Hur många har haft nytta av Harald Davidssons texter?

[Justin Case]

Förresten kan man hävda att allt människor gör emanerar ur "kärlek". Frågan är bara kärlek till vad, och hur befogad den riktning är som kärleken tar, från fall till fall.

[Humblelamb]

Begreppet Gud behöver inte överenstämma med bilden som frambringas genom den konventionella kristendomen. Full av doktriner och andra mänskliga påfund så har människans andlighet kommit att bli religion, som inte är mer än ett politiskt maktspel. Regler och ritualer skapat av människor.
Jag ser essensen av Gud såsom kärlek i dess renaste form, och med den förståelsen och känslan tycker jag knappast att vi kan klandra Gud (som för övrigt inte är en hämndgirig gubbe sittandes på ett moln) för att världen och människosläktet har drabbats av fördärv. Det är en skymf mot Gud, i den bemärkelsen att vi inte fritt ger uttryck för våra attributer och förmågor som människor. Vi kan skapa något vackert av världen, istället är det bara förfall på förfall.

Varför inte i så fall tala om en skymf mot "kärlek i dess renaste form" istället för en skymf mot Gud? Det innebär mindre risk för missförstånd.

Och istället för att säga till de som inte arbetar att deras val att inte arbeta är en skymf mot kärleken i dess renaste form, är det kanske mer konstruktivt att be dem fråga sig själva om deras val att inte arbeta inte är en skymf mot kärleken i dess renaste form. Om de inte ens vill fråga sig själva något sådant, skulle man i vilket fall inte ha nått fram till dem med en mer anklagande attityd a la "du skymfar", så det finns allt att vinna och inget att förlora på att gå fram icke-anklagande och frågande snarare än anklagande.

Det finns fler typer av situationer än vad jag tog upp där det kan vara bättre att en person väljer att inte arbeta än att han arbetar. En person som vill minska risken för mänsklighetens undergång, exempelvis genom att sprida kärlek, får mer tid - cirka åtta timmar mer varje vardag - till att sprida kärlek om han inte har ett arbete att gå till på dagarna. Det kan då mycket väl tänkas vara bättre för mänskligheten sammantaget att han fifflar och går på a-kassa för att kunna ägna sig på heltid åt att sprida kärlek. Visserligen skulle hans kärleksspridande då kunna räknas som ett jobb, men det är ju inte ett jobb han får betalt för i reda pengar (tills vidare), och han måste ju leva på samhället rent ekonomiskt på grund av att han utför detta ideella "jobb" istället för att själv tjäna pengar. Ändå kan det vara rätt av honom att välja så. Det kan visa sig vara droppen som räddar mänskligheten från undergång.

För att testa gränserna för den här sortens tänkande ytterligare, betänk nu istället en person som inte spontant har någon vilja att sprida kärlek men som är fylld av djupa frågor och därför varken känner för att jobba eller sprida kärlek, utan istället kanske bara vill "hitta sig själv" eller något i den vägen, och därför väljer att fejka sjukdom och bli försörjd av samhället medan han försöker "hitta sig själv" eller vad nu hans "sökande" kan beskrivas som. När han väl "hittat sig själv" genomströmmas han kanske av en sådan kärlek att han då plötsligt börjar arbeta väldigt hårt ideellt för att rädda världen, och kanske blir hans insats avgörande för mänsklighetens framtid. I så fall var det rätt av honom att leva på samhället medan han försökte "hitta sig själv". Det går naturligtvis inte att veta, för någon enskild "sökare", om den här typen av parasitliv är moraliskt rätt, eftersom man aldrig kan veta med säkerhet vad man hittar när man försöker "hitta sig själv" och liknande, men det går heller inte att helt utesluta att det är rätt val. Den regel du la fram, att man ska arbeta om man kan, är kanske en bra tumregel för människor i största allmänhet, men var och en bör kanske fråga sig själv om det finns tillräckliga skäl för att göra ett undantag från den tumregeln i ens eget fall eller inte. Eller så bör kanske bara vissa människor fråga sig det (typ de särskilt "ansvarsfulla" (eller kärleksfulla?) människorna, kanske).

För att fördjupa känslan och betydelsen utav ordet känns det inte för för mig att använda det. Jag tror också att budskapet av ordets kärlek når fram mer kraftfullt till folket. Gud har aldrig varit annat än ren kärlek, men genom historien verkar hans verkliga natur ha förvrängts till att bli någonting annat.

Jag håller med om att det vore mer konstruktivt att be folk om att själva ställa sig dessa frågor.
Jag som troende och starkt bibelinfluerad har valt att använda mig av ordet Gud. Om någon väljer att använda ett annat ord fast med samma betydelse, så är det upp till personen i fråga och jag dömer eller håller honom inte skyldig för det. Det finaste måste väl vara att kunna ge uttryck för ens innersta känslor och övertygelser?

Jag tror inte att man kommer kunna sprida mer kärlek genom att isolera sig själv från en hel omgivning, då man ingår i ett samhälle som självklart både är på gott och ont. Det hade varit en helt annan grej om man bott som eremit ute i skogen eller liknande. Jag tycker det är uppmuntrande att se folk av kontemplativ natur som lägger ner ett arbete i att försöka finna sig själva. Men jag tror inte att det bör ske genom att åka snålskjuts på andras ryggar?
Kärleken sker väl i samröret och kontaken med ens bröder och systrar där ute. Jag tror att vi växer genom vår kontakt med den samtida skapelsen. Hur skulle man kunna sprida kärlek utan att försöka tillämpa det i det vardagliga livet, genom alla möten och kontakter?

Om man står efter att finna sig själv tror jag att det vore bättre om man gjorde det genom ärliga medel. Måhända att ändamålet kan helga tämligen oriktiga medel, men jag tror också att medlena får en inverkan på ändamålet och då kan man inte gå resultatet tillmötes med lika öppna armar.
Jag har själv inte särskilt mycket till övers för samhället. Men om vi återgår till frågorna i början av tråden så handla det om en specifik persons personliga ekonomiproblem. Vad jag hela tiden försökt antyda är att var och en borde jobba för sitt eget uppehälle. Om man är en person med den sortens frågor inom sig, och önskar att få ägna sig åt dem i sin ensamhet, har jag stor respekt för det. Samtidigt som jag tror att den urbana kulturen gör det väldigt svårt för dessa människor. Därför är chansen överhängande att dessa människor antingen kommer söka sig till ett kollektiv där de kan ägna sig åt dessa frågor, samtidigt som det finns ett hållbart upplägg på hur man skulle kunna försörja sig, eller att det sker på ett oriktigt sätt då man försöker berättiga ett biståndstagande genom ens eget personliga sökande. Arbetet måste ju minska drastiskt för samtliga människor, om alla försöker hjälpas åt och genom detta kommer all människor få mer tid över till livets djupare frågor.
Även tänkvärt kan ju vara att livets djupa frågor kanske synliggör sig genom de mest petitessartade alldagliga företaganden?

[Skogsälvan]

Jag har helt klart haft nytta av Haralds texter, kanske inte som Harald själv har tänkt sig, men det har varit nyttigt för mig att ha en person som Harald, med den magnituden han har. "i min närhet" så att jag får en chans att kontemplera hur man bemöter någon som Harald på bästa sätt. Harald har en del intressant att säga, men så vitt jag ser finns det en del att önska i hur han bemöter andra. Jag vill gärna se att Harald utvecklas, då jag ser en viss potential hos honom. Tyvärr brister jag själv ibland i min medmänsklighet och blir förbannad på hans sätt. Det är ju inte Haralds fel, utan mitt.