Mulholland Drive

[What Gives?]

Bandet "Boards of Canada" (för matematiker).
Bandet "Tool" (för spiritualister).

Boards of Canada för matematiker, och Tool för spiritualister? Varför det?

[Rafael]

"Intressant med sådana här person-hyper. Jag tror inte Lynch skulle behövt en vidare djuplodad mening för att folk skulle sitta och analysera hans verk i oändlighet, och hitta på tolkningar som skulle se väldigt roliga"

Folk och folk, men visst bildar person-kulter intressanta fenomen. Det finns ju t.ex. en del verk av Picasso som inte direkt skulle hyllas om någon annan skapat dem...
Men visst är Mullholland Drive något extraordinärt (för mig) och det oberoende av hur David Lynch är. För mig som aldrig förut hade sett något med David Lynch, samt aldrig hört talas om honom kan ju inte någon "person-hyper" ha existerat. Ändå fann jag den djupt givande och att den som gjort den här filmen måste ha grym känsla. Sen hur David Lynch faktiskt har tänkt är väl inte särskilt intressant egentligen. Det är kanske därför han aldrig vill berätta om sina filmer?

För övrigt, på en del sidor finns några väldigt underliga teorier kring denna film. Någon hävdade t.om. att Cowboyen egentligen var ett graviditetstest och att Diane var gravid

[CAUSTIX]

David Lynch är en stor mästare.
Jag älskar hans suddiga gränser, mellan verklighet och fantasi, och ofta starka sexuella undertoner som ligger och sjuder genom allt han gör. Hans verk är vackra en njutningar för ögat.
-Frågan var om vi förstod?
Ja förstår inte enns frågan.
Om någon visar dig ett konstverk av Picasso är det nog ingen som frågar om vi förstod. Konst är en uttrycks form som vi ska njuta av. Konst är en känsla en spirituell upplevelse. Man kan diskutera det filosofera kring konst analysera konst och känna konst. Men man kan aldrig förstå konst. Det är konstens sanna natur.

Om man vill ha fakta och förstå , rätt och fel och så vidare då rekomenderar jag den personen att se en actionrulle från Hollymood där är allt serverat på ett fat, och åskådaren behäver inte tänka själv. Där är allt svart vit och tydliga roller. Good guy kämpar mot bad guy och god guy vinner på slutet.

Jo David Lynch är en mästare, han gör allt för att driva med de som ser hans filmer. Han har sedan länge gått över till att göra parodi på myten av sig själv, det är det klassiska "create the myth". Det handlar inte om att sudda ut gränser mellan verklighet och fantasi, utan om humor, Lynch gör komedier, meningen är att du skall skratta. Ett lysande exempel på detta är ju Twin peaks där han själv framträder som döv FBI agent.

[Kallekula]

David Lynch är skön,speciellt när han säger att filmen (Mull) inte hade något syfte utan att det bara skulle vara en skön flippad rulle. Ökar bara mystiken.

[deep]

ok
Jag var hemma hos en god vän till mig som råkade ha filmen i sina ägor och jag föreslog att vi skulle se den. Tänkte att jag måste se om den eftersom en intressant disskution plötsligt uppstod här på forumet.
Så ialla fall vi såg filmen och drack Irish coffee, mycket trevligt, det var mörkt ute och rätt stämning.
Men iallafall så tyckte jag att det var dummt att jag såg om filmen. Det var inte bra gjort av mig.

Nu i efterhamd kom jag på att det jag älskar med David Lynchs filmer är just när han chockerar och överaskar sin publik. Och ser man om filmen så vet man ju redan allt som ska hända. Och det är ju just det som gör hans filmer till riktiga piller trillare, man sitter där med andan i halsen och vet inte vad som ska hända.
Sluttsats: Se inte om filmen. Första gången är den bästa. Upprepningen förstör bara stämningen som man hade från första gången när man såg filmen.

[Jörgen]

ok.
minnerna sitter kvar.

får i läsa Internet-förklaringarna?

[hovnarr]

lite efter - nu har jag sett den också. shit pommes frites.

Det finns få filmer som är sådana att det står klart att något annat än förnuftet fattat dem. Det visar ju på att det är möjligt att ha en sån förståelse.

[Johan Ågren]

Filmen är ett hopklipp från ett pilotavsnitt till en serie som inte blev godkänd av TVkanalen ABC, och med kompletterande scener så att det blev någon form av helhet. Konstnärlig frihet. Vet inte om man ska höja upp allt oförståligt till skyarna utifrån den principen "att om jag inte fattar så måste det vara genialiskt". Det är snarare en nödlösning. Har varit med i konstbranchen länge, och där är det vanligt förekommande, så varför inte i filmbranchen. Om det sedan får människors tankar att börja snurra så är det väl bra, men än bättre om det sker med ett djupare uppsåt. Lynch har sägert lagt dit några djupare aspekter i filmen, men det blir inte fantastiskt för det bara för att man otroligt nog lyckas hitta en mening. Behållningen blir den subjektiva reflektionen och projektionen, om man ger filmen respekt det vill säga. Det finns många anledningar att respektera filmen, den är snyggt gjord, välspelad och så är det Lynch som gjort den, och allt detta är förutsättningen för att vi sedan ska ha viljan att projicera våra egen mening på den. Se Eraserhead i stället, den är ännu mer renodlad, ett större konstverk. Lynch blir en produkt som allt annat, och en parodi på sig själv. Gör nytt!

Johan

[Varney]

om jag får, skulle jag djävulskt gärna be någon smart jävel förklara just, eraserhead för mig. jag blir rastlös och irriterad när jag ser den. jag är inte konst-smart, kan man säga (endel skulle kanske säga ärlig och opretantös och andra korkad.) i kombination med en farlig nyfikenhet gör det olidligt att titta på lynch samtidigt som jag verkligen inte kan låta bli (mycket på grund av den ovan nämnda nyfikenheten.)
någonstans gillar jag honom skarpt. och bannar mig själv en aning för det.
..känns lite löjligt att erkänna det på nåt sätt..känns lite kvasielitistiskt..eller nåt.
jaja.
om ni gärna vill, så för all del, förklara gärna lost highway också.

[Johan Ågren]

Eraserhead på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Eraserhead

För att sammanfatta filmen så kan man säga att handlingens normalt implicita känslor får ta plats som handling. I själva verket är handlingen någon annan, men detta är vad som sker under ytan. Surrealismen handlar mycket om att visualisera det svårnåliga undermedvetna. Inget man hyr en lördagkväll tillsammans med sin nya dejt. Har dock inte sett att filmen gått att hyra de senaste 10 åren, men den går nog att köpa över nätet.

Hittade det här också:

Eraserhead is about dualities and oppositions: life/death, male/female, reality/fantasy, wife/mistress, dark/light, and good/evil. A major source of uncanniness in the film concerns the duality of solid/fluid, which takes on metaphysical and moral overtones. The spatial or physical world of Eraserhead is not dependably well-organized--the film’s physical reality does not pigeonhole objects into their usual categories. As we saw, sexual intercourse is shown as a literal dissolving of physical boundaries. Seemingly solid bodies can dissolve upon contact, like those of the squabs or the baby. Women’s bodies are particularly prone to "leakage," as we see from the spermatic excretions that float around Mary and the Lady in the Radiator. Henry’s solidity is threatened at the start when he splashes into a large puddle, soaking his foot and leg. Henry has a nosebleed at the dinner scene when he learns about the baby. His hair, always flying and floating, suggests that his head itself might simply flake away like the eraser tip of a pencil. In fact, the film’s title derives from just such a spectre in one of Henry’s nightmare visions. After his head is knocked off his neck and replaced by the fetus head, it rolls in his own blood and plops outdoors into a puddle. A small boy scoops it up and takes it away to a sort of nineteenth-century factory where it will be chopped up and made into erasers. We then see a vision of Henry in space ("dead"?) surrounded by the floating dust of pencil erasers. In short, something solid can dissolve and disappear; the living can liquefy and die. The undecidability here implies a difficulty in distinguishing between self/others, life/death, and good/evil.

[Varney]

jag är väl korkad, men jag fattar inte hur jag ska kunna få ut något särskilt av någon annans undermedvetna om det levereras i just det formatet...kanske är det tolkningsarbetet i sig som får folk att känna sig duktiga och speciella..
jag """förstår""" inte eraserhead med någon """annan""" del av mig än förnuftet heller. alla intryck är intryck! jag anser inte att bara för att en Människa skapat något, så är detta intryck inte automatiskt konst. jag fattar inte konsthypen helt enkelt...

[Johan Ågren]

jag är väl korkad, men jag fattar inte hur jag ska kunna få ut något särskilt av någon annans undermedvetna om det levereras i just det formatet...kanske är det tolkningsarbetet i sig som får folk att känna sig duktiga och speciella..
jag """förstår""" inte eraserhead med någon """annan""" del av mig än förnuftet heller. alla intryck är intryck! jag anser inte att bara för att en Människa skapat något, så är detta intryck inte automatiskt konst. jag fattar inte konsthypen helt enkelt...

Ja det låter väl som min kritik av Mulholland Drive. och Eraserhead är i samma anda - fast bättre. Med bättre menar jag att det är stilrenare, och även med inslag av allmängiltighet. Den är relativt enkel i sin symbolik. Symboliken avser att frammana de känslor och upplevelser som undanträngs i de olika situationerna. Är man bekant eller kan ana dessa känslor så förstår man handlingen. Ta scenen med den skrikande "ETn". Den symboliserar när en person tvingas möta föräldrarollen utan att ha en intuitiv styrka och vetskap hur man ska handla när ett barn skriker. När han klipper upp lindan så kan det jämföras med ett blöjbyte, men i stället så klipper peronen upp hela "barnet" varpå inälvorna blottas och rinner ut. Då springer personen ut från rummet. Han brottas med ansvaret och främlingskapet inför sitt barn. Och har man varit på en stel middag hos sina svärföräldrar så blir middagsscenen tydlig. Det är inte en normal middag i den betydelsen att den brukar gå till så, men scenens surrealistiska budskap berättar om vad som sker under ytan. Inte nödvändigtvis vad som alltid sker, utan just vad som sker hos denna person och som samtidigt kan ses som mer eller mindre generellt varpå vi andra kan uttolka och ge handlingen betydelse. Det är möjligt att du inte alls har dessa erfarenheter, och därför inte kan göra samma uttolkning. Ingen uttolkning är den rätta, men ibland finns också en generell/kollektiv symbolik. Har man ingen avsikt att i handlingen gestalta något generellt, utan något ytterst subjektivt, så kan man heller inte ha en förhoppning att det ska råda någon allmängiltig uttolkning. Om Lynch gör en film med slumpartade händelser som saknar samband och allmängiltighet så kan man visst projicera en mening på det, men det kan man i så fall på vilken gröt som helst. Det behöver inte finnas något klokt bakom. Det "kloka" kan i och för sig bestå av att skapa möjlighet för projektion. "Myrornas krig" på TV är en enda gröt, men samtidigt är det ganska svårt att projicera något innehåll på det. Man måste alltså skapa en komplexitet som tillåter en intressant projektion. Detta kan man kanske bli mästare på. Kanske är Mulholland Drive ett sådant mästerverk, men jag är tveksam då jag hela tiden kämpar med att få ihop handlingen i samma anda som andra hollywoodfilmer. Med Eraserhead har jag inte det problemet då jag snart fattar hur jag ska läsa filmen. Med Mulholland Drive går jag ut från biografen och förbannar att jag har missat något viktigt (och så länge jag inte fattad "poängen" så skrattar någon åt mig), medans jag med Eraserhead vet att jag inte fattat allt men ändå har berikats. Mulholland Drive förblir sålunda dålig tills det jag fattar "poängen" och det blir för mig banalt; att en hel film liksom blir ett knep och knåp. Utan denna "poäng" har inte filmen kunnat berika mig så mycket. Det kan ju i och för sig bero på att jag saknade referenser. Ofta berörs människor av dramatiska filmer, där människor råkar illa ut eller befinner sig i extrema situationer. Sådant brukar inte beröra mig så mycket då jag i min ungdom levt ett sådant liv, och tycker det inte är spännande längre - bara tråkigt och harvigt. Människor kan sitta och gråta över en otäck handling i en film, eller att människor råkar illa ut - som om det förvånade dem. Det tyder snarare på distans än närvaro. En stunds snyftande - och sedan tillbaka till verkligheten.

Min motvilja till Mulholland Drive uppstår i det att jag:

1. Inte fattar "poängen".

2. Inte berörs av ämnet eller situationerna.

3. Saknade förmågan att ösa något ur mig själv (kanske just den dagen).

4. En uppförstorad kritik mot "konst". Har inga problem att se på mindre pretentiösa filmer och få behållning i form av underhållning.

Johan

[Varney]

åh vad jag uppskattar din ärlighet johan.

jag kanske överdriver lite i den linje jag för men...ändå.
irritationen uppstår hos mig, därför att många sådana här grejer, liksom lynchhypen, så ofta, är så jävla mycket
kejsarens nya kläder.
(den sagan var helt meningslös när man var barn. när man blev äldre har man börjat förstå vidden av den..)

(jag minns att jag tyckte eraserhead var cool, när jag såg den.
men inte för att jag förstod symboliken, utan för att jag inte gjorde det och antog att lynch var smart - det var ju kul med omväxling till den vanliga hollywoodsmörjan..det var "snyggt" och annorlunda, men jag såg inget djupare.)

[Johan Ågren]

åh vad jag uppskattar din ärlighet johan.

jag kanske överdriver lite i den linje jag för men...ändå.
irritationen uppstår hos mig, därför att många sådana här grejer, liksom lynchhypen, så ofta, är så jävla mycket
kejsarens nya kläder.
(den sagan var helt meningslös när man var barn. när man blev äldre har man börjat förstå vidden av den..)

(jag minns att jag tyckte eraserhead var cool, när jag såg den.
men inte för att jag förstod symboliken, utan för att jag inte gjorde det och antog att lynch var smart - det var ju kul med omväxling till den vanliga hollywoodsmörjan..det var "snyggt" och annorlunda, men jag såg inget djupare.)

Det är nog ett vanligt fenomen i båda lägren. Som jag ser det finns det en del riktiga konstnärer, och sedan en hel hög som åker med i fartvinden och gör något som "ser ut" att var konst. Man annammar en del attribut, och tack vare att publiken inte är bättre insatt än vad den är så går de på det. Nackdelen är att detta fenomen utarmar konsten, och får de konstnärer som haft ambitionen att göra något på riktigt att tappa både lust och ork. Varför göra något riktigt ambitiöst när det räcker med att prestera något som ger sken av att vara bra - och det fungerar. Så får man tid och festa och ragga på tjejer också. Man vill hellre vara "konstnär" - och det i sitt sammanhang - än att verkligen ge sig i kast med konsten i sig. Jag talar av egna erfarenheter. Det är coolt att bli kallad konstnär. Jag slutade tvärt med det jag höll på med efter min första transcendentala erfarenhet - då jag såg detta beteende klart. Skitjobbigt att tro sig göra något hedervärt, och så ser man saker för vad de är. Vidare har jag träffat mycket andra konstnärer i mitt jobb, och det är mycket "kejsarens nya kläder". Där finns dock en del hedervärda "galningar" som verkligen går till roten med konsten. Men i ärlighetens namn så är det en sällsam och inte helt sund avart som så mycket annat i det rotlösa samhället. Fast det är bra; som en tång man kan dra ut dåliga tänder med. Det får duga tills vidare - tills vi bättre förstår det liv vi så brutalt hamnat i.

Se filmen Basquiat – den svarte rebellen. http://www.labyrint.nu/text.asp?id=2941

Johan

[Rafael]

Kan ju bara svara för mig själv, men jag hade aldrig sett något av David Lynch innan Mulholland Drive, och det ända jag hört om gubben var att han hade gjort någon serie som hette "Twin Peaks". Hade INGEN aning om vad serien handlade om men antog att den var fånig eftersom jag sett ett simpsons-avsnitt där de kort drev lite med serien...

Jag "fattade" inte allt när jag såg MD första gången, men fann den ändå lysande. Jag gick in utan några förutfattade meningar whatsoever och fann ändå filmen underbar. Den fick mig att fundera så som ingen annan film gjort.

Sen dess har jag sett många filmer med Lynch, däribland Lost Highway som jag tyckte var rätt dålig. Jag har även sett Eraserhead vilken jag liksom MD fann lysande, ett riktigt mästerverk. Dock måste jag säga att den i jämförelse med MD tog sig en aningen mer infantil form; den var lite simplare helt enkelt. Båda filmerna har många likheter, men MD anser i alla fall jag ha en betydligt större mognad. Hehu!

Eraserhead 10/10
Mulholland Drive 20/10

Jag ser för övrigt tydliga influenser ifrån Stäppvargen i bägge filmer, för de som läst den =)

Ta scenen med den skrikande "ETn". Den symboliserar när en person tvingas möta föräldrarollen utan att ha en intuitiv styrka och vetskap hur man ska handla när ett barn skriker. När han klipper upp lindan så kan det jämföras med ett blöjbyte, men i stället så klipper peronen upp hela "barnet" varpå inälvorna blottas och rinner ut. Då springer personen ut från rummet.

Intressant! Jag tolkade det även som att "Etn" är den delen av "oss" som vi försöker "gömma" (även för vårt eget medvetande). Det äckliga, svaga, från "ondskan" sprunget.
Drog den slutsaten av:

1. Äcklet ploppar upp istället för Henrys skalle i scenen där han scer nymphomanen gå in i sin lägenhet med en äcklig herre

2. Tolkar scenen då det görs suddgummin av huvudet som "en" bortträngning. Den gamla luffaren blir likt Stäppvargen den delen av Henry som är mer mogen, medan ungen som springer till "suddgummifabriken" är en mer naiv infantil del o.s.v., ja ni vet väl hur barn kan vara =)

3. Tolkar kvinnan med pungkulorna i ansiktet som en "ängel", något av en karikatyr på 50-tals sångerskor.

4. Ängeln stampar på en massa maskar / mini-ETs

5. Mannen i planeten, som fyller en liknande funktion som troll-luffaren gör i MD, drar ju i sin spak i början.

6. Henry tystar ETn när nymphomanen kommer in hos honom. Han vill uppenbarligen inte att hon ska bry sig om det. Han vänder även bort hennes blick från Etn när hon äcklad/skrämd tittar åt dess håll.

6. När Henry dödar fostret kommer kommer han till ljuset vilket ängeln visat för honom i tidigare scen. Han återser där ängeln "in heaven, everything is fine".


Vad tolkar ni busken som rullar in i "den magiska teatern" som? Tänkte själv rent spontant (utan någon djupare analys) på Bibliska referenser. Främst den brinnande busken som gud uppenbarar sig i, men kanske också paradisets två träd.

Det är nog ett vanligt fenomen i båda lägren. Som jag ser det finns det en del riktiga konstnärer, och sedan en hel hög som åker med i fartvinden och gör något som "ser ut" att var konst

Du är välkommen att förtydliga detta. Med dina transcendentala erfarenheter kanske du kan kasta ljus över frågetecknet konst-pseudokonst =)

Sist undrar jag bara om någon här sett Dekalogen. Om inte kan jag varmt rekommendera den! Kieslowski är (just nu) min favoritregissör och Dekalogen är oerhört bra, något av det bästa han har gjort. Vacker, insiktsfull och symbolisk på samma gång =)[/quote]