Humblelamb skrev:Begreppet Gud behöver inte överenstämma med bilden som frambringas genom den konventionella kristendomen. Full av doktriner och andra mänskliga påfund så har människans andlighet kommit att bli religion, som inte är mer än ett politiskt maktspel. Regler och ritualer skapat av människor.
Jag ser essensen av Gud såsom kärlek i dess renaste form, och med den förståelsen och känslan tycker jag knappast att vi kan klandra Gud (som för övrigt inte är en hämndgirig gubbe sittandes på ett moln) för att världen och människosläktet har drabbats av fördärv. Det är en skymf mot Gud, i den bemärkelsen att vi inte fritt ger uttryck för våra attributer och förmågor som människor. Vi kan skapa något vackert av världen, istället är det bara förfall på förfall.
Varför inte i så fall tala om en skymf mot "kärlek i dess renaste form" istället för en skymf mot Gud? Det innebär mindre risk för missförstånd.
Och istället för att säga till de som inte arbetar att deras val att inte arbeta är en skymf mot kärleken i dess renaste form, är det kanske mer konstruktivt att be dem fråga sig
själva om deras val att inte arbeta inte är en skymf mot kärleken i dess renaste form. Om de inte ens vill fråga sig själva något sådant, skulle man i vilket fall inte ha nått fram till dem med en mer anklagande attityd a la "du skymfar", så det finns allt att vinna och inget att förlora på att gå fram icke-anklagande och
frågande snarare än anklagande.
Det finns fler typer av situationer än vad jag tog upp där det kan vara bättre att en person väljer att inte arbeta än att han arbetar. En person som vill minska risken för mänsklighetens undergång, exempelvis genom att sprida kärlek, får mer tid - cirka åtta timmar mer varje vardag - till att sprida kärlek om han inte har ett arbete att gå till på dagarna. Det kan då mycket väl tänkas vara bättre för mänskligheten sammantaget att han fifflar och går på a-kassa för att kunna ägna sig på heltid åt att sprida kärlek. Visserligen skulle hans kärleksspridande då kunna räknas som ett jobb, men det är ju inte ett jobb han får betalt för i reda pengar (tills vidare), och han måste ju leva på samhället rent ekonomiskt på grund av att han utför detta ideella "jobb" istället för att själv tjäna pengar. Ändå kan det vara rätt av honom att välja så. Det kan visa sig vara droppen som räddar mänskligheten från undergång.
För att testa gränserna för den här sortens tänkande ytterligare, betänk nu istället en person som inte spontant har någon vilja att sprida kärlek men som är fylld av djupa frågor och därför varken känner för att jobba eller sprida kärlek, utan istället kanske bara vill "hitta sig själv" eller något i den vägen, och därför väljer att fejka sjukdom och bli försörjd av samhället medan han försöker "hitta sig själv" eller vad nu hans "sökande" kan beskrivas som. När han väl "hittat sig själv" genomströmmas han kanske av en sådan kärlek att han då plötsligt börjar arbeta väldigt hårt ideellt för att rädda världen, och kanske blir hans insats avgörande för mänsklighetens framtid. I så fall var det rätt av honom att leva på samhället medan han försökte "hitta sig själv". Det går naturligtvis inte att veta, för någon enskild "sökare", om den här typen av parasitliv är moraliskt rätt, eftersom man aldrig kan veta med säkerhet vad man hittar när man försöker "hitta sig själv" och liknande, men det går heller inte att helt utesluta att det är rätt val. Den regel du la fram, att man ska arbeta om man kan, är kanske en bra tumregel för människor i största allmänhet, men var och en bör kanske fråga sig själv om det finns tillräckliga skäl för att göra ett undantag från den tumregeln i ens eget fall eller inte. Eller så bör kanske bara
vissa människor fråga sig det (typ de särskilt "ansvarsfulla" (eller kärleksfulla?) människorna, kanske).
