Inläggav Sceptisk » 21 jul 2011 00:13
Marko
Vi kan studera naturen och lära oss om hur den fungerar, men moral är inte detsamma som det vi kallar naturen. Moral är något vi hittar på, och sedan må vi projicera vår moral på naturen för att få den att verka så legitim som möjligt. (Märk ordet legitim).
Men när vi studerar naturen så ser vi att där inte finns några lagar. Det går att bryta mot lagar men det går inte att bryta mot naturen. Det jag sagt förut är att naturen har inga lagar, naturen har "krafter" och eftersom det är krafter så går det inte att bryta mot dom det går bara att anpassa sig eller skydda sig.
Att lagar och moral är tvådimensionella beror på deras objektivitet.
Är naturen objektiv?
Ah, detta är faktiskt en trickfråga, för ordet natur bygger på att idén om något essentiellt, något som är predisponerat till att vara på ett visst sätt. Om man därför skulle definiera något som natur då har man objektifierat. Och det är vad vi gjort mot naturen när någon för länge sedan skrev ner lagar och moral, att man naturaliserar, dvs man objektifierar, man artbestämmer vad det är essentiellt. Det man gör är att man omtolkar det multidimensionella ner till två dimensioner, för i två dimensioner blir det objektivt genom att man har tagit bort alla perspektiv som finns i de andra dimensionerna rum och tid.
Det är därför som jag försöker akta mig för att skriva om vissa saker eftersom när man skriver ner något då reducerar man ner det till två dimensioner och gör det till något objektivt och gör det bara till ett föremål utan något eget värde. Så när vi säger "natur" om världen, då reducerar vi världen till två dimensioner och gör den till ett föremål som vi kan göra vad vi vill med. Till exempel ge den ett syfte eller mening. För när man skriver ner något, då skapar man ju en mening. När man alltså definierar världen som natur, då har man också definierat dess mening och för civilisationens kultur så är natur något "objektivt" och därmed har kulturen sagt att naturens syfte är att vara objektiv, ett objekt. Men världen tycks inte vara tvådimensionell.
Sanning är i samma kategori av ord som moral. Om du säger att det inte finns någon sanning, då kan du inte heller säga att det finns någon objektiv moral. För om du säger att det finns en objektiv moral men ingen sanning, vad ska isåfall verifiera ditt påstående? Alla argument som har moraliska ambitioner, dvs säger vad som är rätt och fel, behöver verifiering, verifieringen gör argumentet legitimt. Om du inte kan ge någon verifiering då faller argumentet bort som illegitimt.
Sanningen måste därför också vara objektiv och därför måste sanningen också vara tvådimensionell. Det går inte att prata om perspektiv när man talar om sanning, sanningen måste vara objektiv annars så kan den ju inte uppfylla det som den är skapad att göra - nämligen ta bort perspektiven.
Det är samma fälla som brukar uttryckas att "alla får ha sin egen sanning", jovisst får väl alla ha det antar jag, men sanningen är ju tänkt att vara en verifikation för vad som är moraliskt och därför vad som är rätt och fel. Det man offrar när man ingår ett moraliskt parnerskap är just perspektivet. Om man är en soldat och slåss för sin kung, då kan man inte plötsligt börja att ha perspektiv på situationen och börja att se att dom på den andra sidan också är människor och att dom också känner lidande och har sina egna idéer och så vidare. Det vore en dålig soldat. En god soldat med hög moral struntar fullkomligt i fiendens lidanden, det är ju hans uppgift att kämpa mot dom och se till att dom lider så att dom inte ger sig på din kungs land!
Så när människor säger att "alla har sin egen sanning" det dom de facto menar är därför att alla går omkring utan något perspektiv på någon annans situation och känslor och idéer men att denna uppoffring egentligen är om intet eftersom de inte delar någon gemensam plattform för sina sanningar. De kan inte dela sin sanning med någon annan och därför kan de heller inte dela sin moral med någon annan och därför så går var och en omkring i sin egen lilla bubbla, ständigt i stridsberedskap gentemot alla andra och ingen som står på ens egen sida.
Om det vore dagens sanning, alltså den moderna sanningen, så är det iallafall en ganska träffande analys av det samhälle vi lever i idag - även om det kanske inte var avsikten då de sa att alla har sin egen sanning. Den avsikt som folk brukar ha är att man uttrycker tolerans och förståelse och ödmjukhet. Men ordens logik säger något helt annat. Ordens logik säger att människor går omkring utan perspektiv på tillvaron eller andra, ser andra som omoraliska och har ingen som står på sin egen sida. Ganska utsatt situation alltså.
PS. Apropå ordet 'legitimt', jmf med partnerskap igen och det att vara gifta med varandra. Om man är gifta då är ens partnerskap "legitimt" och när då man och hustru enas och avlar barn då kan deras avkomma också kunna kallas för att vara legitim. Om man däremot skaffar barn utan att vara gifta, då blir avkomman också illegitim. Jämför det med att ingå ett moraliskt partnerskap återigen, där ens handlingar bedöms som legitima eller illegitima beroende på om de kommer ifrån vad man enats om. Ifall någon i ett moraliskt partnerskap enats kring en viss standard och någon inte uppfyller den standarden då är deras handling också illegitim. Om handlingen bryter mot vad man enats om, då är den helt enkelt fel. Varför? För att den är omöjlig! För att barn ska kunna komma till världen så måste man och hustru först förenas fysiskt. Om någon sådan förening inte skett, då kan inget barn heller komma till världen och om man då säger att ett barn ändå kom till världen då måste det antingen vara fel, bero på ett mirakel eller bero på ondska. Till exempel våldtäkt, eller nuförtiden - vetenskap.
Moralen kan ha olika nivåer, man brukar ju tala om hög respektive låg moral. Låg moral innebär att man inte uppfyller kraven för moralen, men inte nödvändigtvis att man bryter mot moralen. Det kan till exempel vara så att man aldrig sagt det rakt ut, men att moralen ändå implicerar att man talar med väl valda ord, om man dock inte har förmåga eller ordförråd att tala med fina ord då har man en lägre moral även om man uppfyller föreningens gemensamma målsättning.
Jämför därför med lagen. Lagen betyder 'något som är nedlagt eller fixerat'. Lagen är nedlagd därför så är den inte längre en standard på någon särskild nivå som moralen kan vara, lagen är på den lägsta nivån. Därför kan man inte säga att man inte uppfyller lagen, lagen kan man bara antingen följa eller bryta mot. Om man bryter mot lagen då är ens handlingar olagliga eller brottsliga medan ifall man följer lagen då är man lydig lagen. Därför behöver lagen ett land för att kunna vara legitim. Om det inte finns någon mark, då finns det heller inget att lägga lagen på och därmed så kan man inte heller ha någon lag. Laglös=landlös. Därför så var det så att kungen försökte att äga så mycket mark som möjligt så att hans lagar skulle få så stort inflytande som möjligt så att hans makt kunde öka så mycket som möjligt och även hans rikedomar. Men innan man kan göra landet till ett objekt på detta sätt så måste man först naturalisera landet, man måste reducera landet till två dimensioner och bestämma dess yta, detta gör man först genom att kalla världen för "natur", därefter bestämmer man hur pass mycket natur man har rätt till. Det gäller därför att ha så pass stora anspråk som möjligt och det största anspråket som finns är ju att vara "Guds son" eller alternativt att vara Guds ställföreträdare på jorden.
Alltså är processen på det viset att världen görs om till "natur" och blir därmed ett objekt i två dimensioner, när det så är i två dimensioner så är det mätbart, när det är mätbart kan man bestämma dess yta och när man bestämt dess yta då kan man lägga ner lagen och när man lagt ner lagen då kan man etablera en kung och kungen dömer som en domare om vad som är rätt och fel, lagligt och olagligt, eller vad som får och vad som inte får ske i landet.
