Filosofi grundad på känsla?

[Okunnig]

Alla människor är dödliga
Sokrates är en människa
Sokrates är dödlig.

första delen är induktiv som senare ingår i en deduktiv kedja.
Logiken är alltså inte helt korrekt, eftersom den innehåller sannolikheter som premiss och ett axiom.
Verkligheten är inte bekräftad med denna logik.

som jag ser det så är logiken instabil. Den kommer att brista efter ändligt antal försök.
En människa kan via någon framtida kunskap få ett oändligt liv.
kanske den redan har ett oändligt liv om tidsresor kan uppfinnas.
eller något annat okänt fenomen som induktivt påverkar resultatet

Njae, alltså, nu känns det som jag börjar med petitesser, men det du skriver är inte helt rätt. Jag utgår ifrån att du med ordet "induktiv" menar induktiv logisk slutsats. Om så är fallet finns det ingen induktiv logisk slutsats i det du skrev ovan. eller för att säga så här: En logisk slutsats, vare sig den är induktiv eller deduktiv, kräver premisser. Din första premiss är "Alla människor är dödlig" vilket visserligen är en accepterad "sanning" men i detta fall inte logiskt bevisad. För att den premissen ska bli en induktiv logisk slutsats måste du lägga till förberedande premisser. Du skulle tillexempel kunna skrivit:

Än så länge har alla människor dött, utom de som inte har hunnit dö ännu.
( Premiss )

Därmed är alla människor är dödliga
( Induktiv slutsats tack vare förra premissen. Och nu blir detta en premiss för resten )

Sokrates är en människa
( Premiss )

Därmed är Sokrates dödlig.
( Deduktiv slutsats grundad i de sista två premisserna )

Dock ska man här påpeka att alla premisserna, förutom den induktiva slutsatsen, är antaganden/premisser, och i sig inte logiskt bevisade. Men åter igen, nu börjar vi pilla på petitesser, vilket sällan brukar ge något värdefullt resultat. Dock kände jag att i en debatt som den här, när fokus ligger på logik, var det bäst att klargöra skillnaderna. Och därför, för att slå en död katt i ett försök att göra den än mer död:

Generellt exempel på induktiv logik:
X har betett sig Y i alla tider
Därför kommer X bete sig Y även vid nästa tillfälle

Generellt exempel på deduktiv logik:
Alla X är Y
Z är X
alltså, Z är Y

Med andra ord, deduktiv grundar sig i att premisserna automatiskt ger slutsatsen, den är liksom självdefinierande. Medan induktiv logik grundar sig i erfarenhet/historia, and anser att om något allt har vart sant förut, är det sant nästa gång också.

Eller i andra ord: Deduktiv logik är mer säker, än induktiv logik, men båda formerna är mer säkra än känsla. Så på det sättet har du rätt, när du säger att logik är instabilt. Iallafall om du menar induktiv logik. För det är bara en fråga om tid när solen inte längre skapar en soluppgång, trots att det enligt våra erfarenheter alltid har gjort så. På så sätt är induktiv logik i långa loppet instabil, men det gäller enbart induktiv logik, och ej deduktiv logik.

Den abstrakta iden med deduktiv logik innebär att den är perfekt. Dock bör man komma ihåg att även om en perfekt deduktiv logik skulle existera i verkligheten, är vi människor långt ifrån perfekta. Därmed kan vi missuppfatta något som deduktiv logik, medan de i själva verket kanske inte är deduktiv logik alls! När man tar in människans brister och begränsningar blir iden om deduktiv logik enbart en fantasi, utan garantier att den verkligen existerar. Den kanske finns, den kanske inte finns. För oss begränsade varelser kommer det aldrig vara möjligt att med 100% säkerhet veta det.

[Marko]

okunnig,
Jag har erfarenheter om hur en teknisk lösning kan byggas,
i det vet jag samtidigt att mängder av variabler påverkar ett önskat resultat.
det går helt enkelt inte att bara bygga och göra en ritning och det blir som man tror.
inte ens efter ett bygge blir det som man tänkt sig. DeT är induktiva faktorer.
och att vi kommer att dö styrs av induktiva faktorer. du kan säga att alla blå varelser är rosa
det är deduktivt. en teoretisk ide.. men som sagt, teori har inget med verkligheten att göra.

om något kan påverka ingångsmodulen så är det inte en stabil sats. den kan börja ocilera eller flippa över.
logiken kommer ge ut sant eller falskt oavsett vilket läge som ingångsmodulen har.
jag hade försökt undvika detta i logiken, men det funkar nog bara teoretiskt och inte i verkliga livet.

[Okunnig]

det var inget argument, det var ett påstående du gav mig,
alla argument är godtyckliga, såvida du inte vill påstå att
allting är logiskt i dess grund, fast själva påståendet i sig
att allting är logiskt går emot logiken, eftersom det leder
oss till hönan eller ägget dilemmat... vilket logiken inte kan
besvara...

Njae, argument är inte alltid godtyckliga, och det är just när de grundar sig i logik som de *inte* är godtyckliga. Visst har vi alla en olika begränsad förmåga att tänka logiskt, och på det sättet kan det verka som att även logiska argument är godtyckliga, men iden om logik sträcker sig längre än individens logiska begränsning. Den abstrakta iden om logik är att den fanns, även då jorden enbart hade encelliga varelser på sig, som saknade all form av logisk tankeförmåga. Och att logiken ( som abstrakt ide ) är helt frånskild känslomässiga påverkningar. Men om du pratar om hur människor rent praktiskt FÖRSÖKER tillämpa logik, DÅ har du rätt. För vi människor har känslor, som vi är påverkade av. Så det är skillnad mellan den abstrakta iden om logik, och våra försök att applicera den.

Dessutom gav jag dig inte enbart påståenden. Jag gav vissa påståenden ( antaganden, premisser ), med en logisk slutsats, helt utan ( mig veterligen ) känslomässiga påverkningar, grundad på dessa premisser.

exempel på ett logiskt påstående:

himmelen är rosa, men inte fåglarna
alltså är alla fåglar av annan färg än rosa

Det du verkar försöka göra är att ge ett exempel på deduktiv logik, men exemplet är inte helt giltigt. Fåglarna skulle kunna vara genomskinliga, dvs, utan färg. Men det är iofs en petitess.

exempel på ett argument:

jag har aldrig sett i verkligheten en fågel
som är rosa, och ingen annan
heller, däremot har jag sett i verkligheten
himmelen vara rosa, därför
anser jag att himmelen är rosa,
men inte fåglarna, och att
det inte finns någon fågel
med en rosa färg, fast i min
fantasi kan jag se en rosa
fågel, däremot anser jag inte
fantasi såsom något sant,
således stämmer mitt påstående
om att himmelen är rosa, men inte fåglarna

Detta är dock ett PERFEKT logiskt argument, men märk väl att det är ett INDUKTIVT logiskt argument, inte ett deduktivt logiskt argument. Induktiv logik är inte lika säkra som deduktiv, för att de grundar sig just på erfarenhet/historia, så som du skriver "jag har aldrig sett i verkligheten en fågel som är rosa, och ingen annan heller". Detta begränsar verkligheten till din personliga erfarenhet, men det kan ju finnas rosa fåglar som helt enkelt du inte har sett ännu. Logiken är dock korrekt, som INDUKTIV logik, men ändå inte lika trovärdig som deduktiv logik. Om jag skulle översätta ditt argument till deduktiv logik skulle det vara mycket kortare och vara:

INGEN fågel har rosa färg.
Himmelen har ALLTID en rosa färg.
Därför har INGEN fågel SAMMA färg som himmelen.

Detta är deduktiv logik. Om du vill ha en översättning av resten, blir det en separat logisk sats som lyder:

I min FANTASI kan jag se en rosa fågel.
INGA fantasier är sanna.
Därmed är inte rosa fåglar sanna.

Det hade också vart korrekt deduktiv logik. Dock tvivlar jag på att premisserna, dvs antagande som görs före varje logisk slutsats, är sannolika. Men det är min personliga tro, och ej grundad i deduktiv logik

Ser du hur snyggt jag fick till det där på slutet?

[Okunnig]

Utom i de fall när premisserna i sig själv är grundade i ren logik.

Då innehåller inte premisserna någon information om verkligheten vi lever i.

Det beror på hur du definierar "information". Om premisserna är sanna, blir också den logiska slutsatsen sann, om den är av deduktiv sort. Om den är av induktiv sort blir den snarare "trolig" än pålitlig.

Om premisserna är sanna är också den logiskt giltiga slutsatsen också sann, so far so good.

Den induktiva "slutsatsen" saknar sanningsvärde. Eller kanske mer korrekt sanningsvärde är okänt. Du kan inte säga att enligt logiken är den trolig (om nu inte troligheten är direkt överföring av en premiss), om den är sannolik eller inte får du försöka bedöma med känsla/intuition/förnuft.

Deduktiva logiken däremot har sanningsvärde. Här ska vi inte blanda in begrepp som trolighet, sannolikhet. Slutsatsen är antingen 100% giltig eller 100% ogiltig, inget däremellan.

Logikens domän är nödvändighet.

Njae, nästan! Fast nu känner jag att jag börjar bli jobbig i mina hårklyverier, men om vi ska vara seriösa om logik blir jag tvungen att påpeka att den abstrakta iden om logik är en annan sak än när vi begränsade bristfälliga människor försöker applicera logik på verkligheten. Så här:

Om man tror på en abstrakt logik, dvs, en logisk mekanism som har funnits långt innan något liv fanns i vårt universum, så är den perfekt. Den styr och ställer allt som händer, och är intimt förknippad med naturlagarna. Om man skulle tänka sig vara en allvetande Gud, så man kunde se vilka premisser som var sanna, skulle man enligt min tro också se att logiken ( iallafall av deduktiv sort ) alltid hade rätt. Determinism för att använda termer. Tyvärr är vi dock inte Gudar, och därför kan vi aldrig veta om premisserna är sanna. Eller om våra logiska slutledningar är korrekta. Så man måste skilja på människors *försök* att applicera deduktiv logik på verkligheten, och den abstrakta iden om deduktiv logik.

P.S. anledningen till att jag specificerar det till deduktiv logik är för den andra sortens logik, dvs induktiv logik, är grundad på erfarenhet och historia, vilket är typiskt mänskliga uppfattningar, inget jag personligen tror en allsmäktig och allvetande gud ens skulle bry sig om. Induktiv logik är därför mycket mer konkret än den abstrakta iden om deduktiv logik, men också mindre pålitlig ( om man är en Gud ).

Dock, trots att induktiv logik är mindre säker än deduktiv logik, skulle jag vilja påstå att induktiva logiska slutsatser har sanningsvärde. Dock inte 100%-iga sanningsvärden, utan snarare sanningar om sannolikheter. Som exempel:

Om travhästen "Sokrates" har vunnit alla 10 sista trav som den har tävlat i,
och om ingen annan häst i detta trav har vunnit lika många trav i rad,
så är SANNINGEN att hästen "Sokrates" TROLIGTVIS kommer vinna även detta trav. Inte ATT hästen kommer vinna, märk väl, men att den TROLIGTVIS kommer vinna. Det vore det induktiva logiska sanningsvärdet.

[Okunnig]

[---]
Dock är det inte logiskt när du säger:


"alltså gillar jag bebisar som är sötare än valpar.."

Detta är snarare en sammanfattning av dina premisser, inte en logisk slutsats. Du har redan sagt att "Bebisar är sötare än valpar", så denna "slutsats" är blott och enbart en sammanfattning av premisser.

Som jag berättade tidigare har jag läst en logikkurs på universitetet. Då sa min lärare i logik just "logik handlar bara om att sammanfatta".

Själv är jag inte bästa person att förklara logik dock, måste jag medge. Om du läser andra tråden om logik här skulle jag rekommendera inlägg av bl a Algotezza , han är utbildaqd filosofilärare och kan förklara pedagogiskt.

Inte helt dumt sätt att förklara vad logik handlar om. Lite förenklat dock, men ändå en bra grov förklaring. Dock skulle jag vilja tillägga "noggrant" i hans påstående, dvs:

"Logik handlar bara om att NOGGRANT sammanfatta".

Men i övrigt, mycket trevligt synsätt på saken. Och för övrigt, tack för tipset om Algotezza, synd att han inte är delaktig i denna debatt. Jag har dock skickat mail nu till honom, för att försöka få in honom i denna debatt Vi kan enbart hoppas att han svarar med intresse!

[Okunnig]

en anledning till varför jag övergav det rationella om jag nu
ens vet vad det är, är för att det inte kunde ge mig ett slutgiltligt
svar, ifall jag frågade mig varför gör jag detta, och sedan ställde
samma fråga igen, alltså, varför det då, så märkte jag att jag kunde
hålla på i evigheter, och skulle aldrig lyckas få ett riktigt svar,
såvida jag själv inte besvarade frågan...

Jag förstår hur du tänker, och visst, det kan tyckas vara så att logiken, och dess beroende av premisser, gör det till en oändlig exercis av "varför det?" "varför det då?" "jamen, varför då?" osv. Och i vissa fall stämmer det, och då kan man inte komma fram till något av praktiskt värde. Men i vissa fall, så kommer man fram till en punkt där premisserna svarar sig själva, att de bildar en slags logisk vändgata, och då blir det annorlunda. För om logiken stödjer sig själv, är det plötsligt mycket mer troligt att det finns en sanning bakom dem...även om det inte är 100% säkert fortfarande! Men det ger ändå ett slut på "varför" loopen. Ett sådant exempel är att fråga vad meningen med livet är.

Frågan "Vad är meningen med livet" förutsätter först och främst att det finns en mening med livet, det är det grundläggande kravet för att det överhuvudtaget ska räknas som en giltig fråga. Missförstå mig inte, det kan vara så att det inte finns någon mening med livet, men FRÅGAN är så ställd att den förutsätter att det finns en mening med livet. Sant eller ej, nu har vi en grund att gå på. Och OM det nu vore så att livet har en mening, så måste det vara att meningen med livet är att det ska existera. Varför? För vi definierar en mening som om den är planerad. Och om den är planerad, så innebär det att livet var planerad. Och om livet var planerat, MÅSTE det vara för att den som planerade skapelsen av liv, ville att livet skulle existera.

Så meningen med livet är att livet ska existera.

Men är det så enkelt? Ja, om frågan är korrekt. Men om frågan är felställd, så betyder alla logiska analyser av frågan ingenting.

So what? Du kan påstå att det enda jag har gjort är att hitta ett svar till en KANSKE korrekt fråga. Och det är helt sant. Jag, och ingen annan heller, kan veta om frågan är korrekt ställd. Men LOGIKEN är fullständig. Och här är varför:

Det är frestande att fråga sig "Varför ska livet existera" men det du då måste inse är att du ändrar frågan. Den ursprungliga frågan var "Vad är meningen med livet". När vi då når slutsatsen "Meningen med livet är att livet ska existera" och du följer upp med frågan "Varför ska livet existera" har du plötsligt bytt fråga ifrån vad meningen är med livet, till "Vad är meningen med skapelsen?". Detta är en annan fråga, och därmed har du omedvetet trätt ur den första referensen. För att sammanfatta, kunskapen logiken ger oss om meningen med livet är begränsad till frågan "Vad är meningen med livet?" Det bokstavliga svaret är:

"Om livet var skapat medvetet, måste meningen med livet vara att det ska existera".

Men om du sen frågar "varför det då?" blir själva frågan annorlunda, och du omedvetet frågar "Varför skulle någon skapa liv?" vilket en helt annat fråga än "Om livet var skapat medvetet, vad är meningen med livet?". Med andra ord, i detta fall ger logiken oss aldrig 100% säkerhet om den "verkliga" sanningen, men den ger oss en säker sanning OM livet var en planerad skapelse. Isåfall MÅSTE meningen med livet vara att livet ska existera!

Så vad finns kvar? Jo, istället för att ha tusentals teorier om livet och dess mening, har vi lyckats ringa in det till två möjligheter. Antingen:

Livet var inte medvetet planerat, och därför har det ingen mening med sig!

Eller:

Livet var medvetet planerat, och därför är livets #1 mening att det ska existera.

Vi får inte ett enda säkert svar, men vi har lyckats utesluta hundratals, eller kanske tusentals, andra möjliga svar. Logiken ger oss därmed inte 100% säkerhet, men dock en mycket större säkerhet än vi hade tidigare. Något som är värdefullt i sig självt!

[Sefket Ramovic]

...

[Okunnig]

OKKKK DÅ

men säg mig vad som är SANT DÅ,
så slipper jag svara fel!




logik är inte sanning,
utan enbart ett verktyg
skrev Sefket

Nu är det en ny dag, och jag är lite smått förvirrad över exakt var jag lämnade debatten sist. Förhoppningsvis har jag hittat det svar du skrev efter mitt sista svar. Om så inte är fallet, får du gärna påpeka frågor jag har missat, så ska jag svara på dem också.

Jag känner en viss frustration hos dig, och kanske det är mitt fel. Jag har vart väldigt "anti" mot dina svar hitintills, och kanske mer fokuserat på motbevis än annat. Du säger att du inte vill svara fel, men här vill jag påstå att ingen människa kan påstå att du har fel. Det är lite poängen i mitt resonemang, helt enkelt att vi inget vet. Vare sig vad som är rätt eller vad som är fel. Med andra ord, du KAN ha rätt, det kan jag aldrig motbevisa. Men på samma sätt kan du aldrig bevisa att du har rätt. I slutändan blir både du och jag tvungna att acceptera att vi troligtvis inte vet någonting alls.

I bästa fall kan vi med logik avgöra vilket av flera alternativ verkar mest sannolikt. Men inte ens det är alltid möjligt.

Jag fattar vad du säger, men hur kom du fram till att vi inte vet någonting?

För det du säger är följande: Det är sant, att ingenting är sant.

Du påstår alltså att du vet någonting, för även om du sa "Jag vet inte..." så påstår du att du vet att du inte vet.

Du har rätt, jag har ej ännu förklarat varför jag har kommit till denna övertygelse. Tack för påminnelsen! Jag gjorde också fel i att antyda att jag VET att jag inget VET. Detta är felaktigt. Jag vet inget. Inte ens att jag inget vet. Om jag måste sammanfatta allt detta till en enda mening, så är det närmaste jag kan komma, en mystisk fråga:

Jag vet?

Men låt mig förklara det ordentligt:

Många känner till våra sinnens begränsningar. Vi ser spöken i mörkret, hör monster i buskarna. Våra ögon har en gul fläck där vi inget ser, men ändå är vi inte medvetna om denna fläck, då vårt undermedvetna hela tiden hittar på saker som verkar troliga, för att fylla ut denna saknad av information om omvärlden. Du kan lukta på en banan medan du äter ett päron, och det smakar inte alls som ett päron! Om du är tillräckligt nerkyld, känns det som att du är varm, och du blir lockad till att klä av dig kläder. Våra sinnen spelar oss alltid spratt hela tiden, utan att vi är medvetna om det. Det är SÅ normalt, att vi inte ens längre är medvetna om det!

Så gäller även våra minnen. Du har säkert kommit på dig själv med att något av dina minnen inte verkar överensstämma med verkligheten, eller hur? De misstagen är enbart de du råkade upptäcka, vem vet hur många andra falska minnen du har, som du helt enkelt inte har upptäckt ännu?

Allt detta funderade Rene Descarte på när han formulerade orden "Jag tänker, därför finns jag." Jag gillar filmen Matrix, vilket demonstrerade denna filosofi på ett underbart sätt, men Descarte levde på en tid där datorer och filmeffekter inte fanns. Istället för en teknologisk fantasivärld, föreställde sig Descarte att en demon kunde finnas mellan sinnena och hjärnan, och ändra signalerna för att lura hjärnans uppfattning av verkligheten. Han kom då fram till att även om en sådan demon fanns, kunde den inte påverka hjärnans eget logiktänkande, och att det faktum att han funderade på denna problematik, betydde åtminstone att han existerade i någon form. Även om det inte var i den form han trodde att han existerade, dvs, i en människoform.

Dock grundade han denna slutsats på ren och skär logik, inget annat. Då han inte kunde lita på sina sinnen, blev det enbart det introverta som avgjorde någon sanning enligt Descartes. Han ansåg att logiken var det ultimata säkra, vilket jag protesterar emot. Jag anser inte att något är säkert, enbart för att det verkar logiskt.

Anledningarna till denna tro är många: Vi har psykologiska studier som visar på att de flesta av oss har en ologisk uppfattning när det gäller tex vinst/förlust, vilket är anledningen till att det finns så många kasinos i världen. Tänk efter, om alla människor var helt logiska, skulle ingen gå till ett kasino, och kasinon skulle inte ens existera. Detta skulle kunna räcka som argument, men vi har många fler logiska brister! Bara kolla denna sida, så lär du bli overloaded med exempel på alla logiska brister som människor delar med varandra!:

http://en.wikipedia.org/wiki/Fallacies

Med andra ord, det finns ingen som helst anledning till att tro att människor har en perfekt förmåga att förstå logik, snarare finns det all anledning att tro att vi är ytterst begränsade på denna punkt! Därför blir påståenden som "Jag tänker, därför finns jag" ytterst osäkra, trots att det verkar så logiskt perfekt.

Men om man varken kan lita på sina sinnen, ens minnen, eller ens logik, vad finns då kvar?

INGENTING!
.
.
.
Ingenting!

Det förtjänas att upprepas för dramatisk effekt. Vi kan med andra ord inte lita på någonting överhuvudtaget. Känslor? Tja, försök du att argumentera för känslors pålitlighet utan att använda några som helst logiska argument, I DARE YOU! Det är helt enkelt omöjligt.

I slutändan blir vi alla tvungna att inse att vi, som de begränsade varelser vi är, kommer aldrig "veta" något med 100% säkerhet. Det bästa vi kan göra är att lyssna på alla alternativ, och sedan använda logik för att försöka avgöra vilket alternativ som är det mest sannolika just nu. Men imorgon kan nya alternativ dyka upp, som är bättre än de vi känner till idag, och då får vi byta tro. Perfekt? Nej, något sådant finns inte för en begränsad varelse. Men då logiken har tjänat oss väl än så länge, är det den bästa satsningen vi har till dags dato. Men imorgon kanske någon kommer på något ännu säkrare, vem vet. Men oavsett vad det än må vara, kommer det aldrig att inkludera 100% garanterad säkerhet om något som helst. För vi kommer alltid vara begränsade individer, och därmed kommer vår uppfattning av verkligheten också att alltid vara begränsad.

Så jag vet inget. Inte ens att jag inget vet. Om jag måste sammanfatta allt detta till en enda mening, så är det närmaste jag kan komma, en mystisk fråga:

Jag vet?

P.S. Dock kan det vara så att någon ide vi människor har RÅKAR överensstämma perfekt med verkligheten. Men även om så är fallet, skulle vi aldrig med säkerhet kunna bekräfta att så är fallet. Och därmed blir vår VETSKAP om verkligheten alltid overifierad och obekräftad.

[Sefket Ramovic]

...

[Okunnig]

Hej Okunnig

du säger att vi inte vet något, vilket betyder att du vet något som säger dig att ingen vet något

Jo, jag ser av ditt ivriga förfrågande att du verkligen vill ha ett svar på denna fråga. Jag försökte dock till min bästa förmåga att besvara just denna fråga i mitt tidigare svar. Jag ber om ursäkt att jag inte var vaken nog att svara på det sist jag var online här på filosofiforumet, men timmen var sen och jag var trött. Jag hoppas dock på att mitt senaste svar gav dig det svar du efterlyste

[Sefket Ramovic]

...

[Okunnig]

Du måste veta vad som är sant, annars vore det väl omöjligt för dig att säga att jag har rätt?

Hehe, MYCKET bra pik! Åter igen gjorde jag fel och påstod att du har rätt. Damn, detta är svårt, även för någon som är övertygad om det, så som jag är. Vad kan jag säga? Jag är mänsklig, och gör fel. Hela tiden Låt mig då försöka korrigera mitt misstag och säga att jag TROR du har rätt. Men jag vet inte, du kan även ha fel

[Sefket Ramovic]

...

[Okunnig]

sanningen är den
att vi själva bestämmer
sanningen

Med risk för att upprepa mig själv, chansen kommer alltid finnas att det finns en objektiv sanning som tillochmed styr de vi tror att vi själva styr. Jag kan dock inte bevisa att så är fallet, men du kan inte heller bevisa att "sanningen är den
att vi själva bestämmer sanningen". Med andra ord blir vi tvungna att inse att vi inget vet. Eller ens det.

jag måste säga att du har förvirrat dina begrepp/termer

eftersom du påstår att du vet något samtidigt som du påstår att du inte vet någonting alls,
och sedan när någon påstår att de vet något så säger du NEJ DU VET INTE,
men jag skall förklara vari förvirringen ligger för dig

du är inte på det klara med vad du exakt VET, däremot är du fullt medveten om vad du inte vet,
däremot förväxlar du det du egentligen vet, med det du egentligen inte alls vet

1. "Så du skriver, jag vet att jag inget vet"

2. "Men egentligen vill du säga att allas upplever är falska, eftersom du har märkt genom din meta-kognition att ingen har identitiska upplevelser, och eftersom våra upplevelser är vår verklighet, är allas verklighet därmed lika osanna enligt dig." "Anledningen till att de är osanna, är för att ditt krav på att något skall vara sant är att allas upplevelser skall vara identiska." "Så när någon som jag säger att de vet allt, är detta automatiskt falskt för dig, men det du inte har insett är att du själv valt ATT kalla denna vetskap om allas olika upplevelser såsom att ingen vet något."

3. "Jag har själv märkt genom min meta-kognition samma sak, men mitt krav för att något skall vara sant är inte att allas upplevelser skall vara identiska, utan att det räcker med att jag accepterar allas upplevelser som är olika såsom sanna"

Vi drar alltså samma slutsats, men jag kallar min slutsats för att allt är sant, och du väljer att kalla det för osant. Häri ligger då skillnanden mellan olika människor, alltså att de väljer att ge olika saker olika betydelser men att de alla har rätt. Att inse detta är alltså att inse Maya världen.


din mening är i egentligen helt i sin ordning, däremot ligger felet i att du själv inte
förstår att även motsatsen är sann, alltså ifall någon skulle påstå att alla vet allt, att detta också stämmer,
men att de samtidigt erkänner att du också har rätt när du säger att ingen vet något.... för att det skall
bli rätt måste man alltså godkänna alla godtyckliga svar på en och samma fråga
såsom sanna, även om de talar emot varandra...


därför skrev jag följande:

allt o alla talar sanning, utom de som påstår motsatsen




mvh
Sefket R.

Du har helt rätt ( åtminstone tror jag att du har helt rätt ) när du säger att jag blandar ihop begreppen. Dock var det inte min innersta mening, utan snarare en blandning av slarv och genetisk arrogans ( tror jag ). Jag hoppas dock att mitt tidigare svar gav en mer tydlig förklaring på varför jag tror som jag gör

P.S. Tro inte att du irriterar mig, det är faktiskt tvärtom! Jag uppskattar mothugg, för jag tror att det är TOTALT värdelöst om enbart en person tror en sak, oavsett hur realistiskt det än må vara. Det enda sättet vi begränsade människor kan komma närmare en objektiv sanning, tror jag är ifall det finns människor som du som protesterar! Iallafall är det min tro, och utifrån den tron uppskattar jag det mothugg som du har gett mig! Hade det inte varit för din uppmärksamhet, hade jag troligtvis kommit undan med flera omedvetna ologiska eller otydliga argument. Jag tycker att det är en absolut nödvändighet att åsikts-skiljaktigheter finns, för att mänskligheten ens ska ha en chans att komma närmare en ( möjlig ) objektiv sanning. Så jag är tacksam ( tror jag ) att du inte är lätt att övertyga

Dock kan jag tycka att du kanske spenderar onödigt mycket tid ibland på att påpeka mina språkmissbruk. Visst är det möjligt att jag är slarvig med orden ibland, men jag tror ändå att du förstår själva meningen med mina ord, och inte behöver någon exakt svenska för att förstå vad jag menar

[Sefket Ramovic]

...