Johan Ågren skrev:Jag brukade vara rädd när jag arbetade med ljussättning 5m upp i luften på en stege. Behöver båda händerna för att justera in spottar, så jag håller inte i mig utan håller ballansen med benen. Ett tag kändes det dumdristigt, men nu är jag van. Antagligen så har vanan fört mig till en osund position. Jag slår antagligen ihjäl mig om jag faller ner. Så visserligen kan man säga att genom att rädslan är borta så kan jag göra jobbet bättre utan sengångarrörelser, men frågan är huruvida det är av godo eller ej. Kanske skulle jag ha sett till att skaffa en saxlyft, men det skulle vara mer tidsödande. Så kanske blir det så att jag förblir en stegakrobat fram till sannolikheten att jag ska ramla ner kommer ifatt mig.
Oj, kan det bli ett fall på 4-5 meter isåfall?
När jag var 11 år körde jag ut från ett stup på en 4-5 meter på en kälke, nedanför var det en plogad gångbana, berget var sprängt för att bereda plats åt gångbanan nedanför, så bergsväggen gick parallellt med gångbanan och var som en vägg mot denna, lyktstolpen som jag precis missade med sin lysande plastglob var under mig, på väg ut från stupet önskade jag att jag inte hade haft en så hög fart, för då hade jag kanske kunnat få tag i stolpen, det är fantastiskt egentligen hur mycket som hann flyga förbi i tanken, släppa kälken, sitta kvar, ställa mig upp och landa på fötterna, eller kasta mig raklång, jag hann dock aldrig bli rädd.
Så jag valde att sitta kvar på kälken, inte alls smart. Jag gjorde en landning sittande på kälken som krossades, även svanskotan krossades, hjärtat "flög" upp i halsgropen, all luft i lungorna trycktes ut av kompressionen, skallen trycktes ned mot bröstkorgen, när allt stannat satt jag på en krossad kälke, kunde inte hur mycket jag än försökte andas, det gick helt enkelt inte att dra ned luften i lungorna. Jag hann inte heller nu bli rädd, för trots att smärtan nu började krypa fram så var jag helt upptagen med att få igång andningen, det var då jag fick idén att resa mig upp och bara falla framlänges, när jag var 4 år hade jag fått en stor rund klubba i halsen, jag var ensam ute och lekte, det var tvärstopp, då kastade jag mig medvetet framåt och dök i marken, klubban flög ut och jag kunde andas, minnet av den händelsen fick mig att dra slutsatsen att även om nu lungorna var så gott som tomma, så skulle bröstkorgen om den trycktes ihop, efteråt spänna ut sig varpå kanske lungorna skulle få in luft igen samtidigt. Jag uppskattar att jag var utan luft i nästan 2 minuter, men det extra kastet i backen fick igång andningen, sedan kröp jag två kilometer hem och kunde därefter inte sitta på ett par veckor.
