Fel och brister

[kort]

Humblelamb

Jag tror att jag kom på det nu,
att förstå sig på sig själv,
betyder att man står för det man har gjort,
och det leder till en positivare självbild,
kan det stämma?

[Zokrates]

Humblelamb

Jag tror att jag kom på det nu,
att förstå sig på sig själv,
betyder att man står för det man har gjort,
och det leder till en positivare självbild,
kan det stämma?

Vad betyder det "att stå för det man gjort", skall t.ex en mördare stå för mordet han begick,
så betyder det ju att han anser att han gjorde rätt, eller?
Om du menar att stå för, betyder att erkänna sina fel och brister, så leder det ju bara till en
förbättring om man ta itu med dem och i så fall så skall man ju inte stå för dem, utan motarbeta dem.

Den där positiva självbilden, kommer den bara så där automatiskt inflygande,
låt mig ta ett annat exempel, en man åker till asien och har sex med småbarn,
när han kommer hem berättar han vad han har gjort för sina grannar varpå han avslutar, det står jag för!

På vilket sätt får han en positivare självbild av att stå för vad han har gjort?

[kort]

Humblelamb

Jag tror att jag kom på det nu,
att förstå sig på sig själv,
betyder att man står för det man har gjort,
och det leder till en positivare självbild,
kan det stämma?

Vad betyder det "att stå för det man gjort", skall t.ex en mördare stå för mordet han begick,
så betyder det ju att han anser att han gjorde rätt, eller?
Om du menar att stå för, betyder att erkänna sina fel och brister, så leder det ju bara till en
förbättring om man ta itu med dem och i så fall så skall man ju inte stå för dem, utan motarbeta dem.

Den där positiva självbilden, kommer den bara så där automatiskt inflygande,
låt mig ta ett annat exempel, en man åker till asien och har sex med småbarn,
när han kommer hem berättar han vad han har gjort för sina grannar varpå han avslutar, det står jag för!

På vilket sätt får han en positivare självbild av att stå för vad han har gjort?

att stå för vad man har gjort behöver inte betyda att man är stolt över vad man har gjort, men att erkänna för sig själv och kanske andra att man har gjort fel, leder nog i en positiv riktning, enda sättet att komma över sitt förflutna är väl att erkänna det för sig själv, att stå för någonting betyder väl att man tar ställning mot eller för något och det kan även gälla vad man själv gjort, eller?

[Zokrates]

Humblelamb

Jag tror att jag kom på det nu,
att förstå sig på sig själv,
betyder att man står för det man har gjort,
och det leder till en positivare självbild,
kan det stämma?

Vad betyder det "att stå för det man gjort", skall t.ex en mördare stå för mordet han begick,
så betyder det ju att han anser att han gjorde rätt, eller?
Om du menar att stå för, betyder att erkänna sina fel och brister, så leder det ju bara till en
förbättring om man ta itu med dem och i så fall så skall man ju inte stå för dem, utan motarbeta dem.

Den där positiva självbilden, kommer den bara så där automatiskt inflygande,
låt mig ta ett annat exempel, en man åker till asien och har sex med småbarn,
när han kommer hem berättar han vad han har gjort för sina grannar varpå han avslutar, det står jag för!

På vilket sätt får han en positivare självbild av att stå för vad han har gjort?

att stå för vad man har gjort behöver inte betyda att man är stolt över vad man har gjort, men att erkänna för sig själv och kanske andra att man har gjort fel, leder nog i en positiv riktning, enda sättet att komma över sitt förflutna är väl att erkänna det för sig själv, att stå för någonting betyder väl att man tar ställning mot eller för något och det kan även gälla vad man själv gjort, eller?

Det är nog i ytterst få fall det leder till något positivt att erkänna sina egna fel och brister inför andra,
människor funkar inte på det sättet, de är varken förstående eller förlåtande, i klartext, de är inte
alls särskilt accepterande just på grund av att de själva, liksom alla andra har fullt med egna fel och brister.

Det finns lika många fel och brister i världen som det finns människor, men en människa har
inte bara ett fel eller en brist, den har flera och i slutändan så handlar det bara om vad vi
själva accepterar, vad vi står ut med, hur allvarligt vi ser på dessa fel och brister.

Människor som inte själva accepterar sina egna fel kanske börjar projicera dem på andra,
kanske är det ett sätt att stå ut med sig själv, men samtidigt så är det ju då ett bevis för
att personen faktiskt är medveten om sina fel, men steget till att verkligen öppet erkänna dem
kan för många vara värre än att låtsas att det är de andra det egentligen är fel på.

Återigen handlar det om vilka fel de är och hur dessa felen bemöts av andra, värderingen
ligger ju i mötet med andra, i själva samspelet.
Exempel
Det är kanske inte hela världen om kalle är en alkoholist, är svag för sprit, blir full då och då,
men om drickandet medför andra konsekvenser som att han gör och säger dumheter på fyllan,
är allmänt otrevlig och slåss, ja då är det ett problem, likaså om kalle vet om detta och lovar dyrt
och heligt att han skall sluta dricka, men så fort tillfället kommer så smyger han där med flaskan likförbannat.

I det läget erkänner han för sig själv att han är svag och saknar karaktär att stå emot
begäret, men en timme senare kommer frugan hem, ställer frågan rakt ut,- har du druckit?
-Nej, inte en droppe... varför ljuger han i det läget, jo för han orkar inte ta kontroversen med
frugan, känna sig inträngd i ett hörn, skämmas, kanske börjar hon gråta, hotar att lämna mm.

Han behöver ju hennes stöd, men samtidigt är han rädd att förlora henne om han är ärlig, ser du rädslan?

[Oblivion]

. jag dömer för fullt och jag letar fortfarande efter anledningen att jag ska sluta döma. Ge mig gärna en god anledning att jag bör sluta om det nu finns en vettig anledning.

Man hamnar i en ond cirkel där skit ger mer skit, det hela slutar med att man själv är hatad av allt och alla,
hur rätt man nu än anser sig ha.

Jag vet inte vad jag ska svara nu när jag nyktrat till. Idealjaget känns plötsligt ganska smart igen även fast jag måste säga att jag är mer tveksam till det efter helgens incident. Jag vet nog inte riktigt vad jag tycker om det här än. Jag vet att jag tycker att det är rätt att säga ifrån ordentligt i såna lägen men personangreppet kunde jag ju ha hoppat över. Det finns bättre alternativ som biter hårdare, synd bara att det känns så rimligt att ta till personangrepp på fyllan..

Kan ändå inte släppa att jag faktiskt sa sanningen till henne, och det tycker jag nånstans att man alltid ska kunna göra. Hon var inte den största bitch jag stött på nånsin men troligen ute på krogen. Att min sanning då är "skit" som ger mer skit vet jag inte om jag håller med om. Det känns mer som en aningen kontroversiell åsikt för vissa människor.
För att ta ett exempel du kan relatera till, är det inte lite som dina åsikter om kvinnor som det har debatterats om en del här? Nu har jag inte satt mig in i ordentligt vad du har menat men jag kan ändå känna att du gör rätt i att vädra dina åsikter även fast dem inte går hem hos alla. Och lika mycket som du bryr dig om ifall du blir hatad av många kvinnor när du vädrar dina åsikter så bryr jag mig om att jag blir hatad när jag vädrar mina åsikter. Att göra det som känns rätt för mig själv är det jag mår bäst av.
Men jag kanske missar någon viktig skillnad.

Sen det här med att döma andra människor i allmänhet. Jag har hört talas om att det ska finnas folk som inte dömer andra människor men finns dem verkligen på riktigt? Det låter ganska otroligt i mina öron. Jag tror människor dömer nästan jämt i sociala situationer men att vissa döljer det för sig själva och istället kallar det något annat för att det känns bättre i kroppen då. Eller så fokuserar dem faktiskt på andra saker... men efter att dem dömt.
Fast självklart finns det undantag.

[kort]

Humblelamb

Jag tror att jag kom på det nu,
att förstå sig på sig själv,
betyder att man står för det man har gjort,
och det leder till en positivare självbild,
kan det stämma?

Vad betyder det "att stå för det man gjort", skall t.ex en mördare stå för mordet han begick,
så betyder det ju att han anser att han gjorde rätt, eller?
Om du menar att stå för, betyder att erkänna sina fel och brister, så leder det ju bara till en
förbättring om man ta itu med dem och i så fall så skall man ju inte stå för dem, utan motarbeta dem.

Den där positiva självbilden, kommer den bara så där automatiskt inflygande,
låt mig ta ett annat exempel, en man åker till asien och har sex med småbarn,
när han kommer hem berättar han vad han har gjort för sina grannar varpå han avslutar, det står jag för!

På vilket sätt får han en positivare självbild av att stå för vad han har gjort?

att stå för vad man har gjort behöver inte betyda att man är stolt över vad man har gjort, men att erkänna för sig själv och kanske andra att man har gjort fel, leder nog i en positiv riktning, enda sättet att komma över sitt förflutna är väl att erkänna det för sig själv, att stå för någonting betyder väl att man tar ställning mot eller för något och det kan även gälla vad man själv gjort, eller?

Det är nog i ytterst få fall det leder till något positivt att erkänna sina egna fel och brister inför andra,
människor funkar inte på det sättet, de är varken förstående eller förlåtande, i klartext, de är inte
alls särskilt accepterande just på grund av att de själva, liksom alla andra har fullt med egna fel och brister.

Det finns lika många fel och brister i världen som det finns människor, men en människa har
inte bara ett fel eller en brist, den har flera och i slutändan så handlar det bara om vad vi
själva accepterar, vad vi står ut med, hur allvarligt vi ser på dessa fel och brister.

Människor som inte själva accepterar sina egna fel kanske börjar projicera dem på andra,
kanske är det ett sätt att stå ut med sig själv, men samtidigt så är det ju då ett bevis för
att personen faktiskt är medveten om sina fel, men steget till att verkligen öppet erkänna dem
kan för många vara värre än att låtsas att det är de andra det egentligen är fel på.

Återigen handlar det om vilka fel de är och hur dessa felen bemöts av andra, värderingen
ligger ju i mötet med andra, i själva samspelet.
Exempel
Det är kanske inte hela världen om kalle är en alkoholist, är svag för sprit, blir full då och då,
men om drickandet medför andra konsekvenser som att han gör och säger dumheter på fyllan,
är allmänt otrevlig och slåss, ja då är det ett problem, likaså om kalle vet om detta och lovar dyrt
och heligt att han skall sluta dricka, men så fort tillfället kommer så smyger han där med flaskan likförbannat.

I det läget erkänner han för sig själv att han är svag och saknar karaktär att stå emot
begäret, men en timme senare kommer frugan hem, ställer frågan rakt ut,- har du druckit?
-Nej, inte en droppe... varför ljuger han i det läget, jo för han orkar inte ta kontroversen med
frugan, känna sig inträngd i ett hörn, skämmas, kanske börjar hon gråta, hotar att lämna mm.

Han behöver ju hennes stöd, men samtidigt är han rädd att förlora henne om han är ärlig, ser du rädslan?

bra skrivet, ja det är svårt, om man väljer att inte berätta så tror jag att skuldkänslan med tiden antingen växer eller försvinner,

[Oblivion]

. jag dömer för fullt och jag letar fortfarande efter anledningen att jag ska sluta döma. Ge mig gärna en god anledning att jag bör sluta om det nu finns en vettig anledning.

Man hamnar i en ond cirkel där skit ger mer skit, det hela slutar med att man själv är hatad av allt och alla,
hur rätt man nu än anser sig ha.

Håller med dig Zokrates. Bättre att vika ner sig i sådana situationer. De enda situationer jag tar strid, och
då tar jag rejält med strid är när någon trycker ner en annan som är i underläge.

Hade du ställt frågan om kvinnan var fulast på stället, vägde 250 kg och satt i rullstol Oblivion?
Svarar du ja, så är du en hjälte i mina ögon.

Jag kör efter principer rakt av när folk beter sig vidrigt, sen om det är jag eller andra som drabbas spelar mindre roll. Jag blir mer förbannad på att någon överhuvudtaget beter sig väldigt fult mot en annan oskyldig människa.

Om jag hade ställt frågan? Nu försöker jag inte vara hjälte här men varför skulle jag inte fråga en ful, tjock och rullstolsburen tjej i sällskapet hur hon ska ta sig hem om ämnet handlar just om att hon ska ta sig hem mitt i natten? Jag ställde ju inte frågan för att ragga på henne eftersom hon redan fattat tycke för min polare. Jag såg det där som normalt konverserande. Lite påtvingat kanske för att sociala situationer kräver att man ställer lite frågor och håller igång samtalet.. men det behöver man ju göra med feta och fula tjejer också om de ingår i sällskapet.

[Oblivion]

Oblivion.

Jag förstår dina känslor också. Känns ganska mänskliga, och vem är jag eller någon annan att klandra dig för vad du tänker/känner?
Tycker bara att det är intressanta frågeställningar

Jag tycker också att det är intressanta frågeställningar. Det kom inte riktigt fram i mitt första inlägg.

[Oblivion]

Jag tror minsann jag har blivit dömd...

[Skogsälvan]

Det här intresserar mig också. Att påtala andras fel och brister är ett av de värsta etikettbrotten ur mitt perspektiv. "Det är inte den som spiller soppa som begår etikettsbrottet, men väl den som påtalar det" (ungefär nåt sånt, rysk författare) Det finns få anledningar som motiverar kommentarer som gör den andre generad, känner sig mindervärdig osv. Varför påpeka "oj, jäklar vad du har gått upp i vikt!" eller nåt sånt? Jag är väldigt ambivalent huruvida man någonsin ska påtala folks brister, men jag antar att det är befogat t ex när ett handlingsmönster är direkt skadligt för personen i fråga eller dennes omgivning.

Jag har lättare att se mina brister än tillgångar.

Oblivion: Det är ju möjligt att den där tjejen kände sig trängd av din fråga. Jag var ju inte där, men spekulerar lite bara. Kanske funderade hon på att följa med din kompis hem och inte tyckte att du hade med det att göra. Kanske kände hon sig kränkt över din fråga, eftersom hennes intention inte var ett one-night-stand.

[Marko]

Varför påpeka "oj, jäklar vad du har gått upp i vikt!"

För att små runda kvinnor ser roligare ut ?, alla vet ju att humorn sitter i det feta.

Att påpeka att andra gått ner ser jag värre på, man har bantat bort det roliga. : /

[Skogsälvan]

Nu är du väl inte så allvarlig? Varför säga "oj, du har visst en finne på hakan" Jo, jag har hört sådana här saker flera gånger, även om de har varit riktade till andra. Det säger väl sig själv att en person som ska gå på en fest har sett sig i spegeln och då noterat att h*n har en finne. Varför kommentera det liksom? Det är klumpigt och oempatiskt.

[Marko]

Nu är du väl inte så allvarlig? Varför säga "oj, du har visst en finne på hakan" Jo, jag har hört sådana här saker flera gånger, även om de har varit riktade till andra. Det säger väl sig själv att en person som ska gå på en fest har sett sig i spegeln och då noterat att h*n har en finne. Varför kommentera det liksom? Det är klumpigt och oempatiskt.

Hahah, ja det kan vara klumpigt och ogenomtänkt,
Men man kan leka med påståenden med ett litet hemlighetsfullt leende av omsorg,
Det jag tror det handlar om är på vilket sätt, och i vilken tonhöjd som man säger saker på,
och till VEM. Alla tar inte ord på samma  vis.

Och det där med tjock, Jag gillar folk som dom är. Gillar inte att dom är missnöjda och börjar råbanta för att andra ska njuta av deras nya tunna jjag. Jag har varit ledsen för några personer /tjejjer som bantat bort allt dom haft, underbara personer som dom redan var.

Folk kan kommentera på olika vis, Vissa gör det med stil.

[Skogsälvan]

Ja, men nu menar ju, vilket är det vanligaste, att påpeka ens brister - alltså vad personen rimligtvis själv ser som brister. Personligen skiter jag i om folk är feta eller har finnar eller så, jag har lite andra värderingar, men jag tycker iallafall att det är taktlöst att påpeka sådana saker då det kan svida i personen, vilket man förstår om man har empatisk förståelse. Sedan finns det ju den här kategorin som vitt och brett berättar om sina lyckade affärer, rabblar troligt optimistiska ekonomiska fördelar för sitt företag och påpekar sin sits som vd och i nästa andetag frågar h*n "och vad pysslar du med då?" I en hel del fall vet den som frågar redan svaret i förhand, och låt säga att den tillfrågade jobbar på McDonalds. Vi ska inte bedöma våra medmänniskor på det viset och det är väldigt otrevligt att använda den sociala kretsen för att förhöja sig själv genom att stampa på andra.

[Marko]

Ja, men nu menar ju, vilket är det vanligaste, att påpeka ens brister - alltså vad personen rimligtvis själv ser som brister. Personligen skiter jag i om folk är feta eller har finnar eller så, jag har lite andra värderingar, men jag tycker iallafall att det är taktlöst att påpeka sådana saker då det kan svida i personen, vilket man förstår om man har empatisk förståelse. Sedan finns det ju den här kategorin som vitt och brett berättar om sina lyckade affärer, rabblar troligt optimistiska ekonomiska fördelar för sitt företag och påpekar sin sits som vd och i nästa andetag frågar h*n "och vad pysslar du med då?" I en hel del fall vet den som frågar redan svaret i förhand, och låt säga att den tillfrågade jobbar på McDonalds. Vi ska inte bedöma våra medmänniskor på det viset och det är väldigt otrevligt att använda den sociala kretsen för att förhöja sig själv genom att stampa på andra.

Jag hade ett kortare förhållande med en överviktig dam.
Det är ett känsligt område att prata om under vissa omständigheter.
Men det hon visste var folks tysta kommentarer och blickar, även råa ord som att banta din jävel !

Man kan diskutera och hitta vägar som man trivs med. Att prata om övervikten eller finnen kan vara stötande,
men pratar man runt problemet istället för att ha fokus på finnen så får det mervärden som är nyttiga.