Vilket är det mest grundläggande antagandet?

[Marko]

Det du skriver är att det inte har erfarits någon, och att saker är påhittade,
om det vore så väl, NDU tex upplevs av miljontals personer, och andra såkallade fenomen upplevs av många,
och effekterna av tex ndu är en ökad förståelse för hur människor hör ihop, man blir mer empatisk... en mätbar effekt

däremot är det inte många som upplever solipsism som verklig(över tid), och du har aldrig påstått att du upplevt det. (du påstår att du inte tror på det. men har det i din bild, antar du tar det för lite troligt iaf)
Så tar jag det för sant att det är en fantasi och saga som jultomten (fast jultomtens verklighet bor i våran fantasi)

det är som att vakna upp ur en dröm, och konstatera med hela sin kropp och själ, med tanke och förnuft,
verkligheten finns där, hela kroppen berättar det... att drömmen är borta, det vet man efter en kortare stund.

mina egna upplevelser letar jag än förklaring till, och det yttrar sig i mitt intresse för hur rummet beter sig,
det finns teorier som stödjer vissa fenomen. dom är inte helt långsökta. (men fantasifulla)

[Marko]

Men jag har ändå en respekt och förståelse för vad du menar (även om jag inte visar det)

Jag kommer att påstå att mina händelser i ett helt liv, vilket jag troligtvis kommer att göra, att vi varit med om något.
Du kommer att påstå att världen kan vara solipsistisk, i hela ditt kommande liv, sprunget ur logik och ditt förnuft.
(faktiskt så ser jag det som ett logiskt rätt, i delar, att solipsism kan vara en modell, men sannolikheten är lägre för mig än för dig, noll tror jag)

vi kommer att vara oense, för att bevis inte kan läggas fram.... jag hoppas iaf att något bevis eller förklaring ska dyka upp för mina saker...  och jag skulle vilja se din min, när du kommer fram till att världen är solipsistisk och kan säga till mig, vad var det jag sa : ) (hur nu det ska gå till att överbevisa sin egen tanke...)

[lösdrivaren]

Beskyll inte mej Fredde, jag som t o m tvivlar på min egen existens. Detta ser jag som det ultimata tvivlet.
Fan, jag som lånade 17000 till brorsan, nu kan han hävda att allt är feberfantasier från min sida och han är inte skyldig mej ett öre. Jag har inga bevis, allt var muntligt bröder emellan. Jag kan iofs inbilla mej att han inte existerar men då losar jag 17000. Råd?

[lösdrivaren]

Våld sker ständigt i naturen som ”fittets survive”. Tvång/våld i betydelsen anpassning.
Det mänskliga samhället är fyllt med tvång. Inget hitintillsvarande samhälle har varit utan tvång.
Samhällen överlag har varit parasitära, ”herre och slav”, för att citera Hegel.

[freddemalte]

Beskyll inte mej Fredde, jag som t o m tvivlar på min egen existens. Detta ser jag som det ultimata tvivlet.
Fan, jag som lånade 17000 till brorsan, nu kan han hävda att allt är feberfantasier från min sida och han är inte skyldig mej ett öre. Jag har inga bevis, allt var muntligt bröder emellan. Jag kan iofs inbilla mej att han inte existerar men då losar jag 17000. Råd?

[lösdrivaren]

Fasen, är kärlekskrank som sjutton idag.
Mitt problem är att jag hatar kvinns samtidigt som jag älskar de.
Kan inte visa ömhet & kärlek, taskig känslokall barndom, nävarna gällde. Pratade med syrran, hon började gråta, nåt är jävligt fel i våran familj.

[lösdrivaren]

Ursäkta alla att jag pratar om detta men mår jävligt piss just nu.

[Andreas]

Kritisera inte min fråga, jag låter er svara hur ni vill....

Min fråga är "Vilken är den mest grundläggande antagandet/fråga enligt er?"

Denna fråga grundar sig i hur jag själv brukar strukturera mina filosofiska tankar. Man börjar med en omöjlig fråga för att sedan inse att man "backar" från komplexiteten till den yttersta simpelheten och grunden för alla frågor... då inser man att det inte finns någon grund... Oavsett vilka frågor vi ställer oss leder det till samma yttersta punkt. För att komma någonvart i sina funderingar borde man därför ställa de yttersta/ enklaste/mest grundläggande frågorna för att sedan kunna grunda sina följande frågor på de antaganden man har valt att följa. Likt en pyramid måste vi finna den frågan som ligger till grund för alla andra frågor. Så "Vad är den mest grundläggande frågan/antagandet enligt er?"

Utan vidare eftertanke skulle jag säga att mest grundläggande är:


Olikheter...

Vad säger ni?

Hej David,

Har inte läst tråden, men eftersom jag gick in och ändrade rubrikens grammatik tänkte jag att jag kunde svara också.

Du sätter samman antagande med fråga i din frågeställning "Vilken är den mest grundläggande antagandet/fråga enligt er?". Vidare kallar du det bara en fråga, när en akademiker kanske skulle vilja dela upp det i två frågor dvs. Och dessutom två frågor som ur ett akademiskt perspektiv (jag har studerat på Chalmers, men inte läst någon filosofi i stort sett utöver här på forumet och yogafilosofi-historia) ter sig behandla två olika dimensioner/vetenskapsområden eller hur man nu kan beskriva det.


Vilken är den mest grundläggande frågan?

och

Vilket är det mest grundläggande antagandet?


Hur svarar du själv på dessa två olika frågor? Eller ser du inte så stor skillnad på dem? Varför i så fall?

Det är i ärlighetens namn inte så enkelt för en utomstående som inte vet vad du är för typ av person, kön anger du, men ålder och livssituation. Vad du har läst av literatur och från vilket utgångsläge. Om du har druckit vin eller så innan du skrev inlägget. Jag vill påstå att du kräver ganska mycket antagande av även en maxat vis, livserfaren samt välvilligt instäld person, kort och gott att man läser dina inlägg och över tid har bildat sig en uppfattning av vad du är för person.

Alternativt att du försöker förtydliga din fråga här i tråden efter bästa förmåga.

mvh Andreas

[Vertumnus]

En sak som jag inte vet om den blivit sagd är att varje filosofi utgår från sina egna grundantaganden. Att Descartes antagande ligger nära till hands  beror på  att det också ligger till grund för naturvetenskapens framväxt.

[Zokrates]

Hej

Det är allt med ett stort smile på läpparna som jag läser hur flera forumskribenter med ett tämligen totalt okritisk förhållningssätt skriver om gudar, änglar, chakran, uppenbarelser, paranormala fenomen etc med ett språkbruk som tydligt kan tolkas som att dessa skribenter försanthåller allt detta (eller åtminstone antar att det är en korrekt beskrivning av verkligheten).

Det är i samma slag lika underhållande att bevittna hur samma skribenter sedan låter sig störas och till och med kanske upprörs när deras mer common-sense-relaterade förhållningssätt till tillvaron ifrågasätts. Då är det helt plösligt den ifrågasättande som, enligt dessa skribenter, är ute och cyklar.

Mycket roande, men också en hint om att, dels ämnet är ganska svårt och tämligen abstrakt, dels att det alltid verkar som att det är besvärligt att tänka utanför de vanliga ramarna, och vid de tillfällen skribenterna anser sig göra detta (tänka utanför ramarna) så håller man sig trots allt enbart till gamla förlegade religiösa sagor eller utslitna tankebanor.

Detta är dock inget som jag ser som negativt eller dåligt på något sätt, utan tämligen intressant och spännande.

Jag är idel öra vad avser nästkommande dialoger . . .



Vänligen
Fredrik

Nja, något mer abstrakt än att tro på solipsism kan det ju inte finnas, försökte skapa en bild av
hur det skulle funka men även det är svårt, faktiskt svårare än matrixfilmerna.

Solipsismen skulle bara funka utifrån att vår värld är helt overklig annat än som en utspelad
fantasi i ett utomuniversumskt medvetande överställd allt med en gränslös simultanförmåga.

Fantasin måste gå ut på följande, ett låtsasliv har tilldelats ett internt eget medvetande med livslängd
som upplevs reaktivt genom det övermänskliga medvetandet individuellt och en i taget i varje ny
form som låtsaslivet skall uppleva på en tänkt planet som jorden.

Detta enda upplevandet fångar varje liv från det att det skapats fram tills dess att det dör.
Det finns alltså bara ett jag som måste uppleva alla låtsasexistenser en och en.

Det rör sig om hundratals miljarder existenser som alla måste gås igenom och det ända sättet
att hinna med alla är att tid ej existerar där övermedvetandet är, utan således endast hos
låtsasvarelserna som därmed kan vara flera samtidigt trots bara ett gemensamt jag i varje.

Således lever sig övermedvetandet igenom alla liv i alla dessa olika tidpunkter, detta innebär att
övermedvetandet är samtidigt i alla arter som existerar genom hela processen och i alla epoker,
men varje art är helt frånskilt alla de andra epokerna som går utanför dess unika livslängd.

Övermedvetandet agerar passivt i realtiden som fantasiarterna själva "upplever" och avslöjar ingenting
om sig själv, lika lite som man kan säga till en spelkaraktär i ett spel att spelaren finns på riktigt men
att karaktären bara är en dataanimering.

Därav skulle du bara vara ett upplevande i ett översinnligt medvetande, hela din existens skulle
bara utspela sig som om det skedde i realtid, som om allt som händer följer en låst kronologi.
Du skulle samtidigt även vara alla andra människor fast utan möjlighet att bevisa det, liksom vara
alla andra arter och även omedveten om det med helt utifrån att det givet finns bara ett medvetande.

I själva verket har du redan levt och dött tusentals miljarder gånger. Varje minne är låst till den
livsform det gavs, varje minne har redan utspelat sig, allting samkörs bara och spelas upp i en
låtsasrealtid som bara existerar i "denna" fantasivärldens nupunkt.

När spelet är slut kan värden för övermedvetandet se allt som utspelat sig från början till slut.
Du skulle heller aldrig kunna veta om du lever i realtiden, eller om det bara är realtiden som
spelas upp på nytt.

[lösdrivaren]

Pratade med morsan nyss. Hon verkar ha givit upp. Jag försökte peppa upp henne. Det hon sa till mej var ett slags avskedssamtal. Jag blev ruskigt illa berörd. Vi som aldrig har haft någon närmare relation, nu säger hon att jag har varit schysst.

[freddemalte]

Hej

Det är allt med ett stort smile på läpparna som jag läser hur flera forumskribenter med ett tämligen totalt okritisk förhållningssätt skriver om gudar, änglar, chakran, uppenbarelser, paranormala fenomen etc med ett språkbruk som tydligt kan tolkas som att dessa skribenter försanthåller allt detta (eller åtminstone antar att det är en korrekt beskrivning av verkligheten).

Det är i samma slag lika underhållande att bevittna hur samma skribenter sedan låter sig störas och till och med kanske upprörs när deras mer common-sense-relaterade förhållningssätt till tillvaron ifrågasätts. Då är det helt plösligt den ifrågasättande som, enligt dessa skribenter, är ute och cyklar.

Mycket roande, men också en hint om att, dels ämnet är ganska svårt och tämligen abstrakt, dels att det alltid verkar som att det är besvärligt att tänka utanför de vanliga ramarna, och vid de tillfällen skribenterna anser sig göra detta (tänka utanför ramarna) så håller man sig trots allt enbart till gamla förlegade religiösa sagor eller utslitna tankebanor.

Detta är dock inget som jag ser som negativt eller dåligt på något sätt, utan tämligen intressant och spännande.

Jag är idel öra vad avser nästkommande dialoger . . .



Vänligen
Fredrik

Nja, något mer abstrakt än att tro på solipsism kan det ju inte finnas, försökte skapa en bild av
hur det skulle funka men även det är svårt, faktiskt svårare än matrixfilmerna.

Solipsismen skulle bara funka utifrån att vår värld är helt overklig annat än som en utspelad
fantasi i ett utomuniversumskt medvetande överställd allt med en gränslös simultanförmåga.

Fantasin måste gå ut på följande, ett låtsasliv har tilldelats ett internt eget medvetande med livslängd
som upplevs reaktivt genom det övermänskliga medvetandet individuellt och en i taget i varje ny
form som låtsaslivet skall uppleva på en tänkt planet som jorden.

Detta enda upplevandet fångar varje liv från det att det skapats fram tills dess att det dör.
Det finns alltså bara ett jag som måste uppleva alla låtsasexistenser en och en.

Det rör sig om hundratals miljarder existenser som alla måste gås igenom och det ända sättet
att hinna med alla är att tid ej existerar där övermedvetandet är, utan således endast hos
låtsasvarelserna som därmed kan vara flera samtidigt trots bara ett gemensamt jag i varje.

Således lever sig övermedvetandet igenom alla liv i alla dessa olika tidpunkter, detta innebär att
övermedvetandet är samtidigt i alla arter som existerar genom hela processen och i alla epoker,
men varje art är helt frånskilt alla de andra epokerna som går utanför dess unika livslängd.

Övermedvetandet agerar passivt i realtiden som fantasiarterna själva "upplever" och avslöjar ingenting
om sig själv, lika lite som man kan säga till en spelkaraktär i ett spel att spelaren finns på riktigt men
att karaktären bara är en dataanimering.

Därav skulle du bara vara ett upplevande i ett översinnligt medvetande, hela din existens skulle
bara utspela sig som om det skedde i realtid, som om allt som händer följer en låst kronologi.
Du skulle samtidigt även vara alla andra människor fast utan möjlighet att bevisa det, liksom vara
alla andra arter och även omedveten om det med helt utifrån att det givet finns bara ett medvetande.

I själva verket har du redan levt och dött tusentals miljarder gånger. Varje minne är låst till den
livsform det gavs, varje minne har redan utspelat sig, allting samkörs bara och spelas upp i en
låtsasrealtid som bara existerar i "denna" fantasivärldens nupunkt.

När spelet är slut kan värden för övermedvetandet se allt som utspelat sig från början till slut.
Du skulle heller aldrig kunna veta om du lever i realtiden, eller om det bara är realtiden som
spelas upp på nytt.

Hej Zokrates

Tack för ett intressant svar!

Du blandar dock ihop en "solipsistiskt världs" beskaffenhet med en "icke-solipsistisk" dito.

Allt det du refererar till som "saker som sker i den solipsistiska tillvaron" är ju sådant som sker i en "icke solipsistisk tillvaro" (den vardagligt vedertagna världsbilden). Om välden är solipsistisk, sker ju de facto inget av allt det du påstår att "något gigantiskt medvetande med oändlig simultanförmåga" skulle behöva ha koll på i en solipsistisk tillvaro.

Jag förklarar gärna närmare om så skulle behövas - men förutsätter att du hänger med på vad jag försker förklara.

Mvh
Fredrik

[Marko]

Solipsism kan vi anta inte är den mest grundläggande uppfattning som människor har.
Så det är offtopic, och ett meningslöst påstående som solipsismens natur.

Min dröm sa en sak, vi behöver inga sinnen i en solipsism,
eftersom en yttre värld inte existerar så finns det ingen orsak att skapa dessa.
Solipsismen talar mot sin egen natur (där vi upplever tex sinnen)


sannolikheten för detta, ja jag skulle vilja veta fredriks uppfattning om det, hur stor sannolikhet sätter han för solipsismens existens (dvs att hans katt endast is in his mind)

[freddemalte]

Solipsism kan vi anta inte är den mest grundläggande uppfattning som människor har.
Så det är offtopic, och ett meningslöst påstående som solipsismens natur.

Min dröm sa en sak, vi behöver inga sinnen i en solipsism,
eftersom en yttre värld inte existerar så finns det ingen orsak att skapa dessa.
Solipsismen talar mot sin egen natur (där vi upplever tex sinnen)


sannolikheten för detta, ja jag skulle vilja veta fredriks uppfattning om det, hur stor sannolikhet sätter han för solipsismens existens (dvs att hans katt endast is in his mind)

Hej Marko

Om det vore så enkelt.

Med vänlig hälsning,
Fredrik

[Marko]

Vad är det som är svårt ?
jag har inga större problem att tänka mig in i en solipsistisk situation,

jag ville veta hur troligt du tar det för sant
tidigare har du hållit med om att solipsism troligen skapar vansinne och meningslöshet.
'
därför undrar jag var du står idag. är det sannolikt eller inte ?