Kommunikationsproblem?

[Luipa]

Jag inbillar mig att FÖRÄNDRINGEN är irreversibel, inte att det nya tillståndet/"logiken"/förhållningssättet är permanent.

Om man kommer till insikt som leder till en beteendeförändring, t ex från köttätare till vegetarian. Åren går och den en gång så glödande övertygelsen som man faktiskt såg vara sann blir ett minne om en glöd. Ett tu tre man äter kött igen, minns insikten och tänker 'ja mitt nuvarande köttätande är nog fel, men...'
Var insikten en insikt eller enbart en glimt.
/luipa

[suchanother]

Jag är en köttätande vegetarian.
Moroten lockar mej med sitt "naturursprung", färgen, formen.
Men ser jag McDonals så får benen fart, kan inte styra mej själv.
Är nog fjärrstyrd, någon kapitalist har skickat en projektil (datachips) i min hjärna och har programmerat mej till viljelös konsument, feta saker är bra. Socker ock, av det kan man få en kick, sockerkicken.

Som så mycket annat i livet, det goda är förbjudet!
Vi ska tydligen leva i elände.
Låt åtminstone sexet vara fritt! Det där goda, hämningslösa tillståndet där biblarna staplade på varandra endast tjänstegör som stöd så vi får fittan upp och väl synlig och kan knulla skallen av oss.

[stradde]

Och kanske det största dilemmat av dem alla: Att försöka få en vän intresserad av någonting man själv tycler är intressant är ju helt normalt. Dock blir det mer komplicerat när det kommer till sådana saker som en helt ny världsbild. Då känner man ju sig som (förlåt, men det passar så bra) jehovas vittne.

Reaktioner? Reflexioner? Egna erfarenheter? Go for it!

Hmmm.. orkar inte läsa alla inlägg..läste en del ialla fall =) OM jag upprepar, skippa inlägget och surfa vidare

Ok. kommunikationsproblem.

1. Olika människor är intresserade av olika saker pga. miljö och arv
2. Olika "intelligenser" existerar ex. motorik, abstrakttänkande, fantasi, empati ( kunna förstå andra) koppla olika kunskaper.. osv..
3. Med olika vänner så kan man disskutera olika saker
4. Om man är välldigt specialiserad eller intresserad i ex. filosofi , som många kanske bara tycker är "jobbigt" ungefär som mattematik eller politik eller vad det nu kan vara
4:1 Övertyga den andra om att ditt intresse är intressant, genom att koppla den andras tankar till ex. filosofi. Ett närmande mellan olika ämnen typ politik och filosofi..
4:2 Ge upp. Din kompis kommer helt inte vilja disskutera X ämne, eftersom att personen är totalt ointresserad ( av någon anledning)
hitta någon annan att disskutera med.,.. ex. forumet!
5 Kommunikation sker bäst genom dialog som innebär att tala med varandra, och som handlar om att:
5:1 Vara tyst och verkligen höra på vad den andra säger
5.:2 ställa frågor om man inte förstår eller om kommunikationen kan tolkas annorlunda. Det är inte ovanligt att man tar det för självklart att den andra förstår exakt vad man menar, men det är inte helt säkert. Om man är tydlig, övertydlig, så kan det vara lättare att hamna på någorlunda samma plan och disskutera.
5:3 Argumentationsmodell. Ge mig relevanta och hållbara argument så kommer jag att svara med samma.
5:4 Använd papper, andra ord, föenkla, förklara, koppla till annan ämne

kommer inte på mera..

men visst, människor har en tendens att tro att alla förstår alla, när det inte alls är så. Språket är kopplat till så mycket och special intressen gör det än svårarare att hamna på en sådan nivå att man kan disskutea.

Kommunikation
Sändare-----Mottagare.

Hur skall sändaren få mottagaren att förstå? Thats the point...

[suchanother]

Stradde, inte illa menat men komprimera dina tankar till några väl valda menigar och låt inte bara munnen gå.

suchanother
hälsningar med all välmening

[stradde]

Stradde, inte illa menat men komprimera dina tankar till några väl valda menigar och låt inte bara munnen gå.

suchanother
hälsningar med all välmening

Skall försöka att tänka på det. Har en tendens att skriva lite för mycket och kanske upprepa mig. Nästa gång skall jag kolla igenom inlägget och radre självklara saker..

[Lars]

Stradde: Tack för tipsen. Tror ändå att jag genom trial and error kommit fram till min egen lösning. Att för det mesta flyta med i den rådande sociala kontexten, och kanske försöka tillämpa vad jag genom mitt filosoferande ser som önskvärt och inte tänka speciellt mycket.

Dock om någon undrar är jag redo att diskutera.

[stradde]

Stradde: Tack för tipsen. Tror ändå att jag genom trial and error kommit fram till min egen lösning. Att för det mesta flyta med i den rådande sociala kontexten, och kanske försöka tillämpa vad jag genom mitt filosoferande ser som önskvärt och inte tänka speciellt mycket.

Dock om någon undrar är jag redo att diskutera.

Inte tänka speciellt mycket? Förklara.
Om det handlar om att tänka själv och filosofera med andra, för att sedan inte lyfta upp det i samtal med andra är jag med på notern,a men om du avskärmar dig från tänkande- för att inte vara annorlunda. Då blir jag förbannad.

Annorlunda är bra. Punkt.

Eller, man får gärna vara bra på fotboll, vara social osv. men gud nåde den som är bra i filosofi, mattematik, kemi eller liknande. DÅ är man lätt högfärdig.

Krossa den svenska "lagom" mentaliteten!! Den är ju anti-intelektuell och det är ju tokigt värre.

Men jag har nog fel.. för du är ju på forumet?..

[Lars]

Stradde:

Det handlar inte om anpassning på det sätt som du tror. I viss mån hamnar det om anpassning, okej. Men jag ser det såhär:

Att medvetet reflektera och anävnda sin medvetna del av hjärnan till att tänka, är från början till slut destruktivt. Tanken (idén) uppstår ju i ditt omedevetna, sedan formas den av ditt omedvetna, och när du känner "Åh, jag fick en idé" så är idén inte ny eller på något sätt klartänkt, utan endast en mekanisk process skapad av din prägling.

Så att försöka tänka i nya banor genom att medvetet försöka dirigera tanken, fungerar sällan. Det är inte rätt väg att gå, tycker jag. Medvetandet är en del av jaget som hela tiden bidrar till illusionen om att man är en utomstående observerare gentemot världen.

[neo]

Jag började intressera mig för filosofi första gången när en kompis, vars låtsasfar undervisar i filosofi, sa till mig att: Ingenting är logiskt. Egentligen så är det ju så. Kan du inte hålla med mig? Sedan kom gymnasiet och bidrog till ett ännu mer fördjupat intresse. Jag pratade vissa lektioner mer än läraren. Ivrig och pubertal.

På senare tid har jag upplevt ett dilemma, som jag verkligen inte tror att jag är ensam om; jag skapar en slags mur kring mig som avskärmar mig från den "verklighet" som jag tidigare tog större del i. Det är skrämmande, samtidigt som man känner sig "mer rationell" än förut. När vi sitter här och diskuterar på forumet, förstår ju de flesta varandra just på grund av att man försöker nå just en djupare form av förståelse (rätta mig om jag har fel). Denna förståelse är jag inte ens i närheten av i många av mina andra vänskapliga relationer, men jag tycker om mina vänner otroligt mycket ändå.

Det är här kommunikationsproblemen uppstår: (Exemplen är lite extrema för att klargöra ståndpunkten ordentligt)

Exempel 1

Vän: Ska du med hem och se på OC och spela lite TV-spel?
Jag: För att vara helt ärlig tycker jag att det finns så många andra mycket mer intressanta och karaktärsdanande saker att göra, istället för att stirra in i en skärm.

Här sker den första avskärmningen. Kompisen blir rädd, ryggar tillbaka och undrar vilken skum snubbe jag är egentligen. De mest känsloladdade orden i det här fallet, som gör att personen blir rädd och tar avstånd är "karaktärsdanande" och när jag likställer ett av h*ns intressen med att "stirra in i en skärm". Det är inte ens på tal att själv påpeka att "Nu blev du rädd för att jag satte saker i ett annat perspektiv och presenterade dig för en verklighet som du inte riktigt vet något om och därför hyser stor rädsla för". Eller?

Exempel 2 (Setting: En kopp kaffe på ett mysigt café och vännen börjar ta upp politik för diskussion)

Vän: Vad tycker du om F! då? De splittrar ju vänstern och ger mer spelrum åt borgarna.
Jag: Jag tycker att det är destruktivt att gå med i partier överhuvudtaget. Det räcker väl med att vara människa. Inte kalla sig för kommunist, liberalist eller något annat. Man gör ett ställningstagande som man egentligen inte kan följa fullt ut och skapar splittring och förvirring bland människor.

Den politikintresserade vännen ryggar tillbaka och undrar vad som har hänt med mig. Känner sig otrygg och rädd, och tycker att jag är en levande klyscha. Vem kan klandra honom?

Vän: Men hur ska man annars förändra samhället?
Jag: Jag tror att det är oviktigt att förändra yttre ting, för att skapa inre trygghet hos människor. Jag tror att man måste försöka förstå andra människor och dela med sig av sin kärlek... lalala.

Nu var dessa exempel ganska extrema, men ni kanske förstår vad jag menar?

Detta handlar delvis om att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt bra för att vännen skall förstå vad jag menar, och att vännen inte delar samma djupa förståelse som jag själv gör. Då kan jag lätt tolkas som en vandrande klyscha, och om jag skulle påpeka att det endast beror på att personen inte har en så pass djup förståelse för att förstå vad jag menar fullt ut, skulle han eller hon börja undra vad jag egentligen går på.

Är det bara jag som lider av dessa kommunikationsproblem?

Om ja..

Hur kan man övervinna dem? Hur får man folk att förstå vad man menar?

Är det överhuvudtaget någon mening med att försöka?

Och kanske det största dilemmat av dem alla: Att försöka få en vän intresserad av någonting man själv tycler är intressant är ju helt normalt. Dock blir det mer komplicerat när det kommer till sådana saker som en helt ny världsbild. Då känner man ju sig som (förlåt, men det passar så bra) jehovas vittne.

Reaktioner? Reflexioner? Egna erfarenheter? Go for it!

Kommunikationsproblem. världskådningar och dialektik mellan människor.
Detta gör att att jag tänkte på filosofen och ansamvargen Herakleitos, grubblaren som stack till bergen för att undvika människorna.

Logos var Herakleitos som tanken på alltings förnuftighet, och kriget är alltings fader och herre, tanken på motsatsernas kamp och enhet och att kampen mellan motsatta makter är tillvarons grundlag.

Det ligger något i Herakleitos filosofi när det gäller kommunikation och världskådningar, han menade också att strävan efter samma världsbild var idealisk för eliten för att undvika missförstånd och kommunikationsproblem. Och att det var synd för massan som levde i olika oändliga världskådningar och skulle alltid leva i det förvirrande småvärld.

Lars du är inte ensam om detta kommunikationparadox och det är inte lätt att förklara Gödels teorem för vem som hels, man måste ju bara spela spelet i olika nivå och försöka kriga sig fram i olika samtalskommunikationer för att nå den där Logos tillsammans med de man ungås och tycker om. det är inte lätt, och detta råd ger jag som inte själv följer det, vilken ironi.

[stradde]

Jag tror att vi inte ligger så långt ifrån varandras ståndpunkt. Men jag skriver och så får du korrigera om jag förstått dig fel och det händer ibland.. trodde någon var determinist men det var tvärt om..

Att medvetet reflektera och anävnda sin medvetna del av hjärnan till att tänka, är från början till slut destruktivt.

Tycker tvärt om. Om jag inte reflekterar och försöker att se ett samband mellan faktorer i världen, lära sig nya saker, vad skall man då göra? Om jag inte fick läsa böcker och träffa människor som har annorlunda tankar. Vad skall man annars göra... äta och sova

Tanken (idén) uppstår ju i ditt omedevetna, sedan formas den av ditt omedvetna, och när du känner "Åh, jag fick en idé" så är idén inte ny eller på något sätt klartänkt, utan endast en mekanisk process skapad av din prägling.

Det där förstår jag inte riktigt, känns som fenomenologi eller nått? .. som jag har 0 koll på, som med allting annat.. ok.. men vad är det för fel om man får en ide som är skapad av sin prägling då? Förstår inte riktigt vad som är problemet, om der finns ett sådant

Så att försöka tänka i nya banor genom att medvetet försöka dirigera tanken, fungerar sällan. Det är inte rätt väg att gå, tycker jag. Medvetandet är en del av jaget som hela tiden bidrar till illusionen om att man är en utomstående observerare gentemot världen.

Jo, det stämmer visserligen att man inte kan tvinga en person att vara kreativ , men man kan sätta sig i miljöer och i situationer som man/hjärnan/tankarna mår bra av.

Jag tror att man skall observera världen och försöka att leva i den. Välldigt lurigt dock. Man blir lätt världsfrånvändande, men det kan ju vara negativt..

Jag tycker det generellt är mycket bra med människor som är lite udda, egna och inte passar in i det stereotypa oftast anti-intelektuella samhället som finns. Jag själv önskar ex. att jag vore lite smartare så jag kunde förstå abstrakta begrepp snabbare, men det tar tid, åt andra sidan har jag en bra fantasi

[Lars]

stradde,

Heheh, fattar vad du menar. Jag är inte heller "the quickest of cats" om man säger så. Men man får lära sig att jobba utifrån sina egna förutsättningar.

Jag är lite innen på vad Jiddu Krishnamurti förkunnar. Han har en hel del vettiga perspektiv på saker och ting.

Angående medveten reflexion: Medvetandet behandlar otroligt lite information i jämförelse med den omedvetna delen. En tysk medvetandeforskare kom fram till, och framförde på ett sådant där "stormöte", att man förnimmer cirka 1 miljondel av verkligheten i bästa fall. Alltså en miljondel av vad du får in genom sinnena, kommer fram till ditt medvetande. Resten är omedvetet.

Att sedan försöka komma fram till någonting genom att reflektera över den här miljondelen känns rätt onödigt. Istället tror jag på att uppleva, och på så sätt lära sig nya saker. Vara öppen och känslig mot vad andra människor har att erbjuda. Vad världen har att erbjuda. Det tror jag är vad det handlar om. Att inte ställa in sig på att komma fram till en speciell ståndpunkt, utan att försöka vara fullständigt öppen. Genom nya intryck så tror jag också att man får en större förståelse. Inte genom att sitta inne och tänka.

Det är jag som är den levande klyshan för övrigt