Ofrivilligt inkastad i mänsklighetens förnedring

[PopJimmy]

Detta är en text jag spontant skrev för några dagar sedan, jag skrev bara ner allt jag kände, så språkbruket är inte speciellt genomarbetat eller genomtänkt, men det jag försöker uttrycka ryms inte i språket. Jag kan alltså inte försvara struktureringen och formuleringen texten, eftersom texten bara är en diffus spegling av mina diffusa minnen av direkta upplevelser


Ofrivilligt inkastad i mänskligheten, född in i förnedringen, sorgen, äcklet och absurditeten - den autonoma skildhet och isolering som hela den mänskliga existensen medför.

Tidigt i mitt liv blev jag förnedrad och mötte även sorgen. blev därav tvungen att se bakom den fina välpolerade ytan och upptäckte då den dolda primitiva råa naturen/impulsen skapad av rädslan.

Detta fick mig att ifrågasätta våra institutioner för kultivering och social anpassning. De fick aldrig något starkt psykologiskt grepp om mig eftersom jag ifrågasatte och såg igenom reglerna. Jag slank ur och började fråga, gräva mig ner, ner till botten, till roten, ursprunget av alla våra gemensamma sociala strukturer.

Jag gick förbi alla gränser av vad som utgör kulturellt accepterade ideal. Alla gränser - alla ideal - all målsträvan - all form är äcklet (och livets spontanitet vill inte begränsas av äcklet). Jag ifrågasatte äcklet-det som inte ska eller får ifrågasättas, jag gick över gränsen, jag ville gå bortom äcklet och kom därför istället ner i absuriditetens svarta brunn. Den oändliga, den ödsliga tomheten, det formlösa, urgrunden för alla existens, och existentiella problem. Efter det vred jag mig i år av ångest, förvirring, galenskap och självmordstankar. Mina minnen av mötet med det absurda - den oändliga, ödsliga formlösa tomheten bakom gränserna-äcklet BRÖT NER alla gränser, och där/när det inte finns gränser-äckel så möter människan bara ödslighet, förvirring och apati.

Men förra året hände något. Jag såg igenom min identitet - vissa skulle kalla det ett möte med gud. Men jag skulle inte använda det språkbruket.
Mitt personliga ”jag” dog. och det större Jaget sprängde igenom alla gränser av mitt personliga fängelse och mötte den spontana ultimata verkligheten - den ultimata sanningen. oöverträffande acceptans och enhetlig kärlek mellan den tidigare spänningen av äckel och absurditet. Jaget insåg och förstog plötsligt innebörden av ett perspektiv, det är alltid perspektivet som skapar fängelset. Jaget insåg att subjeketets fängelse är objeket - identiteten - minnet. Fängelset är såren i minnet som föder rädslan och skapar egot. Fängelset är subjekets kvarhållande-av-såren-i-minnet. Fängelsen är spänningen-låsningen och lyckan är den spontana flödande helheten.

I två veckor hade Jaget konstant lycka, konstant överträffande mod och var ett levande manifest av spontanitet. Det fanns ingen gräns mellan subjekt och objekt. Allt var ett. Allt som fanns var en enheltlig explosion av upplevlse. Ingen isolering, tvivel eller sorg. Men människor blev rädda för mig eftersom Jaget totalt körde över deras småskurenhet och osäkerhet. Många trodde att ”jag” blivit galen, och i två veckor ifrågasatte de många min upplevelse - tills ”jag” tillslut började grubbla över den själv - vilket medförde att ”jag” åter-skapade tvivlet och rädslans barriär inom ”mig” - det personliga egot. Åter igen uppdelning mellan subjekt (upplevare) och objekt (upplevelse).

Efter det hamnade jag i det svarta oändliga hål av förvirring och ångest igen. Med ännu större tvivel och djupare plågor av formen/äcklet/gränsera. Varför frågade jag. Varför....... Jag frågade mig varför jag frågade mig varför i en oändlig absurd regress. Allt blir en smaklös soppa. Att se hur människor behandlar varandra -brutaliteten, förnedringen,våldet-ÄCKLET, att förstå varför alla mänskliga problem uppstår - men samtidigt förstå men inte kunna acceptera att man inte kan göra något åt äcklet-ABSURDITET. Det går inte att hjälpa andra människor. Och detta skapar ångest. Eller självömkan. Allt är en flykt från äcklet. En jävla självömkan för individen och mäskligheten - som föds ur såret i minnet och stabiliseras genom flykten - vanan.

Är jag galen eller håller jag på att förstå mänsklighetens problem. Jag vet inte, galen antagligen. Jag antar att det bara är de galnaste av galningar som vågar ifrågasätta allt, tills de förstår att den ultimata sanningen inte existerar, det enda som existerar är minnet och tvivlet inför äcklet och absurditeten.

Allt är först lycka, sen äckel, sen absurditet. Jag är född in i detta. Men jag vill inte stanna vid självömkan inför detta. Att våga förbi självömkan: både den personliga sorgen och mänsklighetens sorg. Att våga slänga bördan och möta det nya livet.


Jag känner att när jag accepterat och intuitivt förstått detta och gett bort mina problem till mänskligheten ska jag åter igen dö, och sedan återuppstå för att bli ett levande ljus, och så långt mitt öga kan se sprida värme och ljus och därigenom överträffa det oändliga mörkret - univsersums djupa hav av absurda formlösa impulser och färglada/smaklösa äckel.



Att ifrågasätta allt innebär att acceptera allt.
Att våga ifrågasätta men samtidigt acceptera: tvivlet, rädslan, sorgen, äcklet, absurditeten och mörkret som skapar tvivlet - så att tvivlet förgör sigsjälv i acceptans - i ett medvetandets snurranderunt - det enda som då återstår är en evigt återkommande explosion av kreativ spontanitet.