Vem ska ta hand om mig nu?

[Johan Ågren]

Personligen har jag aldrig sagt/skrivit att antideppmedicin skulle ta bort personlighet eller grumla tankar. Men jag anser att det finns en risk att personer kan framhärda i situationer som annars spontant skulle ha problematiserats av lidandet. Tar man medicin så ska det således inte vara för att orka fortsätta på inslagen bana, utan att man faktiskt vidtar de åtgärder som krävs för att man även ska kunna leva utan medicinen. Jag ser således positivt på många sjukdommar, att de motsvarar vad som sker om man håller handen på en het spisplatta. De betyder således någonting, och är inte ett isolerat ont.

Sedan kan jag naturligtvis se att jag är jävig i frågan. Jag har valt att inte medicinera själv, och således valt ett liv med ett lidande som andra säger enbart beror på kemiska brister. Det valet skulle te sig extremt korkat om det visade sig att jag har fel. Å andra sidan måste jag ha tilltro till min egen intelligens i detta fall.

[Mr.M]

Jag håller helt med.
Sjukdomar har en viktig betydelse och läkande förstärker vårat försvar.
Men ibland kommer inte läkandet igång utan att man får hjälp utifrån.
Bara en liten pratstund är otroligt läkande och en bra början.
Vi får nya perspektiv på våra grumlade tankar.

Medicin tror jag inte ges över mer än ett halvår för depression.
Sen ska kroppen kunna sköta sin egen produktion.

Jag vet inte hur det är med livslånga sjukdomar, och vill inte uttala mig om hur bra eller dåligt det är.
Men jag såg stor skillnad på en nära vän när han inte tog sin medicin och när han tog sin medicin.
Utan så led han oerhört och han valde att försöka ta sin medicin mot sin schizofreni.

Det är ett val vi gör, men jag kan och vill inte säga att man gör fel med att inte ta medicin,
men jag ser det ofta och det känns som en boostfaktor för medicin inte ska tas,
och många läsare kanske börjar fundera på att inte ta sin egen medicin utifrån vad dom läser här.

så jag ville bara bidra med min syn om att jag är positiv till medicin.

[Skogsälvan]

Pratade med en psykolog idag som hade pratat med min son. De hade fyllt i ett formulär som skulle ge poäng huruvida barnet var deprimerat. Hon sa att 13 poäng var gränsen de drog huruvida han skulle klassas som att ha en depression, 15 var normlt sett högt, min grabb hade prickat i 22 poäng. Dessutom så var det ovanligt för en deprimerad 10åring att ha självmordstankar med specifika tekniker. Så han brås på sin far. Men när han är här så är han världens gladaste kille och han leker hjärtligt med sina syskon. Men så fort han ska konfronteras med skolan och även sin mor så triggas hans depression. Jag har nu gjort en hemsida åt honom som har fallit väl ut. Det är inte skolarbete, och plötsligt så vill han skriva frivilligt. Http://www.timagren.se

10 år är en rätt komplicerad ålder, man är barn men börjar bli stor. Var glad för att han verkar må bra i ditt och sina syskons gemenskap. Kan du försöka tala med hans mor? Vet du vad det beror på att han känner sig deprimerad hos sin mor? Du behöver inte svara, bara tänka lite så att du har möjlighet att förstå problemet, annars har du ju ingen möjlighet att lösa det.

Min son fick häromdagen göra ett test där han skulle sitta på en stol i ca en halvtimme och titta på en dataskärm. Det dök upp cirklar eller cirklar med ett kryss i och varje gång han såg det senare skulle han klicka på en knapp. Resultatet visade att han vred sig mycket och klickade en hel del fel.
Efteråt kom han och psykologen (eller vad det nu var för titel) in i rummet där jag satt och pratade med en annan psykolog. Vi hejade när de kom in och den som hade varit med min son under testet frågade honom om han tyckte att det var en tråkig grej det där med datorn. Mitt barn sneglade ner lite, smålog och svarade "ja".

Alltså är det konstigt att man vrider sig och trycker lite huxflux om man ser det som tråkigt och meningslöst? Några dagar tidigare träffade jag min egen psykolog och berättade om det här med adhd-testen för honom och vi har träffats regelbundet under några års tid och han skakade på huvudet och sa något i stil med "Säg inte att jag har sagt det här, men så blir det när skolan inte klarar av sin uppgift och väljer att belasta barnen med diagnoser". Och det är alltså sagt från en överläkare i psykiatri.

[Skogsälvan]

BC10  notworthy Du uppvisar verkligen styrka nu när du konfronteras med dina svagare sidor. Berätta mer om du vill, vi är många som lyssnar och gärna hjälper till om vi kan.

[Johan Ågren]

Min sambo har ätit antidepp i över 7år, och hon är rädd för att sluta, då hon inte vill tillbaka i samma situation. Och jag känner ju att hon inte är hel, har rett ut sin psykologi. Hon åt andra sidan menar att hon genom det hon varit med om har skadat sin serotoninproduktion och alltid måste ta sin medicin för att vara en hel människa. Enligt min strategi så skulle hon således behöva sluta och börja med någon form av terapi. Hon menar att det skulle bli katastrof, och jag menar att det faktum att det skulle bli katastrof visar på behovet. (Du läser antagligen detta Desse, men du vet ju redan att vi har olika syn på detta.

Dessutom är det väldigt retsamt att människor plötsligt blir så duktiga och funktionella och orkar med att leva i samhället med hjälp av tabletter, medan jag ligger och krälar i all smuts som samhället i sin blindhet fortsätter att spy ut. Känns som om jag vill gömma alla piller för människorna på samma sätt jag som barn gömde spritflaskan för min mor

[freddemalte]

Pratade med en psykolog idag som hade pratat med min son. De hade fyllt i ett formulär som skulle ge poäng huruvida barnet var deprimerat. Hon sa att 13 poäng var gränsen de drog huruvida han skulle klassas som att ha en depression, 15 var normlt sett högt, min grabb hade prickat i 22 poäng. Dessutom så var det ovanligt för en deprimerad 10åring att ha självmordstankar med specifika tekniker. Så han brås på sin far. Men när han är här så är han världens gladaste kille och han leker hjärtligt med sina syskon. Men så fort han ska konfronteras med skolan och även sin mor så triggas hans depression. Jag har nu gjort en hemsida åt honom som har fallit väl ut. Det är inte skolarbete, och plötsligt så vill han skriva frivilligt. Http://www.timagren.se

Fint!
Hoppas att det löser sig och att den glädje som finns kan sprida sig till andra sammanhang och situationer!

Vänligen

Fredrik

Instämmer.

Det var lite gripande och fint att se hur han blommar när kraven inte ställs på honom.
Detsamma kan jag se på min 13 åring som nyss fått diagnosen ADHD.
Men som den motståndare till sådant jag är brast det för mig och jag kallade läkarna för jävla SS Soldater.

P.S. Jag har bett om ursäkt. D.S.

Men dom jävlarna sade också att han har kronisk tics (som kan försvinna på ett halvår!?) Sjuka medicinska termer återigen. Detta hade sin grund att jag på en av intervjuerna erkände att jag själv har fallenhet för att uttrycka mig starkt för skojs skull.

Hej mullback
Ja det är inte helt enkelt det där med "diagnoser" och benämning (klassindelning) av olika personlighetsdrag och "egenskaper" och jag är benägen att hålla med Johan om att detta i sig kan leda till en onödig (och ibland förödande) stigmatisering av något som kanske i sig egentligen kan lösas med betydligt mer pragmatiskt och "mänskligt" förhållningssätt. Frågan är bara vart gränsen ska dras och hur detta ska fungera på ett allmänt plan (läs: hur samhället sak förhålla sig till detta).

Avser denna tråd:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... =diagnoser

Vänligen

Fredrik

[Skogsälvan]

Min sambo har ätit antidepp i över 7år, och hon är rädd för att sluta, då hon inte vill tillbaka i samma situation. Och jag känner ju att hon inte är hel, har rett ut sin psykologi. Hon åt andra sidan menar att hon genom det hon varit med om har skadat sin serotoninproduktion och alltid måste ta sin medicin för att vara en hel människa. Enligt min strategi så skulle hon således behöva sluta och börja med någon form av terapi. Hon menar att det skulle bli katastrof, och jag menar att det faktum att det skulle bli katastrof visar på behovet. (Du läser antagligen detta Desse, men du vet ju redan att vi har olika syn på detta.

Dessutom är det väldigt retsamt att människor plötsligt blir så duktiga och funktionella och orkar med att leva i samhället med hjälp av tabletter, medan jag ligger och krälar i all smuts som samhället i sin blindhet fortsätter att spy ut. Känns som om jag vill gömma alla piller för människorna på samma sätt jag som barn gömde spritflaskan för min mor

Va? Har hon gått på antideppmed i 7 år, men har ingen terapi? För mig låter det helt märkligt. Jag har prövat de flesta antideppmediciner och den enda som hjälpte ett tag var Lyrica och min doktor säger att jag är ett komplext "fall" där de flesta får lindring av en bråkdel av vad jag tar och då ligger jag allt som oftast med näsan ovanför vattenytan, inte alls duktigt funktionell. Det är totalt missvisande att kalla dessa preparat lyckopiller, för inte fasiken blir man lycklig av det. Man kan fortsätta andas. Så mitt förslag som försökskanin på många piller är att rekommendera henne att be om lyrica och kombinera det med terapi.

[Mr.M]

Fredrik
Hur vanligt är problemet med feldiagnoser ?
Var finns fakta och belägg för att det är vanlig företeelse ?
Jag har stor respekt för läkarnas bedömning.


Jag själv hade socialfobi i 10-12 års tid,
min terapeut sa till mig att vissa med social fobi har det livet ut
och att medicin får tas livet ut för att seronotin halten är konstant för låg.

under dom första 8a åren käkade jag dessa ångestdämpande mediciner,
men fobin var där, men ångest den var borta.

Den dagen jag slutade med medicin och med alkohol,
så försvann min fobi. Så jag antar att problemet var jag själv
jag lyssnade aldrig på läkaren när han rekomendera mig att sluta dricka alkohol

men så här idag helt utan medicin i några år så känner jag att sakta men säkert sjunker seronotin nivån
och jag får nog ta mig en funderare på varför och om medicin är lämpligt.

så läkaren kan ha rätt,
vissa personer har för låg produktion av dessa ämnen.

[freddemalte]

Fredrik
Hur vanligt är problemet med feldiagnoser ?
Var finns fakta och belägg för att det är vanlig företeelse ?
Jag har stor respekt för läkarnas bedömning.


Jag själv hade socialfobi i 10-12 års tid,
min terapeut sa till mig att vissa med social fobi har det livet ut
och att medicin får tas livet ut för att seronotin halten är konstant för låg.

under dom första 8a åren käkade jag dessa ångestdämpande mediciner,
men fobin var där, men ångest den var borta.

Den dagen jag slutade med medicin och med alkohol,
så försvann min fobi. Så jag antar att problemet var jag själv
jag lyssnade aldrig på läkaren när han rekomendera mig att sluta dricka alkohol

men så här idag helt utan medicin i några år så känner jag att sakta men säkert sjunker seronotin nivån
och jag får nog ta mig en funderare på varför och om medicin är lämpligt.

så läkaren kan ha rätt,
vissa personer har för låg produktion av dessa ämnen.

Hej Mr.M
Jag vet inte hur vanligt det är med felaktiga diagnoser (det var inte det som jag syftade på). Jag syftade på att diagnosen som sådan kan medföra vissa problem för den så blir tilldelad diagnosen. Ta HIV / AIDS som exempel. Att få den diagnosen kanske i sak (rent sjukdomsmässigt, att ha sjukdomen) inte är mer problematiskt än att få ett cacerbesked (jag talar då om chansen att överleva, fysiska plågor etc), men ur ett socialt- och samhällsperpektiv kan jag tänka mig att det (åtminstone för ca 10 år sedan) var "värre" att få AIDS-diagnosen än cancer-diagnosen etc.

Men rätta mig om du tycker att jag har fel!

Hoppas du förstår vad jag menar?

Vänligen

Fredrik

[kort]

Man kan tänka så här, tänk om det finns någon som helst gudomlig rättvisa, om vi ugår från det.
Och samtidigt ser att bara man stoppar i sig en liten tablett av medicin så mår man helt plötsligt bättre.
Skulle inte detta betyda att vi delvis inte själv bestämmer, har avgörandet i vår hand huruvida vi ska äta tabletten eller inte. För om det finns en gudomlig rättvisa så kan ju inte vem som helst må bra när som helst. Om det finns en gudomlig rättvisa är väl tveksamt, men jag brukar tänka att den som inte ger sig kommer förr eller senare till en punkt i livet då livet känns rättvist, för tillfället, sedan går det upp och ner, men belöningen kommer så att säga förr eller senare.

[Mr.M]

Hoppas du förstår vad jag menar?

Vänligen

Fredrik

Tror jag förstår vad du menar.
Hur man reagerar på en diagnos är mer vad du pratar om ?

[freddemalte]

Hoppas du förstår vad jag menar?

Vänligen

Fredrik

Tror jag förstår vad du menar.
Hur man reagerar på en diagnos är mer vad du pratar om ?

Japp!
Inte bara den som fått diagnosen utan även människor i dennes omgivning (nära och kära), på dennes arbete / skola eller samhället i övrigt . . . (det är just här den så kallade stigmatiseringen kan uppstå, något som gör det värre - än enbart sjukdomen - för personen som fått diagnosen).

Vänligen

Fredrik

[Mr.M]

Bra
Då är jag helt med.

Detta är en personlig övervägning man får göra.
Jag har upplevt att det blir lite som man framför det.
Om jag känner skam och skuld så stigmatiseras problemet.
så jag måste först och främst värdera och acceptera och förstå min egen situation.
Då blir effekten mindre av omvärldens påverkan.

Sen kan jag inte påverka samhällets syn.
och var dom lägger sina resurser och värderingar.
Det är tråkigt om vissa problem får mindre resurser.

Jag har begåvats med blyghet sen födseln,
detta har jag utvecklat till ren njutning, och känner mig road när folk ler lite åt mig.
Det är mer roligt att se deras smile när jag känner blyghet.
Detta för med sig att mina signaler gör dom fundersamma och jag kan le lite åt dom istället.
ett ganska roligt samspel tycker jag.

[nytt namn]

Jag är inte kaxig längre. Även om jag önskar att jag var det är jag inte det. Jag har haft, och har fortfarande, den svåraste perioden i mitt liv och ingenting är självklart längre. Jag klarar inte av någonting. Jag klarar av att skriva det här för att jag hoppas att någon ska förstå och skriva något vänligt tillbaka. Visst står vi alla ut med kritik, det gör jag också, men jag vill verkligen inte ha det längre. Jag vill inte bråka eller diskutera, jag vill bara att någon sträcker ut en hand.

Det viktigaste jag tror är att våga ha kvar tilliten i andra människor (trots att tilliten till dig själv börjat svikta). Försök hitta ett ideal, någon att se upp till, och låta vägledas av, det hjälper.

...

Ett experiment man kan göra, är att föreställa sig att alla ens medmänniskor (, i sin interaktion med dem) är upplysta varelser, som besitter "den högsta visheten" och att alla deras handlingar därför är perfekta och fulländande (på detta sätt kan man lära sig väldigt mycket av vem som helst).

...

Svaret på frågan: "Vem ska ta hand om mig nu?", blir då: "alla vägleder dig i din uppriktighet".

[Zokrates]

Man får vara sitt eget jävla flaggskepp och om det sedan i praktiken förvandlas till ett spökskepp så än sen då,
har du navigerat vilse så får du helt enkelt kasta ankar eller gå på grund tills du kan ta ut en ny kurs,
om det nu är bättre att röra på sig i än att sitta fast i meningslösheten.