Fakta eller Fördom? Var går gränsen?
Moderator: Moderatorgruppen
Fakta eller Fördom? Var går gränsen?
Fördomar är egentligen en sorts generaliserad fakta, där man gör mer eller mindre stora generaliseringar för att kunna dra slutsatser om individer eller ting man personligen inte träffat förut. Men hur grova måste dessa generaliseringar vara för att det ska betraktas som fördom? Är alla generaliseringar fördomar, eller kan man påstå att när man kommer över en viss sannolikhetsgrad så övergår fördomen till fakta? För vissa saker känns ju som självklar fakta medan andra självklara fördomar, trots att det inte är så stora skillnader. T.ex. ser jag en skallerorm går jag inte nära och retar den för då kommer den hugga mig. Detta skulle man kunna betrakta som fakta. Men ser jag en svart man på stan och påstår att risken att han kommer försöka sno nått av mig är stor, kommer jag betraktas som fördomsfull. Skillnaden på dessa är både sannolikhetsgrad samt att det ena handlar om ett djur och det andra en människa. Så, vad säger ni? När övergår en fördom till fakta?
Einstein menade att sunt förnuft var summan av individens fördomar före 18 års ålder.
Alltså, att ha en fördom är ju just något man har i brist på fakta. Jag kan ha fördomen att skallerormen kommer att hugga, eller att den inte kommer att göra det. Om den sedan hugger, eller inte hugger, det är fakta.
Jag har t.ex. en fördom (en dom på förhand - en gissning, om man så vill) att främmande människor inte slår mig i ansiktet om jag frågar dem vad klockan är. Skulle fakta i allt större grad motsäga denna fördom, skulle jag sannolikt ändra fördom.
Många fördomar grundar dock dåligt på fakta - det är ofta sådana felaktiga slutsatser som vi kallar fördomar. Om 1% av alla vita stjäl och 2% av alla svarta stjäl är det orimligt att tro att en svart man kommer att stjäla av dig (bara 2% risk), även om det (i detta exempel) är fakta att svarta stjäl dubbelt så mycket som vita. Om däremot 90% av alla skallerormar hugger den som kommer nära är det rimligt att tro att man kommer att bli biten.
/S, fördomsfull
Alltså, att ha en fördom är ju just något man har i brist på fakta. Jag kan ha fördomen att skallerormen kommer att hugga, eller att den inte kommer att göra det. Om den sedan hugger, eller inte hugger, det är fakta.
Jag har t.ex. en fördom (en dom på förhand - en gissning, om man så vill) att främmande människor inte slår mig i ansiktet om jag frågar dem vad klockan är. Skulle fakta i allt större grad motsäga denna fördom, skulle jag sannolikt ändra fördom.
Många fördomar grundar dock dåligt på fakta - det är ofta sådana felaktiga slutsatser som vi kallar fördomar. Om 1% av alla vita stjäl och 2% av alla svarta stjäl är det orimligt att tro att en svart man kommer att stjäla av dig (bara 2% risk), även om det (i detta exempel) är fakta att svarta stjäl dubbelt så mycket som vita. Om däremot 90% av alla skallerormar hugger den som kommer nära är det rimligt att tro att man kommer att bli biten.
/S, fördomsfull
Zartax skrev:Fördomar är egentligen en sorts generaliserad fakta, där man gör mer eller mindre stora generaliseringar för att kunna dra slutsatser om individer eller ting man personligen inte träffat förut. Men hur grova måste dessa generaliseringar vara för att det ska betraktas som fördom? Är alla generaliseringar fördomar, eller kan man påstå att när man kommer över en viss sannolikhetsgrad så övergår fördomen till fakta?...
hovnarr skrev:Alltså, att ha en fördom är ju just något man har i brist på fakta....
En liten komplettering....
En fördom kan alltså ses som en vaksam hållning, till dess faktaunderlaget motiverar sänkt larmberedskap....
Detta när det gäller statistiskt hanterbara underlag till generaliseringar om t.ex faror i krogköer och faror i trafiken.
Men det finns även fördomar som har att göra med tycke och smak eller sätt att leva. Som t.ex olika preferenser i kulturella, sexuella, politiska och moraliska frågor.
Men här är ju specielt vi svenskar övervakade och fösta i samma riktning av en till antalet växande skara ABC-ombudsmän.
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Det känns lite underligt att använda ordet fördom varje gång.
Fördom är oftast negativt laddat.
Är det inte mer adekvat att i vissa typer av sitauationer säga förförståelse istället, tex när vi förstår att kobran med stor sannolikhet kommer att hugga, eller att Sverige kommer att vinna över Island idag.
Fördom låter konstigt här. Förförståelse ter mer passande. Eller?
Fördom är oftast negativt laddat.
Är det inte mer adekvat att i vissa typer av sitauationer säga förförståelse istället, tex när vi förstår att kobran med stor sannolikhet kommer att hugga, eller att Sverige kommer att vinna över Island idag.
Fördom låter konstigt här. Förförståelse ter mer passande. Eller?
Jag använder mig av begreppen värdering (subjektiv, riktad, subjekt/upplevelse) och fakta (objektiv, oberoende, objekt/materia).
Fördomar (kanske ett relativt värdelöst begrepp att använda i tydligt kommunukation, men är kanske bra att använda vid övertalning då det gäller att vara diffus...) är kanske ofta en förvirring/sammansmältning mellan just värdering och fakta.
Ta t.ex. utsagan/fördomen "Svarta personer är ofta kriminella".
Utsagan pekar alltså både på ett fakta/oberoende sakförhållande "Svarta personer är". Men implicit så har vi alla också en tidigare värdering att kriminalitet är något "dåligt".
Vartifrån kommer behovet av fördomar? Jag tror att den fräsmta anledningen till varför vi skapar uppfattningar är hjärnans nödvändighet att skaffa sig en sammanhängande och säker verklighetsbild (hjärnans totala minne - samlingen av alla tidigare lagrade upplevelser). I minnet har vi alltså både uppfattning på hur saker borde vara (värderingar), och uppfattning/representation på hur saker är.
Att vara en "fördomsfull person" skulle löst kunna ses som att ha ett speciellt förhållningsätt till världen. En form av Icke-distansierat, Icke-abstrakt tänkande, då man som människa inte kan reflektera över sitt egna tänkande och ofta blandar ihop värdering/fakta, då man själv inte ifrågasätter sin egna verklighetsbild.
Fördomar är samtidigt en projektion. Vi projicerar/fyller ut bilden av ett upplevt objekt (eller ett upplevt fakta) med tidigare värderingar. Vi lägger alltså värderingen "dåligt" på ett objekt (2:a person singular (du) eller 3:e persons perspektiv (han, hon, det) ), fast fördomar ligger i strikt mening alltid hos subjetet (jag, 1:a persons perspektiv). Det är just bristen att inte kunna differentiera att fördomen grundar sig i subjektet, snarare än hos objektet som är roten till fördomen.
Fördom innehåller komponenten dömande (negativt dömande). En fördom skulle även kunna beskrivas som ett (negativt) dömande (värderande), innan tillräcklig mängd grund (fakta) finns (i strikt mening är denna grund alltid flytande, och det är det som gör värderande/beslutsfattade till en så svår process).
Personligen upplever jag att de flesta människor som väldigt fördomsfulla, mot andra och oss själva. Ju mer negativt dömmande, desto mera fördomar. Den enda enligt mig "fullt levande människan" är den som hela tiden vågar släppa tidigare gripna uppfattningar - vågar dö (vilket innebär att han inte dömer från tidigare upplevelser, utan är konstant öppen för lärande, att uppleva nya intryck). Detta döende/återfödande är syftet med meditationen (förlåt mitt tjatande om meditation
).
Oj vilket långt inlägg detta blev...
Fördomar (kanske ett relativt värdelöst begrepp att använda i tydligt kommunukation, men är kanske bra att använda vid övertalning då det gäller att vara diffus...) är kanske ofta en förvirring/sammansmältning mellan just värdering och fakta.
Ta t.ex. utsagan/fördomen "Svarta personer är ofta kriminella".
Utsagan pekar alltså både på ett fakta/oberoende sakförhållande "Svarta personer är". Men implicit så har vi alla också en tidigare värdering att kriminalitet är något "dåligt".
Vartifrån kommer behovet av fördomar? Jag tror att den fräsmta anledningen till varför vi skapar uppfattningar är hjärnans nödvändighet att skaffa sig en sammanhängande och säker verklighetsbild (hjärnans totala minne - samlingen av alla tidigare lagrade upplevelser). I minnet har vi alltså både uppfattning på hur saker borde vara (värderingar), och uppfattning/representation på hur saker är.
Att vara en "fördomsfull person" skulle löst kunna ses som att ha ett speciellt förhållningsätt till världen. En form av Icke-distansierat, Icke-abstrakt tänkande, då man som människa inte kan reflektera över sitt egna tänkande och ofta blandar ihop värdering/fakta, då man själv inte ifrågasätter sin egna verklighetsbild.
Fördomar är samtidigt en projektion. Vi projicerar/fyller ut bilden av ett upplevt objekt (eller ett upplevt fakta) med tidigare värderingar. Vi lägger alltså värderingen "dåligt" på ett objekt (2:a person singular (du) eller 3:e persons perspektiv (han, hon, det) ), fast fördomar ligger i strikt mening alltid hos subjetet (jag, 1:a persons perspektiv). Det är just bristen att inte kunna differentiera att fördomen grundar sig i subjektet, snarare än hos objektet som är roten till fördomen.
Fördom innehåller komponenten dömande (negativt dömande). En fördom skulle även kunna beskrivas som ett (negativt) dömande (värderande), innan tillräcklig mängd grund (fakta) finns (i strikt mening är denna grund alltid flytande, och det är det som gör värderande/beslutsfattade till en så svår process).
Personligen upplever jag att de flesta människor som väldigt fördomsfulla, mot andra och oss själva. Ju mer negativt dömmande, desto mera fördomar. Den enda enligt mig "fullt levande människan" är den som hela tiden vågar släppa tidigare gripna uppfattningar - vågar dö (vilket innebär att han inte dömer från tidigare upplevelser, utan är konstant öppen för lärande, att uppleva nya intryck). Detta döende/återfödande är syftet med meditationen (förlåt mitt tjatande om meditation
).
Oj vilket långt inlägg detta blev...
PopJimmy skrev:Den enda levande människan är den som hela tiden vågar släppa tidigare uppfattningar - vågar dö (vilket innebär att han inte dömer från tidigare upplevelser, utan är konstant öppen för lärande, att uppleva nya intryck). Detta döende/återfödande är syftet med meditationen (förlåt mitt tjatande om meditation
Tror jag förstår och håller med. Men menar du att man ersätter de tidigare släppta uppfattningarna med nya uppfattningar eller generaliserar man mindre?
Re: Fakta eller Fördom? Var går gränsen?
Zartax skrev:.....Fördomar är egentligen en sorts generaliserad fakta, där man gör mer eller mindre stora generaliseringar för att kunna dra slutsatser om individer eller ting man personligen inte träffat förut. Men hur grova måste dessa generaliseringar vara för att det ska betraktas som fördom?.....
Ett annat sätt att se på 'fördomar' är att låta ursprungsbetydelsen vara. Sådana vilka som helst domar på förhand kan vara både positiva och negativa och förekommer alldagligt hos oss alla.
Angelägnare är den mer gängse användningen av 'fördom', vilket innebär fördom mot, och alltid är en negativ attityd. Man är då disponerad att tänka, känna, handla mot och inte för någon, några eller något. Denna negativa inställning har två kännetecken:
1. Man vill hellre hålla avstånd än ha nära relation till.
2. Man vill hellre skada än hjälpa.
punkt 1) behöver kanske inte orsaka så mycket elände? Men
punkt 2) är en otäck disposition!
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Jo, är det så att man släpper tidigare uppfattningar och genraliseringar (eller fördomar) för att ersätta dem med nya generaliseringar som är bättre och fruktsammare? Eller är det så att man mer och mer inser att världen inte går att delas in så, att man ser världen mer som den är? Luddig?
Exempel: Först tror jag att alla invandrare är brottslingar (eller iaf potentiella). Men sen ser jag förbi det och tror istället att alla invandrare som bär kniv, har tatuering, visst kroppsspråk och otrevlig uppsyn är brottslingar (eller iaf potentiella), och dessutom alla svenskar som också visar samma tecken. I båda fallen gör jag en generalisering, fast den senare är bättre, eller mer precis.
Exempel: Först tror jag att alla invandrare är brottslingar (eller iaf potentiella). Men sen ser jag förbi det och tror istället att alla invandrare som bär kniv, har tatuering, visst kroppsspråk och otrevlig uppsyn är brottslingar (eller iaf potentiella), och dessutom alla svenskar som också visar samma tecken. I båda fallen gör jag en generalisering, fast den senare är bättre, eller mer precis.
-
behållaren
- Inlägg: 61
- Blev medlem: 17 okt 2005 10:28
- Ort: Landsman till Wittgenstein
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster