Justin Case skrev:Som för att ytterligare komplicera det hela kan en debattör som verkligen är av typ 3 ha rätt i sak, men framföra argument som är onödigt komplicerade därför att han befarar att de inte fullt lika komplicerade argument som egentligen borde räcka inte skulle övertyga av egen kraft eftersom folk har fördomar som skulle få dem att (obefogat) sparka bakut mot just de argumenten. Är det bra att folk blir övertygade av en debattör som visserligen lyckas övertyga dem genom fula retoriska knep (utan att de som blir övertygade märker att han använder fula retoriska knep), men som även har rätt i sak, men på ett sätt som att andra skulle ha avfärdat om han hade framfört de sakliga argumenten?
Ett exempel: jag tror att äganderätt och rätt till en privat sfär bör respekteras, även ganska långtgående, även i många sådana fall där man (om man är i någon mån vänster) kan tycka att det i onödan begränsar möjligheterna till utjämning av inkomstklyftor, bekämpning av terrorism, m.m. Men jag tror att så är fallet av ett helt annat och mer komplicerat skäl än vad de flesta som anser det vara fallet tror. Men om jag framför detta skäl (istället för det vanliga enklare, och enligt mig felaktiga), verkar många inte orka ta in vad jag säger. Ska jag då välja att bli en debattör 3 i den frågan, för att lyckas övertyga så många som möjligt om det som jag skulle önska att jag som debattör 4 kunde övertyga folk om?
Jag tänkte fel i andra stycket här ovan. Om jag, i fallet med äganderätt och det, såg 4 som en helt oframkomlig väg med tanke på kontrahentens fördomar som får kontrahenten att reflexmässigt förkasta allt som verkar komplicerat, men ändå ville övertyga kontrahenten eftersom jag var säker på att jag hade rätt i mina resonemang och slutsatser som 4, skulle jag inte se någon anledning att pröva något
annat (men ohållbart) komplicerat argumenterande (d.v.s. vara en 3), utan jag skulle, om det verkligen var viktigt att övertyga kontrahenten, om något prova metoden att (för en tid) vara en 2 (d.v.s. låtsas vara en 1), som en sista utväg. Kanske skulle jag senare, efter att som 2 ha lyckats övertyga kontrahenten, kunna nå fram med mina argument som 4 också, så att man efter "doing the right thing for the wrong reason" till slut fick "the wrong reason" ersatt med "the right reason" (alltså efter att mottagaren av budskapet köpt budskapet baserat på "the wrong reason").
Att framföra ohållbara men
komlicerade argument för att övertyga någon om något som andra, men hållbara, komplicerade argument, om de inte skulle viftas bort p.g.a. fördomsfullhet hos mottagaren, skulle ha varit bäst lämpade som argument för att framföra, det skulle nog inte löna sig i det fall jag tog upp som exempel (om äganderätt etc), men jag kan tänka mig fall där det möjligen lönar sig, t.ex. kanske när man vill övertyga kristna kreationistiska teologer om att det inte finns något evigt helvete, och märker att de inte köper ens uppriktiga 4-förklaringar eftersom de då genast (korrekt) identiferar dessa som grundade på evolutionsläran och eftersom de (p.g.a. fördomar) inte tänker låta sig övertygas om evolutionsläran. Försöker man med 1 i det fallet, avfärdar de en som 2, eftersom de är teologer och (kanske av yrkesstolthet) inte vill få sina långa, komplicerade tankegångar om världens beskaffenhet avfärdade som onödigt långa och komplicerade. Vill man övertyga dem om att det inte finns något evigt helvete kan man då vara hänvisad till att bete sig som en 3 för att nå fram med de
slutsatser som kommer från ens tänkande som 4, trots att teologerna i fråga inte skulle acceptera
stegen som ledde en fram till de slutsatserna. Jag kan inte minnas att jag försökt mig på den metoden på något område, men kanske vore det någon gång värt att prova?