Känslan av att ha rätt

[A]

Undrar, vilken är den dominerande motivationen bakom påståenden?

Är det känslan av att ha rätt som man vill dela med sig med andra, eller är det själva insikten, påståendet som man vill dela med sig? Vad är då drivkraften bakom?

Om det bara är själva insikten så undrar jag, formuleras denna endast med hjälp av känslan av att ha rätt eller finns det andra sätt? Vad förekommer oftast?

Hur bred är denna känsla för er? Inkluderar den personer eller är det en egocentrisk känsla som hålls för sig själv? Eller om den inkluderar personer? Måste ni då medvetet "lägga till" personer, eller är dessa på en gång inkluderade?

När ni lägger fram era påståenden, har ni några känslor då? Vilka känslor är det? eller håller ni er bara till ert formulerande?

När ni formulerar en tanke/insikt, talar ni speciellt till någon?

Bara funderingar...

[Marko]

Ja, Inte kommer väl folk som vill filosofera att vilja ha fel i sina argument.

För en sisådär 25 år sedan kom jag fram till att fakta gav mig trygghet.
Inte för att jag blev trygg inför andra. Innuti mig känns det tryggt att ha kunskap,
att kunna överleva och bo i en värld och ha kontroll.

Att få rätt i en debatt, jag känner oftast bara att det är synd, för man kanske trampar på ömma tår.
Blir man nedtryckt i skorna, ja då är det ibland skönt att få ge svar på tal.

Jag anser att jag är kunnig i många områden och jag spenderar mycket tid till att finna svar, för att stilla en nyfikenhet,
inte för att ha det som vapen.

[A]

Jo, så är det. Men, alltså man måste vara driven av en känsla när man svarar alltså? Just nu drivs jag av känslan av att
jag inte uttryckte mig bra nog, och måste formulera mig lite bättre för att göra mig förstådd.

Jag tror att man kan ha fel och ändå skriva ett svar som kanske drivs med känslan av att vara rolig, eller att man är
trött på att vara seriös, det är också en känsla, och så ger man ett svar som i sina egna ögon överensstämmer med den
känslan. Men på internet är det svårt att tolka svaren annorlunda än just "känslan av att ha rätt".

Sen undrade jag också såhär: när man befinner sig i en känsla, kanske försöker vara rolig, så lägger man till
personer som man uttrycker sig till men detta är ju så subtilt eftersom man ensam är ju den enda som vet om det.

Flummigt?

[Skogsälvan]

Har ingen som helst lust att briljera. Jag gillar filosofi för att jag älskar Mysteriet. Det sorgliga är förstås att Mysteriet inte längre är ett mysterium om det blir avslöjat. Det är svårt det där  :?

[Marko]

Har ingen som helst lust att briljera. Jag gillar filosofi för att jag älskar Mysteriet. Det sorgliga är förstås att Mysteriet inte längre är ett mysterium om det blir avslöjat. Det är svårt det där  :?

Vill du inte ens briljera för dig själv ? Typ att du kommer på någon ny sak och  det där var vad jag misstänkte för länge sedan tanken dyker fram, och ibland ropa ut till världen de förhatiska, vad var det jag sa : )

många kvinnor är väl lite av vad var det jag sa typer..

[A]

Briljera? Hur menar du.

Det var inte det jag menade, eller menar du att man ofta briljerar - att det är känslan som du tycker driver de flesta
inlägg? Jag menade nu, när du skrev ditt inlägg Skogis, så drevs du av en känsla. Vilken och Varför?

Nu drevs jag av nyfikenhet, och känslan av att vara missförstådd så att jag ännu en gång måste förklara mig bättre.

[A]

Har ingen som helst lust att briljera. Jag gillar filosofi för att jag älskar Mysteriet. Det sorgliga är förstås att Mysteriet inte längre är ett mysterium om det blir avslöjat. Det är svårt det där  :?

Vill du inte ens briljera för dig själv ? Typ att du kommer på någon ny sak och  det där var vad jag misstänkte för länge sedan tanken dyker fram, och ibland ropa ut till världen de förhatiska, vad var det jag sa : )

många kvinnor är väl lite av vad var det jag sa typer..

Jag känner ibland att jag vill plocka fram "hela tanken" och inte bara fragmentet av det jag redan vet för mig själv. Det
är en vanlig drivkraft hos mig, det är en känsla av att "detta har jag inte sett någon skriva om än" så då öppnar jag
detta ämne, dels för mig själv och för andra.

Men briljera vette fan... Mer skriva av sig och samtidigt känna glädje över att man kan få ur sig det man tänker på, men
det kallar jag inte för att briljera, men nog har det hänt!

[Skogsälvan]

Marko: Vid de tillfällena tycker jag inte att det är nödvändigt att ens säga "vad var det jag sa?" En blick räcker, omvärlden är inte dummare än så. Man lär sig av sina misstag och även en blind höna vet du... Fast det är förstås ofta de där tvärblinda hönorna som måste stoltsera "vad var det jag sa?!" Det är förstås sorgligt, men alla vill känna sig speciella ibland och gör man sällan det så är det väl inte så konstigt om man vill betona det och det tycker jag ska bemötas med vänlighet. För att göra en parallell så utbrister nog inte Patrik Sjögren ut i ett "ha!" med nävarna i vädret om han hoppar över 35 cm... Vi har ju olika talanger.

A: Värst vad briljera tog skruv Nej, men jag är ju ganska väl insatt i psykologi. Jag skulle kunna prata på ett annat språk, så som jag gör när jag umgås med min psykologvän, vilket skulle vara vetenskapligt korrekt med det enda aber att ytterst få här skulle förstå vad jag säger eftersom det är helt obekanta termer som då bara ser ut som sammansatta bokstäver utan mening. Dessutom är jag mer intresserad av vad Du tycker och tänker. Jag är en lyssnare och småpratar lite sällskapligt för att jag tycker om det, skämtar lite för att jag tycker att det är bra för oss alla, och blir affektiv när det är för elak stämning.

[A]

Jo en blick räcker oftast. Det är kul med lite missförstånd också!

Skogs: Jasså du är en shrinker hehe. Jo men nu tog det skruv, och nu förstår jag vad du menar! Detta är stället istället
för facebook. Där vågar jag inte säga något, för allt missuppfattas gång på gång på gång. Så här blir det istället tvärtom
- här säger jag det mesta som ... öh, jag? ... tänker på, för här är det en helt annan atmosfär, som aldrig verkar brytas.
Den är alltid tjock av syre! Det tycker jag om.

[Marko]

Har ingen som helst lust att briljera. Jag gillar filosofi för att jag älskar Mysteriet. Det sorgliga är förstås att Mysteriet inte längre är ett mysterium om det blir avslöjat. Det är svårt det där  :?

Vill du inte ens briljera för dig själv ? Typ att du kommer på någon ny sak och  det där var vad jag misstänkte för länge sedan tanken dyker fram, och ibland ropa ut till världen de förhatiska, vad var det jag sa : )

många kvinnor är väl lite av vad var det jag sa typer..

Jag känner ibland att jag vill plocka fram "hela tanken" och inte bara fragmentet av det jag redan vet för mig själv. Det
är en vanlig drivkraft hos mig, det är en känsla av att "detta har jag inte sett någon skriva om än" så då öppnar jag
detta ämne, dels för mig själv och för andra.

Men briljera vette fan... Mer skriva av sig och samtidigt känna glädje över att man kan få ur sig det man tänker på, men
det kallar jag inte för att briljera, men nog har det hänt!

Briljera, jag tycker du skriver bra och läser det du skriver när jag kommer förbi, och tycker det är bra. skrivet.
Den som skriver mest stilrent nu är den där varden, han har en författares talang tror jag.

Men det är väl sakinnehållet som är det viktiga ?

Text, att vilja ha rätt.... hur långt ska man gå, när ska man premissa även om man vet att det är sakfel,
ska man ställa en motfråga istället för att börja plädera sina egna uppfattningar ?, ska det vara socialt givande eller kunskapsgivande ? äh orka bry sig, jag skriver alltid rakt upp och ner och orkar inte tänka till samtidigt som jag skriver.
Blir det fel så blir det....

[Marko]

Vid de tillfällena tycker jag inte att det är nödvändigt att ens säga "vad var det jag sa?" En blick räcker, omvärlden är inte dummare än så.

Skulle vilja se din blick när du säger, vad var det jag sa
Mänsklig satir är underbart i livet utanför tangentbordet.

[Harald Davidsson]

Undrar, vilken är den dominerande motivationen bakom påståenden?

Är det känslan av att ha rätt som man vill dela med sig med andra, eller är det själva insikten, påståendet som man vill dela med sig? Vad är då drivkraften bakom?

Om det bara är själva insikten så undrar jag, formuleras denna endast med hjälp av känslan av att ha rätt eller finns det andra sätt? Vad förekommer oftast?

Hur bred är denna känsla för er? Inkluderar den personer eller är det en egocentrisk känsla som hålls för sig själv? Eller om den inkluderar personer? Måste ni då medvetet "lägga till" personer, eller är dessa på en gång inkluderade?

När ni lägger fram era påståenden, har ni några känslor då? Vilka känslor är det? eller håller ni er bara till ert formulerande?

När ni formulerar en tanke/insikt, talar ni speciellt till någon?

Bara funderingar...

de vanligaste motiven till att yttra sig är
1. ett spontant uttryck av ens hjärntvätt,

Rumi hade kunnat sagt
rör om i hjärntvätten
under en kopp kaffe på eftermiddagen
och umgås med dina vänner

men de flesta uttrycker sig nog därför att de är AVUNDSJUKA

kanske skrev Wittgenstein alla sina böcker därför att han var avundsjuk på Freud

hur många säger vad de egentligen tycker,

inte ens en promille,

det mesta är fjäsk och inställsamhet
om det inte är hat

[Zokrates]

Om jag har en känsla av att ha rätt så har jag oftast rätt, det är ytterst sällan jag nödgats be om ursäkt
för att jag haft fel vad det än gällt.

[A]

Om jag har en känsla av att ha rätt så har jag oftast rätt, det är ytterst sällan jag nödgats be om ursäkt
för att jag haft fel vad det än gällt.

Intressant! Det har inte alltid stämt för mig. Men då har jag ibland denna "känsla av att ha rätt" på andra olämpliga
ämnen som jag tenderar att fela i. Spontant tänker jag på att jag trodde jag hade rätt i att säga vilka färger det var i
tevens "pixlar", men jag hade fel.

Men när det gäller mina egna tankar så brukar jag ju så klart ha rätt. Men det är lite intressant ändå! Vad menas?

Har man alltid rätt när man följer sina egna tankegångar? Nä... jag har trott en massa saker och haft fel, och endel saker
vet jag inte om jag har rätt eller fel på. Finns rätt och fel undantag som höjer statistiken av att ha rätt lika ofta som
Zokrates säger sig ha?

Man har alltid rätt på det sättet att man har tankar. Tankar är tankar, och är värden för sig. Problem uppstår när man
värderar tankarna och stoppar in dom i fack såsom "rätt tankar" och "fel tankar". Men de är ju bara tankar.

Kan man välja rätt ämnen att argumentera i, och höja sin statistik på att ha rätt? Om jag bara ägnar mig åt att citera
fakta, så visst borde jag få mer rätt?

Finns det ämnen som man har mer rätt i än andra ämnen... kanske Zokrates bara diskuterar i dessa ämnen?

Är man beroende av denna känsla. Vad händer om man ifrågasätter känslan? Är känslan välmenad, eller gör den
att man blir högmodig och missar därmed att ta in andras tankesätt?

Vetenskapliga ämnen brukar jag gissa mig till, mer än ibland blir det rätt. Filosofiska tankar vet jag inte om jag har rätt
eller fel i, eftersom min filosofi beter sig på just det sättet.

de vanligaste motiven till att yttra sig är
1. ett spontant uttryck av ens hjärntvätt,

Rumi hade kunnat sagt
rör om i hjärntvätten
under en kopp kaffe på eftermiddagen
och umgås med dina vänner

men de flesta uttrycker sig nog därför att de är AVUNDSJUKA

kanske skrev Wittgenstein alla sina böcker därför att han var avundsjuk på Freud

hur många säger vad de egentligen tycker,

inte ens en promille,

det mesta är fjäsk och inställsamhet
om det inte är hat

Jag kan säga att detta inlägg är ett bevis på just den hjärntvätt du pratar om. Du pratar om Rumi, avundsjuka, Freud,
promille, inställsamhet, hat... allt detta är egentlig ovetskap som inte du har någon aning om vad det är, egentligen.

Du vet inte något om Rumi förutom det du har läst i böcker.

Kan man veta något om någon annan genom att läsa om honom?  

Vad betyder hjärntvätt för dig?

Vem är du egentligen?

Vet du det - utan att använda dina referenser till hinduism, gudar? Andra använder här istället motsatta ord såsom
ateist, cyniker, etc.

Men vad säger dessa saker om vilka dom själva är?

[Marko]

Känslan har alltid rätt

Var precis på bio och såg sherlock holmes 2.

I filmen upplevde jag hur min son kände lite panik, och jag kände att han oroade sig för att springa på toa.
några minuter senare kände jag att det lugnade ner sig.

och efteråt berättade han precis det jag kände... jag såg hans bilder i min egen hjärna..
Sen vet jag inte vad damen bredvid tänkte, kan inte bekräfta, men jag kände en hel del 'signaler'...
intressant... det blir mer och mer precist för var gång, klarare och tydligare signaler.

övernaturligt?, normalt?, sjukligt?, vem vet, bryr mig egentligen inte om varför händer.
Bilderna är tydliga och påtagliga. En liten sherlock bor i våra känslor.

så, lita på det du känner, och skit i vad du tänker : )