Meningsfullheten med det 'ologiska'. Behovet av att anpassa efter olika kontext.
8 ) Det är inget värde i att vara logisk, bedriften är att kunna åstadkomma något 'användbart'.
9) Diskuterar filosofins metod. Delar in mellan två sorters filosofer, 'vetenskapliga filosofer' och 'fria filosofer'.
10) Utvidgar idén om den fria filosofen.
11) Filosofi om att hitta vägar och vara kreativ. Tar oss tillbaka till idén om filosofen som en joker.
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Hej rekoj
Du lyfter två väldigt intressanta saker:
1. Semantikens roll i filosofin
2. Ontologi: Objektiv vs. subjektiv
Håller med dig om att dessa saker lätt skapar både förvirring och osäkerhet i den filosofiska kommunikationen och det är minsann inte lätt att förstå vad den andre avser (knappt vad man själv menar). Speciellt inte när det enbart är i textform.
Du har så rätt i att det är väldigt svårt att utläsa vad någon annan avser med en fras aven om den är i ett visst kontext, det i sin tur handlar väl om att vi ibland har svårt att läsa ut andra människors intentioner.
Vad avser en objektiv verklighet/sanning kan man fråga sig följande fråga:
Om alla medvetna* varelser som finns i universum förvann just nu. Skulle det då fortfarande sväva runt ett jordklot i universum, skulle fortfarande alla bilar stå kvar på sina parkeringsplatser, skulle då fortafarande atomera existera, skulle då fortfarande världen vara där?
*de som kan anses observera världen.
Om svaret är jag på den frågan, ja då är väl det den objektivt sanna världen? Eller vad säger du?
Har har du en tråd som delvis behandlar detta: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... +objektivt
Diskussionen är spännande
Vänligen
Fredrik
Du lyfter två väldigt intressanta saker:
1. Semantikens roll i filosofin
2. Ontologi: Objektiv vs. subjektiv
Håller med dig om att dessa saker lätt skapar både förvirring och osäkerhet i den filosofiska kommunikationen och det är minsann inte lätt att förstå vad den andre avser (knappt vad man själv menar). Speciellt inte när det enbart är i textform.
Du har så rätt i att det är väldigt svårt att utläsa vad någon annan avser med en fras aven om den är i ett visst kontext, det i sin tur handlar väl om att vi ibland har svårt att läsa ut andra människors intentioner.
Vad avser en objektiv verklighet/sanning kan man fråga sig följande fråga:
Om alla medvetna* varelser som finns i universum förvann just nu. Skulle det då fortfarande sväva runt ett jordklot i universum, skulle fortfarande alla bilar stå kvar på sina parkeringsplatser, skulle då fortafarande atomera existera, skulle då fortfarande världen vara där?
*de som kan anses observera världen.
Om svaret är jag på den frågan, ja då är väl det den objektivt sanna världen? Eller vad säger du?
Har har du en tråd som delvis behandlar detta: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... +objektivt
Diskussionen är spännande
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
freddemalte skrev:
1. Semantikens roll i filosofin
Håller med dig om att dessa saker lätt skapar både förvirring och osäkerhet i den filosofiska kommunikationen och det är minsann inte lätt att förstå vad den andre avser (knappt vad man själv menar). Speciellt inte när det enbart är i textform.
Du har så rätt i att det är väldigt svårt att utläsa vad någon annan avser med en fras aven om den är i ett visst kontext, det i sin tur handlar väl om att vi ibland har svårt att läsa ut andra människors intentioner.
Ja! Men kontexten är fortfarande viktig för att hjälpa oss förstå meddelandet. Ju bättre vi lyckas orientera oss i kontexten, ju bättre chans har vi att förstå vad andra menar. Att förstå kontexten “filosofi” må va en av de allra tuffaste utmaningarna, det finns så många tänkbara perspektiv, därför är det lätt att vi hamnar i goddag-yxskaft-situation.
Jag är kanske inte helt på det klara med vad ordet “semantik” innebär, men jag tror jag menar att filosofi inte kan vara annat än semantik.
freddemalte skrev:
2. Ontologi: Objektiv vs. subjektiv
Vad avser en objektiv verklighet/sanning kan man fråga sig följande fråga:
Om alla medvetna* varelser som finns i universum förvann just nu. Skulle det då fortfarande sväva runt ett jordklot i universum, skulle fortfarande alla bilar stå kvar på sina parkeringsplatser, skulle då fortafarande atomera existera, skulle då fortfarande världen vara där?
*de som kan anses observera världen.
Om svaret är jag på den frågan, ja då är väl det den objektivt sanna världen? Eller vad säger du?
(tog mig friheten att flytta om lite i din text när jag citerade)
“Kanske”, “vet ej” och “låter väl rimligt”, svarar jag på alla tre frågor.
Mina inlägg handlar varken om att argumentera för eller emot om det finns något objektivt. Jag intresserar mig inte för ontologi eller vad som är objektiv sanning. Jag konstaterar bara att det jag intresserar mig för, perspektivet jag tillämpar, lämpligen betraktas som subjektivt (pragmatisk motivering, ej ontologisk).
Som jag ser det, så ägnar du dig åt att diskutera så kallade “filosofiska frågor” medan jag inte erkänner att det finns några “filosofiska frågor” (på liknande sätt som att det inte finns “retoriska frågor”* eller “pedagogiska frågor”). Jag intresserar mig inte för de "klassiska filosofiska frågorna" och söker ingen "sanning" i den bemärkelsen. För mig är inte filosofi ett ämnesområde.
*“retorisk fråga” är visserligen ett uttryck som finns, men det har inte primärt med retorik att göra.
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Intressant! Roligt med ett annat perspektiv på filosofi och språk etc.rekoj skrev:freddemalte skrev:
1. Semantikens roll i filosofin
Håller med dig om att dessa saker lätt skapar både förvirring och osäkerhet i den filosofiska kommunikationen och det är minsann inte lätt att förstå vad den andre avser (knappt vad man själv menar). Speciellt inte när det enbart är i textform.
Du har så rätt i att det är väldigt svårt att utläsa vad någon annan avser med en fras aven om den är i ett visst kontext, det i sin tur handlar väl om att vi ibland har svårt att läsa ut andra människors intentioner.
Ja! Men kontexten är fortfarande viktig för att hjälpa oss förstå meddelandet. Ju bättre vi lyckas orientera oss i kontexten, ju bättre chans har vi att förstå vad andra menar. Att förstå kontexten “filosofi” må va en av de allra tuffaste utmaningarna, det finns så många tänkbara perspektiv, därför är det lätt att vi hamnar i goddag-yxskaft-situation.
Jag är kanske inte helt på det klara med vad ordet “semantik” innebär, men jag tror jag menar att filosofi inte kan vara annat än semantik.freddemalte skrev:
2. Ontologi: Objektiv vs. subjektiv
Vad avser en objektiv verklighet/sanning kan man fråga sig följande fråga:
Om alla medvetna* varelser som finns i universum förvann just nu. Skulle det då fortfarande sväva runt ett jordklot i universum, skulle fortfarande alla bilar stå kvar på sina parkeringsplatser, skulle då fortafarande atomera existera, skulle då fortfarande världen vara där?
*de som kan anses observera världen.
Om svaret är jag på den frågan, ja då är väl det den objektivt sanna världen? Eller vad säger du?
(tog mig friheten att flytta om lite i din text när jag citerade)
“Kanske”, “vet ej” och “låter väl rimligt”, svarar jag på alla tre frågor.
Mina inlägg handlar varken om att argumentera för eller emot om det finns något objektivt. Jag intresserar mig inte för ontologi eller vad som är objektiv sanning. Jag konstaterar bara att det jag intresserar mig för, perspektivet jag tillämpar, lämpligen betraktas som subjektivt (pragmatisk motivering, ej ontologisk).
Som jag ser det, så ägnar du dig åt att diskutera så kallade “filosofiska frågor” medan jag inte erkänner att det finns några “filosofiska frågor” (på liknande sätt som att det inte finns “retoriska frågor”* eller “pedagogiska frågor”). Jag intresserar mig inte för de "klassiska filosofiska frågorna" och söker ingen "sanning" i den bemärkelsen. För mig är inte filosofi ett ämnesområde.
*“retorisk fråga” är visserligen ett uttryck som finns, men det har inte primärt med retorik att göra.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Fredde du ställer frågor som “Vad är...?”, “Finns det...?” med målet (tror jag) är att det ska diskuteras med användning av argument. T ex “Har vi fri vilja?”, “Finns objektiv moral?”, “Vad är meningen med livet?”, “Finns Gud?”, “Är solipsismen sann?”, “Existensen av en oändlighet”.
Mina inlägg som är skrivna i den här tråden, vill jag mena att det inte är i samma anda som sådana diskussioner. Men vari den principiella skillnaden ligger får jag svårt att motivera. Jag vet inte. För att jag inte bryr mig om vad som är “sant”? Kanske... Alla "filosofiska frågor" där man delar upp sig i läger, ena gänget hävdar "ja", andra gänget hävdar "nej", är min hållning endera (tycks det som).
Mina inlägg som är skrivna i den här tråden, vill jag mena att det inte är i samma anda som sådana diskussioner. Men vari den principiella skillnaden ligger får jag svårt att motivera. Jag vet inte. För att jag inte bryr mig om vad som är “sant”? Kanske... Alla "filosofiska frågor" där man delar upp sig i läger, ena gänget hävdar "ja", andra gänget hävdar "nej", är min hållning endera (tycks det som).
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Aha! Det där gillar jag rekoj! Spännande som bara den. Kan du inte fundera lite mer på det och försöka förklara det ännu mer. Jag blir väldigt nyfiken på dessa tankegångar. Du behöver inte motivera men får gärna beskriva vad du tycker är intressant att diskutera och utifrån vilket synsätt du gör det.rekoj skrev:Fredde du ställer frågor som “Vad är...?”, “Finns det...?” med målet (tror jag) är att det ska diskuteras med användning av argument. T ex “Har vi fri vilja?”, “Finns objektiv moral?”, “Vad är meningen med livet?”, “Finns Gud?”, “Är solipsismen sann?”, “Existensen av en oändlighet”.
Mina inlägg som är skrivna i den här tråden, vill jag mena att det inte är i samma anda som sådana diskussioner. Men vari den principiella skillnaden ligger får jag svårt att motivera. Jag vet inte. För att jag inte bryr mig om vad som är “sant”? Kanske... Alla "filosofiska frågor" där man delar upp sig i läger, ena gänget hävdar "ja", andra gänget hävdar "nej", är min hållning endera (tycks det som).
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Jag försöker träna på att säga rakt ut vad jag känner. I det här fallet kan jag nog inte motivera, men jag skrev vad jag kände: att jag upplever någonting annorlunda i själva synen på filosofi. Ibland kan det kanske vara ett framsteg bara att konstatera att det är någonting, utan att försöka specificera vad. Så kan vi lämna frågan, och kanske blir läge att lyfta upp tråden igen vid annat tillfälle.
Såklart kan det också vara jag som fått saker om bakfoten. Min relation till filosofi har alltid varit lite konstig. När jag gick på gymnasiet hade jag mvg i filosofi, min lärare tittade lurigt på mig och sa interesting, interesting. Och när jag läste filosofi på uni gick det också bra först, började med logikkurs, och det var inga problem för mig, jag förstår logik. Men sen gick det bara utför. Jag minns att jag kunde bli så frustrerad efter ett seminarium. Efteråt var jag helt upp i varv, gick flera varv runt runt på Ica bara för att komma till sans.
Såklart kan det också vara jag som fått saker om bakfoten. Min relation till filosofi har alltid varit lite konstig. När jag gick på gymnasiet hade jag mvg i filosofi, min lärare tittade lurigt på mig och sa interesting, interesting. Och när jag läste filosofi på uni gick det också bra först, började med logikkurs, och det var inga problem för mig, jag förstår logik. Men sen gick det bara utför. Jag minns att jag kunde bli så frustrerad efter ett seminarium. Efteråt var jag helt upp i varv, gick flera varv runt runt på Ica bara för att komma till sans.
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Aha!rekoj skrev:Jag försöker träna på att säga rakt ut vad jag känner. I det här fallet kan jag nog inte motivera, men jag skrev vad jag kände: att jag upplever någonting annorlunda i själva synen på filosofi. Ibland kan det kanske vara ett framsteg bara att konstatera att det är någonting, utan att försöka specificera vad. Så kan vi lämna frågan, och kanske blir läge att lyfta upp tråden igen vid annat tillfälle.
Såklart kan det också vara jag som fått saker om bakfoten. Min relation till filosofi har alltid varit lite konstig. När jag gick på gymnasiet hade jag mvg i filosofi, min lärare tittade lurigt på mig och sa interesting, interesting. Och när jag läste filosofi på uni gick det också bra först, började med logikkurs, och det var inga problem för mig, jag förstår logik. Men sen gick det bara utför. Jag minns att jag kunde bli så frustrerad efter ett seminarium. Efteråt var jag helt upp i varv, gick flera varv runt runt på Ica bara för att komma till sans.
Tack för ett givande och intressant svar!
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Det här med självbild är något jag intresserat mig för. Att vi själva tror oss förstå saker bättre och vara mer upplyst än andra. Detta skriver jag inte i hånfull eller annan negativ bemärkelse gentemot oss (ja, jag inkluderar mig själv också), utan från kuriositetsperspektiv.
Vad jag snappat upp från forumet:
*Harald har kallat sig mest speciell i hela världen (el dyl).
*Johan Å skrev nåt om att han en gång i tiden såg sig som den mest upplyste tänkaren i Norden (el dyl).
*J R Auk nämnde att han aldrig mött någon med mindre vanföreställningar än han själv.
*Zokrates sa att 99,99% av människor drivs av illusioner, men räknar sig inte själv till den gruppen, alltså Zok upplyst som en på 10.000.
*nuddle har skrivit att han bedriver filosofi på högsta nivå, och framfört tanken att han kanske är för bra för detta filosofiforum.
*Citat från lösdrivaren/suchanother "Ibland känner jag mej överlägsen över alla andra."
*Justin Case har jag inte sett nämna något om sin speciella insiktsfullhet, men så som han resonerar följer det naturligt att han måste betrakta sig som mer upplyst än andra.
Det finns nog flera andra exempel också, och det finns nog många andra här som tänkt liknande saker utan att ha medgett det eller sagt det rakt ut.
rekojs historia
Jag har tänkt i banor om att jag skulle vara den mest upplyste tänkaren. För mig kom det att handla om frågan om “egoism”. Alla är 100% egoister var min stora insikt. Det var vad jag skrev mitt projektarbete i gymnasiet om. Målet var att jag skulle kunna motivera hur och varför (jag visste ju svaret redan innan). Jag blev inlockad på spår som “fångarnas dilemma”, sociobiologi med ESS och “naturlig etik”. Jag tänkte ett tag att det kanske var sociobiologerna som stod på min sida, men det kändes inte riktigt rätt. Min insikt hade ett annat djup, vad jag ville säga var nåt annat.
Det var först flera år senare jag förstod. Det var när jag lärde mig uppdelningen mellan empirism och logik, mellan a posteriori och a priori. Alla som behandlat frågan om egoism hade ju behandlat den som a posteriori, resonemang med stöd från empiriska studier, men min insikt, min känsla som jag försökt hitta ord för, det var helt och hållet a priori (logiskt, begreppsligt, helt oberoende empiriska studier)!!! Allt jag läst om fångarnas dilemma, sociobiologi mm var ju helt meningslöst för detta. Min poäng var alltså att alla är 100% egoister och att det är sant a priori. En a priori definition är egentligen helt innehållslös (säger ingenting om världen vi lever i), men kan likväl vara intressant och betydelsefullt.
Jag har senare förstått att antagandet om egoism som a priori sann, inte är unikt att komma fram till, och inte heller särskilt kontroversiellt. Intellektuella personer kan liksom konstatera det i förbifarten (likaså jag själv, numera), som att det vore enklaste bagatell, och sen inte fästa vikt vid det. Men skillnaden för mig är att det haft väldigt stor betydelse för mitt tänkande, att jag fäst väldigt stor vikt vid det.
Jag hade ju aldrig varit så klipsk egentligen. Jag hade ägnat flera år över att grubbla över något där svaret hade kunnat formuleras i bara en eller två meningar.
Vad jag snappat upp från forumet:
*Harald har kallat sig mest speciell i hela världen (el dyl).
*Johan Å skrev nåt om att han en gång i tiden såg sig som den mest upplyste tänkaren i Norden (el dyl).
*J R Auk nämnde att han aldrig mött någon med mindre vanföreställningar än han själv.
*Zokrates sa att 99,99% av människor drivs av illusioner, men räknar sig inte själv till den gruppen, alltså Zok upplyst som en på 10.000.
*nuddle har skrivit att han bedriver filosofi på högsta nivå, och framfört tanken att han kanske är för bra för detta filosofiforum.
*Citat från lösdrivaren/suchanother "Ibland känner jag mej överlägsen över alla andra."
*Justin Case har jag inte sett nämna något om sin speciella insiktsfullhet, men så som han resonerar följer det naturligt att han måste betrakta sig som mer upplyst än andra.
Det finns nog flera andra exempel också, och det finns nog många andra här som tänkt liknande saker utan att ha medgett det eller sagt det rakt ut.
rekojs historia
Jag har tänkt i banor om att jag skulle vara den mest upplyste tänkaren. För mig kom det att handla om frågan om “egoism”. Alla är 100% egoister var min stora insikt. Det var vad jag skrev mitt projektarbete i gymnasiet om. Målet var att jag skulle kunna motivera hur och varför (jag visste ju svaret redan innan). Jag blev inlockad på spår som “fångarnas dilemma”, sociobiologi med ESS och “naturlig etik”. Jag tänkte ett tag att det kanske var sociobiologerna som stod på min sida, men det kändes inte riktigt rätt. Min insikt hade ett annat djup, vad jag ville säga var nåt annat.
Det var först flera år senare jag förstod. Det var när jag lärde mig uppdelningen mellan empirism och logik, mellan a posteriori och a priori. Alla som behandlat frågan om egoism hade ju behandlat den som a posteriori, resonemang med stöd från empiriska studier, men min insikt, min känsla som jag försökt hitta ord för, det var helt och hållet a priori (logiskt, begreppsligt, helt oberoende empiriska studier)!!! Allt jag läst om fångarnas dilemma, sociobiologi mm var ju helt meningslöst för detta. Min poäng var alltså att alla är 100% egoister och att det är sant a priori. En a priori definition är egentligen helt innehållslös (säger ingenting om världen vi lever i), men kan likväl vara intressant och betydelsefullt.
Jag har senare förstått att antagandet om egoism som a priori sann, inte är unikt att komma fram till, och inte heller särskilt kontroversiellt. Intellektuella personer kan liksom konstatera det i förbifarten (likaså jag själv, numera), som att det vore enklaste bagatell, och sen inte fästa vikt vid det. Men skillnaden för mig är att det haft väldigt stor betydelse för mitt tänkande, att jag fäst väldigt stor vikt vid det.
Jag hade ju aldrig varit så klipsk egentligen. Jag hade ägnat flera år över att grubbla över något där svaret hade kunnat formuleras i bara en eller två meningar.
Den menippeiska satiren, eller menippén, är enligt NE en litterär inriktning som "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning", och enligt den ryske litteraturkritikern Michail Bachtin (1895-1975) kommer dess organiska helhet ur karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen. Det som kännetecknar menippén och karnevalen utöver den filosofiska inriktningen är bland annat en mångfaldighet i stilen och tonen, uttrycksformer som är dynamiska och föränderliga, lekfulla och ombytliga, ett språkbruk som ofta är respektlöst och ogenerat. Med det vill utövarna belysa den "glada relativiteten i all härskande sanning och makt" och "befria det mänskliga medvetandet från den officiella världsåskådningens herravälde". Menippén är ofta hånfull och satirisk, men dess berättare placerar sig inte utanför det den driver gäck med, utan gör också löje av sig själv. I karnevalen suddas gränsen mellan lek och allvar ut och blir ambivalent.
Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit bra på att läsa teoretiska texter med abstrakta resonemang. Istället för att appellera repellerar jag. Svårknäckta nötter. Men några få har jag lyckats få ut en del av, däribland Wittgenstien (filosof), Bordieu (sociologi/kultursociologi) och Bachtin (litteraturvetare).
Kanske typiskt att jag tycker om Bachtin för han vandrar nästan över till litteraturens område, fördjupar sig i det konkret-sinnliga. Jag tyckte om både hans böcker Dostojevskijs Poetik och Rabelais och skrattets historia, vidare försökte jag sätta mig in i Det dialogiska ordet, men kanske blev det för abstrakt komplicerat för mig.
Några ord om skrattet:
Bachtin delar in två olika typer av skratt, ett negativt skratt och ett positivt skratt. Det negativa skrattet, inte negativt i bemärkelsen dåligt, men att det bara riktas åt ett håll, det är ett haha dödande skratt, det är satirens skratt. Till exempel Voltaire, han använder sig mest av detta negativa skratt. Det positiva skrattet är annorlunda, för det är ett dödande och återfödande skratt på samma gång (som mänskliga processen, vi dör och föds och dör och föds). Det positiva skrattet riktas mot andra, men även mot en själv, man skrattar hjärtligt åt den andra partens dumhet, men även åt sin egen dumhet. Hit räknar vi Rabelais, men också Dostojevskij. En sak som jag tycker om med Dostojevskij är hur han oblygt vågar prata om sin egen löjlighet.
Historieböckerna skrevs av agelaster som aldrig förstått skrattets betydelse. De kunde känna igen det negativa dödande skrattet, men inte det dubbelriktade ambivalenta skrattet.
Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit bra på att läsa teoretiska texter med abstrakta resonemang. Istället för att appellera repellerar jag. Svårknäckta nötter. Men några få har jag lyckats få ut en del av, däribland Wittgenstien (filosof), Bordieu (sociologi/kultursociologi) och Bachtin (litteraturvetare).
Kanske typiskt att jag tycker om Bachtin för han vandrar nästan över till litteraturens område, fördjupar sig i det konkret-sinnliga. Jag tyckte om både hans böcker Dostojevskijs Poetik och Rabelais och skrattets historia, vidare försökte jag sätta mig in i Det dialogiska ordet, men kanske blev det för abstrakt komplicerat för mig.
Några ord om skrattet:
Bachtin delar in två olika typer av skratt, ett negativt skratt och ett positivt skratt. Det negativa skrattet, inte negativt i bemärkelsen dåligt, men att det bara riktas åt ett håll, det är ett haha dödande skratt, det är satirens skratt. Till exempel Voltaire, han använder sig mest av detta negativa skratt. Det positiva skrattet är annorlunda, för det är ett dödande och återfödande skratt på samma gång (som mänskliga processen, vi dör och föds och dör och föds). Det positiva skrattet riktas mot andra, men även mot en själv, man skrattar hjärtligt åt den andra partens dumhet, men även åt sin egen dumhet. Hit räknar vi Rabelais, men också Dostojevskij. En sak som jag tycker om med Dostojevskij är hur han oblygt vågar prata om sin egen löjlighet.
Historieböckerna skrevs av agelaster som aldrig förstått skrattets betydelse. De kunde känna igen det negativa dödande skrattet, men inte det dubbelriktade ambivalenta skrattet.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster