Skulle du kunna dö för någon/något?

[Cosmic philosopher]

1) Finns det någon/något här i livet som du t o m skulle kunna dö för? Någon/något som du värderar högre  än dig själv och som "går före" dig själv? I så fall vad?

2) Det som gjorde att Nando Parrado uthärdade sin extremt svåra situation bland bergen i Anderna och t o m fick honom att fortsätta att gå miltals och söka efter hjälp  var förmodligen hans kärlek till sin far.

http://en.wikipedia.org/wiki/Nando_Parrado

http://svtplay.se/v/2248423/skavlan/del ... 975,1,f,-1  (se ifrån ca 36 min 30 sekunder in i programmet)

Var hämtar du din största inspirationskraft ifrån?  Om du hade varit i Nando Parrados situation bland bergen i Anderna - vad hade fått dig(vad hade gett dig en mening med) att fortsätta gå,gå,gå,gå,gå oavbrutet i den extrema kölden i obeskrivlig hunger/törst/trötthet och söka och leta efter hjälp?

3)Samtidigt som du rent praktiskt försökte leta  och söka efter hjälp därute bland de majestätiska kalla snöiga bergen -hade du börjat att be till Gud i en sådan situation tror du?

[nuddle]

jag lever sedan en tid tillbaks för kärlek
det som finns i hjärtat

vet inte om jag kunde döda mig själv för den kärleken
har aldrig kommit i den situationen
men att dö lite varje dag har jag gjort för den kärleken
försakat mig själv osv

[Mr.M]

Jag skulle inte välja att dö för någon. Helst överleva och vara kvar och påverka istället för att dö.

Hur vi fungerar i ett givet sammanhang är inget vi vet, det blir som det blir.
själv riskerade en äldre man sitt liv med att hoppa ner i en isvak för att rädda mig som liten.
Jag skulle antagligen göra samma sak, man riskerar sitt liv för att rädda andra.

inspiration, vet inte om lidande skapar inspiration. Den ger nog oss ideer om hur man överlever bäst.


Vi har hela tiden en kommunikation med det vi tror på. En rituell bön kanske hade piffat på medvetandet och förstärkt hoppet.

[J R Auk]

För jävla mycket. Därför kallas jag galen ibland. Och därför tycker jag idén om livet idag är bisarr. Just genom livets värde kan vi dö för det. Kan vi inte dö för livet så har vi satt döden som värdet för livet. Vi har satt icke-liv som värde för liv. Vi är nihilister i värsta bemärkelse.

[freddemalte]

1) Finns det någon/något här i livet som du t o m skulle kunna dö för? Någon/något som du värderar högre  än dig själv och som "går före" dig själv? I så fall vad?

2) Det som gjorde att Nando Parrado uthärdade sin extremt svåra situation bland bergen i Anderna och t o m fick honom att fortsätta att gå miltals och söka efter hjälp  var förmodligen hans kärlek till sin far.

http://en.wikipedia.org/wiki/Nando_Parrado

http://svtplay.se/v/2248423/skavlan/del ... 975,1,f,-1  (se ifrån ca 36 min 30 sekunder in i programmet)

Var hämtar du din största inspirationskraft ifrån?  Om du hade varit i Nando Parrados situation bland bergen i Anderna - vad hade fått dig(vad hade gett dig en mening med) att fortsätta gå,gå,gå,gå,gå oavbrutet i den extrema kölden i obeskrivlig hunger/törst/trötthet och söka och leta efter hjälp?

3)Samtidigt som du rent praktiskt försökte leta  och söka efter hjälp därute bland de majestätiska kalla snöiga bergen -hade du börjat att be till Gud i en sådan situation tror du?

Hej Cosmic philosopher

1. Nej inte så som jag kan se det i denna lugna stund . . . ty om jag inte finns så kan ju inte några värden som jag håller högt infrias för min egen del och då är det ju enbart en chansning att andra värden infrias (något som jag inte kan veta något om). Däremot skulle jag säkert dö för att slippa vissa fenomen så som extrem smärta eller plåga under väldigt lång tid etc.

2 & 3. Svårt att veta hur mitt psyke skulle påverkas av en sådan extrem situation. Jag kan tänka mig att jag skulle bli ganska förvirrad, snurrig och lida av allt från delirium, vanföreställningar, hallucinationer, illusioner etc till olika former av ångestlägen, depressiva tillstånd och hopplöshet. Givet allt detta är det nog inte omöjligt att man skulle börja prata med allt som rör sig både utanför och innanför huvudet, och Gud skulle väl passa in som ett sådant fenomen. Jag kan tänka mig att en stark längtan hem samt de grundläggande behoven skulle hålla mig vid liv, men det skulle lika gärna kunna vara så att jag hade givit upp och helt enkelt inväntat döden.

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

freddemalte

Så du har ingen du känner att du skulle kunna offra chansen att realisera värden inför? Det är just där jag menar att du hamnar i en nihilism. Du förnekar värdena som är här och nu på grund av att du stipulerar dem som borta senare. Eller betänker en ideell brist på "kommande värden".

[freddemalte]

freddemalte

Så du har ingen du känner att du skulle kunna offra chansen att realisera värden inför? Det är just där jag menar att du hamnar i en nihilism. Du förnekar värdena som är här och nu på grund av att du stipulerar dem som borta senare. Eller betänker en ideell brist på "kommande värden".

Hej J R Auk

I och för sig föredrar jag väl att inte placera en människas alla tankar i ett fack och säga "att man är något" med avseende på filosofiska tankar etc. Anledningen till detta är därför att det blir nästan omöjligt att täcka in en människas olika synsätt och funderingar i en eller några ismer utan att banalisera och trivialisera.

Men det händer säkert att jag funderar i banor som delvis skulle kunna sägas går igenom nihilismens landskap men å andra sidan kan det vara så att jag, vad gäller andra frågeställningar åker igenom något helt annat landskap etc.

Är det inte så att nihilism även (ibland) används synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen?

Där stämmer det ju inte allt eftersom jag upplever mitt liv som allt annat en hopplöst och tycker att det är mycket meningsfullt i termer av lycka, njutning, upplevelser, relationer och mycket annat.

Vänligen

Fredrik

[Berguven]

1) Ja (Vissa situationer skulle tvinga mig till det.)
2) Min familj
3) Förmodligen (I en nödsituation handlar jag nog helt annorlunda mot hur jag brukar. Desperationen lär tvinga fram både det ena och det andra.)

[Lufier]

.

[Cosmic philosopher]

1. Ja, en hel lista
2. När det kommer till kritan avslöjar jag mig som djupt troende. Jag tror att det finns en mening.
En stark drivkraft är mina nära och kära. En annan rätt och fel, jag tvekar aldrig när någon behandlas
orättvist.
3. Nej, jag har varit med om extrema situationer och då har jag kopplat på en extra kraft. Känslorna
kommer efteråt, jag skjuter dem åt sidan och handlar rationellt tills det är över. Jag tror att det är medfött.
De som verkar stabila och lugna till vardags är ofta de som ballar ur, min erfarenhet.

Hej Lufier! Intressant att läsa ditt inlägg. På svar av fråga 3 - får jag fråga dig om du vill ge något/några exempel på en sådan extrem situation som du varit med om? Vad var det för situtation/situationer rent konkret? Ser du dig själv som labil och som lätt blir hetsig/nervös/temperamentsfull till vardags?

Hälsningar

Cosmic philosopher

[Lufier]

.

[J R Auk]

freddemalte

Så du har ingen du känner att du skulle kunna offra chansen att realisera värden inför? Det är just där jag menar att du hamnar i en nihilism. Du förnekar värdena som är här och nu på grund av att du stipulerar dem som borta senare. Eller betänker en ideell brist på "kommande värden".

Hej J R Auk

I och för sig föredrar jag väl att inte placera en människas alla tankar i ett fack och säga "att man är något" med avseende på filosofiska tankar etc. Anledningen till detta är därför att det blir nästan omöjligt att täcka in en människas olika synsätt och funderingar i en eller några ismer utan att banalisera och trivialisera.

Men det händer säkert att jag funderar i banor som delvis skulle kunna sägas går igenom nihilismens landskap men å andra sidan kan det vara så att jag, vad gäller andra frågeställningar åker igenom något helt annat landskap etc.

Är det inte så att nihilism även (ibland) används synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen?

Där stämmer det ju inte allt eftersom jag upplever mitt liv som allt annat en hopplöst och tycker att det är mycket meningsfullt i termer av lycka, njutning, upplevelser, relationer och mycket annat.

Vänligen

Fredrik

Nej det är alls inte anomi (för övrigt helt nytt begrepp ) jag menar. Även om det är sant att nihilism används så. Jag använder det i filosofisk mening.

Och jag påstår, det är ju upp till dig att avgöra. Jag finner det bara konstigt att föreställa mig att du inte har något som du värderar så högt i livet. Men jag vet inte hur ditt liv ser ut. Så snarare är mitt påstående att om du har något som är så högt värderat men du väljer att inte "kunna" dö för det (det är ju bara spekulativt detta), för att du ändå resonerar att du förlorar värdet av det i döden, så är du i min mening nihilist.

Argumentet för det är att du (om du har ett sådant värde) negerar det genom döden, och sätter då döden som något som värdet du värdera är kontingent på.

[Skogsälvan]

1. Ja, en hel lista
2. När det kommer till kritan avslöjar jag mig som djupt troende. Jag tror att det finns en mening.
En stark drivkraft är mina nära och kära. En annan rätt och fel, jag tvekar aldrig när någon behandlas
orättvist.
3. Nej, jag har varit med om extrema situationer och då har jag kopplat på en extra kraft. Känslorna
kommer efteråt, jag skjuter dem åt sidan och handlar rationellt tills det är över. Jag tror att det är medfött.
De som verkar stabila och lugna till vardags är ofta de som ballar ur, min erfarenhet.

Det där kunde jag ha skrivit  :shock: Precis så där är det för mig. Jag är duktigt neurotisk, fullt med katastroftankar och oro, osäkerhet. Fast händer det en katastrof så blir jag den som tar tag i läget utan rädsla.
Ett exempel är från en fest för många år sedan. En kille gick på anabola och han blev rejält packad. Det hörde ju inte till ovanligheterna och dessutom blev han aggressiv. Det kunde han ju bli nykter också, men när han drack blev det sju resor värre. Han hade blivit dömd för ett par fall av misshandel, ibland dessa även mot sin flickvän. Iallafall ville han ha min dåvarande pojkväns bilnycklar och ut och köra en sväng. När han inte fick det slängde han runt stolar, slog sönder en dörr, svepte av grejerna på bordet så skärvorna yrde, vrålade. De som var där hamnade i något slags chocktillstånd, eller gick och gömde sig, eller drog. Min dåvarande pojkvän började spela riktigt full, halvsluddrade fånflinande. Jag klickade över. Drog iväg honom till badrummet och sa att han behövde en kall dusch samtidigt som jag pratade om att jag hade önskat mig en ponny när jag var liten, men att jag aldrig fick det och frågade vad han ville ha när han var liten och så manade jag på honom att sätta sig i badkaret och duschade honom ganska kallt. Sedan satt vi och pratade om barndomsminnen, skrattade och grät ihop tills det blev lugnt. Det var alltså innan jag hade läst psykologi. Men visst kan jag känna mig helt nervös och darrig av att stå i kön på ICA.