Vad tänker du på?

[Morningstar]

---

[Zokrates]

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ifraga ... -bli-lucia
Nu fattas det bara ett par rabiata feminister som polisanmäler tomtetraditionen för att vara könsdiskriminerande,
men det har väl redan skett?

[Marko]

Dessa personer är nog viktiga för att traditioner lever och förblir i medvetandet på ett förstärkt vis.
om femtio år tar någon upp gamla goda minnen, kommer du ihåg den där killen som ville bli lucia och vände upp och ner på hela lucia aftonen.. Så allting bra, traditionen har fått sig en boost och lucian lever kvar i vårt goda minne med förstärkt kraft....

[HerrFunderare]

Är inte feminister lite...jag vet inte...*skrattar*

Ska inte uttala mig mer om vad jag tycker om de där rabiata feministerna, men någon skruv verkar de verkligen ha löst....*skrattar*

De vill bli tagna på allvar, men det är svårt när de hittar på den ena löjliga saken efter den andra som de anser vara fel och vill ändra på det....

Det nyaste nu är ju att några feminister anser att män som sitter med benen isär på tåg med mer, är fel. För de menar på att det är kränkande...kommer inte ihåg vad de skrev, men det var några feminister som tyckte det var kränkande när en man satt med benen isär.

Sjukt?!
Japp, men men...vi är alla olika och det är jag glad för

[Marko]

Sjukt ?
Nej, när kvinnor får makt blir dom galna som vi män,
kvinnor ska sitta med benen ihop

[Skogsälvan]

Ja, men guuud - ni förstår väl att om en man sitter så där bredbent så bildar själva benställningen formen av en vagina och om kvinnor sitter med benen ihop så bildar det en fallossymbol... Tackar vet jag Alex Schulman som alltid verkar sitta med benen i kors som en Riktig Man. (skojar  :) )

[Skogsälvan]

Läste i tidningen att 15% av killarna, och 9% av tjejerna, på högstadiet blev slagna i skolan. Läste jag verkligen rätt? Slagna? En fjärdedel av eleverna? Det är ju duktigt upprörande siffror. Inte undra på att ungarna inte vill gå till skolan...  :?

[Algotezza]

Läste i tidningen att 15% av killarna, och 9% av tjejerna, på högstadiet blev slagna i skolan. Läste jag verkligen rätt? Slagna? En fjärdedel av eleverna? Det är ju duktigt upprörande siffror. Inte undra på att ungarna inte vill gå till skolan...  :?

Ja, skolan av idag är ett helvete för många. Men det var den också på 60-talet. Detta minns jag som blev mobbad under min skoltid. För att stå ut hämtade jag kraft ur Barnens bön (Gud som haver) som jag hade som mantra och som skänkte ngt slags inre trygghet när tryggheten inte fanns utanför mig. Jag bad alltid  vid en viss hållplats under bussfärden till skolan.

Så naivt att tro att mobbning bara funnits så länge ordet funnits. På min skoltid talade man om hack-kycklingar. Mobbaren saknade beteckning.

Det har aldrig funnits någon idyllisk tillvaro i mitt lilla liv. Jag kände mig främmande för min familj när jag växte upp och brukade därför sitta i mitt tänkarträd. Där tänkte jag hemliga tankar och kom fram till hemliga sanningar. Bl.a. kom jag fram till att min s.k. familj inte var min familj men att det var bäst att hålla god min, le och vara väluppfostrad. Tror jag trots allt är lyckligast nu. Blir lyckligare med tiden som det verkar. Därför längtar jag "framåt-nostalgiskt" till framtiden.

Bonus

Här är ett av mina skolminnen.


HORROR-SKÅP 1962 – 1964
Skolan kan för många vara ett rent helvete, och det gäller för både elever, lärare och stundtals t.o.m. övrig skolpersonal. Som lärare är det emellertid alltid möjligt att dra sig tillbaka till sitt kontor eller arbetsrum för att slicka sina sår och vara ensam eller att gå till personalrummet och beklaga sig och kanske få en smula mer eller mindre pliktskyldig medkänsla. Övrig personal behöver aldrig i någon större utsträckning uppleva den utsatta lärarrollen, att stå där framför klassens kritiska blickar, utan de kan alltid sitta tryggt bakom sin stängda dörr.

Hur är det då för elevernas del, dessa som trots allt utgör navet i all skolverksamhet… ? De har ofta sina egna uppehållsytor och sin utemiljö, något som mera sällan idag liknar en gammaldags skolgård; de har sitt skolbibliotek, men de har ingen tydlig egen plats att dra sig tillbaka på, förutom toaletterna. Nu har ju inte alltid heller lärare ett eget kontor, eftersom dessa ofta delas av minst två, men då eventuella rumskamrater har undervisning under den egna håltimmen eller lunchrasten är det alltid möjligt att dra sig tillbaka dit i ensamhet. Trots allt är skolhelvetet, då det utvecklats dithän, mest helvetiskt för eleverna, de ännu inte färdigväxta, medan vuxna kanske kan hantera helvetesproblematiken på ett mognare sätt, teoretiskt sett, alltså. Att bli utbränd eller gå i väggen som en sista desperat utväg är alltid fullt möjliga scenarier. Numera är detta, skulle jag tro, även en möjlighet för eleverna.

Den halvgamla och halvstora dam som var min lärarinna i femman och sexan i Jordberga skola njöt av allt att döma inte fullt ut av sin lärarroll, utan upplevde nog många helvetiska dagar framför klassen. Jag räknades nog till de mer himmelska inslagen i hennes lärartillvaro, på mer än ett sätt. Min far var ju en av hennes kolleger, och jag hade, som det kallades, läshuvud och goda vitsord. Jag var för det mesta lugn och sansad och lät mig bara mera sällan lockas med på upptåg av mer infernalisk natur. Men det hade jag på det hela taget inget för, ty alla vet att otacksamhet är världens lön, även i skolvärlden.

I klassen hade en stackars hopplös kvarsittare dumpats. Även om det för hans vidkommande inte direkt handlade om två år i varje klass, så var det bra nära. Han ansågs vara ett stökigt orosmoment och i det närmaste obildbar. På ett sätt var han en föregångare till många elever idag, genom att skolan mest bara var en förvaringsplats för honom så att uppsikt och kontroll skulle kunna hållas över honom.

För att minimera hans stökiga inverkan på resten av den förmodligen oerhört lättpåverkade klassen, hade han placerats längst ner i ett hörn bakom ett två och en halv meter högt materialskåp, dock så att han kunde blicka framåt mot läraren men alltså inte åt sidorna, där skåpets baksida fanns på den ena och den vitmålade väggen på den andra sidan. Där satt han som ett annat djur i bur, apa eller gorilla – välj själv –, och fördrev sin tid bäst han kunde.

Det finns dock fler pikanta detaljer i denna historia. Någon måste ju sitta närmast detta monstrum, någon som icke lät sig påverkas av hans tricks och konster, och som kunde tjänstgöra som ett lugnande filter eller ett slags buffert mellan honom och den övriga klassen. Vem placerades där på detta utsatta läge, om inte klassens lugnaste och mest sansade elev, den med ”det bästa läshuvudet”, kort sagt vem – om icke jag! Jag kom alltså att ingå i vår lärarinnas disciplinära arsenal för att jag med min blotta närvaro skulle hjälpa till att hålla orosnivån nere, genom att förhindra att stökighetsvibrationer från det nedre vänstra hörnet skulle fortplantas in till resten av klassen. Jag var alltså tänkt att neutralisera klassens store buse.

Ibland hade det stökiga monstret i hörnan riktigt rejält tradigt de stunder när han inte bara satt och sov. Hans anfall av uttråkning inträffade tämligen ofta, eftersom han så sällan begrep vad han skulle syssla med. Vår lärarinna ägnade honom ingen uppmärksamhet alls och brydde sig inte det minsta om hans eventuella behov; han fick sköta sig bäst han kunde och ville. Vad skulle en ensam, uttråkad stackare bak ett skåp göra om inte någon gång försöka tränga igenom det neutraliserande filtret, alltså försöka provocera mig till att vidarebefordra stökvibbarna in i klassrummet, så att han skulle känna att hans närvaro eller frånvaro gjorde någon skillnad i klassrumskollektivet… Vid ett tillfälle hade således den finurlige gossen fått tag på en tejprulle och ett häftstift. Linjal ägde han redan. Han fäste sedan listigt fast häftstiftet med hjälp av en tejpbit längst ute på sin 30 cm långa linjal och lade sig sedan platt över bänken, sträckte sig så långt han kunde åt mitt håll och lyckades banka in häftstiftet i min sida ett antal gånger. Jag väjde mig så gott jag kunde för hans angrepp, väste åt honom att genast sluta och försökte uppgivet göra lärarinnan uppmärksam på vad som hände, men naturligtvis struntade hon även helt i detta. Så småningom tröttnade han, eftersom han trots sina ihärdiga försök, inte nått genom stökfiltret, och jag, den levande melittan, drog en lättnadens suck.

Självklart ledsnade jag på sakernas tillstånd, denna helt igenom absurda situation, som jag försatts i utan att någon frågat mig om jag ville ställa upp som mänsklig sköld. Vid ett tillfälle, när det var middagsrast och vår kära lärarinna satt tyst och glodde tomt framför sig med svårmod och lidande i blicken, gick jag och mina bästisar dit och undrade om jag kunde flytta fram till dem. De satt längst framme och där ville jag också sitta, tillsammans med klassens läshuvud nummer två och tre. Vår lärarinna bara fortsatte stirra tomt framför sig utan ett ord. Läpparna var smala och hopknipna och såg nästan ut att vara utan blod, som ett par vitnade daggmaskar. ”Att tiga är att samtycka”, försökte vi men jag tvingades tålmodigt sitta kvar, läsåret ut. Sedan började jag på realskolan i Anderslöv på hösten 1964, men det är en annan historia och en annan nyans av skolans helvete.

/Algotezza

[Skogsälvan]

Åh, herregud - det skär även i mitt hjärta att höra din berättelse, Algot. Det gör det Värkligen! Men nu delar vi den smärtan med varann och kan dela på oket (även om vi inte kan komma ifrån att du har fått, och i framtiden även får, bära lejonparten av den smärtan). Det är en stor anledning till att vi har varann tror jag.

[Algotezza]

Åh, herregud - det skär även i mitt hjärta att höra din berättelse, Algot. Det gör det Värkligen! Men nu delar vi den smärtan med varann och kan dela på oket (även om vi inte kan komma ifrån att du har fått, och i framtiden även får, bära lejonparten av den smärtan). Det är en stor anledning till att vi har varann tror jag.

Att vi har varandra - det är viktigt - även när det gäller cyber friends.

Man kan säga att mina erfarenheter gjorde att jag fann en fristad i skrivande oa kreativa aktiviteter och att jag blev en bönekvarn för att stå ut med livet och odlade min humor för att få distans. Jag har svårt att se att man alltid får skörda vad man sått.


Om du står ut med det är här ännu ett skolminne.


SLÖJD 1963 – 1964
När jag gick i sjätte klass någonstans på Söderslätt, hade jag träslöjd några kilometer söderut i en helt annan skola skola. Under hösten, en grå novemberfredag, hade president Kennedy blivit mördad, och på tisdagen efteråt blev en klasskamrat överkörd av ett betlass. Han dog senare i ambulansen av sprucken mjälte. Han hade varit den kvinnliga lärarens favorit och i mina ögon en äcklig, smilande översittartyp. Jag sörjde honom inte. Kennedy sörjde jag däremot.

Under de vidriga torsdagseftermiddagarna  med slöjd kulminerade den mentala och fysiska mobbningen för min del. Vad som än skulle kunna hända senare i livet, i form realskola, gymnasium, studier, familje- och yrkesliv, kunde det bara vid en jämförelse framstå som rena himmelriket. Fasorna under och kring slöjdtimmarna berättade jag aldrig för mina föräldrar, jag bar dem bara med mig som en psykisk barlast. Dels handlade det om åttornas rent fysiska mobbning, de åttor som hade vår tillfälliga skola som sin ordinarie. De gick i åttan därför att deras betyg inte hade räckt till för realskolan – eller helt enkelt därför att de inte ville gå där. Trakasserierna kunde för min del handla om att få huvudet under en iskall kran, få en halsduk som en strypsnara runt halsen eller andra mer eller mindre fantasifulla sätt att göra livet surt för andra, yngre skolkamrater. Dels handlade det om mina s.k. ”bästisar” i klassen och deras mycket sublima psykiska mobbning. Det hela var en mycket listigt uttänkt konspiration för att riktigt sätta mig på pottkanten. Åttornas mer brutala metoder gick aldrig på djupet in i psyket, vilket däremot mina s.k. ”bästisars” påhitt gjorde på ett väldigt påtagligt sätt.

Låt mig återberätta denna lärorika historia. Det var möjligtvis under tidig vår 1964 efter den traumatiska hösten och dags för ännu en av dessa vidriga torsdagar. Först hade vi som vanligt serverats varm choklad med åttorna skränande omkring oss, och sedan hade träslöjden tagit vid. Jag stod inte i den vanliga slöjdsalen just då utan för mig själv i rummet bredvid, där det fanns en bandsåg och litet annan materiel. Inte för att jag använde denna, utan jag ville väl bara vara lite för mig själv en stund. Plötsligt uppenbarade sig en av klassens mer bullriga typer, inte en av ”bästisarna” och inte heller en som gick vidare till realskolan, utan han fortsatte i stället till något slags ”praktisk realskola” på annan Söderslättsort. Han dök upp liksom med andan i halsen och började grovt förtala en av mina s.k. ”bästisar”. Han var väldigt pådrivande och propsade på medhåll. Han nästan lade orden i munnen på mig, och jag hörde mig själv hålla med om att min ”bästis” var en stor idiot och helt genomkorkad. Det kändes som en pärs för mig att jag inte vågade tala väl om min ”bästis”, men jag ville helt enkelt inte stöta mig med den bullrige typen. Jag har alltid varit feg och haft en tendens att vrida och vända på det andra säger så att jag kan svara ja om de tycks vilja ha det svaret eller nej om det skulle passa bättre. Något som även varit en sanning i mitt äktenskap. Hur ryggradslös kände jag mig inte nu efter detta märkliga samtal med klasskamraten! I och för sig var och är detta en välkänd, nästan trygg känsla, plus den ständiga känslan av att ”jag är en förrädare”, en känsla som följt mig genom åren och ofta visat sitt fula tryne för mig när jag minst anat det, mer eller mindre berättigat. Men jag slog bort mina farhågor och tänkte att det skulle vara ur världen nu när den där typen fått sitt medhåll, och så skulle allt kunna återgå till det normala, den gamla välkända vidrigheten och inga nya, svårbemästrade förhållanden.

Jag stod åter vid min ordinarie bänk och försökte jobba med min träbit, inte tänka på det som nyss hänt. Hoppas, hoppas att allt skall vara glömt, var min tanke. Då såg jag hur den bullrige typen plötsligt stod och pratade med mina s.k. ”bästisar”. Han pekade mot mig och munnen gick som ett par kastanjetter på honom. Jag förstod allt. Bilden hade klarnat. Han stod helt enkelt och rapporterade om sitt fynd. Min ”bästis” hade alltså skickat iväg honom för att provocera mig och se om jag skulle förvara honom mot de anklagelser och det angrepp som gjordes mot honom av den utsände agenten. Situationen var vidrig, helvidrig! Jag hade förrått min ”bästis” därför att jag var så förbaskat ryggradslös och feg. Jag var inte värd ett ruttet lingon. Min status i klassen redan tidigare hade inte varit den bästa, ointresserad som jag var av allt vad idrott hette i allmänhet och av att sparka boll på rasterna i synnerhet. Nu kördes allt i botten! Mycket riktigt blängde mina ”bästisar” elakt och triumferande mot mig. Det var väl det de visste, det som de alltid hade vetat! Jag var en stor skit!

På vägen hem i bussen satt de sedan och fjantade sig hela tiden, sade otroligt löjliga saker som jag inte fattade syftet med då, men senare förstod var ett slags hämnd för att jag inte talat väl om den ene av dem, den som skickat iväg sin agent, och också för att jag skulle känna mig riktigt osäker och må riktigt dåligt. Det lyckades de onekligen med. Vad de däremot inte lyckades fullt ut med var att göra mig paranoid och osäker för resten av livet, mentalt insnärjd i konspirationsteorier.

Mina ”bästisar” fick jag sedan aldrig helt tillbaka, och när jag några år senare började odla långt hår på realskolan som en del i min allmänna pop- och Beatlesvurm, blev relationen till den ene av ”bästisarna” riktigt frostig; han var en militärisk typ som tyckte att långt hår inte passade ”riktiga män”. Hans vuxenkarriär blev naturligtvis senare inom försvaret, en bana som var som klippt och skuren för en sådan skitstövel. Vad glad jag är över att vårt land försvaras av sådana som honom! Så är ju också det militära livet passande nog ofta en arena för mobbning och trakasserier av olika slag. Den andre ”bästisen” som av allt att döma inte varit den pådrivande kraften i ovannämnda händelseförlopp, skaffade själv långt hår och lyssnade på Beatles, och honom förlorade jag inte kontakten med förrän vi gick skilda vägar efter realskolan. På senare år försökte jag återknyta bekantskapen med honom men det försöket misslyckades. Det förflutnas persongalleri får stanna där det är, även om många i detsamma förmodligen utvecklats och är annorlunda personer idag, slipade och tilltufsade av livet. Förhoppningsvis har livet lärt dem en och annan läxa.

Begreppet mobbning fanns inte då, ordet alltså – men väl, som jag visat, själva företeelsen. Hackkycklingar talades det visserligen om. Det jag utsattes för var något mycket mer sublimt och svårt att ge tillbaka för än ren, skär mobbning. Mattan hade blivit undanryckt under mig helt enkelt; jag blev inmålad i ett hörn. Men mina föräldrar fick ingenting reda på, i skolan var ”allt bara bra”. Som vanligt. Jag var ju alltid så duktig och stark.

/Algotezza

[HerrFunderare]

Jag har försökt att sitta med det ena benet över det andra, så som många kvinnor sitter.
Nu bär ni ju även kjol då och då och vill kanske inte flasha upp erat underliv för alla dem som sitter mittemot.

Men jag har aldrig lyckats att sitta bekvämt med det ena benet över det andra.
Tror helt enkelt att det är en kvinno-grej, att kunna sitta bekvämt så.
När jag sedan ser en man sitta så..tycker jag att det ser lite fjolligt ut.
Nu kanske jag har trampat några av er män som tycker om att sitta så på tårna, och får passa på att be om ursäkt om någon av er tog illa upp, det var verkligen inte meningen.

Men vi män har ju liksom ett paket mellan benen som sticker ut...medan ni kvinnor har eran mer inbyggt om man säger så

[Algotezza]

Men vi män har ju liksom ett paket mellan benen som sticker ut...medan ni kvinnor har eran mer inbyggt om man säger så

Kvinnor kan väl av naturliga skäl ha svårt att sitta med armarna i kors, eller...?

Varje kön har sina problem. Han-kön har daglig rakning om man inte odlar skägg, hon-kön månatlig menstruation...



/Algotezza

[Zokrates]

Men vi män har ju liksom ett paket mellan benen som sticker ut...medan ni kvinnor har eran mer inbyggt om man säger så

Kvinnor kan väl av naturliga skäl ha svårt att sitta med armarna i kors, eller...?

Varje kön har sina problem. Han-kön har daglig rakning om man inte odlar skägg, hon-kön månatlig menstruation...

/Algotezza

Den här kvinnan hade kanske fått en solstingskonstruktion?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12681481.ab

[Skogsälvan]

Ojdå! Jag som var ute idag under dagtid!  8-[

[HerrFunderare]

Kom på en sak nu när jag läste om bröst som hänger ner, så kvinnor inte kan ha armarna i kors.
De flesta kvinnorna kan ju ha det, pga deras bröst hänger inte ner över magen.

Men jag minns en kvinna som sökte till Idol för många år sedan.
Hon hade verkligen bauta-bröst, som vällde ner mot magen.
Det roliga var att hon vilade händerna på dem, medan hon sjöng för juryn.
Hon var bergsäker på att hon var väldig duktig på att sjunga, för det hade hennes sångpedagog sagt till henne.
Men, oj vad det lät..*skrattar*