Definiera destruktion

[Anna Sara]

Har använt massor med psykofarmaka under 4 år, går just nu på Litium som är farlig att sluta med tvärt. Blev "våldtagen" första gången jag använde det som var på tvång, eftersom mina värden krängdes, förflyttades till en "identitet" där jag hela tiden ska försvara "allt" samtidigt som det största/högsta utanför mig inom allmänheten s.a.s redan agerar djävulens advokat. Jag hatar attack om "psykos", förstod inte detta.

Känns inte meningsfullt att skriva sådana här inlägg längre.


Jag tror alla människor har en identifikation med sina ägodelar, och det är det som menas med självkänsla -"rotad i sinnet" (att använda tiden = kronologi/disciplin; att utvinna tid = tecken på självförtroende; att slösa tiden = tecken på självkänslan, osv), problemet är när vi väl kallar dessa symptom som något andligt... Jag funderar på vad transcendens "egentligen" är, känner mig oroad för att aldrig sluta typ tvingas göra det i samma form, och förkastar även detta.

[nytt namn]

(Lite godtyckligt utflugna tankar)

Anna Sara:
Jag tror du ska börja med att försöka förstå vad en konstruktion är, dvs. underta dig den disciplin som krävs för att konstruera något. Ett storslaget konstverk? Ett datorprogram? Eller varför inte: ett hus?

Nej, dessa åtaganden är nog rätt stora att börja med. Börja med det som är närmare. Vad konstruerar du nu t.ex? Inlägg. Hur gör du detta? Genom en slags sys-tematik, det följer alltså ett tema. Lär känna detta "tema". Vad består detta tema av. Hur gör du när du utför detta tema? Varför det ena framför det andra?

Design är ett ord som ligger nära tillhands, de-sign, designera, dvs. "peka ut". Något som är utanför, eller bortom sig självt. En skylt, är något, men syftar på något annat. Vad är här "något" och "något annat".

En con-struktion, vad är då det? Vad är då först en struktur? mönster är ett ord som ligger mig nära till hands, men struktur är något mer sys-tematiskt. Strukturen är i sitt "mönster" något som "upprepar sig självt", medans ett Mönster är i sin "konstruktion" något som står ut "för vad det är". Mönster har mer fokus på "en helheten i en större helhet", "något är likt det som är nära, men som ändå som skiljer sig och står ut". Struktur har mer fokus på att vara "statisk" och "likformig", genom att vara "likformigt" så är det inget som "utmärker sig", och på detta sätt, så får hela "stukturen" ett bättre "stöd" än vad ett "mönster får", mönstret är en struktur som "hävdar sig genom att stå ut och synas", medans strukturen är ett mönster som "hävdar sig genom att vara trofast sin egen princip".

Strukturen ändrar sig inte, den upprepar sig men förblir likadan, därav blir det en bra plattform för annat som är mer föränderligt.


Kon-struktion, är att ta flera av dessa "stukturer" och "väva dem samman", så att alla "struktioner" "arbetar  tillsammans" och skapar en slags "syn-ergi", delarna stödjer alltså varandra i att upprätthålla "den högre funktionen" eller "den högre mekanismen". En kon-struktion som inte skapar syn-ergi, utan belastar olika delar olika mycket, får en sned belastning, vissa delar sliter alltså hårdare än andra och måste bytas ut. Kanske är detta oundvikligt, kanske är inte. Det beror på värdet i det som byts ut, är detta något som ofta har lätt att "återkomma".


Så vad är då dekonstruktion? De-konstruktion är att analysera alla struktioner, att se hur struktionerna "interagerar" och skapar "synergi", och göra en analys av vad som belastas, och av kostnaden för detta, och vem som tvingas betala.

Konstruktionen, är alltså beroende av något utanför sin konstruktion, av materialet som den byggs av, och materialet som måste bytas ut.

Genom att de-kon-struera så kan man även förstå syftet för den "högre funktionen". Värdet för en struktion förstås i dess frånvaro, och genom att låta vissa struktioner vara frånvarande, så ser vi hur och när den "högre funktionen" avtar.

[Anna Sara]

Det stämmer.

[nytt namn]

Så vad är då destruktion?

Det är något mer primitivt än dekonstruktion, eftersom en konstruktion är mer komplex än en struktion, så härleder vi att destruktion är mer primitivt än dekonstruktion.


Destruktionen vittnar om  en frånvaro av något. Ett substitut för något anat. Ett medel för ett mål.

Det är inte struktionen som är målet i sig, utan användandet av struktionen.

Struktionen är något upprepande, något som ger stöd genom sin enkelhet och upprepning.
Destruktion är något som "fråntar det enkla sin enkelhet", destruktion är "som att sno godis från småbarn".
Destruktion är då en struktur "kollapsar" så att struktionen på ett plan ("den högre funktionen") upphör "att vara stöttande i sin regelbundenhet", så att struktionens beståndsdelar (mindre former av struktioner, med en helt annan kvalite) agerar mer självständigt.

Destruktion, är alltså "för-störande" av "ett mönster på ett plan", för att "frigöra dess beståndsdelar från varandra".

Destruktionen är alltså det som får "de mindre beståndsdelarna av frigöra sig från varandra".

Destruktionen är alltså något som "strukturerar om på en lägre nivå", "för att upprätthålla någon form av autonomi, om än, på en mer fundamental/basal nivå".

Destruktion kan alltså förstås som form av regression, en återgång till ett tidigare stadie, där struktionerna kunde hävda sig.


Att "förstöra ett hus", är alltså att "frigöra tegelstenarna från varandra", det är inte längre "ett hus", men det är "fria tegelstenar". Ofta kan ett hus vara att föredra, men ibland kan det vara bra att ha tegelstenar nära tillhands.

[Lufier]

.

[Anna Sara]

Vad säger buddhisterna till dig? Om destruktion?
Litium är inte det väldigt antioxidant?

Jag pratar inte med buddhister, var angelägen om att göra det för 2 månader sen, tänkte prata med en buddhist och gå och meditera en gång i veckan. Ska göra det tror jag. Sen träffade jag igen en pastor som bor nära mamma och följe med till en bönegrupp ca 7 gånger, ville känna hur det var att vara sk skenhelig. Träffade honom hemma hos mamma en gång i somras, upplevde det som att han helade hjärnskador jag fått pga mediciner och droger. Frågade om han hade facebook, han svarade att han redan fanns på min vänlista trots att jag inte satt på datorn, fanns där när jag kollade. Han bad mig titta ut på trädet och se hur materian såg ut. Sista gången jag var i det sammanhanget var på ett bröllop med två av församlingsmedlemmarna och jag kände att jag kunde kritisera religonen/delarna, är glad att jag var där på bönemötena, har varit väldigt intresserad av kristendom, hade starka upplevelser när pastorn "bad" för mig i privat konsultation ... jag har just nu i alla fall inget fräscht språk för det jag vill säga..

[Lufier]

.

[Anna Sara]

Kristendomens käleksbud är starkt. Det går inte att komma förbi.

Jag bryr mig inte om något är rätt eller fel eller inte, oj hade tänkt skriva sant eller inte trodde jag eller något.

[Lufier]

.

[Morningstar]

---

[Anna Sara]

Vad gör du då?


Är du psykotisk föresten? Är jag psykotisk? Jag blir väldigt sårad och stött när någon säger så till mig.

[Anna Sara]

Liksom "neutralt och associoerande" tillämpat -inom en "feminin epistemologi" skulle jag nästan vilja använda Bibel-citat i diskussionstrådar, men tänker inte göra det.

I varje fall, jag tyckte detta var kul att läsa:

Johannes 13: Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."

Liknelsernas syfte
Lärjungarna kom fram och frågade honom: "Varför talar du till dem i liknelser?" Han svarade dem: "Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. Så uppfylls Jesajas profetia på dem: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå och se med era ögon men ingenting uppfatta. Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. Sannerligen, många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.

Tolkning av liknelsen om sådden
Så hör då vad som menas med liknelsen om mannen som sådde. Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten. Sådden på de steniga ställena, det är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig; blir det lidande och förföljelse för ordets skull kommer han genast på fall. Sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."