Tankar om kommunikation och filosofi

[David H]

Undrar om du rekoj, skulle anse att en fullt funktionsduglig stol tillverkad av en bonde ute på vischan egentligen är en riktig stol, eftersom den inte är tillverkad av en auktoriserad möbeltillverkare, den saknar ju faktiskt en stämpel.

Om det efterliknar min sinnebild av vad en stol är då skulle jag också kalla det för en stol. Om det är en möbel som används för att sitta på, då är jag också mer benägen att kalla det för stol. Jag har en möbel på mitt rum jag kallar för stol, har aldrig varit intresserad av att kolla om den har en stämpel eller ta reda på vem den är tillverkad av. Jag bryr mig inte om huruvida det är objektiv sanning om det är en stol eller inte, eftersom jag inte bryr mig om vad som är sanning (om man ska prata om sanning på det sättet).

Jag antar att du vill göra någon sorts analogi till mina diskussioner om vad är filosofi. Men jag förstår inte riktigt. Kan du försöka prata klarspråk istället för i allegorier? Jag försöker väl inte säga att det som gör en filosof till en filosof är att den har fått en sådan stämpel eller någon certifiering? Jag argumenterar väl inte för att filosofi behöver auktorisering? Med din analogi kan man tro att du tror att jag tror något i den stilen...

[David H]

hur beter man sig när sammanhanget är filosofi?
hur bemöter man personer på ett forum som detta?
vad förväntas man intressera sig av?
vad är en relevant kommentar?

[David H]

Jag fortsätter mitt projekt med att diskutera frågan "Vad är filosofi?"

Nu har jag laddat upp en till fil i galleriet. Denna gång skriven av Friedrich Nietzsche.

http://filosofiforum.com/gallery/displa ... at=0&pos=0

Utdrag från Bortom Gott och Ont

Artikeln handlar om fördomar om filosofi. Har inget speciellt att invända mot det Nietzsche skriver. Jag tycker det är vettigt och att han beskriver filosofin väl. Han talar här mer klarspråk än i andra texter, och visar skarpsinne.

Jag har lagt till en del fotnoter med egna reflektioner.

[David H]

I min text The Philosopher skrev jag om uppdelning mellan Empiri och Logik. Empiri innefattar informationsinsamling,
och logik innefattar informationsbearbetning. Det verkar ha sin motsvarighet i uppdelningar andra ha gjort mellan A
posteriori och A priori, eller mellan Analytisk Apriori och Syntetisk A posteriori. Uppdelningen diskuteras av Hume,
Nietzsche, Wittgenstien, de logiska positivisterna m.fl. Orden och formuleringarna är olika, men grundmeningen ungefär
densamma. Denna uppdelning verkar vara kärnfråga i filosofin...

Positivisterna delade upp akademin mellan empiriker och aprioriker:
*Till empiriker hör historiker, samhällsvetare och naturvetare. Sådana som studerar världen vi lever i, utför empiriska
studier.
*Till aprioriker hör matematiker, logiker och filosofer. Apriorikernas uppgift är inte att utreda hur världen ser ut, för det
kan man inte göra med den a prioriska metoden, utan att utreda hur vårt språk ser ut.

Filosoferna är alltså aprioriker, som utreder hur vårt språk ser ut. Låter detta rimligt? Att till filosofi bara skulle handla
om att utreda språket? Många skulle nog påstå att det är orimligt och att språket bara är en del av filosofin. Själv svarar
jag: låt oss nu avvakta lite grand, och inte ha för bråttom till misstro och förhastade slutsatser.

Min fråga är: hur väl går det att dela upp akademin (intellektuell verksamhet) mellan empiri och a priori?

Ren apriorisk verksamhet är lätt att känna igen. Hit hör väl i princip hela matematiken. Lösa mattetal, räkna ut arean på
en rektangel eller arean på en cirkel utförs lätt med aprioriska metoder. Inte så mycket att snacka om här.
Matematiken i isolation är en fungerande a priori-verksamhet.

Ren empirisk verksamhet är också lätt att känna igen. Hit hör mycket av det vi kallar vetenskaplighet.  Utförandet av
empiriska studier inom vetenskaper. Kan till exempel vara en studie om hur många i en stad använder cykelhjälm? Vad
händer om man blandar två kemiska preparat med varandra?

Både ren apriorisk verksamhet och ren empirisk verksamhet är oftast harmonisk. Ett systematiskt arbete där man hela
tiden arbetar målinriktat. Det är sällan oenighet och tjafs, tillvägagångssättet är tydligt.

Om vi antar att empiri innefattar både informationsinsamling och informationsförmedling medan a priori innefattar
informationsbearbetning. Vetenskap är då en kombination av empiri och a priori. I vanliga fall är det ett harmoniskt och
konstruktivt arbete. Vad är det som uppehåller detta konstruktiva arbete? Bl. a. man följer gemensamt system, har
väldefinierade regler, gemensamt intresse och arbetar målinriktat.

äh nu känner jag att jag håller på tappa tråden

Men tänk istället vanlig konversation. Till exempel alla trådar/diskussioner här på filosofiforum. Vi är här ganska långt
ifrån den där typiska formen av vetenskapligt arbete. På både gott och ont, tänker jag mig.
Är det rimligt att försöka härleda dessa diskussioner till motsvarande uppdelning mellan empiri och a priori. Hur skulle
det gå till?

Till exempel en fråga som kan komma upp...

Vad händer med själen efter döden?
Vill vi lösa denna fråga med informationsinsamling och informationsbearbetning, får man då ställa sig frågor som:
Vad är det för sinnesdata jag ska använda som berör denna fråga?
Är det inherent sinnesdata eller behöver den inhämtas utifrån?
Är det sinnesdata som bara innehas av vissa speciella personer?
Hur ska denna sinnesdata bearbetas för att nå en slutsats?

(jag tänkte skriva mer men tappade tråden... fortsätter kanske senare istället)
<iframe width="425" height="349" src="http://www.youtube.com/embed/sS9UnvPYj5U" frameborder="0"></iframe>

[David H]

Jag publicerar det här i “tankar och känslor” istället för “filosofi” eftersom det är ett forum jag känner mig tryggare i (min egen uppfattning om filosofi verkar vitt skild från de flesta andras uppfattning om filosofi). Och till stor del handlar det om spretiga, outvecklade tankar. Fritt fram att skriva spontana reaktioner, ge tips, ställa frågor eller vad som! Har inte fått respons på tidigare texter jag publicerat så jag ska väl inte förvänta mig mer nu heller, men jag har i varje fall försökt. Anledningen att den här första texten är på engelska har inte att göra med att jag tror mig vara särskilt bra på språket,,.. men ett par av mina vänner som jag tycker om att diskutera med förstår inte svenska.

A theory of communication

This is a theory where I consider a sender, a message and a receiver, and accept all these three parts as holders of their own truth with specific importance. Instead of claiming one objective truth in communication, I consider there are three different kinds of subjective and independent truth. I will give an example of how one can interpret them out of the message:

”It looks like a huge mushroom, but the stick is made of silver and the roof is made of cloth”

1. The truth of the sender

The truth of the sender may be whatever is in mind of the sender when sending the message. It could for example be; 'she wants to describe an umbrella', 'she wants to make a description of an umbrella understandable for a child', 'she rather writes poetic than adequate', 'she is thinking of umbrellas because it is a rainy day'... etc.

2. The truth of the message (or “message's truth according to a third-part-judge”)

When speaking of the message's truth I find it reasonable to take a third part, “a judge”, into consideration, and say that the message's truth is it's truth/meaning according to this third-part-judge (a message cannot hold any truth in itself, it needs some kind of interpretation). We may regard the judge as an imaginatory person with highest status in the current context,***(note below) and thus the truth of the message is how this person would interpret it.

If the present context is French: the message may lack meaning according to the judge (no English words in French dictionnary). If it's in “children's language”: the truth of the message may be that it is a suiting description of an umbrella. If it is a certain academic context though, we may assume that it is improper and provoking use of langage. If it's presented in a forum of knowledge: the truth of the message may be that it's a description of an umbrella or that it doesn't describe an umbrella (all depending on how tolerant this current judge is).

3. The truth of the receiver

The truth of the receiver may be any reaction by the receiver when recieving the message. It can be anything from most conscious thoughts to the complete state of mind of the person. It may be a response to the message saying: 'this is a description of an umbrella' or 'this tries to describe something which I don't know what it is', but it may also be something which doesn't try to interpret the text in any immediate sense: the receiver may just think of that mushroom is tasty and says out loud 'oh, wouldn't it be great with mushroom-pie for dinner tonight?'. Or he doesn't even care about listening to the message, because he is convinced of that the sender has nothing out of interest to tell him (maybe they broke up only a month ago, and now he's fed up of her).


***Note: We may choose to interpret the judge in the narrow sense, as someone who doesn't tolerate anything but perfect logics, or we may interpret him as an infinitely tolerant person, who never claims anything about right or wrong (philosophic discussion tend to hover between these two extreme standpoints on truth (which I think is unfortunate)). However, what these two judges have in common is that they've never visited planet earth, and don't know what a human is. In case we take interest in things that got to do with specific human conditions, they can't be of any help for us.

Jag har velat återanknyta till denna första text.

Texten är mindre än en sida lång och innehåller nästan bara exempel, förtydliganden och upprepningar. Nu vill jag komma med ytterligare förtydliganden och exempel.

För det första, vad är syftet?

Skriver jag det här eftersom jag anser att det är Sanningen?
Nej! Jag menar inte att denna teori ska antas eftersom den är ”sann”. Du antar modellen som presenteras om du finner användning av den. Anspråket är inte ”så här är det”, anspråket kan anses vara ”så här kan man se på saken”.

Gör jag anspråk på vetenskaplighet?
Nej! Denna ”kommunikationsteori” (kanske vore det bättre att kalla det ”kommunikationsmodell” istället) använder aprioriska anspråk. Den utgår inte från empiriska antaganden, och kan därför inte kallas vetenskaplig (eller det beror på hur man vill definiera vetenskaplighet).

I min roll som filosof är framförallt Wittgenstein en förebild. Han skrev bland annat ”filosofens arbete är ett sammanförande av påminnelser för ett bestämt syfte”, vilket jag tycker låter bra.

Jag fortsätter i nytt inlägg...

[David H]

Modellen:
Jag tänker mig egentligen det som tre tomma ramar, där man själv får fylla i sitt innehåll. Vad jag har gjort är gett exempel på hur dessa ramar kan fyllas i.

Tom ram nr1: en avsändare
Tom ram nr2: ngn sorts kommunikationslänk
Tom ram nr3: en mottagare

Jag valde att kalla dessa ramar för ”avsändarens sanning”, ”meddelandets sanning” och ”mottagarens sanning”. Kan tyckas att jag använt ordet ”sanning” på ett olämpligt sätt, men jag kom inte på bättre ord.

Avsändaren vill förmedla något till en andra person, en mottagare. För det behöver hon en kommunikationslänk. Just här har jag valt att fokusera på meningar i ord, ord-språk. Vill hon förmedla budskap i ord, behöver personerna ett gemensamt referenssystem. En tanke ska konverteras om till ett ord, ordet mottas av en mottagare, som konverterar tillbaka ord till tanke - och förhoppningsvis ska denna tanke motsvara avsändarens tanke.

Till exempel: avsändaren känner hunger, och vill förmedla detta. För detta vänder hon sig till ord-språket, söker efter ord att förmedla denna känsla. Tänk dig ett lexikon som översätter tanke/känslo-språk till ord. Resultatet blir orden ”är hungrig”. Mottagaren får sen detta meddelande, men för att det ska få betydelse för henne måste hon översätta tillbaka. Hon tar i sin tur ett lexikon som översätter ord till tanke/känslo-språk, och hon förstår då tanken ”avsändaren är hungrig”.

Detta är vad vi kan kalla komplikationsfri kommunikation. Avsändaren har en intention vi kan kalla A (är hungrig), formulerar ett meddelande som har budskapet A (”är hungrig”), och mottagaren tolkar budskapet som A (är hungrig). Kommunikationsinnehållet är således A-A-A, lika hela vägen.

Detta är ett förenklat exempel. För det första jag kan bara beskriva exempel på avsändarens och mottagarens sanning i ord, men de är ju egentligen ord-lösa. För det andra finns det inget sådant som ett lexikon som översätter inre tankar/känslor till ord. Lexikonet är bara en symbolisk bild. Ju mer vi fördjupar oss, ju mer problematiskt, haltande och ohållbart kommer det bli att förklara ”meddelandets sanning” som ett lexikon.
(Ett lexikon tror jag ändå kan vara bra som en första bild, för att hjälpa förstå principen.)

Låt oss nu göra det lite mer komplicerat. Uttalandet ”är hungrig”, hur ska det egentligen förstås? Är det bara tänkt att mottagaren ska registrera meddelandet ”är hungrig”, lagra det i sitt minne, och sen inget mer med den saken?

Tänk till exempel: om den som säger ”jag är hungrig!” är en ung pojke, som sitter vid ett köksbord med en tom tallrik framför sig och gaffel och kniv i händerna som den bankar med, och mottagaren av meddelandet är pojkens mamma. Är det då rimligt att tro att meddelandet bara är tänkt som en allmän upplysning? Nej, snarare förväntas det tolkas som en uppmaning, i stil med: ”Vill ha mat att äta nu!” eller ”Ge mig mat genast!”. Vi antar att mamman också förstår detta.

Således, om vi ska göra kommunikationsanalys här kan vi anta, pojken har en intention A (önskan att bli serverad mat), uttrycker ett meddelande B (”jag är hungrig!”) (intention och meddelande korrelerar inte pga orden inte formulerar den egentliga intentionen), och mamman gör en tolkning A (han vill bli serverad mat). Vi kan alltså tolka kommunikationskedjan som A-B-A, pojken och mamman förstår varandra, men budskapet formulerades inte enligt ”korrekt språkbruk”.

(Givetvis är det återigen förenkling. Pojkens intention går inte att översätta till ord. Om han ens har en intention. Att kalla pojkens sanning (”avsändarens sanning”) för en intention är en förenkling. Avsändarens sanning behöver inte vara en ”intention” och mottagarens sanning behöver inte vara en ”tolkning” (detta behandlar jag i originaltexten).)

Men då säger jag: sakta i backen! Enligt en lexikalisk tolkning betyder ”jag är hungrig!” inte detsamma som ”ge mig mat!”, men som jag tidigare påpekade måste vi kunna frångå lexikaliska tolkningar när vi ska tolka ”meddelandets sanning”. (En lexikalisk tolkning ser jag som en tänkbar version av meddelandets sanning, men långtifrån den enda och långtifrån den mest fruktbara. Lexikalisk tolkning har sin funktion i ett sammanhang där ett formellt språk används och man endast vill göra bedömningar inom just denna verksamhet - typ dataprogrammering och akademisk empirisk vetenskap.) Språket är än en överenskommelse mellan oss människor. Olika uttryck har olika betydelser i olika sammanhang.

Se det från det här perspektivet istället: jag berättade om en pojke som sa ”jag är hungrig!” till sin mamma samtidigt som en tom tallrik var framför honom. Därav drog jag slutsatsen att det betydde ”ge mig mat!”. Men vem är jag i detta sammanhang? Jag är bara en utomstående betraktare, som försöker beskriva en konventionell reaktion. Och på just detta sätt menar jag att meddelandets sanning ska förstås, som en konventionell reaktion av en utomstående betraktare. Alltså, från detta perspektiv är det inte pojkens sanning att han vill ha mat, inte heller mammans sanning att han vill ha mat (deras sanningar är per definition okända för en utomstående) - däremot är det (tänkbart exempel på) meddelandets sanning att pojken vill ha mat. Om vi nu antar att det var sant att pojken menade att han ville ha mat, och om mamman förstod detta, då kan vi anta att kommunikationskedjan är A-A-A.

[David H]

Jag fortsätter...

Alltså, meddelandets sanning, någon sorts konventionell reaktion. Det kan i vissa fall vara en
lexikalisk tolkning, i andra fall något annat. Jag menar att det är en kontextberoende sanning.
Exempel på andra egenskaper som jag skulle beskriva det:

*Godtycklig - Den existerar inte som sådan. Vi föreställer oss den med fantasin,
den kan formas på olika sätt.

*Det är vi som skapar den, samtidigt som poängen är att den inte helt är under vår kontroll.

*Människokännande - vi kan se meddelandets sanning som en tolk, guide eller en budbärare.

*Ständigt närvarande

*Okänd  - Vi har en relation till meddelandets sanning. Samtidigt kan vi
inte helt omfatta meddelandets sanning, eftersom det skulle spela ut
funktionen av meddelandets sanning (meddelandets sanning blir då
en integrerad del av agenten själv).

Jag som skriver denna text, kan inte säga något bestämt om vad
meddelandets sanning är, eftersom det skulle göra meddelandets sanning
till en integrerad del av mig själv - och därmed skulle dess funktion av att
vara en fristående del försvinna.

*Jag kan prata om det i generella, men inte specifika termer.

- - - - - - - - ***************** - - - - - - - - -

Lät det snurrigt? Jag vet att det lät snurrigt, nonsensaktigt,
men jag tänker inte sudda ut vad jag skrivit.

- - - - - - - - ***************** - - - - - - - - -

Men angående ett tre-sanningsperspektiv, det är väl inte så svårt att föreställa sig.
Om vi återgår till någorlunda enkelt exempel. Som här på forumet, det startas då
och då trådar med formen ”Vad är ..?”, t ex ”Vad är logik?”. Så om nu ämnet är logik
då, ja, då kan jag ha en uppfattning om vad är logik - sen svarar du mig att jag har fel,
och du presenterar din uppfattning om vad logik är. Kan vi då vara överens om detta:
det finns (1) min uppfattning om vad logik är, det finns (2) din uppfattning om vad
logik är, och så finns (3) det den korrekta betydelsen av vad logik är.

-Ja, svarar du mig, jag kan hålla med om detta. Men också, fortsätter du, så SAMMANFALLER
min uppfattning med vad logik är med den korrekta betydelsen av vad logik är, eftersom
jag VET vad logik är.

-Jaja, må så vara, svarar jag. Det viktiga för mig vara bara att lyfta fram att det finns
tre tänkbara perspektiv: det finns min uppfattning, det finns din uppfattning och så
finns det sanningen. Detta kallar jag för avsändarens sanning, mottagarens sanning
och meddelandets sanning.

-Så meddelandets sanning, är det vad som är den objektiva sanningen? Vad som
egentligen är rätt? Ska jag förstå det så?
-Det är ett alternativ, svarar jag.

Och du ber mig utveckla.

-Okej, prova denna tanken: ”Sanningen enligt en allvetande gud”, detta måste väl sammanfalla
med den objektiva sanningen? Om så: istället för att säga ”den objektiva sanningen” så säger vi
nu ”sanningen enligt en allvetande gud”, och detta är samma sak.

Låt mig sen återgå till vad jag tidigare skrev i första inlägget, att meddelandets sanning är
”truth according to an imaginatory judge with highest status in the current context ”. Om det
nu är så att en allvetande gud är störst och bäst, ja då kan vi väl också tänka oss att denna
gud kan vara den som har högst status i kontexten, och alltså vara representant för meddelandets
sanning, och därmed också representant för den objektiva sanningen eller Sanningen med stort S.

- - - - - - - - ***************** - - - - - - - - -

Men då till nästa punkt (nu blir det kanske lite mer avancerat igen), att om
nu en allvetande gud inte är den person med högst status i den aktuella
kontexten. Om man istället befinner sig i ett sammanhang där det är
något annat har högre status. Och jag är benägen att säga att så
kanske alltid är fallet...
Du hejdar mig och frågar, vad menar jag egentligen med status.
-Ja, status. Jag associerar: erkännande, makt, auktoritet, respekt...
Meddelandets sanning är en auktoritetssanning. Och vi kan tänka oss både
en god och en ond auktoritet. God auktoritet brukar t ex associeras till Gud
med stort G, och ond auktoritet t ex satan, djävul, demon, avgud. Och det
är kontexten som avgör vilken auktoritet som är gällande.
Är kontexten ett heligt tempel, kan vi tänka oss en god auktoritet närvarande,
en god andeatmosfär. Är kontexten ett kriminellt gäng, kan vi tänka oss en ond
auktoritet närvarande, en ond andeatmosfär. (schabloniskt).
Men utöver auktoriteten, ”anden” eller varför inte kalla det ”ANDAN”, finns det ju
också individer som har sina egna personlighetsdrag. Här har vi då jag-sanningen
och du-sanningen, avsändarens sanning och mottagarens sanning. Kom att tänka
på uttrycket att ”vara sig själv”, det är ju då just att använda sina unika
personlighetsdrag, istället för att följa eller försöka följa den rådande ande-normen.

- - - - - - - - ***************** - - - - - - - - -

Vad jag gjort nu är att i högre grad subjektifiera meddelandets sanning. Från
exemplet om logik, där dess sanning beskrevs som något stel och orubblig,
har jag velat måla en bild som upplevs mer mänskligt formbar.

[David H]

Det är lugnt, vad felas i mitt resonemang ? Det är en sak att säga att saker förhåller sig på ett visst sätt med bestämdhet eller att man tror att det hänger ihop så här pga bla bla bla, men man är inte säker. Så fort man blivit säker har man spärrat sig själv. Dessutom får jag ont i huvudet bara jag hör namnet Wittgenstein.

Alltså vid ett tillfälle säger Wittgenstein att han har löst filosofins problem, och han lämnar universitetsvärlden, beger sig till någon småskola uppe i bergen.

Vid ett annat tillfälle säger han:

W. samtalade med en vän, Maurice O'Connor Drury, om titeln för hans kommande verk. Drury föreslog “Filosofi” varpå Wittgenstein svarade argt: "Din åsna – hur skulle jag kunna använda ett sådant ord som betytt så mycket i det mänskliga tänkandets historia? Som om mitt arbete var någonting mer än ett litet fragment av filosofin."

De två uttalandena tycks stå i kontrast till varandra.

Min spontana reaktion på uttalandet om att han skulle ha löst filosofins problem var inte kritisk, jag fick gott intryck av honom då, tyckte det var festligt det han sa. Men det här andra uttalandet om att han absolut inte skulle kunna döpa sitt verk till "Filosofi", när jag först läste det upplevde jag honom som lite stroppig/högfärdig.

Men jag pratar bara om första intryck nu. Tycker det är intressant med första intryck. Första intryck du fick kanske var motsatt det första intryck jag fick.

[David H]

Jag hittade Wittgensteins "bok" Philosophy som PDF-fil nedladdningsbar från Internet, samma bok som jag pratat om och citerat flera gånger här på forumet. Det utgör ett av flera kapitel i hans samlingsverk "The Big Typescript".

Länkar här:

Ludwig Wittgenstein - Philosophy sections 86-93 of the so called "Big Typescript"
http://www.springerlink.com/content/q686283u86221819/
direktlänk - http://www.springerlink.com/content/q686283u86221819/fulltext.pdf (20 sidor)

---

Hittade också en artikel som översättaren skrivit om just detta avsnitt.

Grant Luckhardt - Philosophy in the Big Typescript
http://www.springerlink.com/content/tq683620w807849j/fulltext.pdf (18 sidor)

Jag tyckte det var ganska intressant och givande. Kan vara bra som komplementläsning om någon är intresserad. Bland annat kommenterar han:

The novel and deep are what is expected of any good philosophical answer to a problem, and so when the familiar and the simple are presented, it must seem that they can't be sollutions. And yet it is the familiar and the simple that Wittgenstein calls "the philosophically most important aspects of things"

---

Wittgenstein diskuterar frågan "Vad är filosofi?" och "Vad borde filosofi vara?". Jag anser att dessa diskussioner är högst relevanta. Jag sympatiserar med det han skriver. Till stor del menar jag att jag driver samma agenda (? (kanske dåligt ordval, jag funderar på om jag skulle kunna använda ordet patos))som honom i de texter jag själv skrivit (måhända dock att andra är av annorlunda uppfattning), men jag är alls inte lika bevandrad inom området och har väl därmed tendens att ofta uttrycka mig klumpigt.

[David H]

Gör ett försök att placera mina texter i ett sammanhang...

Allt det här jag skriver, vad går det ut på? Vad är det jag vill? Och varför? Vad ska det vara bra för?

Jag kan inte ge nåt uttömmande svar, bara lämna ledtrådar. Sen får var och en bilda sin egen uppfattning.

Vad är det jag vill säga?

Rörande de texter som jag har skrivit menar jag att det inte handlar om att komma på nåt ”nytt”, inget ”svar” jag söker. Vi kan istället kalla det ett sorteringsarbete. Mina ambitioner är inte att kritisera eller gå i polemik, snarare handlar det om att nyansera, spinna vidare, betona följder, ge nya perspektiv.

Vad är det då jag spinner vidare på?

Exempel på personer som tar upp liknande ämnen som det jag själv diskuterar: Sokrates, David Hume, Ludwig Wittgenstein, Karl Popper, Thomas Kuhn, Pierre Bordieu...

Mina egna texter med andras ord

Sokrates, filosof, blev känd för sin maieutik, väcker idén om filosoferandet som ett ”självalstrat vetande och inte som kunskap som kommer utifrån”. David Hume, filosof, (den första och kanske sista filosof som blivit känd för att bara säga allmänt vettiga saker) påpekar bland annat ”det finns ingen nödvändig förbindelse mellan orsak och verkan”. Karl Popper, vetenskapsfilosof, om den empiriska studiens osäkerhet, ”uppställde som grundkrav för att något ska kunna betraktas som vetenskapligt, att ifrågavarande vetenskapliga rön ska kunna vara falsifierbart.” Vidare har vi Kurt Gödel, logiker, om logikens nödvändighet, påpekar ”reason itself does not err”. (Lägg samman Popper och Gödel så märker du oförenligheten mellan vetenskaplighet och logik - det ena måste kunna vara falsifierbart och det andra får inte kunna vara falsifierbart). Kan också nämna De logiska positivisterna om uppdelningen mellan att vara logiker och empiriker etc (G.H. Wright ger en bra presentation av 1900-talets filosofi och logisk positivism tycker jag http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/Herbarium/III_5.html).

Det nyss nämnda är exempel sådant som jag diskuterar i min text The Philosopher.

När jag insåg att min text The Philosopher inte dög, att den blev trasslig, då skrev jag ny text som fick namnet Theory of communication. Vi kan säga att min nya insikt handlade om vikten av att förstå olika sammanhang, om att inte fastna i paradigm. Liknande insikter finns uttryckta hos till exempel:  

Thomas Kuhn, vetenskapsfilosof, skriver om vetenskap som social praxis. Jag citerar:”Forskning styrs av 'paradigm', ofta outtalade förutsättningar, värderingar. En teoretisk ram som är vedertagen vid en viss tidpunkt i forskarsamhället. [---] Grupplojaliteter, politik, ekonomi m.m. bestämmer vad som kan accepteras som god forskning, vilka frågeställningar, undersökningsområde, metoder som används.” Sen också Pierre Bordieu, sociolog, känd för sina begrepp ”habitus, kapital, fält”, har motsvarighet i nyckelbegrepp som jag själv använder "person (avsändare, mottagare, "domare"), status, kontext". Sist men inte minst vill jag nämna Ludvig Wittgenstein, filosof, om ords betydelse. Presenterar begreppet ”språkspel”. Har nämnt honom flera gånger tidigare i tråden, orkar inte ge närmare genomgång nu (blev trött). Speciellt ”den sene Wittgenstein” är det som intresserat mig.

Wittgenstein är en logiker, Bordieu är en empiriker. Logikern tittar in, empirikern tittar ut (förenklat). Själv är jag, likt Wittgenstein, en sorts logiker. Uppdelningen mellan logiker/empiriker är inte helt okomplicerad (det handlar om vad man väljer att betona – och ”betona” är en vag, abstrakt term), men för mig viktig.

Diverse begrepp som kan vara bra att kunna

a priori - a posteriori
induktion - deduktion (abduktion)
logik - empiri
atomism - holism
kvantitativ - kvalitativ (en artikel som belyser problematiken i denna uppdelning http://www.ped.gu.se/biorn/journal/pedf ... asberg.pdf)
teoretiskt förnuft - praktiskt förnuft  (tekniskt förnuft)
tacit knowledge

[David H]

The work of the philosopher consists in assembling reminders for a
particular purpose. 7

Philosophical problems can be compared to locks on safes, which can
be opened by dialing a certain word or number, so that no force can
open the door until just this word has been hit upon, and once it is hit
upon any child can open i t . / / . . . . and if it is hit upon, no effort at all
is necessary to open the d o o r / / i t / / . / / 9

Philosophy may in no way interfere with the real//actual//use of language//
. . . . with what is really said//; it can in the end only describe it.
For it cannot give it any foundation either.
It leaves everything as it is. 9

If one tried to advance t h e s e s in philosophy, it would never be possible
to debate them, because everyone would agree to them. 10

Learning philosophy is real1y recollecting. We remember that we really
used words in this way 10

(Our only task is to be just. That is, we must only point out and
resolve the injustices of philosophy, and not posit new parties - and
creeds.) 11

A philosophical problem always has the form: "I simply don't know
my way about." 11

The capacity for philosophy consists in the ability to receive a strong and
lasting impression from a grammatical fact. 12

/Teaching philosophy involves the same immense difficulty as instruction
in geography would have if a pupil brought with him a mass of
false and far too simple//and falsely simplified//ideas about the course
and connections of the routes of rivers//rivers//and mountain chains
//mountains//./ 12

I read " . . . . philosophers are no nearer the meaning of 'Reality' than
Plato got . . . . ". What a strange state of affairs. How strange in that
case that Plato could get that far at all] Or, that we were not able to
get farther! Was it because Plato was s o smart? 13 (sarcasm)

What kind of investigation are we carrying out? Am I investigating the
probability of cases that I give as examples, or am I investigating their
actuality? No, I'm just citing what is possible and am therefore giving
grammatical examples. 14

WE DON'T ENCOUNTER PHILOSOPHICAL PROBLEMS AT ALL IN PRACTICAL
LIFE (AS WE DO, FOR EXAMPLE~ THOSE OF NATURAL SCIENCE). WE EN-
COUNTER THEM ONLY WHEN WE ARE GUIDED NOT BY PRACTICAL PURPOSE
IN FORMING OUR SENTENCES, BUT BY CERTAIN ANALOGIES WITHIN OUR
LANGUAGE. 17

Unrest in philosophy comes from philosophers looking at, seeing,
philosophy all wrong, i.e., cut up into (infinite) vertical strips, as it were,
rather than (finite) horizontal strips. This reordering of understanding
creates the g r e a t e s t difficulty. They want to grasp the infinite strip,
as it were, and complain that i t / / t h i s / / i s not possible piece by piece.
Of course it isn't, if by 'a piece' one understands an endless vertical
strip. But it is, if one sees a horizontal strip as a piece //a whole,
definite piece//. - But then we'll never get finished with our work! Of
course//certainly//not, because it doesn't have an end. 17

(Instead of turbulent conjectures and explanations, we want to give
quiet demonstrations  statements// of linguistic fact s / /about linguistic
facts//.)//we want the quiet noting of linguistic facts.// 17

DIFFICULTY OF PHILOSOPHY NOT THE INTELLECTUAL DIFFICULTY OF THE
SCIENCES, BUT THE DIFFICULTY OF A CHANGE OF ATTITUDE. RESISTANCES
OF THE W I L L MUST BE OVERCOME. 3

Roughly speaking, in //according to the old conception - for instance
that of the (great) western philosophers - there have been two
kinds of problems in fields of knowledge //twofold kinds of problems
. . . . //: essential, great, universal, and inessential, quasi-accidental
problems. And against this stands our conception, that there is no such
thing as a g r e a t, essential problem in the sense of "problem" in the
field of knowledge. 3

Hemläxan blir att besvara:
Är detta filosofi, eller bara en text om filosofi?
Vad tror du W. själv skulle ansett om den saken?
En text om filosofi...eller en text i filosofi

[Anders]

...

[Anders]

Finns ju den där skrönan, det där med honom och Hitler, felaktig tydligen. Men det verkar ha varit en jobbig jävel. Har faktiskt läst honom rätt lite därför att han verkar ha varit så motbjudande.

Antagligen är han nog en jättemycket bättre filosof än vad jag någonsin kommer att fatta. Men jag gillar inte det här med "darüber muss man schweigen". Typiskt nog hittar jag då Bergson som i och för sig också verkar vara en civilare-typ som lik Ludwig tror att han fattar allt bara för att han kan räkna lite. Men i alla fall verkar han trevligare. Och han säger ungefär att "tänk vad komplext tänkandet är, och så skall man försöka uttrycka det i den här lilla begränsade fjuttet som språket utgör".  Det motsäger ju inte direkt det här med schweigen, men det fångar på nåt sätt det jag ogillar med det lilla jag läst av Tractatus. Allt här i världen är inte att diskutera logiskt. Det är möjligt att man skall tiga om en hel del, men man skall fan tänka vidare på det. Låta det skvalpa på.

Men han kanske har skrivit nåt annorlunda än denna tractatus? Ska kanske läsa igenom den här tråden. Alltför ofta får jag (man?) för sig att man ogillar nåt, och ofta misstar man(jag) sig(mig).

[David H]

Finns ju den där skrönan, det där med honom och Hitler, felaktig tydligen. Men det verkar ha varit en jobbig jävel. Har faktiskt läst honom rätt lite därför att han verkar ha varit så motbjudande.

Antagligen är han nog en jättemycket bättre filosof än vad jag någonsin kommer att fatta. Men jag gillar inte det här med "darüber muss man schweigen". Typiskt nog hittar jag då Bergson som i och för sig också verkar vara en civilare-typ som lik Ludwig tror att han fattar allt bara för att han kan räkna lite. Men i alla fall verkar han trevligare. Och han säger ungefär att "tänk vad komplext tänkandet är, och så skall man försöka uttrycka det i den här lilla begränsade fjuttet som språket utgör".  Det motsäger ju inte direkt det här med schweigen, men det fångar på nåt sätt det jag ogillar med det lilla jag läst av Tractatus. Allt här i världen är inte att diskutera logiskt. Det är möjligt att man skall tiga om en hel del, men man skall fan tänka vidare på det. Låta det skvalpa på.

Men han kanske har skrivit nåt annorlunda än denna tractatus? Ska kanske läsa igenom den här tråden. Alltför ofta får jag (man?) för sig att man ogillar nåt, och ofta misstar man(jag) sig(mig).

Ja alltså, man intresserar sig för olika saker. Wittgenstein kanske inte passar dig. Själv tror jag dock att han borde göra det...för du verkar vara en skönlitterär person, och Wittgenstein har ju blivit känd som poeternas och romanförfattares och playwriters filosof. Dels alltså för att han skriver poetiskt själv, och dels för han appelerar skönlitterära personer (alltså: till attityd, förhållnssätt, ämnesval). Vissa har också funderat om det w skriver är psykologi - men svaret på denna fråga blev 'inte psykologi, men verklig filosofi' av finländarna i filosofiska rummet.

Jag har inte intresserat mig för Tractatus. Har försökt läsa den förut, men gav upp. Det var ju den tidigare W. W tog delvis avstånd från tractatus senare. Den senare w är mycke mer intressant tycker jag. Sene W pratar om sånt som känns spontant och naturligt, intressant, som varje vanlig människa kan känna igen sig i. Just nu håller jag på läser FILOSOFISKA UNDERSÖKNINGAR, den boken är stundom fantastisk, ibland lite seg. Har inte kommit så långt än, vet alltså inte om det är förstahandsrekommendation. Annars skulle jag tipsa om DEN BLÅ BOKEN eller bara den bok som har titel FILOSOFI. FILOSOFI har jag länkat i den här tråden också, går att läsa som e-bok gratis på engelska, bara 20 sidor...

Angående daruber-citatet där, så ja jag vet inte. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Som att W skulle va nån sträng person med pekpinne, så har inte jag tolkat det, och jag menar om det skulle va så är det ju bara att inte bry sig om hans uppmaningar om man inte känner för det. Jag tolkar det iaf inte som ett normativt uttalande, det handlar inte om att du måste låta bli, det handlar om att du har slagit knut på dig själv och W vill hjälpa dig att lösa upp denna knut. Alltså på nåt sätt måste du tänka om, vad du menade med själva frågan. Eller nåt sånt. Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.

[David H]

Jag hörde också att W var otrevlig mot sina studenter, men det kan ju ha och göra med att han var så som person, också mycket hård mot sig själv. I inledningen till Filosofiska undersökningar skriver han att han arbetat på sin sammanställning i 16 år, men ändå betraktar det som ett misslyckande, beklagar sig själv.

exempel, så här slutar inled...

 Det är med en känsla av tvekan jag överlämnar dem [anteckningarna/boken]
till allmänheten. Det är inte omöjligt att det skulle bli detta arbete beskärt att
- i dess torftighet och i tidens mörker - sprida ljus i en eller annan hjärna. Men
förvisso är det inte sannolikt.
 Jag skulle inte med min skrift vilja bespara andra att tänka. Utan, om det vore
möjligt, sporra någon till egna tankar.
 Jag skulle gärna ha åstadkommit en god bok . Det har inte blivit så; men nu är
den tid förbi, då jag kunde ha förbättrat den.

kanske kan skönjas en sokratisk ironi, men utan tvekan var han också mycket självkritisk...