Organdonation

[freddemalte]

Hur ser du på organdonation?

1a. Kommer du donera dina organ till eftervärlden?

1b. Om ja, enbart till forskning?

1c. Om ja, enbart till andra människor?

1d. Till både och?

2a. Kan du tänka dig att donera medan du själv är i livet - tex. Nu?

2b. Om ja, var går gränsen och varför? Bara till annhöriga? Även vänner? Vem som helst?

2c. Vilka organ?

Det finns säker fler intressanta frågor så ni är fria att fylla på.
Berätta gärna dina känslor kring detta och om du har lust även hur du tänker!

Bonusfråga: Hur ser du på organhandel?

[monstret]

1a. Kommer du donera dina organ till eftervärlden?

Ja, jag är redan anmäld i donationsregistret och det gäller till både människor och forskning.

2a. Kan du tänka dig att donera medan du själv är i livet - tex. Nu?
2b. Om ja, var går gränsen och varför? Bara till annhöriga? Även vänner? Vem som helst?
2c. Vilka organ?

Är inte så insatt i vilka organ man kan avvara och vilka risker det innebär, men jag skulle nog inte kunna donera till vem som helst. Nära vänner möjligen.

Bonusfråga: Hur ser du på organhandel?

Jag tror inte att de som säljer sina organ gör det för att de "verkligen vill". De är i desperat behov av pengar och därför är det beklagligt.

[freddemalte]

1a. Kommer du donera dina organ till eftervärlden?

Ja, jag är redan anmäld i donationsregistret och det gäller till både människor och forskning.

2a. Kan du tänka dig att donera medan du själv är i livet - tex. Nu?
2b. Om ja, var går gränsen och varför? Bara till annhöriga? Även vänner? Vem som helst?
2c. Vilka organ?

Är inte så insatt i vilka organ man kan avvara och vilka risker det innebär, men jag skulle nog inte kunna donera till vem som helst. Nära vänner möjligen.

Bonusfråga: Hur ser du på organhandel?

Jag tror inte att de som säljer sina organ gör det för att de "verkligen vill". De är i desperat behov av pengar och därför är det beklagligt.

1. Vad fick dig att ta det beslutet - hur tänkte och kände du inför det?

2. Låt säga att det handlar om tämligen höga risker för egen hälsa, men ändå överlevnadsbara - typ njurtransplantation. Hur resonerar du när du tänker att det enbart skulle vara nära och kära som du kan tänka dig att donera till?

Bonusfrågan: Ok, håller med - verkar inte vara något trevligt.

[monstret]

1. Vad fick dig att ta det beslutet - hur tänkte och kände du inför det?

Kommer faktiskt inte ihåg. Antar att jag blev påmind om Donationsregistret i något sammanhang och hade tiden till att fundera över det och göra ett val. Det var väldigt odramatiskt – vad ska jag med mina organ till när jag dör? Och om organen används för transplantation eller forskning tror jag bäst avgörs av specialister och när stunden väl är kommen.

2. Låt säga att det handlar om tämligen höga risker för egen hälsa, men ändå överlevnadsbara - typ njurtransplantation. Hur resonerar du när du tänker att det enbart skulle vara nära och kära som du kan tänka dig att donera till?

Jag tänker att jag skulle behöva drivas av relativt starka känslor för att donera ett organ levande. Om en nära vän drabbas av njursvikt och det inte finns någon annan möjlighet för hen att att överleva så kommer jag ju naturligtvis bli emotionellt engagerad; något som jag har svårare att bli när det gäller okända eller bara bekanta. Det är ju dock svårt att sätta sig in i situationen och jag kan bara spekulera i hur jag skulle agera och reagera.

Hur ställer du dig själv till dina frågor?

[freddemalte]

1. Vad fick dig att ta det beslutet - hur tänkte och kände du inför det?

Kommer faktiskt inte ihåg. Antar att jag blev påmind om Donationsregistret i något sammanhang och hade tiden till att fundera över det och göra ett val. Det var väldigt odramatiskt – vad ska jag med mina organ till när jag dör? Och om organen används för transplantation eller forskning tror jag bäst avgörs av specialister och när stunden väl är kommen.

2. Låt säga att det handlar om tämligen höga risker för egen hälsa, men ändå överlevnadsbara - typ njurtransplantation. Hur resonerar du när du tänker att det enbart skulle vara nära och kära som du kan tänka dig att donera till?

Jag tänker att jag skulle behöva drivas av relativt starka känslor för att donera ett organ levande. Om en nära vän drabbas av njursvikt och det inte finns någon annan möjlighet för hen att att överleva så kommer jag ju naturligtvis bli emotionellt engagerad; något som jag har svårare att bli när det gäller okända eller bara bekanta. Det är ju dock svårt att sätta sig in i situationen och jag kan bara spekulera i hur jag skulle agera och reagera.

Hur ställer du dig själv till dina frågor?

Jag resonerar som du, dvs håller med dig!

[Anders]

Hur ser du på organdonation?

1a. Kommer du donera dina organ till eftervärlden?
Får se, kanske

1b. Om ja, enbart till forskning?
No

1c. Om ja, enbart till andra människor?
Japp

1d. Till både och?
Nopp

2a. Kan du tänka dig att donera medan du själv är i livet - tex. Nu?
Beror på vilket organ till vem, men inget super no-no

2b. Om ja, var går gränsen och varför? Bara till annhöriga? Även vänner? Vem som helst?
Antagligen bara till anhöriga

2c. Vilka organ?
Cost/Benefit

Det finns säker fler intressanta frågor så ni är fria att fylla på.
Berätta gärna dina känslor kring detta och om du har lust även hur du tänker!

Bonusfråga: Hur ser du på organhandel?
Inge bra. Det här skall ske rätt väg, enligt regelboken

[Justin Case]

Hur ser du på organdonation?

1a. Kommer du donera dina organ till eftervärlden?

Jag har anmält till donationsregistret att jag donerar mina organ etc om jag dör. Men jag tänker inte dö. Inte i de förgreningar av multiversum där jag kan undvika det. Men i de förgreningar där jag dör, vill jag rädda livet på någon annan, och så kanske någon annan räddar livet på mig i andra förgreningar istället. Jag ser det som ett outtalat win-win-samarbete a la fångarnas dilemma, se nedan.

1b. Om ja, enbart till forskning?

1c. Om ja, enbart till andra människor?

1d. Till både och?

Intressanta frågor! Men jag utgår från att läkarna vet bättre än jag vad mänskligheten sammantaget vore mest betjänt av att mina organ användes till (forskning eller andra människor), så där låter jag dem välja (förutsatt att jag dör alltså).

2a. Kan du tänka dig att donera medan du själv är i livet - tex. Nu?

Kanske något icke livsviktigt organ, t.ex. en njure, om det är någon för mänsklighetens överlevnad väldigt viktig person som behöver det och inte kan få tag på det på annat sätt.

2b. Om ja, var går gränsen och varför? Bara till annhöriga? Även vänner? Vem som helst?

Inte vem som helst, om jag får välja vem. Men man får ju inte välja vem, och då tror jag att en "fångarnas dilemma-princip tillämpad över multiversum" ger att jag i genomsnitt har mer att vinna än förlora på att donera till en slumpvis behövande. I en del av de förgreningar av multiversum där jag överlever kan nämligen den personen komma att "tacka" mig för donationen (även om han/hon inte själv kommer att se det så), exempelvis genom att i sin tur donera något livräddande till mig i de förgreningar av multiversum där det är jag som är den överlevande och behövande. Vanligare torde dock vara att donerandet går via en massa andra led i form av andra människor, så att det outtalade samarbetet involverar en väldig massa donatorer och behövande som hjälper varandra i ett slumpartat men över tid ganska jämnt fördelande nät av tjänster och gentjänster. Sammantaget, när man räknar samman alla förgreningar av multiversum där man existerar, vinner de flesta parter i genomsnitt på den sortens underförstådda "samarbete", i åtminstone några förgreningar, även om det i de flesta förgreningar inte blir någon skillnad. Dessutom smittar min generositet av sig på andra människor även på det mer lättbegripliga sättet, här och nu, redan i detta universum, och till viss del får jag belöningar för detta redan i denna förgrening, i synnerhet i den framtid då allt man gjort för andra människor går att bevisa i efterhand, genom uträkningar baserade på information som lagrats om våra förehavanden och "detektivarbete" i form av långtgående slutsatsdragande (ur till synes knapphändig information) utfört av övermänsklig AI.

Vidare kan jag inte heller helt utesluta möjligheten att en del av mig (även i viss mån i den betydelse av "mig" vars överlevnad jag uppriktigt värdesätter) överlever i och med det eller de eventuella organ från min kropp som överlever genom att transplanteras till någon annans kropp. Om jag (eller resten av mig) dör alltså. Jag antar att partiell överlevnad är bättre än ingen alls. Något som oroar mig lite med sådana scenarior är dock att jag, i form av det organ som transplanteras från min döda kropp, kanske hamnar i en människa jag avskyr och inte alls vill vara del av! Man är ju liksom lite hjälplös i en sådan situation, om man är t.ex. en njure. Taskigt fall, att behöva välja mellan att stå ut med fortsatt liv i en människa man avskyr, eller att fly från det genom att lägga av att fungera och därmed bli skyldig till en obehaglig men kanske ändå objektivt sett oskyldig människas död. Det vore inte roligt att befinna sig i ett sådant "moraliskt dilemma". Men de flesta människor är inte heltigenom hemska, så i de flesta fall står man nog ut, och särskilt en människa som just fått sitt liv räddat är nog positivt inställd till sitt fådda organ. Så det blir nog trevligt, när allt kommer omkring! Men allt det här förutsätter alltså att jag dör. Det tänker jag inte göra.

2c. Vilka organ?

Så många som möjligt av dem, särskilt de mest livsviktiga (om jag dör alltså). Helst hjärnan också! (Men i ett sådant fall är det väl kanske den andre och inte jag som är donatorn...)

Hur ser du på organhandel?

Svår fråga med många aspekter. Libertarianism, tanken att var och en bör få göra som den vill så länge ingen tvingar någon till något, har många förtjänster, även sett från ett utilitaristiskt perspektiv. Väldigt mycket löser sig ofta av sig självt i samhället när folk tillåts göra sina egna val - så länge ömsesidigt frivilliga överenskommelser mellan individer respekteras i hyfsat stor utsträckning. Ett förbud mot organhandel går inte så bra ihop med den tanken, eftersom det innebär att staten med tvång förhindrar vissa ömsesidigt frivilliga överenskommelser mellan individer. Om någon vill sälja sin njure, varför ska han inte få göra det? (Och ingen vore väl dum nog att sälja ett organ han dör omedelbart om han säljer?) Om organ skulle betraktas som vilken vara som helst, borde man låta fri marknad vara utgångspunkten, och så möjligen göra småregleringar utifrån det. Snarare än att förbjuda organhandel rakt av, som självklar "lösning" på "problemet", borde man ifrågasätta varför organhandel egentligen skulle vara ett "problem" som måste "lösas", och även fråga sig om inte i vilket fall som helst lösningen kanske skapar eller upprätthåller värre problem än det löser och tar bort. Om en del människor värdesätter pengar högre än att ha båda sina njurar kvar, vem är då staten att komma och tala om för dem att de prioriterar fel? Kanske vet individen själv sitt eget bästa, i fler fall än vad staten gör det? En given individ känner rimligen (i normalfallet) sig själv bättre än vad staten känner individen i fråga. Då är det fel att tro att staten skulle veta bättre än den individen vad som är bäst för den individen. Själva grundtanken med fri marknad är ju att människor vet sitt eget bästa och att staten därför helst inte bör lägga sig i, så länge ingen tvingar någon till något. För att välta den grundtanken krävs det sammantaget betydligt starkare argument i motsatt riktning än vad det finns argument som ytterligare stödjer grundtanken att var och en bör få göra som den vill så länge ingen tvingar någon till något.

Ett av argumenten emot legalisering av organhandel är som bekant att det skulle göra att folk började mörda varandra för att tjäna pengar på att sälja varandras organ. Men att det går att bli miljonär genom att råna en bank eller kidnappa en miljonärs anhöriga gör inte att man förbjuder banker och ägande av miljonbelopp. Därför tycks det mig något inkonsekvent att förbjuda organhandel med hänvisning till att det ökar risken för mord i syfte att få tag på organ.

Ett annat argument emot legalisering av organhandel är att det skulle göra att ingen donerade sina organ gratis, som de gör nu. Men fler skulle nog vara beredda att låta sina organ transplanteras till någon annan om det blev tillåtet att sälja sina organ, än vad det nu finns frivilliga donatorer. Och för att alla ska ha råd med organ när de behöver, behöver man ju bara höja skatten så att staten kan köpa organ åt de som inte har råd att betala själva för de organ de behöver. Ett sådant system skulle i själva verket som en (kanske) positiv bieffekt minska de ekonomiska ojämlikheterna mellan människor. Varför inte låta den förmögne betala för sin nya människolever själv, liksom han nu betalar för sin gåslever själv? Rätten att vid behov av organ få gratis organ kan väl behovsprövas, liksom rätten till socialbidrag behovsprövas. (I konsekvensens namn borde väl då all rätt till subventionerad vård behovsprövas (så att man betalar olika mycket för besök på vårdcentralen beroende på hur rik man är och vilken inkomst man har), men jag ser inget fundamentalt fel i det heller.)

En fördel med legalisering av organhandel vore att människor skulle börja sätta mer värde på sina organ, vilket skulle göra att folk blev mer måna om att hålla efter sin hälsa, inte röka, inte dricka, inte äta för mycket, och motionera mer, eftersom de skulle veta att de kunde bli tvungna att ta av sitt sparkapital om de blev i behov av ett nytt organ, och eftersom de kunde få mer pengar för sina organ på ålderns höst ju bättre bevarade dessa är då. Nu är det mer slit och släng-mentalitet liksom.

Angående att sälja sina organ på sin ålders höst, invänder någon nu kanske att man inte har någon nytta av pengar när man är död, men det är inte riktigt så alla äldre människor upplever saken. De vill ju att de älskade arvingarna ska få så mycket som möjligt (åtminstone ifall de inte redan är ordentligt förmögna så att risken istället är att arvingarna får så mycket pengar att det stiger dem åt huvudet). Ens blivande arvingar utgör alltså ett incitament för att hålla efter sin hälsa för sina organs marknadsvärdes skull även om det inte blir just man själv som får pengarna för ens organ efter ens död.

Ett annat incitament - om kryonisering blev mer känt och mer allmänt efterfrågat - skulle kunna vara att om man kan tjäna pengar på sina organ efter sin död, kan de pengarna vara vad man behöver för att kunna finansiera en kryonisering av ens hjärna, om man inte har råd att kryonisera hela sin kropp (eller inte ser det som moraliskt försvarbart att slösa på det sättet med nedkylningsresurser). Jag skulle hellre kunna få åtminstone min hjärna kryoniserad, om jag så måste finansiera kryoniseringen genom att sälja hjärta, lever, njurar och resten av min kropp - vilket kanske bara är möjligt om organhandel legaliserats - än inte ha råd att få något alls av mig kryoniserat.

Jag kan tänka mig att vid brist på en viss typ av organ, kan ibland ett organ donerat från en gammal men hyfsat frisk människa A rädda livet på en ung människa B tillräckligt länge för att det sedan ska hinna dö någon annan ung människa C som donerar ett bättre organ till B innan organet från den gamla donatorn A säckat ihop helt. På så sätt kan även gamla donatorer hjälpa till att rädda liv - förutsatt att de håller efter sin hälsa tillräckligt för att åtminstone något av deras organ ska kunna funka något år till eller så. Många gamla människor kan nog se det som en fin avrundning på sitt eget liv att kunna rädda livet på någon ung människa med sina organ. I synnerhet som det organ de donerar inte hade någon betydelse för deras egen livslängd eftersom de dog av något helt annat (annars skulle man väl inte transplantera organet i fråga).

Men man skulle även kunna tänka sig att man fick till stånd en allmän attitydförändring till dödshjälp och självmord som innebar att det blev betraktat som hedervärt att på sin ålders höst somna in lite tidigare än vad som naturligt skulle ha skett, genom att låta försäljning av ens organ bli själva ens dödsorsak. Alltså så att man, när man blivit riktigt gammal, och/eller i synnerhet om man bara lider hela dagarna av obotlig sjukdom och inser att man ändå inte har långt kvar att leva, lägger in sig på sjukhus och låter sig nedsövas, varpå ett transplantationsteam plockar ut alla ens organ medan man ännu lever, flyttar dessa till människor de behövs i, varpå man dör på grund av den medvetet orsakade organbristen istället för den sjukdom man led av och som kanske skulle ha tagit död på en snart i alla fall. Fördelen med ett sådant system vore att man dessutom kunde anpassa tidpunkten för ens död till när det behövs organ, till exempel genom att passa på att lägga in sig för ovan beskrivna typ av total organdonation när man hört på nyheterna att det skett någon stor olycka med många livshotande skadade. Vore det inte bra om en obotligt sjuk, plågad, sur, barnlös gammal gubbe, som ändå inte hade långt kvar att leva och som ändå ingen skulle sakna, fick - på egen begäran - lägga in sig för sådan totaltransplantation, och räddade livet på tre unga, lyckliga småbarnsföräldrar, genom att ge dem sitt hjärta, sin lever och sina båda njurar? Vore inte en sådan transplantation en bra sak, även om gubben skulle kräva en rejäl summa pengar retroaktivt av de tre småbarnsföräldrarna för själva organen, och dessa av tacksamhet och glädje betalade (vartefter som de förmådde)? (Gubbens incitament för att kräva pengar för organen skulle kunna vara att han vill ha så mycket pengar som möjligt till en fond att testamentera till någon gammal flamma eller något, vad vet jag. Kanske är han totalt ointresserad av att hjälpa några andra människor, och vill kanske därför inte skänka bort några organ gratis, men hyser värme för just den där gamla flamman och är beredd att sälja sina organ för att hon ska få bättre ekonomi.) Naturligtvis kan ovan beskrivna system tillämpas utan att pengar behöver byta ägare, det skulle fungera med gratis donation också, men förmodligen skulle fler liv räddas om även pengar fick byta ägare i sammanhanget.

Ett vanligt argument emot dödshjälp är att det vore olyckligt om gamla människor började känna sig skyldiga att offra sina liv för att de ligger samhället till last. Men varför fäster man så stor vikt vid den vågskålen, och så liten vikt vid den motsatta vågskålen, där de liv ligger som de gamla skulle kunna tillåtas att frivilligt rädda? Det är dessutom fortfarande upp till de gamla om de vill offra sig. I de fall då de "faller till föga för ett upplevt krav från omvärlden att offra sig" har de antagligen inte mycket till livsvilja ändå, och då måste man fråga sig hur mycket värde de sätter på att fortsätta leva för egen del, och väga det mot värdet av de unga liv de skulle kunna rädda om de tilläts.

En av flera positiva bieffekter av en legalisering av organhandel skulle vara att den skulle göra att folk höll efter sin hälsa för att dels kunna tjäna en slant vid försäljning av icke livsviktiga organ, dels kunna rädda liv med organdonation vid sin död av ålderdom och testamentera intäkterna till sina arvingar. En av många positiva effekter av detta i sin tur - alltså av att folk höll efter sin hälsa bättre - vore minskade sjukvårdskostnader för samhället. Det skulle bli mindre festande på stan på nätterna, och därmed skulle färre bli alkoholister, och det skulle därmed bli desto mindre våld och desto mindre kostnader för samhället även av den anledningen. Och det skulle bli färre rökare,  och desto mindre lidande även på grund av det (rökning förstör rökarens eget liv, inte bara rent fysiskt, utan välbefinnandemässigt också).

Ställ alla dessa positiva effekter av legalisering av organhandel (och kanske mer därtill som jag inte tänkt på) mot den ökning av antalet mord och eventuella andra negativa effekter som förmodligen också skulle följa av legalisering av organhandel, och jag är inte så säker på vilken vågskål som väger tyngst!

[Justin Case]

Tänk också på att även om en legalisering av organhandel skulle ge upphov till en mordvåg, så skulle den mordvågen snart ebba ut. När efterfrågan på organ för transplantation blivit mättad genom mordvågen, vilket sker snabbt eftersom det inte är så fasligt många människor per capita och år som är i behov av organtransplantation (särskilt inte om effekten som sagt blir att människor börjar ta vara på sin hälsa bättre just för att inte bli i behov av nya organ eftersom det kostar), sjunker priserna på organ drastiskt, och morden blir plötsligt mycket mindre lönsamma, och borde då sjunka drastiskt i frekvens. Tänk också på att en del av morden kanske skulle ha begåtts i alla fall. Den typ av personer som är beredda att mörda för pengar är nog inte mer känslolösa än att de hellre mördar någon de redan hatar än någon de inte alls känner, om de kan välja. Och är man känslomässigt i stånd att mörda någon alls, beror det nog ofta på att man är en sådan människa som lätt börjar hata en eller annan människa, vilket kan innebära att eventuella ekonomiska incitament för att mörda kan vara något som underlättar beslutsamheten men kanske inte blir avgörande för beslutet, utan mest en bonus. Anta att i en ansenlig andel av de fall då offret berövas sina organ efter mordet hade mordet skett även om det inte funnits någon möjlighet att tjäna pengar på offrets organ efteråt. Detta, i kombination med att marknaden för organ snabbt blir mättad (till stor del kanske redan av enbart sådana mord som ändå skulle ha begåtts), kan innebära att det inte behöver bli så värst många fler mord per år av att man legaliserar organhandel. Och då kan man undra om inte de positiva effekterna av organhandel skulle bli större än de negativa. Visst är det synd om de extra mordoffer som ofrånkomligen också blir effekten, men det blir alltid några som drabbas orättvist hur man än utformar lagen. De stora hälsovinster jag nämnt är mer utspridda över fler människor, och därför lättare att förbise, eftersom vi människor har psykologiskt så oerhört mycket lättare för att spontant bli starkt berörda av att ett fåtal människor drabbats snabbt och plötsligt av särskilt dramatiska öden, som skildras utförligt och personanknytande i media, än vad vi blir berörda av en aldrig så kolossal mängd positiva hälsoeffekter som uppstår sakta, sakta, utspritt på en väldig massa människor, kanske utan att något av det rapporteras i media, just på grund av att det sker så sakta och odramatiskt och blir så allmänt. Detta är en mycket kraftig bias vi människor har, en bias som ständigt leder mänskligheten väldigt fel, vill jag påstå. Denna bias bör man vara medveten om att man har, och försöka kompensera för, förslagsvis med ett kallare, mer matematiskt betraktelsesätt.

Det är lite som när en lite väl självsäker ung man varit bortbjuden på middag och tagit några glas men känner att han nog ändå kan sätta sig bakom ratten utan att utgöra någon trafikfara, eftersom det "känns" som att han har full kontroll över situationen trots sin milda berusning. Han ska inte lita på känslan, om den säger åt honom att köra bil i det läget. Han måste helt enkelt lita på kall, hård, matematisk statistik, trots att det känns fel att vara kall och matematisk när man mår så gött. Pröva den här tanken: alla som invänder mot utilitarismen att den känns för "kall och matematisk" är som den oansvarige, onyktre bilföraren som tror att han kan lita på känslan och strunta i matematiken.