Vi hör det ständigt, att samhället förändras i snabb takt, vi får höra att samhället "utvecklas" och att förändringarna bara är av godo. Vad är anledningen till denna ständiga förändring? Nu talar jag inte om vetenskaplig teknologisk förändring utan den enorma pendlingen mellan ytterligheter i värderingar mellan generationerna. 40 talisternas "jag först" generation krossade 50 talisterna som blev "den röda" och "den tysta" generationen. 60 talisterna i sin tur med sin baby boom och en ny "jag först" mentalitet som krossade 70 talisternas "tillsammans mentalitet" som idag blir nedtrampade och ifrånsprugna av 80 talisternas "självförverkligande". 90 talisterna sägs vara generation ordning och vill främst ha ett jobb eftersom de är rädda för att bli arbetslösa.
Jag undrar över om det är någon som tänkt på varför samhället pendlar mellan dessa ytterligheter där varannan generation blir krossad av den föregående och den efterföljande. Jag själv tillhör 70 talisterna och jag har aldrig kunnat förstå 80 talisternas individualism.
Min fråga är; måste det vara på det här viset? Är det tvunget att samhället ska pendla som en båt utan någon förare? Förr i tiden så levde barnen som sina föräldrar, genom generationerna. Ingen pendling mellan ytterligheter. De hade inga problem med att se och planera långt in i framtiden. Det tidsfokus som våra förfäder hade var troligen betydligt längre än idag där vi redan lagt bakom oss nyheten att Usama bin Ladin dödats. Vi har förlorat ett perspektiv på tillvaron som jag tror är väldigt viktigt - att kunna tänka oss framtiden - inte bara ett år framåt utan 100 år framåt kanske tusen år framåt. Vi tänker nästan inte längre på framtiden alls. Med framtid så menar vi kanske ett år framåt, eller kanske max 4 år framåt - till nästa valomröstning - mer än så har vi inte lust att fundera över. Detta tycks också fungera i motsatt riktning. Med det förflutna så menar vi 10 år tillbaka i tiden. 50 år tillbaka i tiden är stenålder och 100 år tillbaka i tiden så känner vi knappt igen oss alls - var dom människorna verkligen våra förfäder?
Men vad är det som sätter igång denna gungning och går den att förhindra på något sätt? Givetvis så har massmediala budskap med saken att göra, under den senaste tiden (10 åren) så har det trummats in hos folk att man ska "ta för sig" och "leva fullt ut" och "förverkliga sig själv" och "leva i nuet". Idag verkar dessa budskap ha mattats av något och en ny budskapsepok tycks ha inletts. Ett tag var det väldigt mycket prat om att de som försöker satsa på en karriär blir ihjälstressade och att folk som är rika och framgångsrika egentligen är olyckliga. För att därefter vända om återigen och sprida att man måste ta för sig och leva nu medan man kan.
Men problemet är att varje ny generation har budskap som är en reaktion på den föregående generationen. Eftersom det är idéer som får folk att tänka på nya sätt, varför sprids det då hela tiden olika idéer till varannan generation? Varför just varannan generation och inte var tredje generation eller var tionde generation? Vore det inte bättre ifall man hade en stabil värdegrund att stå på? Alla de ideologier som vi har i samhället är korrupta på något plan. Varför? Ska det vara så svårt att bygga upp en sund, transparent, realistisk, positiv och stabil världsbild som kan garantera stabilitet inte bara för en generation utan för tio, hundra eller tusen generationer framåt?
70 talisterna är den stressade generationen. Deras värld som de växte upp i var en värld präglad av solidariska idéer och att man ska skydda sin kompis och ta hand om varandra. Varför förändrades det? Sådana ideal är väl betydligt bättre än att leva i en värld där folk bara tänker på sig själva och sitt eget självförverkligande? Men 70 talisternas värld bestod av korrupta värderingar, de var världsfrånvända och utopiska ideal, så lätta att trasa sönder att det bara behövdes en enda generation. Den nya generationen i sin tur kommer bli en ny 40 talist generation av krävande människor som nästkommande generationer måste stå ut med. Alla dessa förändringar i budskap gör därför att varje generation vänder sig emot varandra och anklagar varandra. Detta är inte sunt.
Vi är inte dumma, men vi blir konstant motarbetade och de skiftande budskapen i samhället av media framförallt, gör att vi hela tiden tappar fotfästet. Vi behöver därför en ny stabil grund att stå på, som inte involverar ouppnåeliga utopier eller egoism. Vi har ju så många duktiga tänkare i vår historia, vi skulle kunna sätta oss ner och resonera fram en stabil och sund världsbild. Inte mer av dessa förenklade "statements" eller ironiska cynismer, utan en väl genomtänkt, mångdimensionell och grundläggande realistisk världsbild och sedan skulle den världsbilden kunna bli den världsbild som har förmåga att kunna utvecklas (snarare än polariseras och förändras) och sändas ut i våra media. En ny religion eller ideologi som kan ge oss stabilitet och ett realistiskt och empatiskt förhållningssätt.
Jag tänker att först och främst bör monoteism, socialism och liberalism lämnas. Monoteismens idéer tillhör en kulturell bakgrund som egentligen inte tillhör vår egen historia och kultur. Vi har alltid varit polyteister. Vilket innebär tolerans för andras gudar och kulturer. Monoteismen har alltid varit intolerant och haft en överlägsen attityd och krigat för att försöka omvända "hedningarna". Platon och nyplatonisterna var polyteister och det finns mycket att hämta från den traditionen. Sedan bör vi också avlägsna kommunism och ersätta den med en ny form av social solidaritet som inte behöver involvera krig mellan några imaginära "klasser". Kommunismen destabiliserar samhället och skapar faktioner som slåss mot varandra. Sann solidaritet skapar inte krig mellan människor, utan hjälper människor att kunna hjälpa varandra på ett humant, kärleksfullt och empatiskt sätt. Inga revolutioner, inga krig, ingen mer kamp. Bara en ny världsbild som stödjer den egna kulturen och är tolerant både gentemot individen såväl som mot andra folk och kulturer.
Generationsglappen
Moderator: Moderatorgruppen
Men påverkar inte teknologiska generationer mänskliga generationer? Det är lite analytisk marxism över det hela. Personer som växer upp i en tid där information om allt möjligt är några sekunders sökning borta, och där många andra typer av handlingar går snabbt, kanske blir mindre tålmodiga i livet. Den sedan barndomen vane internetanvändaren har kanske lättare för att bli kategorisk av sig, eftersom det på internet finns tydligt bestämda mål med varje handling.
Jag tror inte att det finns ett egetvärde i att ha en gemensamhet. Huruvida det är bra beror på gemensamhetens art och uppkomst. Framtvingad gemenskap blir nog kontraproduktiv i längden.
Ibland känner jag att dina inlägg skulle lämpa sig bättre på en blogg, eftersom de blir lite osammanhängande p.g.a. din fallenhet för att blanda in en märklig kommunismsyn vid diskussioner om någonting annat. Är det verkligen relevant för det här ämnet att du framställer kommunismens klassanalys som imaginärt grundad? Om inte så undrar jag varför du nämner det.
Jag tror inte att det finns ett egetvärde i att ha en gemensamhet. Huruvida det är bra beror på gemensamhetens art och uppkomst. Framtvingad gemenskap blir nog kontraproduktiv i längden.
Ibland känner jag att dina inlägg skulle lämpa sig bättre på en blogg, eftersom de blir lite osammanhängande p.g.a. din fallenhet för att blanda in en märklig kommunismsyn vid diskussioner om någonting annat. Är det verkligen relevant för det här ämnet att du framställer kommunismens klassanalys som imaginärt grundad? Om inte så undrar jag varför du nämner det.
Teknologiska förändringar är som vädret. Folk pratar om det, men det förändrar inte människornas värderingar i grunden. De värderingar människor har bygger på vad de ser som gott och ont i livet. Det är moralsynen som avgör hur människor kommer att agera och reagera. Var kommer moralsynen ifrån? Åsikter. Idéer. Det är idéerna som styr människors tänkande. Till och med en människas fysiska situation förändrar inte hennes värderingar. Det är de idéer människan bildar om sin situation som förändrar henne. Psykologen Viktor Frankl skrev om sin tid i koncentrationslägren att Freud hade fel fokus.
Det är inte sex som är den starkaste driften hos människan. I lägren så försvann sexdriften ganska snabbt. Det var inte människornas sexdrift som gjorde att dom kämpade vidare eller gav upp hoppet. Det var deras uppfattning om vad som hände dom, om det fanns något hopp, om det fanns något att se fram emot som gjorde att människor fortsatte att kämpa och överleva. Frankl menar att det är meningen som människan känner med sitt liv som är den starkaste drivkraften av alla. Överlevnad bland fångarna berodde på om dom såg någon mening, om dom hade något att se fram emot. Varifrån får religon sin appeal hos så många? Om det bara handlade om fakta och vetenskap och teknik, varför upprepas inte vetenskapliga landvinningar mer än ett par gånger, medan religiösa budskap måste upprepas, om och om och om och igen?
Så varför tar jag upp detta? Jo för att mening är något som vi skapar genom att förklara den för oss, berätta hur livet kan vara och vad vi har att se fram emot. Dessa idéer är vad vi bygger vår identitet på, vårt nu och framtid. Bilden man kan ha av hur våra förfäder satt runt en eld och berättade historier är samma slags meningsuppbyggnad som vi gör när vi träffar våra vänner eller får höra historier av de äldre generationerna. De som för oss berättar vad som är hippt, inspirerande och inne just nu är media. Media ger oss vår världsbild, de ger oss ämnen att prata om, de ger oss krönikor om hur vi kan se på det som händer, de skriver berättelser för oss dagligen i mängder.
Vi behöver inte lyssna på det. Det är ingen som "tvingar" oss med en pistol mot tinningen. Men hur många gör inte det? Hur många är det som inte läser Aftonbladet eller Expressen eller DN varje dag? Hur många sitter inte och tittar på SVT och andra kanaler och lever sig in i deras program, diskussioner, åsiktspaneler, nyheter, shower, osv. Det är en gigantisk marknad, vore det möjligt att allt detta inte skulle påverka människor?
- - -
Anledningen att jag nämner kommunismen är ganska enkelt. Västvärlden är uppdelad mellan liberaler, kristna och kommunister (Jag kallar socialister för kommunister). Det vore konstigt att en ideologi som hela välfärdsmodellen tar sin inspiration från är något att ignorera då man tolkar samhället. Precis som att liberalismen påverkat människors världsbild och hur kristendomen påverkat människors världsbild. Dessa ideologier är meningsuppbyggande. Kommunismen ser en kamp mellan "klasser" i samhället. Det ger en slags mening till de som upplever sig som orättvist behandlade. I kommunismen finns det en fullständig dramaturgi som kan ge en känsla av mening. Det finns någon som är god och det finns någon som är ond och det finns en handling om vad som ska hända med de goda respektive de onda.
En annan anledning att jag tar upp kommunismen är för att den fungerar splittrande i samhället. Precis som att varje generation får en egen ideologi av värderingar och mening som splittrar generationerna så splittrar kommunismen upp samhället mellan de som tycker dom är orättvist behandlade och de som tycker dom har rätt. Det finns med andra ord ingen möjlighet till ömsesidig förståelse och läkande, utan båda drar åt varsit håll. Kommunister h-a-t-a-r högern och vice versa. Ändå är de samma folk, samma kultur. Den cykliska förändringen i värderingar gör att de unga respekterar sina mor och farföräldrars värderingar men gillar inte sina föräldrars värderingar. Min generation har svårt att anpassa sig i denna tid men som verkar vara väl anpassad efter 80 talisterna.
Meningen med att växa upp och lära sig är för att människan ska kunna vara väl anpassad mentalt för att kunna klara sig i den miljö som hon sedan ska leva i. Så här har vi min generation, 70 talisterna, som alltså gått igenom en process av meningsuppbyggnad av solidaritet och kompisanda och blyghet som vi identifierat oss djupt med, vi har lärt oss att inte ta ut våra aggressioner på andra och vi klarar inte av en verklig konfrontation. Vår värld med den mening som vi fick lära oss är helt olik den värld som nu formas med en helt annan mening där livet handlar om njutning, självförverkligande, individualism, och så vidare.
Det jag säger är inte att den ena världen är bättre eller sämre än den andra. Det jag menar är att det är ett problem ifall varje generation som växer upp, fostras in i en miljö som den inte är anpassad för. Men det är inte fråga om att vi går från en mening till en helt ny och från den till ännu en helt ny, nej det går runt runt. 40 talisterna känner sig säkert väldigt hemma i 80 talisternas värld, medan 50 talisterna och 70 talisterna är superstressade. Så det har inte att göra med vem som har rätt och vem som har fel, utan vad man är anpassad för, vad man fostrats in i. Och givetvis påverkar denna cirkus såklart också människors hälsa.
- - -
Det är synd ifall mina inlägg ger ett splittrat intryck, jag ger mina betraktelser som alla andra. För mig är det en fascinerande resa att göra. Jag tycker att det är viktigt att alltid fortsätta att söka och utbilda sig och jag hindrar ingen från att göra det.
Det är inte sex som är den starkaste driften hos människan. I lägren så försvann sexdriften ganska snabbt. Det var inte människornas sexdrift som gjorde att dom kämpade vidare eller gav upp hoppet. Det var deras uppfattning om vad som hände dom, om det fanns något hopp, om det fanns något att se fram emot som gjorde att människor fortsatte att kämpa och överleva. Frankl menar att det är meningen som människan känner med sitt liv som är den starkaste drivkraften av alla. Överlevnad bland fångarna berodde på om dom såg någon mening, om dom hade något att se fram emot. Varifrån får religon sin appeal hos så många? Om det bara handlade om fakta och vetenskap och teknik, varför upprepas inte vetenskapliga landvinningar mer än ett par gånger, medan religiösa budskap måste upprepas, om och om och om och igen?
Så varför tar jag upp detta? Jo för att mening är något som vi skapar genom att förklara den för oss, berätta hur livet kan vara och vad vi har att se fram emot. Dessa idéer är vad vi bygger vår identitet på, vårt nu och framtid. Bilden man kan ha av hur våra förfäder satt runt en eld och berättade historier är samma slags meningsuppbyggnad som vi gör när vi träffar våra vänner eller får höra historier av de äldre generationerna. De som för oss berättar vad som är hippt, inspirerande och inne just nu är media. Media ger oss vår världsbild, de ger oss ämnen att prata om, de ger oss krönikor om hur vi kan se på det som händer, de skriver berättelser för oss dagligen i mängder.
Vi behöver inte lyssna på det. Det är ingen som "tvingar" oss med en pistol mot tinningen. Men hur många gör inte det? Hur många är det som inte läser Aftonbladet eller Expressen eller DN varje dag? Hur många sitter inte och tittar på SVT och andra kanaler och lever sig in i deras program, diskussioner, åsiktspaneler, nyheter, shower, osv. Det är en gigantisk marknad, vore det möjligt att allt detta inte skulle påverka människor?
- - -
Anledningen att jag nämner kommunismen är ganska enkelt. Västvärlden är uppdelad mellan liberaler, kristna och kommunister (Jag kallar socialister för kommunister). Det vore konstigt att en ideologi som hela välfärdsmodellen tar sin inspiration från är något att ignorera då man tolkar samhället. Precis som att liberalismen påverkat människors världsbild och hur kristendomen påverkat människors världsbild. Dessa ideologier är meningsuppbyggande. Kommunismen ser en kamp mellan "klasser" i samhället. Det ger en slags mening till de som upplever sig som orättvist behandlade. I kommunismen finns det en fullständig dramaturgi som kan ge en känsla av mening. Det finns någon som är god och det finns någon som är ond och det finns en handling om vad som ska hända med de goda respektive de onda.
En annan anledning att jag tar upp kommunismen är för att den fungerar splittrande i samhället. Precis som att varje generation får en egen ideologi av värderingar och mening som splittrar generationerna så splittrar kommunismen upp samhället mellan de som tycker dom är orättvist behandlade och de som tycker dom har rätt. Det finns med andra ord ingen möjlighet till ömsesidig förståelse och läkande, utan båda drar åt varsit håll. Kommunister h-a-t-a-r högern och vice versa. Ändå är de samma folk, samma kultur. Den cykliska förändringen i värderingar gör att de unga respekterar sina mor och farföräldrars värderingar men gillar inte sina föräldrars värderingar. Min generation har svårt att anpassa sig i denna tid men som verkar vara väl anpassad efter 80 talisterna.
Meningen med att växa upp och lära sig är för att människan ska kunna vara väl anpassad mentalt för att kunna klara sig i den miljö som hon sedan ska leva i. Så här har vi min generation, 70 talisterna, som alltså gått igenom en process av meningsuppbyggnad av solidaritet och kompisanda och blyghet som vi identifierat oss djupt med, vi har lärt oss att inte ta ut våra aggressioner på andra och vi klarar inte av en verklig konfrontation. Vår värld med den mening som vi fick lära oss är helt olik den värld som nu formas med en helt annan mening där livet handlar om njutning, självförverkligande, individualism, och så vidare.
Det jag säger är inte att den ena världen är bättre eller sämre än den andra. Det jag menar är att det är ett problem ifall varje generation som växer upp, fostras in i en miljö som den inte är anpassad för. Men det är inte fråga om att vi går från en mening till en helt ny och från den till ännu en helt ny, nej det går runt runt. 40 talisterna känner sig säkert väldigt hemma i 80 talisternas värld, medan 50 talisterna och 70 talisterna är superstressade. Så det har inte att göra med vem som har rätt och vem som har fel, utan vad man är anpassad för, vad man fostrats in i. Och givetvis påverkar denna cirkus såklart också människors hälsa.
- - -
Det är synd ifall mina inlägg ger ett splittrat intryck, jag ger mina betraktelser som alla andra. För mig är det en fascinerande resa att göra. Jag tycker att det är viktigt att alltid fortsätta att söka och utbilda sig och jag hindrar ingen från att göra det.
-
Ungkarl
-
Ungkarl
"Informationsbomben"? Det är ibland svårt numera att veta vad man ska säga när man väl bestämt sig för att öppna mun.
Samhället är en väldig röra just nu, det är svårt att analysera och ställa saker i ordning mitt i krigets dimma.
Det är inte bara relationen mellan generationerna som har blivit lite "akward" för övrigt, utan även relationen mellan man och kvinna, mellan etniciteterna, mellan straight och bög osv. Det finns inte mycket kvar av det gamla konservativa samhället och då blir det svårt att veta vad utgångpunkterna är när man inleder diskussioner.
Med andra ord: vi litar inte på att våra lite spontanare känsloyttringar är "legitima" längre.
Samhället är en väldig röra just nu, det är svårt att analysera och ställa saker i ordning mitt i krigets dimma.
Det är inte bara relationen mellan generationerna som har blivit lite "akward" för övrigt, utan även relationen mellan man och kvinna, mellan etniciteterna, mellan straight och bög osv. Det finns inte mycket kvar av det gamla konservativa samhället och då blir det svårt att veta vad utgångpunkterna är när man inleder diskussioner.
Med andra ord: vi litar inte på att våra lite spontanare känsloyttringar är "legitima" längre.
Rätt kul artikel i ab om den blåsta generationen http://www.aftonbladet.se/kultur/article13058134.ab
Förutom att artikeln visar hur 80-talisternas värderingar till viss del fungerar så tycker jag att den samtidigt är väldigt orättvist hånfull. Eftersom vi vet att förr i tiden så hade varje generation värderingar identiska med de föregående generationerna, det fanns ett genomgående kontinuum som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Detta gav en känsla av gemenskap i identitet och även en gemenskap i framtiden. Men under 1900 talet så har värderingarna förändras i snabb takt och börjat gå i cykler av kontrasterande värderingar som bryter av från den förra generationen och tillbaka till den tredje generationen och skapar på så vis rebelliska barn som sympatiserar hellre med sina far och morföräldrar än sina föräldrar. Varifrån kommer dessa värderingar och hur kommer det sig att de med sådan precision lyckas komma in hos varje ny generation? De kommer ifrån media.
Media är den enda institutionen i samhället som agerar som att den inte behöver ta något ansvar inför folket för vad den säger. Men ändå är det media som skapar dessa värderingar. Att nu en skribent från Aftonbladet sitter och hånar 80 talisterna är för mig motbjudande, men visar samtidigt på den brist av kontinuitet hos folket som media själv skapat. För journalister och skribenter rekryteras ju från folket. Den person som skrev artikeln tycks inte veta om sin egen brist på kontinuitet och kan därför sitta och skriva hånfulla kommentarer om ett fenomen som hennes egen profession bidragit till. Denna brist på kontinuitet syns överallt. Varje ny generation får sina instruktioner om vad de ska köpa, vad dom ska tänka på, vad dom ska värdera, och så vidare. Som jag skrivit förut så är människan beroende av mening för att kunna överleva. Media är den institution som skapar mening åt folket.
Media är den enda institutionen i samhället som agerar som att den inte behöver ta något ansvar inför folket för vad den säger. Men ändå är det media som skapar dessa värderingar. Att nu en skribent från Aftonbladet sitter och hånar 80 talisterna är för mig motbjudande, men visar samtidigt på den brist av kontinuitet hos folket som media själv skapat. För journalister och skribenter rekryteras ju från folket. Den person som skrev artikeln tycks inte veta om sin egen brist på kontinuitet och kan därför sitta och skriva hånfulla kommentarer om ett fenomen som hennes egen profession bidragit till. Denna brist på kontinuitet syns överallt. Varje ny generation får sina instruktioner om vad de ska köpa, vad dom ska tänka på, vad dom ska värdera, och så vidare. Som jag skrivit förut så är människan beroende av mening för att kunna överleva. Media är den institution som skapar mening åt folket.
Platon och nyplatonisterna var polyteister och det finns mycket att hämta från den traditionen.
Du är medveten om att bland annat kristendomen i stora drag är baserad på Platons dualism (idévärld = himmelriket o.s.v.) va? Så nog har vi hämtat tillräckligt från den traditionen. Jag skulle snarare hävda att världen inte behöver religion överhuvudtaget vare sig den innehåller en eller hundra gudar. Det moraliska ansvaret bör ligga hos människan på jorden, inte hos några fantasifoster som utlovar evigt liv.
Hmm.. Jo det är sant att det finns sådana tankar hos Platon och Socrates. Men det finns sådana föreställningar även i den nordiska Asatron. Tanken är att en människa uppnår ett visst slags andligt stadium på jorden genom sina tankar och handlingar som hon behåller och dessa kommer att avgöra vad hon kommer att dras till i det hinsides.
Det återfinns också teoretiskt i den magiska traditionen eftersom det finns en andlig lag som innebär att "kaka söker maka". Om en människa därför är en sadist under sitt jordeliv så kommer denne att dras till andra med samma inställning och när de kommer tillsammans så drar dom ner varandra till en mörk plats av smärta och förnedring.
Skillnaden är att medan det uttrycks i Kristendomen som att det är ett straff som påläggs syndaren, så är den magiska tron att människan själ söker sig till dess gemensamma nämnare. Detta fenomen ser man ju också bland människor i denna värld, att sadister och tyranniska människor dras till varandra. Men att det under det att de lever i det fysiska så kan de iallafall komma ifrån varandra under en tid, men om det fysiska inte längre existerar så finns det inte längre detta skydd utan de kommer att dras till varandra och då finns det inte längre någon möjlighet att undfly.
Hur som helst, oavsett hur det än är med den saken, så tänker jag mig att alla kultrer har eller behöver någon form av hjälte, eller gudom. För alla samhällen går igenom faser då de är satta i förvirring och kaos och för att kunna hitta tillbaka till förnuftigheten och kärleken och ordningen igen så behövs hjälten, eller guden, som ett sätt att föra samman människor igen och föra dom tillbaka till normalläge. Men om det är så att denne gud är orsaken till allt kaos, och att denne gud också är den ende guden då måste samhället försöka hitta förnuft på andra sätt och därför så splittras samhället upp mellan de som tror på den falske guden och de som tror på förnuftet. De som tror på förnuftet måste därför alltid ha en "oppositionell" sida, de blir "ateister", och de som tror på den falske guden måste ha en reaktionär sida och därmed så destabiliseras samhället mellan ytterligheter och kan aldrig nå något normalläge.
Detta är vi vana vid såklart, men det gör det inte desto mindre osunt och destruktivt.
Vi lever i ett socialt kaos och därför så gillar vi att till exempel titta på film och lyssna på musik, för film och musik skapar normalitet och ordning i en värld som i övrigt är motstridig och kaosartad. På samma sätt förhåller det sig med gudar. Dom skapar också ordning och normalitet i en värld som ofta är svårbegriplig. Våra förfäder hade ingen TV eller film så de berättade historier om de krafter som styr över världen istället. Genom att sätta namn och bilder på dessa krafter så kunde de få ett normalare förhållningssätt till världen och de behövde inte gå omkring och vara rädda för naturkrafterna.
Med monoteismen så förändrades det. Från att ha varit något oberäkneliga men ändå kända gudar så kom Israelerna med sin ende gud, genom judendom och kristendom och islam. Då denne gud var "den ende" guden så underminerades allting av det som samhället kännt till tills dess. Ett helt nytt sätt att förklara världen på kom fram, världen var ond och människan en syndare som var här för att bli straffad och testad av en inkonsekvent gud. Denne gud "förbjöd" också andra gudar, man fick alltså inte längre personifiera världen med sina egna gudar, utan nu så var det bara en enda gud och en enda förklaring som gällde. Vad händer isåfall när alla krafter i naturen ska tillskrivas till den ende guden? Då vill den guden alltså antingen oss väl eller så vill den oss illa. Samtidigt som skriften säger en sak så säger världen en annan. Detta skapar ett tillstånd av förvirring och kaos i människornas andliga liv,. Men istället för att säga att det är en felaktig doktrin så finns det en annan förklaring på denna förvirring och kaos, nämligen att människan är en syndare, världen är ond och Messias är frälsaren som ska rädda mänskligheten från detta kaos och föra dom troende till himlen.
Denna dynamik om ordning och kaos finns också i musiken, särskilt i dödsmetall. Där den första delen ofta består av en hetsig och kaotisk ljudbild, men att det finns ett stycke där melidösa strimmor av ordnad musik kommer igenom. Denna del är dödsmetallens "förnuft" som talar då allt annat befinner sig i kaos. Så det är min uppfattning om att människan behöver sina gudar, men att monoteism gör människan förvirrad och satt ur balans. För världen tycks inte styras på det sätt som monoteismen beskriver. Människan är beroende av mening och därför oerhört beroende av förnuft och därför också sina gudar och hjältar. Problemet vi har är att "vår gud" (som egentligen inte är vår gud utan Israelernas gud) inte förmår att förklara världen på ett förnuftigt sätt. Monoteismen får alltid problem när den ska försöka förklara världen. Polyteismen, dvs att personifiera världen, är betydligt mer realistisk och human och dessutom mer tolerant gentemot andra kulturer.
Realistisk? Hur då?
En gud är någon som ger världen förnuft och känsla. Det finns många olika aspekter av förnuftet och känslan. Det finns många olika musikstilar, många olika artistiska uttryck. Alla med sitt eget förnuft. Alla besvarar frågan om mening på sitt sätt. Precis som att konstnärer från olika kulturer ger uttryck för sin kulturs själ på sina egna sätt. Det finns därför ingen annan kultur som kan säga vad som är det "sanna" uttrycket för någon annan kultur. På samma sätt så finns det därför inte heller någon kultur som kan säga vem som är "den sanna" guden för andra.
Det återfinns också teoretiskt i den magiska traditionen eftersom det finns en andlig lag som innebär att "kaka söker maka". Om en människa därför är en sadist under sitt jordeliv så kommer denne att dras till andra med samma inställning och när de kommer tillsammans så drar dom ner varandra till en mörk plats av smärta och förnedring.
Skillnaden är att medan det uttrycks i Kristendomen som att det är ett straff som påläggs syndaren, så är den magiska tron att människan själ söker sig till dess gemensamma nämnare. Detta fenomen ser man ju också bland människor i denna värld, att sadister och tyranniska människor dras till varandra. Men att det under det att de lever i det fysiska så kan de iallafall komma ifrån varandra under en tid, men om det fysiska inte längre existerar så finns det inte längre detta skydd utan de kommer att dras till varandra och då finns det inte längre någon möjlighet att undfly.
Hur som helst, oavsett hur det än är med den saken, så tänker jag mig att alla kultrer har eller behöver någon form av hjälte, eller gudom. För alla samhällen går igenom faser då de är satta i förvirring och kaos och för att kunna hitta tillbaka till förnuftigheten och kärleken och ordningen igen så behövs hjälten, eller guden, som ett sätt att föra samman människor igen och föra dom tillbaka till normalläge. Men om det är så att denne gud är orsaken till allt kaos, och att denne gud också är den ende guden då måste samhället försöka hitta förnuft på andra sätt och därför så splittras samhället upp mellan de som tror på den falske guden och de som tror på förnuftet. De som tror på förnuftet måste därför alltid ha en "oppositionell" sida, de blir "ateister", och de som tror på den falske guden måste ha en reaktionär sida och därmed så destabiliseras samhället mellan ytterligheter och kan aldrig nå något normalläge.
Detta är vi vana vid såklart, men det gör det inte desto mindre osunt och destruktivt.
Vi lever i ett socialt kaos och därför så gillar vi att till exempel titta på film och lyssna på musik, för film och musik skapar normalitet och ordning i en värld som i övrigt är motstridig och kaosartad. På samma sätt förhåller det sig med gudar. Dom skapar också ordning och normalitet i en värld som ofta är svårbegriplig. Våra förfäder hade ingen TV eller film så de berättade historier om de krafter som styr över världen istället. Genom att sätta namn och bilder på dessa krafter så kunde de få ett normalare förhållningssätt till världen och de behövde inte gå omkring och vara rädda för naturkrafterna.
Med monoteismen så förändrades det. Från att ha varit något oberäkneliga men ändå kända gudar så kom Israelerna med sin ende gud, genom judendom och kristendom och islam. Då denne gud var "den ende" guden så underminerades allting av det som samhället kännt till tills dess. Ett helt nytt sätt att förklara världen på kom fram, världen var ond och människan en syndare som var här för att bli straffad och testad av en inkonsekvent gud. Denne gud "förbjöd" också andra gudar, man fick alltså inte längre personifiera världen med sina egna gudar, utan nu så var det bara en enda gud och en enda förklaring som gällde. Vad händer isåfall när alla krafter i naturen ska tillskrivas till den ende guden? Då vill den guden alltså antingen oss väl eller så vill den oss illa. Samtidigt som skriften säger en sak så säger världen en annan. Detta skapar ett tillstånd av förvirring och kaos i människornas andliga liv,. Men istället för att säga att det är en felaktig doktrin så finns det en annan förklaring på denna förvirring och kaos, nämligen att människan är en syndare, världen är ond och Messias är frälsaren som ska rädda mänskligheten från detta kaos och föra dom troende till himlen.
Denna dynamik om ordning och kaos finns också i musiken, särskilt i dödsmetall. Där den första delen ofta består av en hetsig och kaotisk ljudbild, men att det finns ett stycke där melidösa strimmor av ordnad musik kommer igenom. Denna del är dödsmetallens "förnuft" som talar då allt annat befinner sig i kaos. Så det är min uppfattning om att människan behöver sina gudar, men att monoteism gör människan förvirrad och satt ur balans. För världen tycks inte styras på det sätt som monoteismen beskriver. Människan är beroende av mening och därför oerhört beroende av förnuft och därför också sina gudar och hjältar. Problemet vi har är att "vår gud" (som egentligen inte är vår gud utan Israelernas gud) inte förmår att förklara världen på ett förnuftigt sätt. Monoteismen får alltid problem när den ska försöka förklara världen. Polyteismen, dvs att personifiera världen, är betydligt mer realistisk och human och dessutom mer tolerant gentemot andra kulturer.
Realistisk? Hur då?
En gud är någon som ger världen förnuft och känsla. Det finns många olika aspekter av förnuftet och känslan. Det finns många olika musikstilar, många olika artistiska uttryck. Alla med sitt eget förnuft. Alla besvarar frågan om mening på sitt sätt. Precis som att konstnärer från olika kulturer ger uttryck för sin kulturs själ på sina egna sätt. Det finns därför ingen annan kultur som kan säga vad som är det "sanna" uttrycket för någon annan kultur. På samma sätt så finns det därför inte heller någon kultur som kan säga vem som är "den sanna" guden för andra.
Det här har nog folk grubblat på i alla tider. Läser man 20-talsförfattare pratar de om (18)80:talet osv.
Jag skall ge min bild av hur jag uppfattar 60-talet, min generation, senare, men först:
Det här touchar vad jag kallar paradoxerna. Paradoxerna är den punkt där två uppfattningar clashar, där det i och för sig är rätt med det ena men också med det andra och de kan inte förenas. Man kan välja sida eller kompromissa.
Rättvisa till exempel: Är det rättvist att alla skall få samma även om olika bidrar olika mycket? Är kapitalism eller socialism rätt? Visst, man kan ha massa tjusiga argument för det ena eller det andra, men konflikten löses inte.
Det är där en diskussion når paradoxen som den blir intressant. Och jag tror de här generationsskillnaderna är i olika sådana här paradoxer.
Det här med att vara individuell eller hjälpsam, till exempel. Självförintande eller roffa åt sig. Eller nåt mittemellan.
Det verkar dessutom finnas ett driv att gå ganska långt i den "paradigm" som råder, för att hävda sig, för att visa att man minsann följer tidens anda. 40/50-talisterna körde näbbstövlarna in absurdum, klart att 60-talisterna reagerade med högklackat, kavaj och pudelfrisyrer...
Men jag måste ändå säga att det verkar ha lugnat ned sig. Det här med "mode" och attityder känns inte för mig lika kantrat från 90-talets början och framåt. Reaktionen på yuppieåren blev ganska mild, blandades med lite influenser från nya svenskar och vi har ändå fått en rätt avslappad reaktion. Kan inte se att 90 eller 00-talen har varit så extrema som 60-70-80-talet. Lite mer 20-30-tal, lite mer sansat. Men det är min reaktion. Är man i 20-årsåldern är man nog mer receptiv och utsatt.
För jag är då 60-talist. Det där du Sceptisk skrev om "jag först" för oss, NO NO. Det var visa hänsyn-visa hänsyn-synd om alla andra som gällde. Eller kanske du har rätt, för 40-talisterna försökte indoktrinera oss, få oss att ta den skit de inte följde själva, och visst reagerade vi med en glamour och med ett habegär. Det blev för mycket.
Nu är det naturligtvis så att det här är MIN analys. Hustrun svalde den av 40-talisterna påtvingade självförintelsen helt, men jag påstår att yuppieåren är en reaktion som jag beskriver ovan. Fasen var skönt då det började bli lite högklackat igen, då kungen gifte sig och då jeansjackan byttes mot lammullströjan... Men nu ser man ju tillbaka på detta lätt road. Lägger väl lika mycket pengar på utseende nu på ett år som jag då lade på två veckor.
Men hoppas att min slutsats att de senare generationerna faktiskt lärt sig stämmer.
Jag skall ge min bild av hur jag uppfattar 60-talet, min generation, senare, men först:
Det här touchar vad jag kallar paradoxerna. Paradoxerna är den punkt där två uppfattningar clashar, där det i och för sig är rätt med det ena men också med det andra och de kan inte förenas. Man kan välja sida eller kompromissa.
Rättvisa till exempel: Är det rättvist att alla skall få samma även om olika bidrar olika mycket? Är kapitalism eller socialism rätt? Visst, man kan ha massa tjusiga argument för det ena eller det andra, men konflikten löses inte.
Det är där en diskussion når paradoxen som den blir intressant. Och jag tror de här generationsskillnaderna är i olika sådana här paradoxer.
Det här med att vara individuell eller hjälpsam, till exempel. Självförintande eller roffa åt sig. Eller nåt mittemellan.
Det verkar dessutom finnas ett driv att gå ganska långt i den "paradigm" som råder, för att hävda sig, för att visa att man minsann följer tidens anda. 40/50-talisterna körde näbbstövlarna in absurdum, klart att 60-talisterna reagerade med högklackat, kavaj och pudelfrisyrer...
Men jag måste ändå säga att det verkar ha lugnat ned sig. Det här med "mode" och attityder känns inte för mig lika kantrat från 90-talets början och framåt. Reaktionen på yuppieåren blev ganska mild, blandades med lite influenser från nya svenskar och vi har ändå fått en rätt avslappad reaktion. Kan inte se att 90 eller 00-talen har varit så extrema som 60-70-80-talet. Lite mer 20-30-tal, lite mer sansat. Men det är min reaktion. Är man i 20-årsåldern är man nog mer receptiv och utsatt.
För jag är då 60-talist. Det där du Sceptisk skrev om "jag först" för oss, NO NO. Det var visa hänsyn-visa hänsyn-synd om alla andra som gällde. Eller kanske du har rätt, för 40-talisterna försökte indoktrinera oss, få oss att ta den skit de inte följde själva, och visst reagerade vi med en glamour och med ett habegär. Det blev för mycket.
Nu är det naturligtvis så att det här är MIN analys. Hustrun svalde den av 40-talisterna påtvingade självförintelsen helt, men jag påstår att yuppieåren är en reaktion som jag beskriver ovan. Fasen var skönt då det började bli lite högklackat igen, då kungen gifte sig och då jeansjackan byttes mot lammullströjan... Men nu ser man ju tillbaka på detta lätt road. Lägger väl lika mycket pengar på utseende nu på ett år som jag då lade på två veckor.
Men hoppas att min slutsats att de senare generationerna faktiskt lärt sig stämmer.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster