freddemalte skrev:Johan Ågren skrev:Jag startade eget galleri/bokhandel efter skolan. Gick inte så bra. Blev lite bitter och hade socialbidrag några månader. Fick Jobb, och har sedan jobbat i princip med samma sak sedan dess (18 år) med några studier inlagda här och var. Har varit mycket familjebestyr. Tiden har gått fort och jag har varit ganska trött. Har inte haft kvar samma kaxighet som jag hade när jag gick ut skolan och skulle erövra världen. Nu tänker jag försöka se om mina vingar bär igen. Det ska bli måleri av. Ska köpa material till spännramar och snickra. Massa duk finns. Atelje finns. Men det kommer att bli en kamp mot tröttheten och ledan. Så nej, det är rent destruktivt av mig att jobba så pass mycket som jag gör utan att det är några andra riktiga utmaningar än att hålla deadlines och göra andra nöjda och glada. I längden räcker det inte med att "göra ett bra jobb", man slutar att ticka som människa. Och till slut så orkar man inte ens göra jobbet bra längre. Då är det inte rätt mot någon. Samtidigt så är det inte så lätt att bara kasta sig in i alternativen. Just det var lättare när man var 20 år och inte hade familj, barn, katter och hus. Man ska passa på så länge man kan färdas lätt på livets stigar, då finns de stora möjligheterna. Nåja, måste passa på nu innan det kommer att kallas 40årskris! :)
Hej JohanTack så jättemycket för de intressanta och tänkvärda orden! Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver!
Kan du ser någon utväg eller lösning på allt detta, eller är människan fast i sitt arbetande?
Vänligen
Fredrik
Tråkigt nog så verkar utvägarna bestå i att människor på olika sätt är lyckligt lottade. Omständigheterna är gynsamma. Alternativen visar sig självklara på många plan så att de blir
realistiska alternativ. Det ska mycket till att agera på så sätt att en stor del av en själv tycker att det är korkat och rentutav farligt, även om det finns en dröm som lyser starkt. Man vill inte hamna i en situation där alla ens bekanta och familj tycker man agerar oansvarigt och dumt, och sedan faktiskt trampar i klaveret och utgången leder till lidande. Samtidigt är det dessa gånger som man får viktiga erfarenheter och det sker förändringar på olika sätt i ens liv. Jag skulle vilja påstå att det är än värre att låta livet passera i en form av statisk tillvaro utan att man får möjlighet att göra dessa saker som gör livet intressant. Det finns något tragiskt med att enbart bli en roterande funktion som utför vissa sysslor som lägger sig i ryggmärgen. Man blir en förlängning av andra utanförliggande funktioner; en hävarm, en drivrem, eller någon annan överföring. Det är väl OK så länge man känner en stark identifikation med sin syssla, att det inte finns något ytterligare behov eller vilja, men om det finns det så är det som att sitta fast i bojor.
Lösningen för de mindre lyckligt lottade, de som inte får alternativen presenterade på silverfat, är att inte låta tröttheten vinna på kvällarna efter jobbet, utan att man förlänger sin dag med aktivitet. Man får börja bygga upp alternativen utan att se den omedelbara belöningen, och till en början så får man se det som ett bevarande av möjligheter. Man får ta steg för steg och för varje dag som går försöka agera så att alternativen realiseras i högre grad. Man får hitta strategier där man kan bevara det som man bygger upp, och så att det inte rasar bara för att man blir för trött, eller blir sjuk. Och man får också vara beredd på att bli ogillad av andra, de som väljer att se alternativ som naiva drömmar, något de själva ratar.
Jag kan tänka mig att det finns olika strategier att överleva långa fängelsestraff. Ett är att förlika sig med sin situation och ingå i de nya rutinerna med hull och hår, bli en del av institutionen. En annan är att inte alls förlika sig med sin situation och drömmande se ut genom fängelsefönstret och tänka på sin familj och sina barn, hur det varit och hur det ska bli igen på ett eller annat sätt. Detta även om du får höra att din kvinna skaffat en ny man, och att dina barn börjat kalla honom pappa i stället för dig. Poängen är att inte ge upp hoppet och tanken av det som befriar dig, även om du inte kan se hur det klart realiseras just nu.
