Hur leva om man föds med en defekt essens?

[Marko]

dalai lamas bistra ord för hur våra liv är. var i stil med:

Vi arbetar för att få pengar
arbetet och pengarna kräver vår hälsa
och vi oroar oss för framtiden fram tills döden kommer,
och kan den sista tiden konstatera att vi aldrig riktigt har levat.

hoppas jag är senil när jag ska dö heh, då slipper jag dom tankarna...

[Vincent Kayne]

dalai lamas bistra ord för hur våra liv är. var i stil med:

Vi arbetar för att få pengar
arbetet och pengarna kräver vår hälsa
och vi oroar oss för framtiden fram tills döden kommer,
och kan den sista tiden konstatera att vi aldrig riktigt har levat.

hoppas jag är senil när jag ska dö heh, då slipper jag dom tankarna...

Ligger något i dessa ord...

[Annicken]

Ser att ni hamnat i ämnet lycka nu. Såklart är lycka högst individuellt.

Att jaga efter lyckan är nog hopplöst, tror mer det kommer till oss av sig själv. Jakten på lycka idag är nog roten till en hel del olycka. Att vara tillfreds med sin situation kan vara lycka. Därmed inte sagt att det alltid är så.


DW, jag tror inte någon här påstår att deras tankar/åsikter är sanning, i alla fall gör inte jag det. Självklart ser andra annorlunda på saker. Men min åsikt gäller för mig, och jag anser att alla människor är lika mycket värda, oavsett vad de själva tycker. Och om det bryts mot mänskliga rättigheter över världen så betyder ju inte det att vi ska avskaffa dem, det blir ju konstigt, då kan vi avskaffa alla lagar o regler?

Man måste leva efter det man själv tror på, även om andra tänker annorlunda.

[Vincent Kayne]

Man måste leva efter det man själv tror på, även om andra tänker annorlunda.

Det tycker iaf jag är sant

[Vincent Kayne]

dalai lamas bistra ord för hur våra liv är. var i stil med:

Vi arbetar för att få pengar
arbetet och pengarna kräver vår hälsa
och vi oroar oss för framtiden fram tills döden kommer,
och kan den sista tiden konstatera att vi aldrig riktigt har levat.

hoppas jag är senil när jag ska dö heh, då slipper jag dom tankarna...

Samtidigt lever vi ju i ett samhälle där man måste arbeta för att kunna leva och Helt plötsligt skyller alla på det kapitalistiska systemet. Men vad är alternativet?

Ett problem är väl att många känner att de "måste" jobba istället för att känna " att jag tycker det är kul att jobba" och "jag mår bra av mitt jobb". Tyvärr är det väl så att inte alla känner så. Men hamnar man på rätt jobb, hittar sin plats i livet, så ska inte arbetet kännas som en last. Arbetet ska kännas som att här uträttar jag någonting, jag utvecklas, jag får använda min kompetens, först då, tror jag iaf, att då blir man åtminstone lycklig på sitt arbete.

[Dexter Warden]

En social fobi går ofta över från ångest till depression, (och ibland över av sig själv inom en period)
och när man är deppig, så följer man mönster, ett av dem är att man isolerar sig.
Det innebär alltså att man inte tar kontakt med människor på samma vis som när man inte är deprimerad.

Enligt evolutionspsykologi så har jag hört att man ser på depression som att människan upplever att någonting är fel i livet och att någonting måste förändras. Om vi då utifrån ett evolutionistiskt perspektiv de facto är ett flockdjur, så är det klart att vi vandrar åt depression om vi skär bandet från oss till andra människor. Personligen så upplever jag inte att jag mår speciellt mycket bättre när jag umgås med människor (snarare mer stressad och irriterad), men om jag tvingar mig till socialisering i sann KBT-anda, så skulle ångesten självklart försvinna. Jag har isolerat mig större delen av mina tonår; inte konstigt att jag är socialt efterbliven och tack vare det också är väldigt tyst när jag med människor just för att jag inte vill säga fel saker som jag senare på kvällen kommer att analysera bortom mänskliga proportioner.

Det blir en ond cirkel, helt enkelt, med depression och social fobi.

Det enda som löser problemen är en själv,. Ingen kommer någonsin att hjälpa dig att slippa dina bekymmer,Du måste själv ta tag i problemen och försöka lösa dom.

Det är jag väl medveten om. Det är knappast så att jag förväntade mig något slags revolution i min hjärna efter att ha skapat en tråd här.

Man kan säkert se negativt på allt under en hel livstid och vara fullt glad, fast det är lite mot dess natur,
är man posetiv så brukar man lättare se de posetiva bitarna... och jag sa att det hjälper att se det positiva med.

Det tror jag inte att man kan. Det är väl fullt möjligt att vara nöjd med det lilla man har och att vara kritisk mot det mesta, men någonstans måste man finna nöje för att kunna vara glad.

Du får hitta en väg som passar dig, jag ville mest ge några goda råd för senare bruk.. trodde inte direkt att du skulle ta emot dem med öppna armar/sinnen

Jag letar efter en sådan väg och jag tror att nihilism kan vara en bra start. När jag var yngre ville jag bli politiker och i sann idealistisk anda ville jag förändra världen, ställa mig upp i riksdagen och skrika till politikerna om alla de fel som de har gjort och alla de fasansfulla brott som de har begått mot de som röstade in dem från början. Nu, blott några år senare, är jag kanske fortfarande lite av en idealist, men desto mer medveten om det; och än mer medveten om att våldsam revolution är det enda sättet att förändra saker och ting - inte ens det är hållbart. Förr eller senare så faller ett samhälle och dagens idéer är i morgon bortglömda. Om jag endast har en medellivslängd på 70 år så får jag väl göra det bästa av det. Jag må kritisera individualism till favör för kollektivism, och vice versa, men jag tror att om vill eftersträva lycka så är individualism svaret. Vi måste slå oss fria, se världen och därefter kanske, om vi har tur, finna den totala lycka och upplysning som vi alla letar efter, men som få av oss någonsin finner.

[Joakim Grundh]

Dexter Warden du har bara läst in dig på hälften av vad de "nya" vetenskapliga sanningarna talar om. Du talar om signalsubstanser som om de vore dig givna via ett arv, genetiskt betingar. Idag finns det gott om exempel och är vedertaget att gener inte är en absolut essens.

DNA består av A G C T (namn på kvävebaser) i en kedja. När denna modell var ung trodde man att all information som fanns i DNA var verkningsfull. När man senare började katalogisera sekvenser blev man av uppfattningen att DNA innehåller "junk". Idag har man svängt tillbaks igen. Det som förut betraktades som "junk" dvs icke-verksam information i DNA ses idag som latent information. Och man har visat att genom miljöbetingelser; hur du tex möter din omvärld i form av din kost, sociala relationer osv; aktiveras detta "junk" DNA.

Så den gamla genetiska modellen av en strikt determinerad individ stämmer inte. Den kan inte beläggas längre. Istället så kan man tala om genetisk propensitet. Eller mottaglighet för miljöbetingelser.

För att exemplifiera hur detta ser ut och hur det ofta är tvärt emot vad som brukar antas skall jag göra följande exempel.

Under andra världskriget så hade en by i den normalt välförsedda regionen Belgien svält. De mödrar som var havande och senare födde barn under den här tiden var alltså undernärda. Fostren som senare föddes förbereddes då för en miljö av knappa resurser genom hur deras näringsupptag i livmodern såg ut. Resultatet var att när de senare kom ut i världen så blev de feta. Detta berodde på att det inte var naturen som gav dåligt med näring utan andra faktorer. De hade alltså anpassats till en miljö som de sedan inte kom att leva i.

Detta är heller inte något som bara sker under våra tidigare år utan följer med oss hela livet. Vi "updaterar" oss alltså i förhållande till vår miljö och så sker även med de "aktiva" delarna av vårt DNA. Även om vi förblir genetiskt desamma (i stort) så är resultatet av vårt genetiska arv inte statiskt utan istället föränderligt.

Hoppas det kan skänka dig tilltro till att saker och ting förändras.

[Joakim Grundh]

inte konstigt att jag är socialt efterbliven och tack vare det också är väldigt tyst när jag med människor just för att jag inte vill säga fel saker som jag senare på kvällen kommer att analysera bortom mänskliga proportioner.

Tvärt om är du ju socialt välanpassad. Vad du däremot saknar är vana och erfarenhet och detta gör att du kanske blir stressad eller känner dig osäker. Men det sociala livet är ju att kunna relatera till andra och kunna relatera sig själv till andra. Båda dessa saker har du uppvisat dig bra på här. Så det handlar inte om att du är socialt efterbliven. Snarare vill jag påstå att du nog genom din isolation har blivit bra på det här men man kan tänka sig att dina sammanhang inte kan svara upp till dina förväntningar. Detta just för att dem inte har isolerat sig och givit sig tid till att tänka efter och reflektera, skapa sig begrepp och erkänna sina attityder och känsloströmningar, utan istället levt genom sina sociala relationer.