Historia som ämne

[salt]

Hej
Är intresserad av historia men känns på ett sätt som att historia inte är så meningsfullt eftersom det ibland verkar som att man kan förklara saker lite hur som helst och få det att låta bra och det går ju inte att åka tillbaka i tiden och se om ens förklaringar stämmer, eller att för den delen göra ett experiment där man kan testa olika teorier. Går det att finna någon sanning inom historia egentligen eller går det hela tiden att se saker och ting på olik sätt utan att komma fram till vd som egentligen är sant? Lite det som jag tycker är jobbigt, att hela tiden tänka att man kanske inte kan se någonting som sant när det gäller historia och då tänker jag att vad är det egentligen för mening att läsa det, då kan man lika bra läsa sagoböcker bara för att det är bra berättelser. Någon som har några kommentarer kring detta?

[freddemalte]

Hej
Är intresserad av historia men känns på ett sätt som att historia inte är så meningsfullt eftersom det ibland verkar som att man kan förklara saker lite hur som helst och få det att låta bra och det går ju inte att åka tillbaka i tiden och se om ens förklaringar stämmer, eller att för den delen göra ett experiment där man kan testa olika teorier. Går det att finna någon sanning inom historia egentligen eller går det hela tiden att se saker och ting på olik sätt utan att komma fram till vd som egentligen är sant? Lite det som jag tycker är jobbigt, att hela tiden tänka att man kanske inte kan se någonting som sant när det gäller historia och då tänker jag att vad är det egentligen för mening att läsa det, då kan man lika bra läsa sagoböcker bara för att det är bra berättelser. Någon som har några kommentarer kring detta?

Hej salt
Jag antar att vi måste acceptera att all historia är en slags narrativ* och tolkning av omgivningen. Det vi kan sätta vårt hopp till är att förlita oss på att en så pass koherent och kontextuell beskrivning som möjligt ligger närmast det som skulle kunna anses vara en korrekt beskrivning av vad som skett. Sett ur ett filosofiskt perspektiv har vi ytterligare ett problem och det är tidens beskaffenhet som sådan, vilket då tar sig uttryck i frågan om presentismen, eternalismen eller något annat är korrekt. Ty är presentismen sann, finns det ingen dåtid att över huvud taget ta ställning till (de facto), om eternalismen är sann, ja då kan vi fälla sanna och falska påståenden om dåtiden etc. Sett ur ett helt vanligt common-sense-perspektiv torde väl en noggrann källstudie och vetenskaplig metodik (traditionell empiri) vara den största garanten för en något sånär ok beskrivning av historiens förlopp.

*det är den som berättar historien som bestämmer vad den ska innehålla! (History, His-story, Hans historia, mannens berättelse, Stenåldersmän, Kungar, Krig, Ventenskapsmän, Manliga filosofer, politeiker etc.) . . . men nu blir det förhoppningsvis även Henns historia, Her-sotry, herstory

En annan sak man kan fundera på är hur pass tydliga de digitala fotspåren kommer att bli? Kanske kommer hela vår "Internetvärld" att vara helt borta (raderad) för nästkommande generationer? Hur länge lever ett YouTube-klipp kvar? (att jämföra med gamla pergament, runstenar och annat).

Vänligen

Fredrik

[David H]

Men det är väl en väldig skillnad mellan att allt i historieböckerna inte är sant, och att allt bara är sagor! Det som du läser i erkända historieböcker har nog god trovärdighet. När det kommer till faktauppgifter kan du nog räkna med att det stämmer ganska väl. Ju mer du läser från ju fler olika källor kommer du kunna öva upp ditt omdöme bättre för att avgöra vad som är trovärdigt eller osannolikt. Det finns många som är väl pålästa, som du kan lära dig av. Sen är det ett problem att litteraturen ofta är vinklad efter författarens värderingar, men det tror jag du kan träna upp dig på att se igenom genom tillämpning av ditt kritiska sinne (som du övar upp med tiden).

[Lufier]

Men det är väl en väldig skillnad mellan att allt i historieböckerna inte är sant, och att allt bara är sagor! Det som du läser i erkända historieböcker har nog god trovärdighet. När det kommer till faktauppgifter kan du nog räkna med att det stämmer ganska väl. Ju mer du läser från ju fler olika källor kommer du kunna öva upp ditt omdöme bättre för att avgöra vad som är trovärdigt eller osannolikt. Det finns många som är väl pålästa, som du kan lära dig av. Sen är det ett problem att litteraturen ofta är vinklad efter författarens värderingar, men det tror jag du kan träna upp dig på att se igenom genom tillämpning av ditt kritiska sinne (som du övar upp med tiden).

Precis, det är det som gör historia så intressant. När det finns flera källor som berör en händelse och de
är motstridiga måste man tänka själv. Arkeologi är på så sätt ännu mer intressant eftersom den påminner
om en brottsplatsundersökning.

Den här artikeln är intressant.
http://www.nrk.no/vitenskap-og-teknologi/1.5480085
Det verkar som den yngre kvinnan inte var en trälinna som man fått lära sig.
Förmodligen är det hon som är den högättade. Skadan var läkt, alltså blev hon inte halshuggen.
Norrmännen vill ha det till att asarna var från Asien precis som Snorre skriver i början på Heimskringla.

[David H]

Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner

Nu verkar det som vi har en bred obildad massa i Sverige som är negativt inställd till det mesta, kallar allt för lögn... Det verkar som det är vad som gäller för att bli socialt accepterad. Den mest besökta nyhetssidan ska inte kallas aftonbladet utan aftonhoran. Om du säger något positivt om den, eller om du antyder att du faktiskt tror på något som är skrivet där, är du fuckad.