Meningen med livet

[Krub]

En första post med den rubriken, det är ju helt underbart. Jag vet inte om mina tankar är väldigt logiska eller flummiga. Jag är inte ens helt hundra på att det här är rätt forumdel.

Det jag kommer framföra är mina tankar angående meningen med livet. Lite existensångest från en lätt förvuxen tonåring. Det ingår många antaganden och ni får gärna peka på varje liten bit ni inte håller med om. Oavsett om ni blir totalt upplysta eller anser att jag är en idiot så vill jag veta varför.

Jag inser också att dom flesta människorna inte kommer kunna hålla med om mycket här pågrund utav förutfattade meningar men jag hoppas jag kommit till rätt ställe för att undvika sånt så långt det är möjligt.

Meningen med livet då. Ur ett "allmänt" perspektiv spelar ingenting någon roll. Det är ett antagande från min sida som jag har svårt att argumentera för men som jag har svårt att se hur man inte skulle kunna hålla med om.

Ur mitt perspektiv så strävar jag efter att komma ifrån olyckligheten, att bli lycklig. Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka. Om jag strävar efter att undvika olycklighet så borde meningen med livet vara att minimera mängden olycklighet. Inte bara bland människor utan bland alla varelser som är kapabla att känna sig olyckliga. Därmed borde jag även sträva efter att göra t.ex en hel drös djur mindre olyckliga.

Men om man är död så kan man inte känna sig olycklig? Därmed borde väll det bästa vara att döda alla olyckliga varelser, och sen eftersom man har möjlighet se till att ta fram fler varelser som kan vara lyckliga. Men det blir nästan lite absurt. Man måste ställa sig frågan varför, varför ska vi sträva efter det här? Och då glider man inte på det allmäna perspektivet som säger att ingenting spelar någon roll.

Hoppas ni förstår hur jag tänker? Fråga annars! Och peka gärna på vart ni tycker mina resonemang haltar.

[kringlan]

En första post med den rubriken, det är ju helt underbart. Jag vet inte om mina tankar är väldigt logiska eller flummiga. Jag är inte ens helt hundra på att det här är rätt forumdel.

Det jag kommer framföra är mina tankar angående meningen med livet. Lite existensångest från en lätt förvuxen tonåring. Det ingår många antaganden och ni får gärna peka på varje liten bit ni inte håller med om. Oavsett om ni blir totalt upplysta eller anser att jag är en idiot så vill jag veta varför.

Jag inser också att dom flesta människorna inte kommer kunna hålla med om mycket här pågrund utav förutfattade meningar men jag hoppas jag kommit till rätt ställe för att undvika sånt så långt det är möjligt.

Meningen med livet då. Ur ett "allmänt" perspektiv spelar ingenting någon roll. Det är ett antagande från min sida som jag har svårt att argumentera för men som jag har svårt att se hur man inte skulle kunna hålla med om.

Ur mitt perspektiv så strävar jag efter att komma ifrån olyckligheten, att bli lycklig. Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka. Om jag strävar efter att undvika olycklighet så borde meningen med livet vara att minimera mängden olycklighet. Inte bara bland människor utan bland alla varelser som är kapabla att känna sig olyckliga. Därmed borde jag även sträva efter att göra t.ex en hel drös djur mindre olyckliga.

Men om man är död så kan man inte känna sig olycklig? Därmed borde väll det bästa vara att döda alla olyckliga varelser, och sen eftersom man har möjlighet se till att ta fram fler varelser som kan vara lyckliga. Men det blir nästan lite absurt. Man måste ställa sig frågan varför, varför ska vi sträva efter det här? Och då glider man inte på det allmäna perspektivet som säger att ingenting spelar någon roll.

Hoppas ni förstår hur jag tänker? Fråga annars! Och peka gärna på vart ni tycker mina resonemang haltar.

mening med livet för mig är ju att vara lycka, menv ad är egentligen lycka? Det är ju rätt obegripligt. Jag skulle dela upp lyckan i två delar. Först den fysiska lyckan. Här ingår all lycka vi känner när vi får en komlimang, tar droger, blir kära etc. den ter sig ofta om man tänker på den rätt idiotisk, ta att någon säger att min nya frisyr ser bra ut eller att jag är snygg. jag blir glad men samtidigt om jag funderar över det är det lycka som kommer utifrån.

denna lycka är dock viktig, och en ur ett grundläggane perspektiv syns det alltså för vettigt att ge så många andra människor som möjligt denna lycka, att älska och tillåta alla att vara sig själva i sin närhet.

Den andra lyckan som jag värderar högre är lyckan som jag kan frammana inom mig själv. En lycka som jag tror att religionen ibland kan mätta. Ett exempel är när man funderat väldigt länge och kommer fram till någonting, eller när man gått och funderat över ett musikstycke länge och bara vet hur det ska fortsätta. Den här lyckan kan man "ge" sig själv, den är oberoende. Och jag tror till motsats från många att "man inte ska tänka så mycket" så ska man tänka så mycket det går, för man lär sig tillslut attr bemästra sin egen lycka. När man funderat ut och in kring saker en längre tid och kommit ned till grunden av sig själv finns det lycka där.



Olycka och lycka är bara motsatser, att säga att lycka är att inte vara olycklig tycker inte jag tillför något, tycker du det får du gärna förklara lite mer ingående hur du menar.


Frågan om lycka är ju intressant, även om jag skulle fokusera mer på vad mig själv än vad utomstående grupper. Tror alla här har förutfattade meningar men tror till skillnad från många andra ställen att de vet om det

Meningen med livet ur ett allmänt perspektiv håller jag med om blir lite onödig, men efter en tids tänkande har det slagit mig att meningen med livet är att överleva

Dels känns det därför i individuella fall dumt att döda. Dels för att jag faktiskt inte kan veta att dom inte kan vara olyckliga när dom är döda.

[Fication]

Ok, du vill vara lycklig. Då måste du ta ställning till när du vill bli lycklig. Om du får välja, vill du hellre vara lycklig här och nu eller kan du tänka dig att arbeta långsiktigt? Alltså, vill du ta besvär/obehag/jobb nu och bli belönad senare i livet?

Vad har du för tidsaspekt på lycka? Om du fick välja, alltså.

[Zartax]

En första post med den rubriken, det är ju helt underbart. Jag vet inte om mina tankar är väldigt logiska eller flummiga. Jag är inte ens helt hundra på att det här är rätt forumdel.

Det jag kommer framföra är mina tankar angående meningen med livet. Lite existensångest från en lätt förvuxen tonåring. Det ingår många antaganden och ni får gärna peka på varje liten bit ni inte håller med om. Oavsett om ni blir totalt upplysta eller anser att jag är en idiot så vill jag veta varför.

Jag inser också att dom flesta människorna inte kommer kunna hålla med om mycket här pågrund utav förutfattade meningar men jag hoppas jag kommit till rätt ställe för att undvika sånt så långt det är möjligt.

Meningen med livet då. Ur ett "allmänt" perspektiv spelar ingenting någon roll. Det är ett antagande från min sida som jag har svårt att argumentera för men som jag har svårt att se hur man inte skulle kunna hålla med om.

Ur mitt perspektiv så strävar jag efter att komma ifrån olyckligheten, att bli lycklig. Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka. Om jag strävar efter att undvika olycklighet så borde meningen med livet vara att minimera mängden olycklighet. Inte bara bland människor utan bland alla varelser som är kapabla att känna sig olyckliga. Därmed borde jag även sträva efter att göra t.ex en hel drös djur mindre olyckliga.

Men om man är död så kan man inte känna sig olycklig? Därmed borde väll det bästa vara att döda alla olyckliga varelser, och sen eftersom man har möjlighet se till att ta fram fler varelser som kan vara lyckliga. Men det blir nästan lite absurt. Man måste ställa sig frågan varför, varför ska vi sträva efter det här? Och då glider man inte på det allmäna perspektivet som säger att ingenting spelar någon roll.

Hoppas ni förstår hur jag tänker? Fråga annars! Och peka gärna på vart ni tycker mina resonemang haltar.

Jag skulle inte betrakta olycka som brist på lycka. Likgiltighet är brist på lycka och olycka. Olycka och lycka är motpoler, inte brist eller tillgång på lycka. Sen så skulle man inte minimera olyckan genom att döda folk om olycka var brist på lycka. Man skulle minimera lyckan. När man är död så känner man ingen lycka, och om olycka då är brist på lycka så är döden den största olyckan, dvs total avsaknad av lycka. Men nu höll jag ju inte med om att olycka var brist på lycka, vilket gör att jag faktikt kan hålla med om att döden ibland är en lösning för att komma från olyckan till likgiltigheten.

Varför ska man sträva efter att vara lycklig? För att det är trevligt kanske?

[hovnarr]

Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka.

Stryk "bara" och kasta om ordföljden. Att vara lycklig är brist på olycka.

Fråga en glad person varför han är glad, så ska du snart få se en ledsen person. "Glad" är vad vi kallar det naturliga tillstånd då vi är utan bekymmer. Att vara varaktigt bekymmersfri är varaktig lycka.

Det finns ju hur mycket som helst att uppskatta, vara glad och lycklig över. Men allt det spelar ingen roll om man är bekymmerstyngd. Den man vars fru dog igår blir sannolikt inte mycket gladare av att vinna en miljon på Triss. Men den man som har en skön hustru blir glad om han hittar en femma på gatan!

Finns det något som behöver göras för att bli lycklig? Finns det någon lycka att samla i högar? Kan man ha mycket lycka eller lite lycka? Jag tycker det låter konstigt. Däremot kan man ha få, många, små eller stora problem. Problem kan man samla på sig, hur många som helst. Någonstans därunder finns lyckan.

[meanman]

Varför ska man sträva efter att vara lycklig? För att det är trevligt kanske?

Ja det kan man verkligen fråga sig. Det skulle kunna sluta med att man hellre är en lycklig gris än en olycklig människa! Om nu 'lycko moralisten' är hedonistiskt lagd.

Om nu 'lycko moralisten' inte är så hedonistiskt lagd att graden av sinnlig tillfredsställelse är avgörande, utan refererar till graden av tillfredsställande genom komplexa upplevelser och föreställningar, så kan man istället fråga huruvida h*n hellre skulle godta att sitta uppkopplad med härnstimulerande lyckliggörande sonder, ej drogad, hemma i sitt vardagsrum hela livet, än att leva ett vanligt liv.....

För att bemöta invändningen om omoralisk passivitet i en plågad värld,
så kan vi i tankeexperimentet anta att hela världen sitter på detta sätt.

För att bemöta invändningar om autonomi kan vi anta att alla frivilligt satt sig själva i denna situation.

[Allthingsmustpass]

För att överhuvudtaget kunna ställa frågan; "Har livet någon mening, isf vilken? måste vi klargöra följande begrepp "livet" och "mening". Menar man "det mänskliga livet", "det biologiska livet", "universums existens", " det medvetna livet" eller kanske "ditt eget liv".
Menar man med mening tillexempel "värt att leva", "vits med" eller "värdefullt".
Är det överhuvudtaget meningsfullt att veta livets mening, om det nu skulle finnas någon, skulle man vilja veta den då?

[Krub]

Ok, ja mitt förra inlägg var lagom flummigt känner jag nu. Jag tänker på det här mycket och det känns som att jag hela tiden kommer fram till nya saker.

Alltså maximal lycka under hela livet är väll det viktiga antar jag, fast det är väll delvis det jag funderar på.

"Att vara varaktigt bekymmersfri är varaktig lycka" håller jag helt med om. Min definition var fel.

Allthingsmustpass: Jo det funderar jag också på. Men om jag ser ur mitt perspektiv vad jag strävar efter t.ex att bli lycklig så borde jag väll hjälpa andra bli det också?

Alltså grundproblemet är väll snarast det. Att om jag vill bli lycklig, så borde jag väll ifall jag kunde det offra mitt liv för att göra andra mer lyckliga än jag någonsin kommer kunna bli? Alltså jag offrar mitt liv, offrar då "1" lycka vilket det blir "2" lycka av. Det borde jag väll gå med på?

Alltså borde jag t.ex åka till nått u-land och leva där kanske olycklig för att hjälpa andra bli lyckliga?

[Fication]

Ok, ja mitt förra inlägg var lagom flummigt känner jag nu. Jag tänker på det här mycket och det känns som att jag hela tiden kommer fram till nya saker.

Men det är en väldigt bra idé att slänga ut tankar och idéer på ett sånt här forum eftersom man kan få hjälp att bena ut och förtydliga dem. Och din idé att meningen med livet är att uppnå maximal lycka delas av majoriteten av alla i världen som ställt sig frågan, de flesta filosofer och andliga ledare.

Två boktips till dig: Dalai Lamas "Lycka" och Stefan Kleins "Lyckoformeln" kan vara en hjälp på vägen.

[behållaren]

"meningen med livet"? jag ibland undrar vad hade jag för allternativ om jag inte föddes av mina föräldrar.

[meanman]

"meningen med livet"? jag ibland undrar vad hade jag för allternativ om jag inte föddes av mina föräldrar.

Ja nu är du ju (mer än) född. Var det meningen? Var det meningen?

Finns det något i behållaren, eller är den tom?

[Zartax]

Ok, ja mitt förra inlägg var lagom flummigt känner jag nu. Jag tänker på det här mycket och det känns som att jag hela tiden kommer fram till nya saker.

Alltså maximal lycka under hela livet är väll det viktiga antar jag, fast det är väll delvis det jag funderar på.

"Att vara varaktigt bekymmersfri är varaktig lycka" håller jag helt med om. Min definition var fel.

Allthingsmustpass: Jo det funderar jag också på. Men om jag ser ur mitt perspektiv vad jag strävar efter t.ex att bli lycklig så borde jag väll hjälpa andra bli det också?

Alltså grundproblemet är väll snarast det. Att om jag vill bli lycklig, så borde jag väll ifall jag kunde det offra mitt liv för att göra andra mer lyckliga än jag någonsin kommer kunna bli? Alltså jag offrar mitt liv, offrar då "1" lycka vilket det blir "2" lycka av. Det borde jag väll gå med på?

Alltså borde jag t.ex åka till nått u-land och leva där kanske olycklig för att hjälpa andra bli lyckliga?

Att sträva efter maximal lycka tror jag inte skulle fungera. Den strävan är efter ett mål man aldrig kan uppnå och då kommer hela strävan att göra en olycklig av "stress" allteftersom man inser att man aldrig kommer att maximera sin lycka. Om man däremot skiter i att maximera sin lycka och få ett framgångsrikt liv så kommer man troligen må mycket bättre, eftersom minst ett bekymmer, det att uppnå lycka, har lyfts från ens axlar. Dvs, bry dig inte så mycket om felen i ditt liv, utan tänk på alla rätt du har istället.

Sen det här med att offra sig. Det skulle vara ett sätt att maximera den allmänna lyckan, men knappast ett sätt att maximera sin egen lycka. Själv skulle jag nog hellre maximera min egen lycka, fast för att nå det krävs nog några uppoffringar för att mildra samvetet och olyckan.

[Krub]

Att sträva efter maximal lycka tror jag inte skulle fungera. Den strävan är efter ett mål man aldrig kan uppnå och då kommer hela strävan att göra en olycklig av "stress" allteftersom man inser att man aldrig kommer att maximera sin lycka. Om man däremot skiter i att maximera sin lycka och få ett framgångsrikt liv så kommer man troligen må mycket bättre, eftersom minst ett bekymmer, det att uppnå lycka, har lyfts från ens axlar. Dvs, bry dig inte så mycket om felen i ditt liv, utan tänk på alla rätt du har istället.

Sen det här med att offra sig. Det skulle vara ett sätt att maximera den allmänna lyckan, men knappast ett sätt att maximera sin egen lycka. Själv skulle jag nog hellre maximera min egen lycka, fast för att nå det krävs nog några uppoffringar för att mildra samvetet och olyckan.

Jo det där är ju logiskt. Men eftersom definitionen av lycka då är att vara problemfri så borde man väll vara lyckligast som död?

Sådär tänker väll alla, svårt att komma ifrån. Man får inte dåligt samvete för någon som dör även om man vet att dom gör det sålänge man inte har en personlig koppling till personen.

Men det knepiga är ju att om du ser en person som håller på att ramla från ett stup och du kan rädda honom genom att trycka på en knapp, är du då en mördare om du inte trycker på knappen?

Isåfall mördar vi massor av människor och djur under våran livstid. Även om det krävs mer än att trycka på en knapp så är det väldigt lite i jämförelse med vad hjälpen ger. Och att bara leva helt neutralt innebär ju en stor uppoffring i "livskvalite". Massor av livsmedel ska isåfall bort, inga fler barnsydda kläder, inga bilar osv.

[kringlan]

Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka.

Stryk "bara" och kasta om ordföljden. Att vara lycklig är brist på olycka.

Fråga en glad person varför han är glad, så ska du snart få se en ledsen person. "Glad" är vad vi kallar det naturliga tillstånd då vi är utan bekymmer. Att vara varaktigt bekymmersfri är varaktig lycka.

Det finns ju hur mycket som helst att uppskatta, vara glad och lycklig över. Men allt det spelar ingen roll om man är bekymmerstyngd. Den man vars fru dog igår blir sannolikt inte mycket gladare av att vinna en miljon på Triss. Men den man som har en skön hustru blir glad om han hittar en femma på gatan!

Finns det något som behöver göras för att bli lycklig? Finns det någon lycka att samla i högar? Kan man ha mycket lycka eller lite lycka? Jag tycker det låter konstigt. Däremot kan man ha få, många, små eller stora problem. Problem kan man samla på sig, hur många som helst. Någonstans därunder finns lyckan.

Att glad/lycklig är att vara beymmersfri vet jag inte om jag håller med om. Jag vet inte riktigt vad du menar med bekymmer, men några tilfällen jag har vart mest lycklig i mitt liv har jag haft nästan flest "bekymmer". Lycka handlar i mångt och mycket hur vi bestämmer oss för att möta vår omgivning. Se livet i lite andra perspektiv.

Du definierar brkymmer som problem sen, eller nämner problem. Det blir ju problematiskt(hoho) i min mening, problem är ofta det som gör livet värt att leva. Ofta ligger lyckan i själva lösningen av dom snarare än att inte ha några. Återigen är ju problem ett väldigt omfattande begrepp. Tillfällen i mitt liv när jag vart som lyckligast är när jag inte vetat vart jag ska sova eller hur jag skulle få mat för dagen, och det måste endå ses som problem?

Utan problem skulle livet inte vara värt mycket.

[Squirrel]

Ur mitt perspektiv så strävar jag efter att komma ifrån olyckligheten, att bli lycklig. Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka. Om jag strävar efter att undvika olycklighet så borde meningen med livet vara att minimera mängden olycklighet. Inte bara bland människor utan bland alla varelser som är kapabla att känna sig olyckliga. Därmed borde jag även sträva efter att göra t.ex en hel drös djur mindre olyckliga.

Men om man är död så kan man inte känna sig olycklig? Därmed borde väll det bästa vara att döda alla olyckliga varelser, och sen eftersom man har möjlighet se till att ta fram fler varelser som kan vara lyckliga. Men det blir nästan lite absurt. Man måste ställa sig frågan varför, varför ska vi sträva efter det här? Och då glider man inte på det allmäna perspektivet som säger att ingenting spelar någon roll.

Ja det blir absurt efter som du har gjort en helt ologisk slutsats. Om vi antar din premiss, "Att vara olycklig är egentligen bara brist på lycka." och vi antar att vi dödar en olycklig människa. Vad har vi åstadkommit. Livet är en förutsättning för att kunna känna lycka och tar vi livet av någon så kan denne inte känna lycka. Frånvaron av lycka är olycka. Slutsats: en död är olycklig. Vi löser altså inte problemet genom att döda olyckliga.

Om vi istället definierar lycka som brist på olycka så får vi slutsatsen att alla döda är lyckliga eftersom en död inte kan känna olycka. Även det blir absurt.

Det blir absurt att säga att lycka är avsaknad av olycka eller tvårt om. Det leder till att döda är olckliga eller lyckliga vilket man nu väljer meni vilket som helst av fallen är det absurt eftersom en död inte upplever något. Utan upplevelse är man varken lyklig eller olyklig. Man kan alltså inte definiera lycka eller olycka som motsatsen till det andra.

Nu till meningen med livet. Som redan har påpekats är meningen med livet helt beroende på innebörden av begreppen "liv" och "mening".

Jag tror inte att någon vill påstå att mening är liktydigt med maximerad lycka. Det skulle inte passa in på andra sammanhang. Att meningen med månen skulle vara att maximera lyckan som månen ger, blir en aningen krystad situation. än mer absurt blir det om vi påstår att meningen med olycka är att maximera den mängd lycka olyckan medför. Nej, vi behöver en annan innebörd med ordet mening.

Om vi istället testar med mening som vad det som bäst kan leda till. Meningen med livet kan som bäst leda till maximerad lycka hos så många som möjligt. Det verkar OK. Hur blir det då med meningen med en terroraktion. Som bäst kan den leda till en förändring av världssituationen med mindre lidande och maximerande av den allmänna lyckan på lång sikt. På kort sikt kan den som bäst leda till ett misslyckande som inte leder till någon terror alls. Eller? Sedna måste man fråga sig, bäst för vem, när och bedömt efter vilka kriterier? Här blir det väldigt trassligt och man kommer nog alltid att sluta upp med att meningar kommer att vara personliga och vara beroende av vad som gör en lycklig.

Nu är det så att det finns en mängd andra meningsteorier. Mening som innebörd, mening som intension, mening som slutligt tillstånd, etc. Ja, det finns en massa olika sätt att se på mening. Den meningsteori man väljer leder till att livet får en mening som inte alls stämmer med en annan meningsteori.