Lycka som meningsfull verksamhet?

[Justin Case]

och faktiskt har de flesta människor halva hjärnan ganska PASSIV,
undertryckt, förtryckt, förslavad, hatad, bespottad
och detta sjäklvhatet hamnar på utsidan av oss,
alltså kvinnan i oss är SKÄNDAD till det yttersta av den patriarkala
logiska elitismen, som har AGGRESSIONEN som sin huvudsakliga känsla
och de andra så kallade odefinierade känslorna
kommer som
bieffekt av aggressions-känslan,,
,känslan av makt,
av att segra,
av att vara bäst,
av att vara störst,
så glädjen av aggressions-känsla bygger på ren sadism, hån, förakt av sin nästa,

Jag tror faktiskt att du har delvis rätt i detta, Harald Davidsson. I många människor är sadism en delkälla till lycka. Många människor eftersträvar stundom att få avnjuta ren skadeglädje, en form av sadism. Skadeglädje och annan sadism kan vara källor till lycka, för många individer. Den ursprungliga drivkraften till allas beteende tycks mig överhuvudtaget vara strävan efter någon form av lycka (eller i vart fall i den riktningen, t.ex. strävan bort från obefogat lidande). Metoderna kan vara mer eller mindre goda, men strävan är i varje fall en strävan efter något man trivs med när man uppnått det (en del kallar det lycka, andra kallar det njutning, etc, men det är alltid någon positiv känsla man eftersträvar, och/eller att slippa ifrån eller mildra en negativ känsla). Människor strävar alltså på det stora hela i en positiv riktning. Och det räcker, i det långa loppet. Det gör att det förr eller senare kommer att bli det goda och lyckliga som segrar, mer än det onda och olyckliga. Vi kan dock påverka i hur hög grad så kommer att bli fallet.

varje människa i en civilisatiopn om vi ska kalla det för civilisation har rätt
att ha en grundkänsla i kroppen av
KÄRLEK och VÄLBEHAG

Varifrån skulle vi ha fått en rätt till något sådant? Varför skulle vi ha några rättigheter överhuvudtaget? Vi får vad vi tar för oss, så enkelt är det. Rättigheter är bara redskap, att använda eller avstå från att använda, beroende på hur mycket de förbättrar möjligheterna till lyckoökning och lidandeminskning. Vinnare väljer lycka framför rättigheter.

[J R Auk]

J R Auk, det tycks mig att de saker du tar upp är ägnade att nedvärdera lycka och uppvärdera sådant som inte är lycka. Det är som om du gett dig fan på att visa att lycka inte är mer värt än något annat. Men hur ärligt är det egentligen, från din sida? Har du någon erfarenhet av verklig lycka? Har du någon gång upplevt den där känslan av att Herrejävvlar, den här känslan är ju för fakking jävla UNDERBAR, låt mig ha den kvar så länge som det bara är möjligt!!! Har du någon gång haft en sådan känsla? Hur underbart vore det inte om en sådan känsla kunde bestå i, säg, några år i sträck åtminstone? Vore inte det långt bättre än allt det där du pratar om? Allt annat lika, alltså.

Om du bara visste Justin, jag har haft lyckorus som bländat inte bara mig själv utan många närvarande. Har du haft sådana lyckorus?

Sen försöker jag inte nedvärdera lycka, jag tycker för övrigt att känslan är värde-lös och att vi borde se till vad känslan berättar för oss om meningsfullheten i vår verksamhet.

Om någon blir lycklig av att plåga små barn (för att göra ett klassiskt konsekventialistiskt exempel [ett morbid sådant]) vore det då "långt bättre än allt det där du (jag) pratar om"?

Och om någon går runt i vredesmod och skapar vackra sköna ting, nedlägger en teknik som skapar en utopi för andra, är då det inte meningsfullt för att denne någon inte själv är lycklig i sitt görande?

Frågan borde istället vara varför du vill övervärdera lycka, när du dessutom till och med är konsekventialist?

[J R Auk]

Det är teknik. Är relativt ett mål. Söker du kanske perfekt teknik?

Anledningen är antingen eftersom formen eller innehållet. För vem vill du visa din kontroll?

För mig är problemet snarare det motsatta, jag vill inte ha kontroll. Jag tycker det är tråkigt, men ser mig ändå utöva kontroll så som jag ser få andra göra. Men det är något jag ser, snarare än jag gör, alltså något jag kan reflektera över, men inte spekulera i.

Det jag söker antar jag är meningsfull meningsfullhet

[Yoddlet]

Har du någon gång upplevt den där känslan av att Herrejävvlar, den här känslan är ju för fakking jävla UNDERBAR, låt mig ha den kvar så länge som det bara är möjligt!!! Har du någon gång haft en sådan känsla? Hur underbart vore det inte om en sådan känsla kunde bestå i, säg, några år i sträck åtminstone? Vore inte det långt bättre än allt det där du pratar om?

Om du vore så glad (jag undviker ordet lycka här) oavsett omständigheter skulle du vara ett fån. Att vara konstant i ett lyckorus är att acceptera allt, oavsett vad som händer, oavsett vad du själv är ansvarig för. Om jag skadar en annan människa kräver jag av mig att jag inte är i ett lyckorus, jag kräver att jag känner ånger. Annars är jag bara en av de där som ser på andra människors ondska och glad i hågen gör ingenting.
Min definition: lycka är att veta att du gör något för att förbättra världen. Då kan du gråta (utan ditt herrejävlar) för att barn svälter, men i ditt hjärta vara lycklig för att du gör något åt det.

Sen försöker jag inte nedvärdera lycka, jag tycker för övrigt att känslan är värde-lös och att vi borde se till vad känslan berättar för oss om meningsfullheten i vår verksamhet.

Om lyckan är värdelös är också dess motsats lika värdelös. Jämför t.ex. med att sätta in sanning istället.

Om någon blir lycklig av att plåga små barn (för att göra ett klassiskt konsekventialistiskt exempel [ett morbid sådant]) vore det då "långt bättre än allt det där du (jag) pratar om"?

Om någon blir lycklig av att plåga små barn har han en allvarlig störning, en sådan som förstör för andra. Jag är inte mycket för madrassväggar, men en sådan person skulle jag önska inte hade möjlighet till att bli lycklig på det viset, och samtidigt möjlighet att uppleva en mindre destruktiv lycka i mötet med andra människor.

Och om någon går runt i vredesmod och skapar vackra sköna ting, nedlägger en teknik som skapar en utopi för andra, är då det inte meningsfullt för att denne någon inte själv är lycklig i sitt görande?

Det denne någon skapar är meningsfullt för andra ja, men jag skulle aldrig kräva av någon att denne skulle ge upp sin egen lycka för att skapa något vackert. Tvärtom skulle jag kräva att denne skulle sluta skapa utopin, för sin egen skull. Om man nu verkligen utforskat möjligheten att denne kan vara lycklig och samtidigt skapa utopin.
Förresten, vilken sorts utopi har offer av en person som krav för att skapas? Det låter ju hemskt, inte direkt som en utopi alls