Zokrates skrev:Skall du bli en bra författare så får du lära dig att skippa kommatecken framför och efter ,och,.
Det där med självinsikt kanske stämmer men någon världslig insikt har du ej Dexter,
men å andra sidan är det nog väldigt få här som har det.
Vad definierar Herr Zokrates som "världslig insikt"? Personligen så skulle jag definiera det som ett filosofiskt eller ett religiöst förhållningssätt till världen, i.e. helt och hållet subjektivt. Jag kommer ihåg en man som begick självmord efter att i fem år studerat Nietzsche och nihilism. Han kom fram till att allting saknade värde och att livet därmed var värdelöst. Han begick självmord med pistol framför en massa studenter. Är det här "världslig insikt"? Jag kommer även ihåg en snubbe i Norge som begick massmord på en massa sossar. Han förberedde sitt attentat i ett flertal år. Nådde han "världslig insikt"?
Annicken skrev:Kul att läsa ditt långa svar på mina tankar, DW!
Så vitt jag kan se finns det bara en väsentlig sak som jag har invändningar mot:
För mig är det ovedersägligt att alla männskor har samma värde. Vi får inte vårt värde varken genom vår härkomst, vår ekonomiska ställning eller vår utbildning. Vi har ett grundläggande människovärde som t ex gör att jag lika gärna håller upp en dörr för en uteliggare som för en direktör. Man kan ha lyckan att födas i ett rikt samhälle, eller "oturen" att födas i en förort (om det nu är något fel på förorter? Tycker inte jag!). Det påverkar dock inte någons människovärde i sig.
Visst kan en person genom att bete sig illa, t ex begå brott, anses vara mindre värd pga brottet. Men en hårfrisör är lika mycket värd som en VD, så i grunden och tills något annat bevisats är vi alla lika. Och det är ju även en grundsats i FN-deklarationen samt i alla demokratier.
(Förresten stör jag mig på det numera allt mer utbredda bruket av artikel före yrke: bli en författare. Jag säger och menar att det på svenska heter bli författare. Är engelskan som påverkar, förstås.)
Det är väl klart att det är fel på förorter, Annicken. Skottlossningar är det minsta problemet i den förort som jag växte upp i. Som tur är så skickades jag till institution innan jag började associera mig själv med det patrask som bor i ghettona och vars defekta moral är en direkt samhällsfara.
Dra inte in FN i den här diskussionen; de säger mycket men står sällan för det. Att länder som USA, Kina och diverse andra vidriga länder är med i FN talar det lilla som behöver sägas om den saken.
Det går inte att definiera värde så som du gör eftersom samhällssynen kontinuerligt förändras. Vad vi måste göra är att lägga vår moral åt sidan och på ett objektivt sätt försöka komma fram till vad
människovärde är för något. Att tala om "tur" och "otur" att du och jag föddes i Sverige medan några andra föddes i det fattiga Afrika eller det krigshärjade Mellanöstern med den totalitära ideologin islam som ryggrad, spelar tyvärr ingen roll då det är som det är. Det finns ingen "tur" eller "otur" inblandat och varken du eller jag har några skyldigheter - endast möjligheter - att förändra hur världen ser ut. Du låter som en snäll människa, men jag är antagligen mer cynisk och kritisk än vad du är. Jag kan helt enkelt inte acceptera att alla skulle vara lika mycket värde enbart för att du säger det och att FN backar upp det säger tyvärr inte speciellt mycket. Jag säger dock inte att alla
inte är lika mycket värda. Jag säger endast att det beror på vem som talar om värde och vad denne utgår ifrån.
Kommunisten säger att borgarna ska bestraffas med våld (i.e. mindre värda än arbetarklassen). Rasisten säger att negrerna ska utrotas. Extremfeministen säger att män ska undermineras (kom igen, ni extremfeminister där ute, om ni är så jävla sugna på att göra kvinnor och män till samma essens så kan ni väl lika gärna skära av kukarna på era söner; det vore en mer human bestraffning än den löjliga genuspolitik som ni påtvingar dem). Annicken säger att alla är lika mycket värda. Vad är det som säger att du har mer rätt än rasisten? Vad är det som säger att du har mer rätt än kommunisten? Att sätta värde utifrån subjektiva perspektiv fungerar helt enkelt inte då man saknar fakta som backa upp ens känslor; ty, känslor är subjektiva! Vad jag vill komma fram till är helt enkelt att du kanske får lite poäng av den politiskt korrekta eliten när du säger att alla är lika mycket värda, men det betyder inte att du har mer rätt än kommunisten, rasisten eller extremfeministen. Ni utgår ifrån exakt samma sak: era känslor, era upplevelser och er respektive politik.
Anders skrev:Har inte orkat läsa hela tråden, läste framför allt de första inläggen, så med risk för upprepning, en kort fråga, DW:
Vad är det som hindrar dej från att älska livet, bara livet i sig självt? Utan att ha en filosofi eller något ditåt som mål? Eller snarar kanske söka en sådan filosofisk hållning?
Jag säger ingenting om dina depressioner, din bakgrund, din diagnos eller så. Utan hur ställer du dig till den hållningen? Och kan du känna den kärleken till livet?
Jag skulle heller inte orka läsa hela tråden i dina skor. Hälften är direkt OT.
Jag förstår inte varför jag måste känna en kärlek till min meningslösa existens. Det räcker för min del om jag bara är nöjd och med ett apatiskt nästintill absurt förhållningssätt trevar mig fram genom livet. Det skulle räcka för min del.
Jag vill ta en dag i taget i stället för att oroa mig över förändringar, utslussning till en annan lägenhet från den här, skolan, framtiden, etc, men faktum är att jag lever i en sådan här värld och jag måste anpassa mig till den - eller dö. Det här ledde mig till ett självmordsförsök eftersom att jag inte kunde acceptera min framtid och min plats i världen. Det är nog min nyaste insikt om mig själv, tror jag, för det hela skedde så snabbt. Det kändes helt enkelt som det uppenbara svaret att begå självmord.
Det finns en massa saker som hindrar mig från att älska livet;
mina ögon är öppna. Jag försöker inte tala kryptiskt alá filosofiskt alá Zokrates-isk, men det är så det ligger till, helt enkelt. Jag ser saker som de är på ett väldigt objektivt plan då jag har svårt att associera känslor med det jag ser. Du skulle till exempel höra morsans tjöt på mig ... Jag förstår fortfarande inte varför hon måste ringa ens en gång i veckan och höra hur jag mår och hon förstår inte varför jag inte svarar på hennes "hur mår du, vad har du gjort, vad ska du göra"-sms.
Samtidigt som ovanstående stämmer väl med att jag har svårt att känna saker och ting, så finner jag även mig själv vara moraliskt bunden till denna värld och våra värderingar.
Sexualbrott, till exempel, påverkar mig väldigt hårt på ett känslomässigt sätt. Jag har insett att jag kan inte bli nöjd med livet (i.e. "content") förrän jag försakar min moral och min syn på vad som är rätt och fel, samtidigt så känns det så jävla äckligt att säga det, men jag tror att det är enda sättet för min del. Det här är antagligen min näst-nyaste insikt: Jag måste finna ett nihilistiskt förhållningssätt till världen och bli av med den moral som jag bär på. Om min ångest har någonting att göra med vad jag har lärt mig att jag ska kunna, känna och tycka, så borde ångesten försvinna när jag väl blir av med det här.
Åh! Att vandra från födelse till död med apati som definition av ens identitet måste helt enkelt vara den totala befrielsen och den ultimata upplysningen som en människa kan nå!
'Now, we must all fear evil men. But there's another kind of evil which we must fear most, and that is the indifference of good men!'
'Do not kill! Do not rape! Do not steal!
These are principles which every man of every faith can embrace.'
