Inläggav Harald Davidsson » 11 jul 2011 17:49
"Hinduism" i Walt Whitmans diktning
Av Brita Rodosi
Walt Whitmans diktsamling "Leaves of Grass" (Strån av gräs) utgavs första gången 1855. Ett citat ur en amerikansk litteraturhistoria säger bl. a. att den "innehöll tolv poem, av vilka det första, 'Song of Myself', tydligen var ett försök att teckna en för 1800-talet symbolisk människa. Denna symboliska människa benämndes i dikten Walt Whitman, fastän det saknades författarnamn på bokens titelblad".
Den 60 sidor långa inledningsdikten - Sången om mig själv - anses nu allmänt vara ett av den moderna tidens allra främsta diktverk, men erkännandet kom inte genast.
Malcolm Cowley skriver i "Walt Whitman's Leaves of Grass":
"Ett exemplar ... hade sänts till Emerson, som var den i vida kretsar mest respekterade amerikanske författaren och den som bäst kunde tänkas förstå vad den nye poeten ville förmedla. Emerson skrev ett brev med uppriktigt tack. När det trycktes i New York Tribune - utan avsändarens tillåtelse - slogs Amerikas lilla litterära värld med häpnad och förfäran. Ingen höll med Emerson utom några få extrema transcendentalister, framför allt Thoreau och Alcott. Whitman blev nästan enhälligt fördömd, åtminstone under de följande tio åren."
Fördömandet berodde på att dikterna ansågs vara delvis obscena.
Man kan undra vad det hade blivit av författaren till "Leaves of Grass", om han inte fått det uppskattande brevet från Emerson och om inte detta hade publicerats.
Knut Hamsun skriver i en essä om "den primitive poeten Walt Whitman":
"Han är överflödande begåvad som människa snarare än som poet. Walt Whitman kan helt visst inte skriva. Men han kan känna ... Om han inte hade fått det där brevet från Emerson, skulle hans bok ha blivit ett fiasko, och det hade den förtjänat."
Whitman ville inte vara någon profet eller grundare av en ny lära, men man kan vara ganska viss om att han ville påverka människors tänkande.
Själv skriver han i en av sina anteckningsböcker från 1847:
"Jag vill inte vara en stor filosof eller grunda någon skola ... eller samla de unga omkring mig och göra dem till mina lärjungar."
Whitman var mystiker, det är nästan alla överens om. Men en mystiker, vad är det? Jo, någon som framför allt söker komma i direkt kontakt med det övernaturliga för att få förstahandskunskap om ting som de flesta människor har föga eller ingen kunskap om. Men det största problemet med mystiker är, att de sällan eller aldrig riktigt kan förmedla till andra människor vad de upplevt. Detta beror på att språket ännu inte har några adekvata ord för att uttrycka erfarenheter av mystisk natur.
Problemet vad en mystisk upplevelse egentligen innebär, antyds i korthet av Cowley:
"Är det fråga om självhypnos eller ett patologiskt tillstånd, som kan uppnås genom fasta, vaka, droger eller andra metoder att misshandla den fysiska organismen, eller rör det sig, som Whitman trodde, i stället om ett resultat av överflödande hälsa och energi?"
Den amerikanske filosofen och psykiatern William James har i sin bok "The Varieties of Religous Experience" ägnat ett helt kapitel åt "The religion of healthy-mindedness", och där hänvisar han ofta till Whitman. Han talar t. o. m. om "Whitmanism".
James:
"Många människor är medfött och ohjälpligt lyckliga. 'Kosmisk känsla' uttrycker sig hos dem oundvikligen som entusiasm och en känsla av frihet ... Jag menar dessa som, när olycka borde vara det naturliga, vägrar att känna sig olyckliga, som om detta vore simpelt och lågt... Ursprungligen innebär deras religion en förening med det gudomliga."
Om Whitmans mystik skriver Roland Fridholm att den var "en upplevelse av enhet och identitet. Därför blev han också framför allt 'identitetens' profet. Det är här fråga om den inre harmonin, själens harmoni med kroppen och jaget, föreningen med ett annat jag i kärlek och slutligen jagets kosmiska expansion för att innesluta allting och sammansmälta med hela skapelsen."
Dr R. M. Bucke ägnar ett kapitel i sin bok "Cosmic Consciousness" (Kosmiskt medvetande) åt Whitman, och hans åsikt är att denne måste ha haft en alltgenomgripande upplevelse av kosmiskt medvetande en morgon i juni 1853 eller 1854, något som förändrade hela hans attityd till livet. Bucke nämner, att det i Whitmans anteckningsböcker och manuskript finns många hänvisningar till just en sådan upplevelse.
Förändringen måste ha skett mycket plötsligt, anser dr Bucke. Före sin upplevelse av kosmiskt medvetande författade Whitman "skrifter utan något som helst värde". Dessa följdes sedan omedelbart av rader av så hög filosofisk och litterär kvalitet att något motsvarande "inte har skrivits ens tio gånger i rasens hela historia". Genom en plötslig inre upplevelse utvecklades ur människan den andlige titanen, menar Bucke.
Om sin upplevelse av att vara ett med hela skapelsen säger Whitman:
"Clear and sweet is my soul ... and clear and sweet is all that is not my soul."
De orden äger nära släktskap med indiskt tänkande, t. ex. följande ur "Upanishaderna" (Natur och Kultur, Sthlm 1965):
"Fyllda av Brahman är de ting vi skådar.
Fyllda av Brahman är de ting vi icke skådar."
Hade nu Whitman påverkats av indiskt tänkande, eller var hans enhets- och kärleksfilosofi framför allt sprungen ur ljuset i hans eget inre?
Whitman var till yrket journalist. 1846 blev han redaktör för "Daily Eagle", den ledande tidningen i Brooklyn på den tiden, och en del av hans uppgifter innebar att recensera nya böcker. Han kom således snabbt i kontakt med sin tids många nya idéer. Men han hade slutat skolan redan vid tolv års ålder och kunde inget annat språk än engelska.
G. W. Allen:
"Personer som studerat österländskt tänkande har i 'Leaves of Grass' funnit så slående paralleller med Bhagavad-Gita och andra hinduiska verk att det har spekulerats över om inte Whitman använt sig av översättningar som främsta källor för sina dikter."
En indisk forskare - citerad av Dorothy Mercer - säger att "Song of Myself" är blott ett eko av Krishnas ord. I "Leaves of Grass" återfinner man helt enkelt Vedantas lära.
Men när Thoreau, som var ivrig orientalist, 1856 frågade Whitman, om han hade österländska förebilder, fick han svaret: "Nej - berätta för mig om dem!"
Men G. W. Allen anser att Whitman omöjligen kan ha undgått åtminstone något indirekt inflytande från orientalismen, vilken, tillsammans med inflytande från tyska filosofer såsom Leibniz, Kant, Hegel, Fichte m. fl., i hög grad fanns i den amerikanska intellektuella atmosfären på 1840- och 1850-talet.
Ett citat från Upanishaderna:
"När de vise nått Atman, blir de tillfredsställda i sin kunskap. Deras syfte är nått, och de blir lugna, fria från begär. Sedan de nått den alltgenomträngande Atman och hängett sig åt Självet, inträder de i alltet."
Walt Whitman i "Song of Myself":
"Ingenting, icke Gud, är större för någon än hans eget själv."
Vad han ser som gudomligt är, som Allen framhåller, inte sig själv i vanlig mening utan Självet, den Kosmiska Själen, Atman.
Om Gud skriver Whitman:
"I hear and behold God in every object, yet I understand not God in the least.
Nor do I understand who there can be more wonderful than myself.
Why would I wish to see God better than this day?
I see something of God each hour of the twenty-four, and each moment then,
In the faces of men och women I see God, and in my own face in the glass;
I find letters from God dropped in the street, and every one is signed by God's name."
"Jag hör och blir varse Gud i allt som är, och ändå förstår jag Honom alls icke.
Ej heller förstår jag, att någon kan vara mer underbar än jag.
Varför skulle jag önska att se Gud bättre än i dag?
Jag ser ju något av Honom var och en av dygnets timmar och i varje ögonblick.
I mäns och kvinnors ansikten ser jag Gud, och i mitt eget ansikte i spegeln.
Och Gud har lämnat brev på gatan, vart och ett signerat med Sitt namn."
Här finns en fin överensstämmelse med Vedantas identitetslära: detta är jag; jag är detta.
Whitman:
"I alla människor ser jag mig själv, och det goda eller dåliga som jag säger om mig själv, det säger jag om dem."
Whitman omsluter hela skapelsen med djup kärlek och förståelse. Han upplever enheten i allt, ser Gud i varje varelse, varje ting - idéer välkända för var och en som studerat indiskt tänkande.
I Whitmans diktning har inte Gud kristna drag. Han är inte skild från sin skapelse. Whitmans gudsbegrepp synes, som Cowley påpekar, ligga "mycket närmare Upanishadernas Brahman, det Absoluta, oföränderliga, allomfattande Medvetandet, den Gudomliga Grunden varifrån allting utgår och som allt levande hoppas kunna återvända till".
Walt Whitman trodde också på österländskt vis på själens vandringar genom olika former av liv. Han yttrade: "Jag bidar själv min tid för att bli en Gud en dag." Alltför stora ord kan det tyckas en västerlänning - men välkända för var och en som är bekant med österländskt tänkande.
Döden accepterade Whitman - liksom allt annat - som något gott. Han vägrade överhuvud att se något ont i någonting.
"Ser ni, mina bröder och systrar? Det är inte kaos eller död ... det är form, enhet och plan ... det är evigt liv ... det är lycka."
Allen säger i sin "Walt Whitman Handbook":
"I likhet med Pythagoras, Bruno och andra panteister fruktar Whitman inte döden utan välkomnar den som en del av kosmos planenliga föränderlighet. Själar är oförstörbara, de färdas oupphörligen från kropp till kropp ... och utför alltid någon del av den gudomliga planen."
Cowley skriver:
"Odödlighet tog för Whitman formen av återfödelse. Han trodde att varje individ skulle födas på nytt, vanligen, men inte alltid, i en högre form. Han hade också för sig själv utarbetat någonting som närmade sig det indiska begreppet karma, läran att handlingar utförda under en inkarnation bestämmer individens natur och öde under hans nästa inkarnation."
