rekoj skrev:Krångla inte till i onödan nu.
Verkligheten är krånglig. Jag tror man bör acceptera det.
Betraktar man exemplet som en rent isolerad situation, då vinner enskilda individen alltid mest på icke-samarbete. Frågan är då rent matematisk, det finns inget att tjafsa om. Justin och Johan Å borde hålla med om detta.
Att "frågan är rent matematisk" kan jag hålla med om, givet att all den matematik som krävs för att uttrycka hela den komplicerade verkligheten tas med i beräkningen (om vi antar att hela universum kan beskrivas uttömmande med matematik). Emellertid tar standardsvaret på isolerade fångarnas dilemman, att "den enskilda individen alltid vinner mest på icke-samarbete", inte tillnärmelsevis all den relevanta matematiken med i beräkningen: framför allt kanske matematiken för att beskriva hur vi påverkas som personer av att tro det och det om hur man bör handla i fångarnas dilemman och hur och varför vi efter att ha blivit sådana personer därefter kommer att agera så och så i fångarnas dilemman. Men jag kallar inte de där komplicerade sakerna matematik, jag beskriver det med ord istället för matematikspråk (eftersom jag inte vet, och det tror jag ingen vet, hur det ska beskrivas med matematikspråk. Dock blir det säkert möjligt i framtiden).
Angående "isolerade" och "icke-isolerade" fångarnas dilemman. Vilka kriterier måste ett fångarnas dilemma uppfylla för att vara ett "isolerat" fångernas dilemma?
Anta att följande kan antas gälla för ett tänkt fångarnas dilemma D:
Det kan i förstone tyckas som att det vore dåligt för mig som individ att samarbeta i D, men jag bör i allmänhet "vara en sådan person som" i "situationer som D" (och därmed lätt hänt även D) tenderar samarbeta. Om jag fram till D är en sådan person, kommer jag förmodligen att samarbeta om/när jag hamnar i D.
Om det vore relativt enkelt att lyckas med att komma att icke-samarbeta i D men ändå i övrigt i livet fram till dess "vara en sådan person som samarbetar i situationer som D", vore detta ännu bättre än att samarbeta både i D och före D, men då detta är så svårt att uppnå - läs: "osannolikt att lyckas med om man skulle försöka" - är det inte värt att försöka lyckas med det, då priset för ett misslyckande är högt: man riskerar då komma att icke-samarbeta i en massa situationer före D, något som troligen är sammantaget mycket sämre än att samarbeta i D.
Redan tron att man inte bör samarbeta i D minskar kraftigt min benägenhet att samarbeta i situationer liknande D - så kraftigt att detta innebär att det sammantaget är bättre för mig att redan nu tro att jag, om jag någon gång hamnar i D, bör samarbeta i D, än att nu tro att jag inte bör det.
Anta alltså att det ovanstående gäller för det tänkta fångarnas dilemmat D. Kan då D vara ett "isolerat" fångarnas dilemma? Vad jag bör göra i D tycks ju onekligen påverkas av vad jag kommer fram till i mitt åtänkande (före D) av vad jag bör göra i D om jag hamnar i D. Men innebär detta nödvändigtvis att D självt - själva situationen D alltså (som inte inkluderar "vad jag bör göra i D"; bara själva situationen D) påverkas av vad jag kommer fram till i mitt åtänkande av situationen D? Innan situationen D inträffat, kan den rimligen inte påverkas. Och när den är ett faktum, är den vad den är; inte heller då kan den påverkas av vad som hänt före D (mer än vad saker och ting i största allmänhet kanske kan sägas "påverkas" av sin historia), då det som hänt före D då inte kan göras ogjort eller ändras. Mitt tänkande på D, före D, kan sägas syfta till att ta reda på exakt hurdan D är (eller skulle vara, om den infann sig). Man påverkar knappast situationer genom att ta reda på, innan de uppkommit, hurdana de torde komma att vara när/om de uppkommer. I den meningen är fångarnas dilemma D ovan "isolerat". Och vad jag kan se är detta tillräckligt för att kalla D ett isolerat fångarnas dilemma. Om det inte vore det, har jag svårt att se hur något fångarnas dilemma, hur hypotetiskt som helst, som kan tänkas, rimligen skulle kunna sägas vara isolerat.
Anta att du är ateist och att du vet att det, allt annat lika, är bättre att vara ateist än att tro på Gud. Anta emellertid att du just blivit kidnappad av en galen kristen massmördare som du vet är väldigt bra på att "läsa" folk, och att han konsekvent dödar alla ateister han kidnappat, och släpper alla kristet troende han kidnappat, efter att ha tagit reda på vilketdera de är. Han har ännu inte haft tid att "läsa" dig, men han kommer att göra det ganska snart. Anta att det är viktigare för dig att överleva än att fortsätta vara ateist. I den mån du i en sådan situation kan använda din instinktiva och starka livsvilja till att få dig själv till att börja tro på Gud för att på så sätt få din kidnappare att släppa dig, bör du då göra det? Betänk att du i så fall kanske även efter frisläppandet kommer att fortsätta tro på Gud. Risken för det står i direkt proportion till din chans att lyckas övertyga kidnapparen att du verkligen tror på Gud (och vice versa). Om du släpps fri, kommer du alltså förmodligen att vara kristet troende i resten av ditt liv. Detta eftersom du endast om du lyckas bli så starkt troende att det oundvikligen är fråga om en bestående tro har rimliga chanser att få din kidnappare att uppfatta dig som kristet troende på riktigt så att han släpper dig. Kan man i så fall säga att tiden efter att du släppts fri är en "isolerad situation"? Enligt min mening är den "isolerad" från detta nu (nu när du som ateist (vi antar för resonemangets skull här att du nu är ateist) ska ta ställning till den frågan), på så sätt att du efter frisläppandet kommer att vara så starkt kristet troende att du när det gäller din gudstro är bortom påverkan från din nuvarande ateism (i åtminstone samma grad som andra verkligt troende kristna). Och ändå bör du, som ateist i ovan nämnda kidnappares fångenskap, göra vad du kan för att främja en händelseutveckling som leder till att du i resten av ditt liv med så stor sannolikhet som möjligt kommer att vara just så starkt kristet troende. Det innebär att du bör tro att du om t.ex. ett år kommer att vara kristet troende, hellre än att tro att du om t.ex. ett år kommer att vara ateist. Tror du det sistnämnda, tror du på något som är relativt svårförenligt med din föresats att de närmaste dagarna bli kristet troende, och därmed minskar du dina chanser att lyckas övertyga kidnapparen att du är kristet troende, jämfört med om du tror det förstnämnda. Du bör alltså hos kidnapparen anamma inställningen att du t.ex. ett år senare bör vara kristet troende - även i betydelsen att du, ett år senare, bör välja att vara kristet troende, i den mån du då kommer att kunna välja något annat. På samma sätt bör man vara blöt och frusen efter att ha försökt rädda ett barn som håller på att drunkna tre meter ned i iskallt vatten, och på samma sätt bör man (nu anse att man bör) samarbeta i fångarnas dilemman man kan tänkas hamna i.
På liknande sätt som tiden efter frisläppandet från kidnapparen ovan kan ses som en situation "isolerad" från tiden som ateist innan man eventuellt gjorde sig kristet troende hos kidnapparen, kan man tänka sig ett "isolerat" fångarnas dilemma - isolerat i den meningen att man när man hamnat i det inte längre kan påverka de övriga spelarnas handlande - om vilket gäller att man, vid åtänkandet av det, bör anse att man, om man hamnade i det, borde samarbeta i det. Detta eftersom det är det valet som får en att utföra bäst handlingar under tiden fram till ett eventuellt sådant fångarnas dilemma.
Alternativt kan man kanske säga att det inte, ens teoretiskt, går att tänka sig något sådant som ett "isolerat" fångarnas dilemma. Det gör mig ingenting. Det gör mig ingenting om man kallar alla mina tankeexperiment i den här tråden för icke-isolerade fångarnas dilemman, så länge man samtidigt medger att inget fångarnas dilemma kan vara isolerat. Vad jag vill komma fram till är nämligen hur vi bör handla i verkligheten med avseende på framtida generationer. Bör vi som lever idag "uppoffra" en del av vår levnadsstandard för att med desto mer av våra resurser främja framtida generationers chanser att bli verklighet (alltså även utöver vad föräldrainstinkten gör att vi gör för våra barn och barnbarn och så), trots att det i förstone tycks vara svårt att se vad dessa framtida generationer skulle ha för incitament att återskapa oss (ge oss livet åter) efter vår död, som "tack" för den uppoffring vi gjorde som möjliggjorde deras existens? Jag hävdar att vi bör det - utifrån ren rationell egoism - och att de tankeexperiment och argument jag lagt fram i den här tråden tillsammans visar det. Vi bör av rationell egoism maximera framtida generationers existenschanser, även (till synes) på bekostnad av våra egna om nödvändigt, och dessa framtida generationer bör i sin tur maximera nästkommande generationers överlevnadschanser, även (till synes) på bekostnad av sina egna om nödvändigt, och så vidare. Om vi föreställer oss en jättemånga generationer lång sådan obruten kedja av uppoffranden framåt i tiden, en kedja som ingen generation kan veta när den kommer att ta slut, blir det naturligt att tänka sig att framtida generationer kommer att återskapa oss till livet för att de själva vill bli återskapade till livet och för att de inser att man generellt bör samarbeta i fångarnas dilemman, och att generations efter generations kamp för överlevnad just är ett fångarnas dilemma, där de i tiden utspridda generationerna är "spelarna" och där alla dessa spelare har oerhört mycket mer att vinna på att alla samarbetar än vad någon enstaka generation kan vinna på att bränna sina resurser på nöjen inom sin (första) livstid snarare än på att maximera efterkommande generationers överlevnadschanser. Genom att för egen del odla inställningen att "man samarbetar i detta fångarnas dilemma" (genom att leva enligt den inställningen), för man vidare (i större utsträckning än annars) till kommande generationer samma inställning, att "man samarbetar i fångarnas dilemma", något man därmed har större chanser än annars att bli tackad för, genom återskapning efter sin "död". Jag tror alltså att fångarnas dilemma och dess lösning har oerhört stor betydelse, för liv och död, i verkligheten, för oss som lever nu. Det är alltså inte alls bara något jag diskuterar bara för att det är kul. (Men kul är det också, det medges.)
