Vad är en känsla för något?

[freddemalte]

Din fråga är om man kan kalla känslor för ett sjätte sinne - svaret på det är nej, då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan. Detta gör inte känslor, känslor är kroppsliga effekter av hur dessa sinnesdata tolkas av mottagaren av sinnesdatan.

Vänligen

Fredrik

Här måste jag motsäga dig. Jag menar att sinnesorganen kommunicerar omvärlden till oss men inte känslor. Många känslor är knutna till olika transmittorsubstanser. Dessa pyser ju runt i kroppen och berättar vad som är på gång i miljön. Vad man äter skapar ju fundamentalt olika känslor. Och vad vi äter är vår miljö och alltså så är känslor som beror på föda något som kommunicerar omvärlden till oss. Det är en typ av dold sinneserfarelse. Och det är varför man måste tolka och förstå känslor för att utröna vad för slags meningsfullt sammanhang de har.

Vidare kan man ju påvisa att känslor, mer hos djur män även hos människor, kommer av doftämnen och liknande. Det är alltså inte en fråga om tolkning alltid, utan instinktiva reaktioner. Även om vi människor genom behärskning och temperament kan tolka vad känslor kommunicerar. Jag vill heller inte säga att sinnena har någon slags renhet hos sig där världen förmedlas direkt. Detta bland annat då sinnen inte är något för oss utan att göras perceptuella. Vad vore så att säga informationen som hörseln gör perceptuell vara för utom det som luften, eller vilket medium som exciterats till det tillstånd av vibration, är i sig självt? Och för att ens kunna skapa ett perceptuellt innehåll så måste det finnas ett omdöme, en enumeration av två (eller vad man kan kalla en kontrast). Detta måste föregå perceptionen och kan sägas ligga direkt i sinneserfarelsen. Annars är det svårt att se hur den här kontrasten kan ges om den inte på något sätt ligger hos tinget, i det att det ses. Och är det tinget, så är det inte information om tinget. Jag är alltså mycket skeptisk till att det skulle finnas information där ute som vi sedan når genom sinnena. Snarare så tror jag att det är mötet som informationen uppstår. Och att vi alltid är medkonstituerande av den värld som vi ser. Även på det mest fundamentala sinnliga plan. Tex känner handen det som den håller eller känner den sig själv som hållandes något? Är det information om handen eller om saken som hålls som förmedlas?

För att vidare kommentera detta med att känslor kommunicerar omgivningen. Såg en serie, Into the wild. Som handlar om en man som skall försöka överleva helt själv ute i vildmarken. Han filmar sig själv med en videodagbok. Det som fascinerade mig var hur näringsbristen totalt förändrade hans humör. Testade själv för några veckor sen för att försöka utröna vilken funktion denna vår kroppsliga belägenhet kan tänkas ha. Efter någon vecka av näringsbrist så kommer nedstämdhet som ett brev på posten. Man måste ju förstå känslor som funktionella för den organism vi är. Därför jag anser att man kan tala om känslors ontologiska mening genom en teleologisk modell.

Vart mycket perplex över det här med nedstämdheten när man inte äter. Det är borde ju vara tvärt om. Men det beror kanske på, detta att människor förmodligen alltid levt i sociala kontexter kan göra att funktionen inte är individuell utan att den kommunicerar till kollektivet snarare. För det är mycket svårt att se någon nytta i håglöshet när man behöver öka sin produktivitet i att anskaffa föda.

Hej J R Auk

Jo, fast det är inte definitionen av sinne. Känslor är mentala och kroppsliga reaktioner på sinnesdata och interna processer, men inte sinnesdata i sig.

Vänligen

Fredrik

Vem bryr sig om definitionen av ett sinne? Operera in ett chip och det följer inte definitionen heller men väl har du sinnesdata. Krass argumentation.
Vi upptäcker världen när vi är i den. Du söker alltid titta utifrån, på distans, behagligt. Kanske börjar min kritisism mot världen ta sig? Öppna ögon vet bara vrede!

Hej J R Auk

Ok, då blir det inte möjligt att diskutera ämnet, om ord inte refererar till bestämda fenomen i världen. Om vi inte ska bry oss om definitioner, då är min katt statsminister. Frågan: "Har Sveriges statsminister randig päls?" får då ett jakande svar, tja det kan väl vara lite roligt att se världen så. Med andra ord, om vi ska ha den utgångspunkt som du lyfter i inlägget ovan, ja då håller ja med dig om att känslor är ytterligare ett sinne.

Så svaret på din lite småmärkliga fråga "Vem bryr sig om definitionen av ett sinne?" är att jag bryr mig om det (åtminstone i denna diskusson), om det över huvud taget ska vara meningsfullt att på ett seriöst sätt diskutera detta. Ty för att kunna svara på den fråga jag svarade på, dvs huruvida känslor så som ilska, sorg och glädje kan anses vara ett sjätte sinne, måste man ju självklart avse vad ordet sinne refererar till, annars blir det ju inte meningsfullt att gå vidare med frågeställningen. Sen ligger det säker massor i de saker som du skriver om känslor som sådana, men då är det en annan fråga, och en annan diskussion.

Vämligen

Fredrik

[J R Auk]

Ja du har rätt jag formulerade mig ytterst klumpigt. Ursäkta mig. Det jag menar är att om vi diskuterar fenomen så måste vi vara beredda att definiera om dem. Som om vi upptäcker något nytt om ett fenomen som förut inte kunde ses, och att vi genom den nya upptäckten måste definiera om fenomenet. Definitionen skall ju fånga fenomenet vilket gör definitionen kontingent på fenomenet.

Att säga att ett sinne är sin definition är inte att diskutera fenomenet, det är då att diskutera just definitionen. Så som du uttryckte det så menade du att det inte kan vara så att känslor är ett sinne på grund av definitionen.

"då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan."

Jag menar dock att det även inom din definition finns skäl att betänka huruvida känslor inte kan sägas vara ett sjätte sinne. Du gör själv en distinktion mellan sinnet och organet för sinnet. Och genom det så kan vi kalla känslor för sinnen eftersom dem har ett organ, i tex neuroner, som reagerar på vad kroppen tagit in från omgivningen, i tex föda. Det leder till en känsla som är en tolkning (förmodligen av hjärnan). Att det sker mindre direkt är inte skäl att avfärda det. För känsel, hörsel och syn sker också olika direkt.

[freddemalte]

Ja du har rätt jag formulerade mig ytterst klumpigt. Ursäkta mig. Det jag menar är att om vi diskuterar fenomen så måste vi vara beredda att definiera om dem. Som om vi upptäcker något nytt om ett fenomen som förut inte kunde ses, och att vi genom den nya upptäckten måste definiera om fenomenet. Definitionen skall ju fånga fenomenet vilket gör definitionen kontingent på fenomenet.

Att säga att ett sinne är sin definition är inte att diskutera fenomenet, det är då att diskutera just definitionen. Så som du uttryckte det så menade du att det inte kan vara så att känslor är ett sinne på grund av definitionen.

"då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan."

Jag menar dock att det även inom din definition finns skäl att betänka huruvida känslor inte kan sägas vara ett sjätte sinne. Du gör själv en distinktion mellan sinnet och organet för sinnet. Och genom det så kan vi kalla känslor för sinnen eftersom dem har ett organ, i tex neuroner, som reagerar på vad kroppen tagit in från omgivningen, i tex föda. Det leder till en känsla som är en tolkning (förmodligen av hjärnan). Att det sker mindre direkt är inte skäl att avfärda det. För känsel, hörsel och syn sker också olika direkt.

Hej J R Auk

Inom ramen för det ovan sagda skriver jag gärna under på din syn på det hela!

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Sinnen, vi har många sinnen, och jag förstår inte varför vi har ramat in oss i de sju standard sinnen.
intuition tar tillvara på de svaga sinnesupplevelserna. kanske elektromagnetiska signaler.
Det borde rimligtvis existera sinnen som vi inte hittat med vetenskapen. Ett sådant kan vara andlig kommunikation.
men det är inget vetenskapen behärskar och har förmåga att hantera och det förvisas till pseudovetenskapen.
Det är lite synd.. för det finns många berättelser och erfarenheter som kan styrkas av denna typ av sinnen.
(det vanligaste torde väl vara att man känner på sig när man är iakttagen)

vetenskapen kan nog stimulera vissa punkter i hjärnan för att skapa känslor.
men det förklarar inte vad känslor är för något.

[freddemalte]

Hej Marko

Sinnen, vi har många sinnen, och jag förstår inte varför vi har ramat in oss i de sju standard sinnen.
intuition tar tillvara på de svaga sinnesupplevelserna. kanske elektromagnetiska signaler.

Smak, hörsel, syn, doft och känsel är de fem sinnen människan har. Det du beskriver ovan är något annat, t.ex. slutsatser av tidigare erfarenhet, farhågor, antaganden etc.

Känselsinnet kan vidare delas upp i balanssinne, termoception (värme/kyla), interoceptorer (känna av de inre organen), proprioception (uppfattning av den egna kroppens position) samt nociception (smärta). . .

Det borde rimligtvis existera sinnen som vi inte hittat med vetenskapen.

Vad är det för rimligt i det? Det kan väl vara lika rimligt att det inte existerar några fler sinnen, eftersom det uppenbarligen inte verkar göra det.

Vetenskapen kan nog stimulera vissa punkter i hjärnan för att skapa känslor.
men det förklarar inte vad känslor är för något.

Känslor är det du upplever när du blir arg, glad, ledsen, svartsjuk, sorgesen etc. Dess fenomenologi torde vara dig bekant, och det är den upplevelsen som är svaret på vad en känsla är. Vidare är den detsamma som de neurala processerna i hjärnan som utgör känslan, men det är en annan historia . . .

Men jag är öppen för omdefinitioner, med då ska man vara medveten om att det just är omdefinitioner av begreppen och att vi därmed antingen 1) talar om något annat eller 2) tar in något nytt i begreppet sinne.

Vänligen

Fredrik

[Marko]

7 sinnen, jag var lite inne i mina tankar.. menade 5 standardsinnen + det sjätte som är balansen.
Det jag menar är att det sjunde sinnet kan vara när kroppen känner av elektriska signaler.
Dessa förmedlas inte av nervcellerna utan påverkar kroppen i helhet. och detta skulle hjärnan kunna klara av att hantera.
sen vet vi att vi reagerar på hormoner utifrån. det kan vara ett sinne i sig. Tex som vi pratade om att en mans adrenalin sjunker när den utsätts för hormoner eller ämnen i en kvinnas tårar.
i vardagligt tal så pratar man om det sjätte sinnet.. det blir ju lite av en metafor eftersom balansen är det sjätte.
djur kan använda sig av elektricitet för att ta in information. det är mer än rimligt att anta att vi kan ha samma förmåga, om än försvagad. trotts allt är solljus en form av elektromagnetisk signal.

hur förklarar vi exempelvis att vi känner oss iakttagna ? (jag hävdar att det finns ett sinne som kan ta emot andras emotionella signaler) men som sagt... det slussas vidare till pseudovetenskapen som en falsk lära trotts att människor känner detta.

Känslor är det du upplever när du blir arg, glad, ledsen, svartsjuk, sorgesen etc. Dess fenomenologi torde vara dig bekant

jag är medveten om känslor, men det förklarar inte vad känslor i kontext upplevelser är.. jag kan enkelt förändra mitt sinnestillstånd med en cigarett eller ett par öl eller vad som helst.. fortfarande så vet vi inte vad upplevelser i sig är.

Det är lite som när vetenskapen förstår sig på vad minnet är. Men dom vet inte vad ett minne är, dom förstår dom mekaniska processerna delvis.. inte vad och var informationen i sig är lagrad.

[freddemalte]

7 sinnen, jag var lite inne i mina tankar.. menade 5 standardsinnen + det sjätte som är balansen.
Det jag menar är att det sjunde sinnet kan vara när kroppen känner av elektriska signaler.
Dessa förmedlas inte av nervcellerna utan påverkar kroppen i helhet. och detta skulle hjärnan kunna klara av att hantera.
sen vet vi att vi reagerar på hormoner utifrån. det kan vara ett sinne i sig. Tex som vi pratade om att en mans adrenalin sjunker när den utsätts för hormoner eller ämnen i en kvinnas tårar.
i vardagligt tal så pratar man om det sjätte sinnet.. det blir ju lite av en metafor eftersom balansen är det sjätte.
djur kan använda sig av elektricitet för att ta in information. det är mer än rimligt att anta att vi kan ha samma förmåga, om än försvagad. trotts allt är solljus en form av elektromagnetisk signal.

hur förklarar vi exempelvis att vi känner oss iakttagna ? (jag hävdar att det finns ett sinne som kan ta emot andras emotionella signaler) men som sagt... det slussas vidare till pseudovetenskapen som en falsk lära trotts att människor känner detta.

Känslor är det du upplever när du blir arg, glad, ledsen, svartsjuk, sorgesen etc. Dess fenomenologi torde vara dig bekant

jag är medveten om känslor, men det förklarar inte vad känslor i kontext upplevelser är.. jag kan enkelt förändra mitt sinnestillstånd med en cigarett eller ett par öl eller vad som helst.. fortfarande så vet vi inte vad upplevelser i sig är.

Det är lite som när vetenskapen förstår sig på vad minnet är. Men dom vet inte vad ett minne är, dom förstår dom mekaniska processerna delvis.. inte vad och var informationen i sig är lagrad.

Hej Marko

Nä, du har rätt i att man inte fullt ut förstått hur hjärnan lagrar information så att det av individen uppfattas som minnen, men så är det ju med hela vår tillvaro, att vi inte har exakta förklaringar på alla fenomen. Jag ger mig inte in på att försöka återge vad forskningen såhär långt har kommit fram till vad avser minneslagring i hjärnan, men kan väl konstatera att man har hyfsat bra koll på hur det fungerar i sak.

Nja, det kan vi ju säga om allt, att vi inte vet vad det är egentligen.

Vänligen

Fredrik

[Marko]

men kan väl konstatera att man har hyfsat bra koll på hur det fungerar i sak.

i referens till vad man inte vet ?


sen kom jag på ett sinne som jag själv använder ibland.
jag är en försjunken person som går på gatorna med blicken i backen.
det är ett under att jag överlevt men har inte ens varit i närheten av en olycka.
(en bekant drar jämt i min arm och är orolig för att jag inte tittar mig omkring)
jag tror det beror på sinnet eko orientering. jag hör reflektioner av tex ljud och kan lite avgöra avstånd till föremål runt omkring mig. (tex när knastret från skorna studsar tillbaka av husväggarna)

[freddemalte]

men kan väl konstatera att man har hyfsat bra koll på hur det fungerar i sak.

i referens till vad man inte vet ?


sen kom jag på ett sinne som jag själv använder ibland.
jag är en försjunken person som går på gatorna med blicken i backen.
det är ett under att jag överlevt men har inte ens varit i närheten av en olycka.
(en bekant drar jämt i min arm och är orolig för att jag inte tittar mig omkring)
jag tror det beror på sinnet eko orientering. jag hör reflektioner av tex ljud och kan lite avgöra avstånd till föremål runt omkring mig. (tex när knastret från skorna studsar tillbaka av husväggarna)

Hej Marko

Ja, kunskap står i relation till okunskap.

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Ja, kunskap står i relation till okunskap.

Det jag är ute efter är, hur vi värderar det förhållandet.
kan vi ens påstå att vi vet mycket utifrån det förhållandet ?

[freddemalte]

Ja, kunskap står i relation till okunskap.

Det jag är ute efter är, hur vi värderar det förhållandet.
kan vi ens påstå att vi vet mycket utifrån det förhållandet ?

Hej Marko

Antingen väljer man att utgå ifrån traditionell epistemologi och antar att det som vanligtvis anses vara kunskap, är kunskap i den bemärkelsen att man vet det som man har kunskap om (förstår sin omvärld). Om man vill frångå den traditionella epistemologiska teoribildningen och ställa sig utanför den, kritiskt granska den, argumentera emot den eller ifrågasätta den utifrån olika aspekter, ja då blir det inte lika enkelt att anse att det vi traditionellt sätt anser vara kunskap är detsamma som ett säkerställande av ett faktiskt förhållande (förstå omvärlden) etc.

Här får vi då bestämma oss för om vi ska vara skeptiska i vår relation till kunskap eller allmänt vardagligt välvillig till begreppet och dessa ontologiska referens.

Svaret på din fråga blir då att det finns en stor mängd fakta (information) utvunnen genom ihärdiga, upprepbara experiment som är samstämmig (koherent) och kontextuellt hållbar i relation till den övriga studien av världen. Denna fakta har analyserats på mängder av olika sätt genom både induktion, deduktion, rationella abstraktioner, statistisk analys och så vidare. Detta har presenterats i mängder av olika artiklar och dokument, böcker och seminarier, avhandlingar och uppsatser och lett till slutsatsen att det är så vi hanterar fakta för att förstå vår värld, vi kallar det vetenskap och det är på det sättet människan anser sig få kunskap om världen. Thats it. Om vi ska frångå det och använda andra metoder, ja då kan jag inte längre säga att vi har kunskap om hur minnet är konstituerat i hjärnan.

Om vi däremot ska anamma den vetenskapliga metodiken och ha den som bas för vår kunskapshämtning samtidigt som vi kritiskt granskar den och utsätter den för vetenskapsfilosofiska utmaningar, ja då kan jag säga att vi har hyfsat koll på hur minnet är lagrat i den mänskliga hjärnan.

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Ja, kunskap står i relation till okunskap.

Det jag är ute efter är, hur vi värderar det förhållandet.
kan vi ens påstå att vi vet mycket utifrån det förhållandet ?

Hej Marko

Antingen väljer man att utgå ifrån traditionell epistemologi och antar att det som vanligtvis anses vara kunskap, är kunskap i den bemärkelsen att man vet det som man har kunskap om (förstår sin omvärld). Om man vill frångå den traditionella epistemologiska teoribildningen och ställa sig utanför den, kritiskt granska den, argumentera emot den eller ifrågasätta den utifrån olika aspekter, ja då blir det inte lika enkelt att anse att det vi traditionellt sätt anser vara kunskap är detsamma som ett säkerställande av ett faktiskt förhållande (förstå omvärlden) etc.

Här får vi då bestämma oss för om vi ska vara skeptiska i vår relation till kunskap eller allmänt vardagligt välvillig till begreppet och dessa ontologiska referens.

Svaret på din fråga blir då att det finns en stor mängd fakta (information) utvunnen genom ihärdiga, upprepbara experiment som är samstämmig (koherent) och kontextuellt hållbar i relation till den övriga studien av världen. Denna fakta har analyserats på mängder av olika sätt genom både induktion, deduktion, rationella abstraktioner, statistisk analys och så vidare. Detta har presenterats i mängder av olika artiklar och dokument, böcker och seminarier, avhandlingar och uppsatser och lett till slutsatsen att det är så vi hanterar fakta för att förstå vår värld, vi kallar det vetenskap och det är på det sättet människan anser sig få kunskap om världen. Thats it. Om vi ska frångå det och använda andra metoder, ja då kan jag inte längre säga att vi har kunskap om hur minnet är konstituerat i hjärnan.

Om vi däremot ska anamma den vetenskapliga metodiken och ha den som bas för vår kunskapshämtning samtidigt som vi kritiskt granskar den och utsätter den för vetenskapsfilosofiska utmaningar, ja då kan jag säga att vi har hyfsat koll på hur minnet är lagrat i den mänskliga hjärnan.

Vänligen

Fredrik

Jag ifrågasätter inte att vetenskapen kan hantera information och kunskaper som relateras till tidigare kunskaper.
Det jag påstår är att vetenskapen aldrig kan påstå sig vara korrekt eller ens bra. Det går inte att jämföra aktuell kunskap mot kunskap vi inte besitter.


och minnet, tja det blir svårt att förklara var 7 triljoner bitinformationer lagras i hjärnan /timme.
korsrelaterat eller inte.

[freddemalte]

Ja, kunskap står i relation till okunskap.

Det jag är ute efter är, hur vi värderar det förhållandet.
kan vi ens påstå att vi vet mycket utifrån det förhållandet ?

Hej Marko

Antingen väljer man att utgå ifrån traditionell epistemologi och antar att det som vanligtvis anses vara kunskap, är kunskap i den bemärkelsen att man vet det som man har kunskap om (förstår sin omvärld). Om man vill frångå den traditionella epistemologiska teoribildningen och ställa sig utanför den, kritiskt granska den, argumentera emot den eller ifrågasätta den utifrån olika aspekter, ja då blir det inte lika enkelt att anse att det vi traditionellt sätt anser vara kunskap är detsamma som ett säkerställande av ett faktiskt förhållande (förstå omvärlden) etc.

Här får vi då bestämma oss för om vi ska vara skeptiska i vår relation till kunskap eller allmänt vardagligt välvillig till begreppet och dessa ontologiska referens.

Svaret på din fråga blir då att det finns en stor mängd fakta (information) utvunnen genom ihärdiga, upprepbara experiment som är samstämmig (koherent) och kontextuellt hållbar i relation till den övriga studien av världen. Denna fakta har analyserats på mängder av olika sätt genom både induktion, deduktion, rationella abstraktioner, statistisk analys och så vidare. Detta har presenterats i mängder av olika artiklar och dokument, böcker och seminarier, avhandlingar och uppsatser och lett till slutsatsen att det är så vi hanterar fakta för att förstå vår värld, vi kallar det vetenskap och det är på det sättet människan anser sig få kunskap om världen. Thats it. Om vi ska frångå det och använda andra metoder, ja då kan jag inte längre säga att vi har kunskap om hur minnet är konstituerat i hjärnan.

Om vi däremot ska anamma den vetenskapliga metodiken och ha den som bas för vår kunskapshämtning samtidigt som vi kritiskt granskar den och utsätter den för vetenskapsfilosofiska utmaningar, ja då kan jag säga att vi har hyfsat koll på hur minnet är lagrat i den mänskliga hjärnan.

Vänligen

Fredrik

Jag ifrågasätter inte att vetenskapen kan hantera information och kunskaper som relateras till tidigare kunskaper.
Det jag påstår är att vetenskapen aldrig kan påstå sig vara korrekt eller ens bra. Det går inte att jämföra aktuell kunskap mot kunskap vi inte besitter.


och minnet, tja det blir svårt att förklara var 7 triljoner bitinformationer lagras i hjärnan /timme.
korsrelaterat eller inte.

Hej Marko

Ok, du antar den skeptiska positionen, och om vi ska utgå från den, tja då kan vi ju naturligtvis inget veta.

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Ok, du antar den skeptiska positionen, och om vi ska utgå från den, tja då kan vi ju naturligtvis inget veta.
Fredrik[/i]

veta vad ?, Vi har kunskaper av varierande nivå.
Men att klassa ett resultat av en tolkning av information som bra eller korrekt är fel.
Den är bra eller dål i förhållande till vad vi tidigare presterat.
Och diskuterar vi sinnen och människan som levande varelse med dess funktioner så ser jag inte vetenskapen som absolut eller ens bra. Detta är tydligt när vi ser alla varianter av avhandlingar och teorier som existerar.
Att då avfärda alternativ av sinnen som tex jag pratade om men som du var gång avstår att svara på är lite som vetenskapen behandlar människors upplevelser... oviktigt och falskt (fantasifullt eller sjukdom)


här har vi en falsk övertro på vetenskapen och att vara innanför vetenskapens ramar är att bete sig korrekt med minimal risk för att få kritik.

[freddemalte]

Ok, du antar den skeptiska positionen, och om vi ska utgå från den, tja då kan vi ju naturligtvis inget veta.
Fredrik[/i]

veta vad ?, Vi har kunskaper av varierande nivå.
Men att klassa ett resultat av en tolkning av information som bra eller korrekt är fel.
Den är bra i förhållande till vad vi tidigare presterat.
Och diskuterar vi sinnen och människan som levande varelse med dess funktioner så ser jag inte vetenskapen som absolut eller ens bra. Detta är tydligt när vi ser alla varianter av avhandlingar och teorier som existerar.
Att då avfärda alternativ av sinnen som tex jag pratade om men som du var gång avstår att svara på är lite som vetenskapen behandlar människors upplevelser... oviktigt och falskt (fantasifullt eller sjukdom)

här har vi en falsk övertro på vetenskapen och att vara innanför vetenskapens ramar är att bete sig korrekt med minimal risk för att få kritik.

Hej Marko

Jag har ingen övertro på vetenskapen, men den dagen jag ska starta bilen med startkablar via en annan bil, ja då är det en fördel att basera sitt val av placeringen av kablarna på den vetenskapliga erfarenheten, och inte på flummiga gissningar bara för att det känns lite mysigt att göra så . . .

Tänk bara något så vardagligt som en Alvedon, eller något annat medicinskt preparat, så mycket metodiskt arbete det ligger bakom detta, inte skulle väl du vilja chansa på sådana preparat med en förhoppning om att en icke-vetenskaplig metod torde vara likvärdig?

Vänligen

Fredrik