Jag har grunnat lite på hur vi ser på vår värld och omgivning och vilka mekanismer som kan ligga bakom vår så kallade verklighetsuppfattning etc. Många människor verkar ju vara benagna att anta eller försanthålla sådant som vi inte utifrån ett common-sense-perspektiv kan erfara direkt. Vi har en tendens att gå utanför vår direkta erfarenhet och gissa hur världen är beskaffad. Men hur kommer det sig att vissa synsätt "vinner" framför andra etc?
Här nedan har jag formulerat ett alternativt (alt. 1) sätt att se på ett fenomen som vi i vardagen har en tämligen bestämd uppfattning om (alt. 2) och vill med detta peka på att det inte behöver vara helt uteslutet att andra tolkningar kan vara lika rimliga - eller?
Läs och begrunda och återkom gärna med era synpunkter, tankar och idéer kring detta! Det skulle vara roligt att få lite sakliga, hållbara och relevanta argument i era tankegångar och inte enbart upprepningar av allt som sagts i tidigare trådar. Vi kan ju det nu
Så till frågan:
Hur vet vi att vi ska se världen på ett visst sätt? Vad är det i vår fenomenologi, i vår upplevelse, i vår syn på världen som avgör att vi är övertygade om en viss beskrivning av denna?
Betrakta följande påståenden om världen och ange sedan orsaken till att vi, i vår transcendens, har kommit fram till att ett av dem är mer sant, mer troligt än det andra:
1. Det finns en parallell dimension (värld) till den vi lever i. Den är helt identisk med vår värld med avseende på precis allt utom en enda sak – den är spegelvänd i relation till vår (den vi upplever). Vi kan inte komma i kontakt med denna värld på annat sätt än genom speglar. Det fenomen som uppstår när en yta är reflekterande, plan är att vi får full insyn i denna värld. När vi tycker att vi ser vår egen spegelbild är det egentligen en identisk person med ett eget medvetande. Personen ser samtidigt dig (som sin spegelbild) och går omkring i samma "villfarelse" att du är dennes spegelbild och inte en egen person i en annan (spegelvänd) dimension.
2. Det finns inte någon sådan parallell dimension, åtminstone inte som kan ses via speglar. Speglar reflekterar bara det ljus som når dem och ger då upphov till en spegelvänt bild av världen – inget annat. Helt enkelt den traditionella tolkningen av fenomenet spegelbild.
Det finns egentligen inget som säger att alternativ 2 är mer sant än alternativ 1 (eller?). Vi har "valt" att tolka (eller är benägna att uppfatta) världen på ett sätt som stämmer överens med alternativ 2. Vad som egentligen sker är väl att vi får en direkt, fenomenologiskt, information om världen. Därefter transenderar vi vidare till antagandet att välden förhåller sig på ett visst sätt. Att vi försanthåller detta sätt beror väl mest på att vi verkar överens om att detta är det mest riktiga sättet att tolka värld. Men är det rätt sätt? Tänk om alternativ 1 är sant!
Jag ser verkligen fram emot att läsa era tankar kring detta!
Vänligen
Fredrik
