Evidens för en yttre värld

[freddemalte]

Men om du släppte lite på ditt egocentriska tänkande, tror du inte fredde att det måste ha funnits ett
antal människor som har tänkt i dina banor, varit kanske än mer övertygade att verkligheten endast
existerar som en konstruktion i deras inre upplevelse, samt att de berättat detta för närstående som
dessutom överlevt dessa personer och därmed kunnat bekräfta att inget av det som dessa personerna
med dylika hypoteser trodde stämde?

Hej Zokrates

Då vänder vi på det för att slippa denna tramsiga diskussion om egocentrism etc.

Det beviset kan endast bli intressant den dagen du "dör" om du dör (dvs slutar uppleva), ja då får du ju inte reda på det. Därmed fungerar inte det heller som ett argument som stödjer existensen av en yttre värld. Att du ser andra dö påverkar ju inte detta över huvud taget.

Med extremt otrevliga och ovänliga hälsningar
Fredrik

Det är ju ganska enkelt att emotsäga dig på den punkten utan att behöva blanda in din egen död,
du har ju en dotter, 5 år? Du vet när hon föddes och att innan hennes mamma blev gravid så fanns
hon inte ens, därtill har du sett henne växa upp från att ha varit ett spädbarn tills nu, lärt sig tänka
gå och prata. Om hon sa till dig att du inte fanns, att du endast var ett resultat av hennes tänkande,
samt att det endast var hennes inre värld som var äkta, så borde du bli rejält orolig, om hon skulle
ha rätt så skulle den kronologiska ordningen inte alls fungera, det säger ju förnuftet, eller om du så
hellre vill förstå det, common sense.

"Med extremt otrevliga och ovänliga hälsningar
Fredrik"
Skall det tolkas som alternativet till att skriva MVH, så är allt inte antingen eller.

Hej Zokrates

Nu har du vänt upp och ner på det hela. Vad hon säger till mig ger ju inte mig några teoretisk-filosofiska bevis på att det existerar en yttre värld. Om hon själv kommer på tanken är det ju hon som måste komma på argumenten för att jag skulle finnas i en yttre värld. Läs mitt svar till Ungkarl ovan så må det vara så att du är med på vad jag menar.

Mvh
Fredrik

Nja, hela frågeställningen som du framför är en omvänd "finns Gud" och hur bevisa det med förnuftet.
Omvänt så tillvida att det inte finns några fysiska bevis av gud, du har däremot alla fysiska bevis på en
verklighet, omvänt så tillvida, att inga bevis godkänns när det gäller Guds existens, på samma sätt som
du ej godkänner några som helst bevis på en yttre fysisk verklighet, faktum är att det du gör är att utgå
från det omvända och därmed intar Guds plats i ett försök att bevisa människans existens under premissen
att inga fysiska bevis kan antas som sanna. Snurrigt?

Hej Zokrates

Du behöver inte ödsla tid och energi på detta om du inte tycker att det är roligt eller intressant! Detta är ett forum i vilket man skriver om sådant man är intresserad av för att t.ex. (som jag gör) försöker ta reda på hur andra argumenterar när saker och ting ställs på sin spets.  Jag är väldigt intresserad av teoretisk filosofi samt argumentation och abstrakt tänkande. Jag kräver inte att andra ska vara det. Men på detta form (och många andra) har jag ändå fått mycket utbyte just på detta planet. Jag för exakt samma diskussion på andra forum (så även amerikanska) och det är mycket givande och intressant. Men om du störs av hur jag skriver eller ogillar det jag frågar så är det ju ganska enkelt. Man måste inte svara. Om det är så att du tycker att mina ultraskeptiska frågeställningar är idiotiska eller känslomässigt avikande eller störande kan vi väl ta den diskussionen i forumet "Tankar och känslor"? Detta gör att man kan hålla sig till ämnet vad gäller frågeställningen här.

Nu till mitt svar:
Jag är alltid försiktig vad gäller att blanda in begreppet Gud i mina diskussioner då detta begrepp är så otroligt "indränkt" med tidigare associationer och förställningar. Jag har inte i denna tråd lyft någon teologisk-ontologisk frågeställning, utan enbart en filosofisk-teoretisk sådan. Jag väljer därmed att inte i övrigt kommentera sådant som är kopplat till begreppet Gud i denna tråd då det bara kommer skänka en mängd missförstånd.

Min fråga är fortfarande (lite förtydligad): Om var och en utifrån sitt perspektiv har några hållbara och relevanta argument för att det existerar en värld "utanför" deras egen upplevelse. Thats it! Om det är så att man inte kommer på något sådant argument är väl det inte hela världen. Detta har inget med hur jag ser på världen att göra, utan är en filosofisk-teoretisk argumentationsfråga på ett filosofiforum.

När du säger att du har evidens för en yttre värld genom att du ser, hör och känner fysiska fenomen runt om kring dig så är vi ju tillbaka på ruta 1 i frågeställningen eftersom de argument jag vill ha ska styrka att du kan påvisa att dessa upplevelser har sin bas (ursprung) i en värld utanför de upplevelser som "presenterar" dem för "dig" som just en upplevelse av världen.

Längre än så kan jag inte förklara hur jag menar och som sagt. Du behöver inte dona med detta om du stör dig på något etc.

Som du ser så har man tagit sig an frågeställningen på ett litet annat sätt i dessa forum:

Flashback:
https://www.flashback.org/t1793410

Cognito:
http://www.cognito.se/forum.asp?alt=rea ... _Id=189082
(Kan hända att Cognito ligger nere ett litet tag).

I dessa forum är frågan som sådan given (för de flesta) och diskussionen handlar istället om och hur man eventuellt kan komma fram till ett svar. Obs! Dina svar är naturligtvis intressanta och roliga - särskilt eftersom det är spännande att överhuvud taget försöka förklara vad jag menar. Jag har gärna en meta-filosofisk diskussion om denna typ av frågor - men då gärna i en ny tråd.

I all välmening och ödmjukhet (eller vad man nu får skriva) . . .

Fredrik

[Anders]

Jag tror det vore intressant att veta varför det här har blivit så otroligt centralt i filosofin. Subjekt/predikat, Cogito, Ding an sich osv osv osv....

OK. Det känns rätt grundläggande med att veta vad som egentligen är. Och vi är väldigt instängda i vårt eget medvetande. Främst i relation till andras medvetande. Men egentligen :
1.Är det den kunskapen i sig - finns den där eländiga yttervärlden egentligen, eller är det bara jag???
2.Eller är det för att vi har inbillat oss saker om yttervärlden och hoppat i galen tunna, typ åderlåtning, svart galla, solen snurrar runt jorden, som vi inte riktigt tror på vad våra ögon ser? Alltså att det är ANVÄNDBART att fundera på om yttervärlden finns, och i så fall på vilket sätt?

Det här första, punkt 1,  kan jag väl någon gång tänka, ja, jag undrar, men det lirar i en helt annan division än min egen död, kärlek, krig, evighet, att jag inte vet vad andra tänker osv. Att tröskeln jag sparkat i kanske inte finns bekymrar mig jävligt mycket mindre än att jag har ont i tån, liksom.

Har läst Nordins Filosoferna om 1900 talets filosofer, och helt klart är det användningen som är i centrum. Liksom det åtminstone var det för Kant. Han ville ha en Metafysik som funkade. Det vill jag också.

Men varför grubblar just ni på detta? Självändamål? Eller för att ni ser någon fortsättning i det?

[Marko]

Från solipsistens perspektiv,
Allt är en upplevelse och man har flyttat fram sig själv till att vara allt som existerar.
Upplever solipsisten att gud finns, så finns gud och dom där andra prickarna av människor,
det är bara ett skådespel skapad av någonting, bevisad i sin egen upplevelse.

Andra personer finns inte, om solipsisten inte upplever detta, dom finns som en upplevelse, när man upplever dessa.
men kan inte vara verklig av det som vi normalt sett ser som verkligheten. (tex finns inte ljud om man inte hör dom, och andra människor kan heller inte existera om man inte upplever dem)

Eftersom en solipsist inte kan påverka det som sker, så finns det krafter som inte solipsisten kan råda över,
i sitt medvetande eller undermedvetande... något magiskt styr detta skådespel, och rimligt att anta att det är solipsisten själv som har tvångstankar, är en slav under denna märkliga egenskap som delar av hans tanke säger är verklighet.

solipsisten är väl medveten om en verklighet, annars hade tex inte denna fråga hamnat på tapeten,
något i honom säger, varför pratar alla karaktärer inom honom om en verklighet?, det är ju bara solipsisten/jag som borde existerar som en verklighet.

att flytta fram jaget till att bli universum själv med allt som upplevs däri, ger givetvis ett problem,
alla bevis som kan klassas som verkliga blir för solipsisten en del av hans universum av att vara allt,
dvs en gud som zok var inne på, fast denna gud erkänner sin egen brist, för hon kan inte påverka som hon vill,
för det finns ju något där som hon inte rår över, saker verkar ske utan kontroll och utan mening, för solipsisten vet att det hon tänker och upplever borde kunna styras av henne själv..

jag undrar vem eller vad som är denna mystiska kraft som skapar alla upplevelser som inte går att kontrollera.

[freddemalte]

[...]Men varför grubblar just ni på detta? Självändamål? Eller för att ni ser någon fortsättning i det?

Hej Anders

Det förklarar jag mycket gärna i forumet ”Tankar och Känslor” eller i en ny metafilsofisk tråd. Men kortfattat har det ungefär samma funktion för mig som att sitta en kvart med Rubik´s kub, läsa en god bok, se en riktigt bra film eller föra en intressant konversation etc. Inter märkvärdigare än så. Men som sagt – jag utvecklar gärna resonemanget i en annan tråd.

Och precis som att jag inte hela tiden refererar till Rubik´s kub i allt jag gör i min vardag, så kan jag även hålla isär filosoferandet från det vardagliga livet med nära och kära, arbetet och alla andra aktiviteter jag är involverad i.

Mvh
Fredrik

[freddemalte]

Från solipsistens perspektiv,
Allt är en upplevelse och man har flyttat fram sig själv till att vara allt som existerar.
Upplever solipsisten att gud finns, så finns gud och dom där andra prickarna av människor,
det är bara ett skådespel skapad av någonting, bevisad i sin egen upplevelse.

Andra personer finns inte, om solipsisten inte upplever detta, dom finns som en upplevelse, när man upplever dessa.
men kan inte vara verklig av det som vi normalt sett ser som verkligheten. (tex finns inte ljud om man inte hör dom, och andra människor kan heller inte existera om man inte upplever dem)

Eftersom en solipsist inte kan påverka det som sker, så finns det krafter som inte solipsisten kan råda över,
i sitt medvetande eller undermedvetande... något magiskt styr detta skådespel, och rimligt att anta att det är solipsisten själv som har tvångstankar, är en slav under denna märkliga egenskap som delar av hans tanke säger är verklighet.

solipsisten är väl medveten om en verklighet, annars hade tex inte denna fråga hamnat på tapeten,
något i honom säger, varför pratar alla karaktärer inom honom om en verklighet?, det är ju bara solipsisten/jag som borde existerar som en verklighet.

att flytta fram jaget till att bli universum själv med allt som upplevs däri, ger givetvis ett problem,
alla bevis som kan klassas som verkliga blir för solipsisten en del av hans universum av att vara allt,
dvs en gud som zok var inne på, fast denna gud erkänner sin egen brist, för hon kan inte påverka som hon vill,
för det finns ju något där som hon inte rår över, saker verkar ske utan kontroll och utan mening, för solipsisten vet att det hon tänker och upplever borde kunna styras av henne själv..

jag undrar vem eller vad som är denna mystiska kraft som skapar alla upplevelser som inte går att kontrollera.

Hej Marko

Intressant och givnade beskrivning av hur du ser på begreppet solipsism. Den invädningen mot solipismen är vanlig! Helt klart relevant och berättigad, men baserar sig på att man "lyfter in" det fenomen som man i en icke-solipsistisk världsbild kallar "jaget" i den solipsisitsika ontologin. Om världen är solipsisitisk existerar ju inte den typen av jag, då det "traditionella" jaget är beroende av en omvärld etc. Däremot kan man säga att det solipsistiska tillstådnet utgör även upplevelsen av ett jag men är inte i tradistionell bemärkelse av ett jag. Solipsismen (så som jag ser den) är likställt med att världen är detsamma som din upplevelse av världen . . .  men det är en annan historia.

Den traditionella beskrivningen av solipsismen (som återfinns i många artiklar, böcker och uppslagsverk) beskriver det ungefär som du gör och mot den beskrivningen finns det massor av hållbara argument som får den på fall direkt! Bland annat det faktum att den traditionella beskrivningen av solipsismen innehåller just denna dualitet mellan ett jag och något detta jag inte kan styra - vilket du var inne på, och då är det ju inte Solo längre!

Läs gärna Hans Tekes artikel i ämnet - den är ganska välskriven och tydlig: http://www.salomonochlydia.se/userfiles ... ipsism.pdf

Hälsar
Fredrik

[Marko]

Frågan har med att bevisa en yttre existens att göra.

gör jag ett datorprogram, så lever den i sin egen värld, den kan bli ett hermetiskt slutet system utan inputs eller outputs,
(förruom de ingångsparametrar vi gav, och mjukvaran) ... allt programmet kommer att uppleva är det som sker i sin egen miljö. detta program kan vi tänka oss blir intelligent, och hon frågar sig om sin egen existens,
är jag allt, eller finns det något utanför ?,  varför existerar jag och vem gav mig mina regler ?

samma fråga ställer sig en solipsist, vem gav mig mina regler. vem gav mig min värld.
är det en yttre kraft, eller är jag kraften ? och här belyser jag problemet med att vara kraften som påverkar det som kallas för verklighet. har mycket väl med frågan om en yttre verklighet att göra.

men du väljer att inte svara på det och säger att det är orelevant, antagligen för att du inte har några svar.

alltså frågan handlar när en yttre värld och en inre värld möts, utifrån ett neutralt perspektiv. (inte solipsistens, och inte de som bor utanför solipsistens medvetande)  Att enbart se från den solipsistiskes perspektiv är inte rimlig.

och hela denna dialog hör nu solipsisten, jag undrar vad en sådan person då hade tänkt,
denna dialog hörs även av icke solipsister.

[freddemalte]

Frågan har med att bevisa en yttre existens att göra.

gör jag ett datorprogram, så lever den i sin egen värld, den kan bli ett hermetiskt slutet system utan inputs eller outputs,
(förruom de ingångsparametrar vi gav, och mjukvaran) ... allt programmet kommer att uppleva är det som sker i sin egen miljö. detta program kan vi tänka oss blir intelligent, och hon frågar sig om sin egen existens,
är jag allt, eller finns det något utanför ?,  varför existerar jag och vem gav mig mina regler ?

samma fråga ställer sig en solipsist, vem gav mig mina regler. vem gav mig min värld.
är det en yttre kraft, eller är jag kraften ? och här belyser jag problemet med att vara kraften som påverkar det som kallas för verklighet. har mycket väl med frågan om en yttre verklighet att göra.

men du väljer att inte svara på det och säger att det är orelevant, antagligen för att du inte har några svar.

alltså frågan handlar när en yttre värld och en inre värld möts, utifrån ett neutralt perspektiv. (inte solipsistens, och inte de som bor utanför solipsistens medvetande)  Att enbart se från den solipsistiskes perspektiv är inte rimlig.

och hela denna dialog hör nu solipsisten, jag undrar vad en sådan person då hade tänkt,
denna dialog hörs även av icke solipsister.

Hej Marko

Det har jag svarat på tidigare:

Vad vi en tittar på för världsbild:

- Relgiös (med Gud etc)

- Vetenskaplig (med yttre, fysisk, empirisk etc)

- Solipsistisk (den variant jag pratar om, inte den i uppslagverken)

Så har vi samma ontologiska och epistemologiska "problem".

Det finns ingen bra förklaring på (eller svar på), oavsett världsbild, var världen kommer ifrån (om den gör det), hur den i sak är beskaffad (varför den är som den är), etc.

Det enda vi kan säga om det solipsistiska tillståndet är att det är världen just som en upplevelse. Denna upplevelser består i att likt en "intrinsikal teater"* i scensatta upplevelsen av en yttre värld och ett jag i denna värld.

*Obs! En språklig liknelse och inget att hänga upp sig på.

Mer än så går ej att säga.

Problemställningen är då att det för den enskilde individen inte går att avgöra vilket som är fallet (oavsett hur det är konfigurerat). Ditt argument mot silispsimen är dualitetsproblematiken - mitt svar på det är att någon sådan problematik inte föreligger.

Observera att din argumentation baserar sig på din beskrivning av solipsismen. Jag har aldrig framfört de krav du ställer på solipsismen - dina krav implicerar en icke-solipsistisk världsbild . . . .

Vidare vill jag påtala att min argumentation kring huruvida världen kan vara solipsistisk eller inte baserar sig inte på vad någon person går runt och tror (solipsist), utan är en ontologisk diskussion om världens beskaffenhet.

Hälsar
Fredrik

[Marko]

Fredrik,

I din version av solipsism,
möter en person på frågor som att en verklighet existerar ?
möter din syn på solipsism frågor som att andra människor kan vara utöver det man upplever ?

om svaret är ja. varför ställer sig isåfall din version av solipsister den frågan ?

Jag blandar inte in gud i detta, utan de metafysiska frågor som oberoende individer har.
gud har jag mer som en metafor, en bild att jämföra mot. inte att gud skulle vara sann eller osann.

och jag försöker se frågan från olika vinklar, inte baserad på min egen syn,
försöker se vad en solipsist borde möta på i sitt liv, vilka tankar denne har och vilka frågor som denne ställer sig.

Det finns ingen bra förklaring på (eller svar på), oavsett världsbild, var världen kommer ifrån (om den gör det), hur den i sak är beskaffad (varför den är som den är), etc.

Det handlar inte om gud, det handlar om hur vi börjar att förstå att det finns fler kärnor än det vi själva upplever,
detta brukar ske tidigt i ett barns liv, kanske runt 1.5 års åldern. hur vi knyter ann en upplevelse och tolkar denna.
varför är inte bara en fråga om gud här, utan om andra individer utöver det jag själv upplever, vad upplever en solipsist här?, eller har hon fastnat i 1.5 års intelligens nivån ?

[Zokrates]

Fredrik,

I din version av solipsism,
möter en person på frågor som att en verklighet existerar ?
möter din syn på solipsism frågor som att andra människor kan vara utöver det man upplever ?

om svaret är ja. varför ställer sig isåfall din version av solipsister den frågan ?

Jag blandar inte in gud i detta, utan de metafysiska frågor som oberoende individer har.
gud har jag mer som en metafor, en bild att jämföra mot. inte att gud skulle vara sann eller osann.

och jag försöker se frågan från olika vinklar, inte baserad på min egen syn,
försöker se vad en solipsist borde möta på i sitt liv, vilka tankar denne har och vilka frågor som denne ställer sig.

Jag märker att det är dödfött att diskutera detta med fredde, kul att du nystade i informationsbollen jag kastade in,
felet han gör är att tro att världen enbart utspelar sig i våra medvetanden, trots att den existerar där som
grunden före för våra medvetanden att verka i, inte tvärtom. Det som vi "spelar upp" i vår tolkning av en yttre
värld, kan däremot bara utspela sig i vars och ens eget medvetande då det är det enda redskapet vi har,
men scenen är trots det den yttre världen likförbannat.

[freddemalte]

Hej Marko

Riktigt bra och utmanande frågor! Roligt!

I din version av solipsism, möter en person på frågor som att en verklighet existerar ?

I den version av ontologisk solipsism som jag diskuterar handlar problemställningen om att det, för den "enskilde individen" inte verkar gå att i sak avgöra om ens fenomenologiska tillstånd är världen eller om det fenomenologiska tillståndet är en del av en "yttre värld" (i denna diskussion mer känt som ett icke-solipsistiskt tillstånd).

möter din syn på solipsism frågor som att andra människor kan vara utöver det man upplever ?

I det icke-solipsistiska (vardagliga) synsättet försanthåller vi (de flesta av oss) att människor och andra fenomen, objekt etc är utöver det man upplever. I den solipsism jag teoretiserar om existerar varken "andra" eller ett traditionellt "jag", utan enbart upplevelsen av "andra" och ett sådant "jag" etc.

om svaret är ja. varför ställer sig isåfall din version av solipsister den frågan ?

Här vet jag inte vad du menar riktigt.

Jag blandar inte in gud i detta, utan de metafysiska frågor som oberoende individer har.
gud har jag mer som en metafor, en bild att jämföra mot. inte att gud skulle vara sann eller osann.

Ok, jag brukar akta mig för det eftersom begreppet Gud har så otroligt många tolkningar och associationer kopplad till sig. Men då vet jag i alla fall hur du använder dig av begreppet.

och jag försöker se frågan från olika vinklar, inte baserad på min egen syn, försöker se vad en solipsist borde möta på i sitt liv, vilka tankar denne har och vilka frågor som denne ställer sig.

Jag vet inte vad en solipsist* tänker eller gör? Har aldrig träffat någon som med allvar påstått sig vara solipsist. Men det kan säkert vara intressant att diskutera.

*alltså en person som är övertygad om att världen är solipsistisk

Hälsar
Fredrik

[freddemalte]

Fredrik,

I din version av solipsism,
möter en person på frågor som att en verklighet existerar ?
möter din syn på solipsism frågor som att andra människor kan vara utöver det man upplever ?

om svaret är ja. varför ställer sig isåfall din version av solipsister den frågan ?

Jag blandar inte in gud i detta, utan de metafysiska frågor som oberoende individer har.
gud har jag mer som en metafor, en bild att jämföra mot. inte att gud skulle vara sann eller osann.

och jag försöker se frågan från olika vinklar, inte baserad på min egen syn,
försöker se vad en solipsist borde möta på i sitt liv, vilka tankar denne har och vilka frågor som denne ställer sig.

Jag märker att det är dödfött att diskutera detta med fredde, kul att du nystade i informationsbollen jag kastade in,
felet han gör är att tro att världen enbart utspelar sig i våra medvetanden, trots att den existerar där som
grunden före för våra medvetanden att verka i, inte tvärtom. Det som vi "spelar upp" i vår tolkning av en yttre
värld, kan däremot bara utspela sig i vars och ens eget medvetande då det är det enda redskapet vi har,
men scenen är trots det den yttre världen likförbannat.

Hej Zokrates

Spännande att bli omtalad i tredje person!

Du skriver; "felet han gör är att tro att världen enbart utspelar sig i våra medvetanden".

1) Det tror jag inte. Jag uttrycker inte min tro i dessa diskussioner. Jag vill höra olika argument mot och för saker och ting oavsett vad jag tror. Att du kanske har svårt att hålla isär vad du tror och det du diskuterar får stå för dig.

2) Jag teoretiserar kring detta (det har jag nu påtalat i drygt 2 år).

3) Hur vet du att din utsäga stämmer? Du har fortfarande inte kommit med några argument som stödjer detta.

4) Om du anser det vara dödfött att diskutera detta så är det enklast att helt enkelt låta bli.

Hälsar
Fredrik

[Marko]

Du svarade aldrig på frågan,
om solipsister ställer sig frågan om sin existens i en objektiv verklighet. (jag frågade inte om upplevelsen, utan om tanken)

det vi kan anta är att en solipsist möter denna fråga många gånger,
hur hanterar en solipsist den tanken ?

visst, du kan inte veta hur en solipsist tänker, men hela denna tråd är hypotetisk,
och vi får föreställa oss in i en solipsists verklighet.

[freddemalte]

Du svarade aldrig på frågan,
om solipsister ställer sig frågan om sin existens i en objektiv verklighet. (jag frågade inte om upplevelsen, utan om tanken)

det vi kan anta är att en solipsist möter denna fråga många gånger,
hur hanterar en solipsist den tanken ?

visst, du kan inte veta hur en solipsist tänker, men hela denna tråd är hypotetisk,
och vi får föreställa oss in i en solipsists verklighet.

Hej Marko

På vad sätt skulle frågan vara relevant?

Låt säga att världen är solipsistisk - dvs att den fenomenologi som "jag" nu erfar är det enda som existerar. Ja, då verkar det ju inte vara någon skillnad "för mig" jämfört med om världen inte är solipsistisk. Det är ju detta faktum som gör det omöjligt för var och en att avgöra detta.

Eller vi vänder på det för att slippa diskussionen om egocentrism etc.

Låt säga att världen är solipsistisk - dvs att den fenomenologi som "du" nu erfar är det enda som existerar. Ja, då verkar det ju inte vara någon skillnad "för dig" jämfört med om världen inte är solipsistisk. Det är ju detta faktum som gör det omöjligt för var och en att avgöra detta.

Hälsar
Fredrik

[Marko]

Det är relevant,
för det jag kopplar bort är upplevelsen, och tar fram tänkandet.

svaret solipsisten kommer att ge, ja det kan tänkas att en objektiv värld existerar.

med det så står vi i ruta 2, solipsisten kan föreställa sig (i tanken) att en omvärld existerar.

om den föreställer sig en sådan värld, vad sker då med hennes upplevelser ?
förändras upplevelserna och utvecklas dessa ?, eller står dom still och förblir det som alltid varit ?

[freddemalte]

Det är relevant,
för det jag kopplar bort är upplevelsen, och tar fram tänkandet.

svaret solipsisten kommer att ge, ja det kan tänkas att en objektiv värld existerar.

med det så står vi i ruta 2, solipsisten kan föreställa sig (i tanken) att en omvärld existerar.

om den föreställer sig en sådan värld, vad sker då med hennes upplevelser ?
förändras upplevelserna och utvecklas dessa ?, eller står dom still och förblir det som alltid varit ?

Hej Marko

Nu är jag med på vad du menar. Nä, det gör ju ingen skillnad eftersom det enbart är en "tankeprojektion" eller vad vi nu ska kalla fenomenet för. Låt säga att världen är solipsistisk. Om så är fallet så blir tanken på en yttre värld fortfarande bara en projektion - dvs den projektion de är - eftersom, om världen är solipsistisk går du ju runt och tror att den inte är det. Den filosofisk-teoretiska problematiken ligger i att du inte kan avgöra vilket.

Om vi jämför med en nattdröm* så skapas ju inte en yttre värld bara för att drömmaren drömmer om en sådan.

*även om det är vanskligt att jämföra med drömmar eftersom det lätt leder till så många missförstånd

Hälsar
Fredrik