freddemalte skrev:Jo, men om vi lämnar extremt stora tal och sannolikhet därhän och koncentrerar oss på hur det tar slut? Hur skulle det gå till? Tonas över i intigheten? Tvärt ta slut? Hur?????
Båda de sätten är väl tänkbara. Universum kan (dock som sagt bara med ytterst liten sannolikhet) tänkas ta slut ungefär som gaspartiklar runt en gasläcka är glesare belägna ju längre ifrån gasläckan de påträffas, så att avståndet mellan partiklarna står i en sådan proportion till läckan att det inte finns några gaspartiklar alls bortom en viss ändligt lång radie från gasläckan. Eller så kan det ta slut genom att det "abrupt" upphör att finnas något utanför en osynlig vägg/gräns en viss radie från universums mitt. Universum behöver förresten inte vara ändligt stort bara för att det tar slut någonstans. Universum kan tänkas ha ett slut som är oändligt långt bort härifrån (i alla riktningar härifrån), så att vi kanske ändå aldrig kan nå dit. Då kan universum vara oändligt stort men ändå ändligt till sin form. En analogi: föreställ dig att varje tal utgörs av en ändligt stor bit materia (t.ex. en träkloss som väger 1 kilo och upptar 1 kubikdecimeter utrymme), och att alla primtal samlats tätt intill varandra i en oändligt stor klump för sig, en klump som inte innehåller några icke-primtal. Bägge klumparna av tal, klumpen med primtal och klumpen med icke-primtal, är var för sig oändligt stora, men ändå finns det platser där det finns primtal men från vilka det är oändligt långt till närmaste icke-primtal, och så finns det platser där det är vice versa. Man kan tänka sig att primtalen symboliserar de platser där det finns något, d.v.s. den rymd där universum existerar, och att icke-primtalen symboliserar de
hypotetiska platser (som
skulle ha kunnat kallas platser om de hade existerat) dit universum
inte sträcker sig. Då kan universum vara oändligt stort men ändå ta slut någonstans. För att det ska kunna finnas icke-primtal måste ju klumpen av primtalen ta slut någonstans (annars skulle det inte finnas plats för icke-primtalen). Dock kan den göra det oändligt långt bort från t.ex. sin mittpunkt (oändligt långt bort i alla riktningar från sin mittpunkt).
Jag ifrågasätter alltså inte sannolikheten för om det är ändligt eller oändligt utan hur de som antar att det är ändligt egentligen menar att det överhuvud taget skulle vara möjligt.
Jag ser inte något principiellt problem med hur det skulle vara möjligt. Det kan väl ta slut, helt enkelt. Och så finns det ingenting bortom det slutet. Ingenting alls. Nada. Inte någonstans, inte någonsin. Inte ens tom rymd.
Vad som däremot är problematiskt med den teorin är att det är så godtyckligt att anta att det skulle finnas något (om så bara tom rymd) endast på en infinitesimal andel av alla de hypotetiska, potentiella platser där det skulle ha kunnat finnas något men enligt den teorin inte finns något (inte ens tom rymd). Varför skulle vi, som finns, utgöra ett oändligt ovanligt
undantag från vad som potentiellt skulle kunna finnas, så att, till skillnad från [oss och allt annat som finns], 99,999...% av allt som skulle kunna
tänkas finnas inte finns? Det mesta tycks ju tvärtom tala för att vi människor (såväl som art som som individer)
inte är så fasligt speciella. Man upptäcker ju ständigt allt fler jordlika planeter, det finns miljarder galaxer lika vår, andra människors kroppar består av i stort sett samma grundämnen som ens egen, varje ny kontinent på jorden man upptäckt har visat sig på de flesta relevanta sätt likna de man ditintills upptäckt (även om det kan skilja sig i detaljer), osv.
