En livstimme för en livstimme...?

[Johan Ågren]

"Den 31 augusti sändes radioprogrammet Tendens i Sveriges Radio P1 om Lasse Ekstrand. Där berättades om idén om medborgarlön och hur det kan stimulera människan att leva ett annat liv, än det "heliga" lönearbetet.

Lasse Ekstrand är författare och lektor vid Högskolan i Gävle. Han tycker att lönearbetet är en förlegad idé. Han förespråkar att samhället skulle få en bättre utveckling om människorna blir kvitt tvånget av löneslaveriet med tråkiga arbeten. Han är glad att stora industrier läggs ner. Dessa arbetsplatser som sliter ut och tröttar ut de anställda.

Tryggheten med att ha en fast anställning med regelbunden lön och trevliga arbetskollegor gör att arbetet blir uthärdligt. Fast i gengäld dödas kreativiteten och idérikedomen. Folk tappar orken och fastnar i trygghetsfällan, med risk att dö i förtid.

Med skattefri medborgarlön får alla människor en grundtrygghet att satsa på det som intresserar dem och vad de tycker är både roligt och skapande. Lasse Ekstrand tror inte att folk skulle passiviseras och bara vänta att andra skulle försörja dem.
Kreativiteten skulle öka och människor skulle hitta andra sätt att försörja sig med annat än gammalmodigt lönearbete.
När man drygar ut sin medborgarlön med andra inkomster tas skatt på detta, och på så sätt bidrar till samhällsekonomin.
Det efterindustriella samhället kommer förr elelr senare att ersätta den förlegade synen på att människans värde finns endast i vilket anställning vi har.

I dag beskattas inte produktionsvinster, medan mänsklig arbetskraft beskattas. Ju fler maskiner som ersätter människor ju större vinster får storföretagarna. Skulle produktionsvinsterna beskattas kunde man finansiera delar av medborgarlönereformen."

Hör hela programmet som pod-radio på Sveriges Radio:  

http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/2575231.mp3

[BoS]

Arbetsfria inkomster åt alla är jag helt för och räntefria lån, fri sex åt alla män med vackra och villiga flickor och strandtomt till alla i skärgården.

[Marko]

Medborgarlön i grunden åt alla, därutöver 100 kronor i timmen oavsett jobb....

Skojar du eller? Skall jag behöva jobba en timma för två bärs?

Jävla tomtar som inte inser vad värdeförskjutning innebär. Idag skall alla tjäna minst 200 kr per timme.

Vissa har inte ens råd med en öl efter en veckas arbete,
Jag gick på 133kr/dag i åtgärds paket, förklara för samhället vad värdeförskjutning innebär.
Jag bestämde mig för att testa mitt eget existens minimum, och jag klarade mig att överleva på runt 3800kr på 6 månader för mat, kläder, cigg mm... (jag sökte inte social bidrag den perioden).. det blir väl runt 20kr/h. utöver hyra och el. Jag klagar inte över det, tvärtom så var det ett nyttigt experiment. Man fick kalkylera matpriser, ett paket makaroner för 5kr blev helt plötsligt dyrt..

200kr/h ger runt 32000kr /månad, heh det är en fantasi summa för mig och rena lyxen.
jag är inte ute efter empati för de som har lite pengar, men det finns problem med detta,

det första som händer är att man tappa kontakten och förtroendet för ekonomin.
Det som förhindrar en att göra kriminella saker för att överleva är ens moral,
när moralen sjunker genom generationsklyftorna samtidigt som skilnaderna ökar mellan fattig och rik
blir att potentialen till brott minskar, och samhället ser växande kriminalitet i förhållande till den ekonomiska indexen.
det är min egen tolkning, men inte helt fel. (tolkning av existerande statistik)
var går gränsen för hushållens minimum och när man blir tvungen att göra brott för att överleva ?

tar vi in pengarnas dubblerings tid i detta så ser vi snabbt åt vilket håll det brakar åt,
de som har 7000kr/månad kommer ha 14 000 kr om typ 10 år och de som har 35000 kommer att tjäna 70 000kr per månad inom samma period. skillnaderna ökar snabbt.
samtidigt som allt stiger i pris så hålls den vid en nivå på de fattigast nivå, en fattig får jobba samma tid för sin öl men den rike kan få sin öl på nästan halva arbetstiden.
de fattigaste har inte ens möjlighet att köpa en öl. (och den gruppen växer snabbt) 25% lever under existensminimum i usa, vet inte hur det ser ut i sverige, men gissar på 20% ?

kort sagt, det brakar åt helvete redan nu... ekonomin kommer inte fungera i framtiden. det är vad jag tror.
inga jobb och växande klyftor... ingen bra kombination. samhällets utgifter ökar med socialbidrag, hur länge klarar samhället av att möta denna motgång ?

vad händer när den ekonomiska indexet är på topp samtidigt som moralen är borta ?

[BoS]

Marknadsekonomi hade ju varit en perfekt lösning. Med marknadslöner hade de angelägnaste kunnat bjuda under i lönekrav och tränga sig in på arbetsmarknaden.

[Justin Case]

Jag har lite frågor angående arbetslönen:

1) Vad ska/bör primärt bestämma hur stor lönen ska bli?

Din fråga utgår från två diskutabla premisser:

1) Att det överhuvudtaget är ett "vad" (ett sakförhållande, en icke-person, rentav bara en abstraktion), snarare än ett "vem eller vilka (individer, personer, människor)", som ska bestämma hur stor lönen ska bli för någon. Ett "vad" är inte en individ, har inget medvetande, har ingen intelligens, och kan alltså inte bestämma något. Rimligare är istället att utgå från att det är ett "vem" eller "vilka", alltså individer, som bestämmer vad de vill betala för olika tjänster som andra individer utför eller kan tänkas vilja utföra åt dem. Om en potentiell arbetsgivare till dig (någon som ännu inte anställt dig) inte vill betala dig mer för det arbete du erbjuder än vad det är värt, varför ska han då med lagstiftning tvingas välja mellan att gå med på något kollektivs krav och att inte alls få anställa dig? Om du och han/hon kan nå en överenskommelse er två emellan, varför ska då staten lägga sig i den överenskommelsen? Vet lagstiftaren / våra folkvalda bättre än ni själva som vuxna mogna beslutskapabla individer vad som är bättre för er än vad ni själva vet, eller vad tror ni? Om inte, varför ska de då ha rätt att lägga sig i era överenskommelser sinsemellan? För att de drabbar tredje part? På vilket sätt drabbar en överenskommelse mellan två parter en tredje part? Genom att jobb som tredje part skulle ha kunnat (hypotetiskt) fått inte blir möjliga för tredje part att få? I så fall, varför stiftar man inte med detsamma en lag som förbjuder varje medborgare att göra något som helst som leder eller tycks leda till att någon, som skulle ha kunna få något av någon, på grund av ens handling inte kommer att få det han/hon ville få av den person han/hon annars skulle ha kunnat få det av? Det vore en orimlig lagstiftning. Därför är det orimligt att med lagstiftning hindra människor från att ingå frivilliga överenskommelser med varandra som måhända går emot andras intressen. Nästan varenda anställning som överenskommes på denna jord - inklusive nästan varenda anställning i de mest socialdemokratiska, socialistiska, kommunistiska eller på annat sätt vänster stater - går emot någon tredje parts intressen, någon tredje part som skulle ha kunnat få den anställningen (eller vad det nu var som överenskoms) istället och säkert behövt den mer än den som fick den. Ser ni inte det, ni som vill ha kvar arbetsrätt och liknande kollektivbestraffningssystem? Ser ni inte hur orealistiskt det är att kräva rättvisa i fråga om anställningar? Det må vara att vi inte formellt har någon minimilönlagstiftning i Sverige, men i praktiken har vi det ändå, genom kollektivavtalen, som kan liknas vid karteller, något som ju är förbjudet i lag när det är företag istället för arbetare som ingår dem, just med hänvisning till att de innebär orättvis fördelning av resurser. Kollektiv bestraffning anses inte okej när det är barn som drabbas av den (t.ex. genom att läraren ger hela klassen kvarsittning för att några i klassen gjort något bus). Bland vuxna tycks dock kollektiv bestraffning fortsätta pågå, i form av det som förskönande kallas "arbetsrätt". Det verkar dock inte vara så många som ser (eller vill se) det. Det som är "arbetsrätt" för vissa (i första hand relativt gamla arbetare) fungerar i praktiken som en sorts arbetsförbud för andra (i första hand relativt unga). Många unga kommer inte in på arbetsmarknaden eftersom relativt gamla anställda som länge har haft en anställning egoistiskt kämpar med näbbar och klor för att få behålla sin anställning inklusive oförändrat hög lön oavsett hur konkurrensutsatta de är (eller på en fri marknad skulle ha varit) från en yngre generations sida. Till den som har skall varda givet, tänker de tydligen. Äldre och medelålders långtidsanställda är den nya orättvist välbeställda medelklassen. De har vad många unga arbetslösa längtar efter, och vägrar lämna det ifrån sig trots att de unga behöver det bättre.

2) Att det ska vara "arbete" som ska vara det normala, som om aktiviteten att arbeta underställd en chef vore en mänsklig rättighet, medan till exempel fritt företagande inte skulle vara en mänsklig rättighet. Med "arbete" brukar underförstås att vara anställd enligt ett omfattande och begränsande regelverk under någon chef, att arbeta under någon. Varför kan inte alla istället vara egna, fria företagare, till exempel, och sälja sina tjänster fritt till varandra, som företagare utan anställda (d.v.s. enmansföretag) gör, eller i varje fall skulle vilja kunna, och kanske i högre grad än idag också borde kunna, göra, och också skulle kunna göra om de inte hindrades från det av handlingsbegränsande "arbetsrättslagstiftning" - d.v.s. karteller ingångna av "arbetare" - och liknande?

I största allmänhet undrar jag varför en så oerhört stor andel av folket är så fixerade vid tanken på att de måste jobba under någon? För det är ju det de underförstår när de kräver "jobb", "anställning", "arbete". Hade de värdesatt frihet högre än "anställningstrygghet", skulle de istället kräva friare tyglar för egenföretagare och välja att verka som egenföretagare istället. Har folk verkligen så låg självkänsla att de inte tror bättre om sig själva än att de bara kan klara av att arbeta under någon?

[Justin Case]

klagar inte över det, tvärtom så var det ett nyttigt experiment. Man fick kalkylera matpriser, ett paket makaroner för 5kr blev helt plötsligt dyrt..

Jag föreslår dig ett ännu nyttigare experiment: ät så gott och nyttigt du kan under en period, och låt det kosta rejält mycket! Gör vad du behöver göra för att skaffa fram de pengar som behövs för det. Ät så gott och nyttigt du kan, och se hur mycket du kan få denna extra närings- och lyckotillförsel att höja din produktivitet, idérikedom, förmåga att tänka ut nya och bättre sätt att tjäna pengar, och se till att använda din nu dyra men väldigt inspirerande, näringsrika och goda kost att få dig att göra mer nytta istället för att leva så sparsamt - och därmed på sparlåga - som möjligt. Vi människor är unika bland djuren främst i det avseendet att vi är så intelligenta. Det är därför rimligt att välja en sådan kost som maximerar ens förmåga att utnyttja sin intelligenspotential till fullo. En sådan kost är definitivt inte samma sorts kost som den kost man får för minsta möjliga mängd pengar. Visst, det går att överleva (i många årtionden) på makaroner och inte mycket annat. Men det är inte en optimal kost. En optimal kost kostar mer, men det är ett pris värt att betala. Lever du sparsamt, får du ett sparsamt liv - ett fattigt liv. Satsa friskt och få ett bättre liv istället! Även andra vinner på det, eftersom en mer kreativ människa smittar av sig mer kreativitet till andra än vad en undernärd och näringsbristlidande människa gör. De flesta västerlänningar lider nog av en eller annan sorts näringsbrist utan att veta om det, så fel som de äter. Att ha brist på några näringsämnen gör en inte nödvändigtvis uppenbart sjuk, men kan ändå drastiskt försämra ens möjligheter att göra nytta, att vara maximalt produktiv. Att äta så billigt som möjligt är verkligen inte den bästa strategin om man vill åstadkomma så mycket gott som möjligt. Satsa högt, våga riskera mycket, sikta högt, och nå högt. Det är mitt tips. Byt ut makaronerna, eller vad du nu äter för näringsmässigt undermålig mat för att leva sparsamt, mot nyttigare men dyrare mat som lax, ägg, färska rödbetor, mörkgröna grönsaker som brockoli och spenat, blåbär, hallon - mat som innehåller maximalt med hälsofrämjande ämnen och minimalt med hälsodestruktiva ämnen. Om du undviker alla former av spannmål och annan stärkelserik mat (pasta, ris, potatis, bröd, gröt och liknande) och bara äter animalier, frukt, grönt och nötter, får du i dig maximalt med viktiga näringsämnen per kilokalori, och dessutom kommer du att märka att du blir mätt på mindre mat när du undviker de långsamma kolhydraterna, och kostnaderna blir därmed inte så värst höga trots att kilopriset på den mat du köper är mycket högre än tidigare. Dessutom kan du med en sådan här kost lättare köra så kallad kalorirestriktion, som statistiskt sett gör att du lever längre. Min huvudpoäng är att du inte ska bry dig så mycket om matutgifterna överhuvudtaget. Långt viktigare är den produktivitetsgrad, kreativitetsnivå och livslängd (eller, viktigare, "healthspan" snarare än "lifespan" (mängden år av friskt liv snarare än mängden år av liv) som maten du äter ger dig. Så satsa på dyr och särskilt nyttig och god mat!

[Marko]

Justin Case,
Du har en bra poäng med att maten är viktig och du har helt rätt. Motivation och kraviteten och ideerna hör samman med maten. De prioder jag ätit bra så är också humöret mycket bättre. Jag ska lyssna på dig och försöka få till en ändring.

Det du skriver kan jag skriva under på, matens variation och näring skapar ett bättre mående.

[Justin Case]

inga jobb och växande klyftor... ingen bra kombination. samhällets utgifter ökar med socialbidrag, hur länge klarar samhället av att möta denna motgång ?

Du skriver "inga jobb". Sanningen är att massor av människor har jobb. Att ha ett jobb är fortfarande det normala. Att påstå att det inte finns några jobb är alltså helt enkelt fel. Med "inga jobb" kanske du menar att det nu för tillfället inte erbjuds fler jobb än de som redan utförs av jobbare, det vill säga att det inte finns några lediga jobb för tillfället? Nå, gör vad du kan för att skapa de jobb du vill se då, bli företagare, om det nu är så viktigt för dig att antalet lediga jobb ökar. Antalet jobb är redan så högt att det räcker och blir över; massor av människor utgör som sagt redan en massa jobb. Problemet är väl snarare att alltför många arbetsföra människor är för kräsna för att utföra de jobb som behöver utföras; de kräver mer betalt än vad någon som vill ha jobben utförda är beredda att betala för att få jobben utförda. Det är lika orimligt som om du skulle kräva att få bli klippt för ett lägre pris än vad någon frisör vill klippa dig för. Eller att som frisör kräva att få klippa människor för ett pris som människor inte vill bli klippta för. Sådan är den mentalitet som ligger bakom uttalanden som att "inga jobb" finns.

Du skriver "växande klyftor". Det må vara sant att klyftorna växer, men är växande klyftor i sig verkligen något övervägande negativt, om de beror på att de rika blir rikare? Blir de fattiga verkligen fattigare, sammantaget, globalt sett? Inte vad jag har förstått. Under de senaste hundra åren har de fattigaste på jorden varit lika fattiga som alltid. De har inte blivit ännu fattigare med tiden. Klyftornas växande beror alltså på att de rika drar iväg i rikedom. Och det måste väl inte i sig vara något dåligt? Att rika blir rikare måste väl inte med någon naturgiven nödvändighet vara dåligt för de övriga, som inte blir rikare? Dessutom måste inte nödvändigtvis det faktum att en del blir fattigare (vilket naturligtvis också är fallet, såväl nu som i alla tidigare epoker av mänsklighetens historia, inklusive äldre stenålder och dessförinnan!) inte bero på att de rika blir rikare? Eller hur? Kan det inte istället vara så att de som blir fattigare blir fattigare trots att de rika blir rikare, och att de kanske hade blivit minst lika mycket fattigare även om de rikare inte hade sett till att bli rikare (genom att "sko sig på") de fattiga? Att "sko sig på" någon är ofta(st) att göra både sig själv och denna "någon" som man "skor sig på" en tjänst. Måhända gör man sig själv en större tjänst än den man "skor sig på", men så länge det är fråga om en frivillig överenskommelse mellan två parter, är det orimligt att anta att den som "blir skodd på" skulle vara så dum att han normalt väljer att ingå överenskommelser han förlorar snarare än vinner på. Att "sko sig på" andra är alltså inte nödvändigtvis en dålig sak; snarare gynnar det nog oftast mänskligheten sammantaget (i jämförelse med om den handlingen (att sko sig på vem det nu är som någon skor sig på) inte skulle utföras, allt annat lika). Sambanden mellan rikas handlingar och dessa handlingars konsekvenser är inte nödvändigtvis sådana som många inom vänstern vill göra gällande att de är. En fattig person behöver inte få det sämre av att en rik person "utnyttjar" honom; jag tror att han normalt tvärtom får det bättre av det (allt annat lika).

Du skriver "hur länge klarar samhället av att möta denna motgång". Jag ser medgång mer än motgång. Jag ser en fortsatt accelererande teknikutveckling som ger fler och fler människor en högre och högre levnadsstandard. Att det även blir fler och fler fattiga kan bero på det simpla faktum att det blir fler och fler människor på jorden. Det vore orimligt att kräva att antalet fattiga slutade öka så länge det totala antalet människor på jorden ökar. Är det inte gott nog att den genomsnittliga livskvaliteten hos genomsnittsmänniskan ökar, och att den sammantagna lyckonivån hos mänskligheten ökar? Fråga dig om du hellre hade levt på stenåldern och statistiskt sett dött vid 30 års ålder istället för 65 eller mer, som du förväntas bli idag tack vare teknikutveckling, samhällsutveckling, industrialisering, fri marknad och handel, medicinsk utveckling på grund av detta, m.m.?

[Justin Case]

Justin Case,
Du har en bra poäng med att maten är viktig och du har helt rätt. Motivation och kraviteten och ideerna hör samman med maten. De prioder jag ätit bra så är också humöret mycket bättre. Jag ska lyssna på dig och försöka få till en ändring.

Det du skriver kan jag skriva under på, matens variation och näring skapar ett bättre mående.

Jag är förvånad och glad att du håller med mig här! Det var roligt!

[Marko]

Den grupp jag tillhör är långtidsarbetslöa.
Jag vet hur svårt det är att komma tillbaka efter att varit arbetslös totalt fem år.
Arbetsgivare tar inte emot en sådan person mer än att tillfälligt ge dom en 'praktik' tjänst.

Effekten är att man blir missmodig, man tappar lusten till att få ett jobb. Deprisionen är inte många steg efter.
Detta skapar ett problem individuellt som samhällsmässigt. Man kommer inte ut i riktigt arbete.

Jag vet inte hur situationen ser ut idag för unga som ska få jobb,
jag har sagt till min son att välj ut din första praktikplats med omsorg, ta en som han verkligen gillar.
Se till att bli bra på just det området och så ska du nog ha ett jobb efter gymnasiet.

Men det finns olika grupper, om pensionen förlängs och man arbetar längre, så ser jag det som att
samhället har ekonomiska problem och en tillväxt som avstannat. Man har helt enkelt inte råd att låta
folk gå i pension. Detta måste totalt sett leda till att andra grupper blir lidande.

[Justin Case]

Med skattefri medborgarlön får alla människor en grundtrygghet att satsa på det som intresserar dem och vad de tycker är både roligt och skapande. Lasse Ekstrand tror inte att folk skulle passiviseras och bara vänta att andra skulle försörja dem.
Kreativiteten skulle öka och människor skulle hitta andra sätt att försörja sig med annat än gammalmodigt lönearbete.
När man drygar ut sin medborgarlön med andra inkomster tas skatt på detta, och på så sätt bidrar till samhällsekonomin.

Varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk välja att utföra de allra mest motbjudande arbetsuppgifterna, t.ex. att sopa upp likrester efter folk som hoppat i tunnelbanan, för några tusenlappar mer i månaden än vad medborgarlönen innebär, hellre än att bara leva på sin medborgarlön som ger mat i magen och tak över huvudet och 100% fritid att umgås och ha roligt med vänner hela dagarna om man vill, diskutera filosofi, spela gratisdataspel på internet och ha allmänt roligt hela tiden utan att göra ett jota för samhället? Finns det verkligen tillräckligt många som är så pass korkade att de skulle anse några extra tusenlappar i månaden i utbyte mot heltids utförande av något tråkigt men samhällsnyttigt arbete vara mer värt än att ha fritid på heltid? Om inte, hur skulle tunnelbaneresenärerna stå ut med all stinkande liksörja på rälsen med tiden, har du tänkt? (Folk hoppar mycket oftare än vad man får intrycket av i media.)

Att få några få tusenlappar extra i månaden för 40 timmars arbete med att sopa upp likrester i tunnebanan jämfört med att vara ledig hela dagarna är svårt att tänka sig att någon vid sina sinnens fulla bruk skulle se som ett smart val - annat än sanna altruister. Och finns det tillräckligt med sanna altruister för att få sådana jobb utförda, varför inte kalla alla altruister till statlig oavlönad heltidstjänstgöring med alla tråkiga men nödvändig arbetsuppgifter nu med detsamma, så att man kan befria en massa icke-altruister, som nu måste betalas för att utföra de uppgifterna, från att behöva utföra de uppgifterna?

[Justin Case]

Den grupp jag tillhör är långtidsarbetslöa.
Jag vet hur svårt det är att komma tillbaka efter att varit arbetslös totalt fem år.
Arbetsgivare tar inte emot en sådan person mer än att tillfälligt ge dom en 'praktik' tjänst.

Effekten är att man blir missmodig, man tappar lusten till att få ett jobb. Deprisionen är inte många steg efter.

Det är upp till den "arbetslöse". Det är en attitydfråga. På stenåldern fanns inga jobb, inga arbetsgivare, och definitivt varken arbetsrätt eller kollektivavtal. Man kan säga att total arbetslöshet rådde, och att alla alltså var hänvisade till att klara sig bäst de kunde utan anställning (tills olika system och former av anställning började byggas upp). Ändå har jag svårt att tänka mig att tillnärmelsevis alla stenåldersmänniskor var deprimerade. I vår tid har människor vants in i ett tänk som går ut på att "man ska ha ett jobb", att det normala är att ha ett jobb, att det är normen, det självklara som man "bara ska ha", utgångspunkten - medan "arbetslöshet" är något utanför normen, något nytt, något som inte hör till att vara människa. För stenåldersmänniskan var det "arbetslöshet" som var normaltillståndet, och det skapade troligen ingen depression, eftersom det betraktades som just normaltillståndet. Stenåldersmänniskan hade inte ens någon förväntning på att ha något "jobb", han visste inte ens vad ett "jobb" var eller vad det skulle vara bra för. Han bara gjorde vad han behövde för att överleva. Idag överlever vi längre, tack vare teknikutveckling, medicinsk utveckling m.m. Men trots att det är vanligare i vår tid att ha ett jobb än vad det var på stenåldern, finns det inget som säger att man bör förvänta sig att ha ett jobb, att det skulle vara någon självklarhet att ha ett jobb, så att man ska bli deprimerad om man inte får det. Det är lite som om man skulle bli deprimerad idag över att man inte kan jonglera med hela planeter som Mars och Jupiter, bara för att man i framtiden med framtida teknologiska framstegs hjälp kanske kommer att kunna göra sådant. Huruvida man blir deprimerad eller inte tycks bero mer på vad man har för förväntningar på hur livet ska vara, än på hurdant ens liv faktiskt rent objektivt sett är och vilka "behov" man egentligen har och inte har.

Som sagt, jag ställer mig undrande till varför så många vill jobba under någon (chef), vilket ju är vad som är fallet när man "har ett jobb". Varför är så många beredda att frivilligt leva som slavar på det sättet? Varför väljer de inte att "starta eget", som de första stenåldersmänniskorna var tvungna att göra för att få något gjort? Och skulle du ha gjort det på stenåldern, kan du väl göra det idag också? Förutsättningarna för det är inte sämre idag än på stenåldern, snarare bättre, tack vare att man har så mycket gratis genom den teknikutveckling som mänskligheten genomgått sedan stenåldern.

[matahari]

Hörde också original utsändningen med Lasse, kul, intressant när han berättade hur han flydde
från bruksarbetar mentaliteten i Sandviken.

Medborgarlön i grunden åt dem som vill ha, resten som kan få köra som vanligt med tak på personlig förmögenhet.

[Justin Case]

I dag beskattas inte produktionsvinster, medan mänsklig arbetskraft beskattas. Ju fler maskiner som ersätter människor ju större vinster får storföretagarna. Skulle produktionsvinsterna beskattas kunde man finansiera delar av medborgarlönereformen."

Hur kan du påstå att produktionsvinster inte beskattas? Företag betalar ju både företagsskatt, moms och egenavgifter/arbetsgivaravgifter/socialavgifter på sin vinst. Och i vinst ingår väl oftast främst just produktionsvinst, vinst gjord genom produktion av, och därefter försäljning av, något (även om det förstås även finns andra sorters vinst, som inkomster från fastigheter, ränta på kapital och aktier m.m.)?

Att mänsklig arbetskraft beskattas hårt kan tyckas fel i tider av klimathot där man kan tycka att man borde satsa mer på personalintensiva men på andra sätt resurssnåla verksamheter snarare än på personalsnåla men på andra sätt resursslukande (och därmed ofta särskilt växthusgasproducerande) verksamheter. Men jag tror tvärtom, att det på den senaste tiden stigande priset på arbetskraft, vilket är detsamma som ett stigande pris på människors tid, avspeglar en gryende insikt om att människans intellekt och potentialer till revolutionerande idéer är långt mer värt, i förhållande till simpla, relativt ointelligenta, icke självutvecklinsbenägna robotar, än vad man tidigare trott. En enda revolutionerande idé från en enda människa torde kunna räcka för att lösa mänsklighetens alla problem för en oöverskådlig framtid (av vilka en lösning på klimatproblemen kanske bara vore en av de mindre fantastiska beståndsdelarna), om den idén bara är tillräckligt bra och tillräckligt många andra människor väljer att haka på den och satsa tillräckligt med resurser på dess genomdrivande. Det skulle alltså t.ex. kanske löna sig bättre för mänskligheten att i statlig regi bygga fler långsiktiga think tanks med syfte att rädda mänskligheten, och till dessa anställa så många/bra som möjligt av de bästa hjärnorna från den kommersiella, kortsiktiga industrin (och alltså betala dem bättre än vad den kommersiella industrin gör, och acceptera de stora skattehöjningar som detta kanske kräver, istället för att (i försök att "minska arbetslösheten") försöka få företagen att anställa till rutinuppgifter så många som möjligt människor med lägre utbildning och (därmed, i allmänhet) lägre intelligens och lägre idéskaparförmåga. Något tusental väldigt intelligenta människor, bland annat dataprogrammerare, med särskilt hög IQ, kan nog göra mer nytta (långsiktigt) för mänskligheten än miljoner eller miljarder klart mindre intelligenta människor kan (och för mindre pengar, sammantaget, dessutom, även om de kräver mycket mer i lön per skalle än  de mindre intelligenta kräver). Att inkomstklyftor blir en oundviklig konsekvens av detta är ett pris värt att betala. Den ökningen av inkomstklyftorna kommer bara att vara under en relativt kort period, fram tills alla mänsklighetens problem lösts av nämnda think tanks (genom att de hittar ett sätt att påskynda en god teknologisk singularitet eller något i den vägen). Mänskligheten måste sluta tänka så förbannat kortsiktigt, och börja tänka mer långsiktigt istället.

[matahari]

Justin.case:
Tio väldigt intelligenta människor, exempelvis dataprogrammerare med skyhög IQ, kan nog göra mer nytta (långsiktigt) för mänskligheten än miljoner eller miljarder klart mindre intelligenta människor kan (och för mindre pengar, sammantaget, dessutom, även om de kräver mycket mer i lön per skalle än de mindre intelligenta kräver).

Det där har vi ju iofersig ältat för så vi väll ta och notera igen då att vi är ett kollektiv
och enbart elitism funkar inte, nån måste bygga datorn och gjuta metallen till höljet
och det gör vi helst i Kina till billig peng inte nödvändigtvis av lågintelligenta människor.

Skyhögt IQ brukar ofta sammankopplas med ett psykotiskt beteende så som narcissism
d.v.s personen i fråga är inte normal vilket vi leder oss till frågan är det nödvändigt att
ha utveckling som leder till jordens fördärv vilket är en väg vi vandrat lite väl länge nu?