Livet - hur omfamna?

[akodak]

Är 19 år, inte Gud-religiös utan mer jordbunden. Då är det klart.

Nyligen var jag inne i en depression, såg inte ljust på saker. Började så småningom tänka till om, inte bara mitt liv, utan just livet.
I början fick vi liv, sedan började vi forma samhällen, och nu har alla människor delats in i grupper. Förr eller senare är alla NÅGOT: advokat, polis, fiskare... Vägen till det går genom att följa samhällets modell vilken börjar med skolan, gemenskap. Egentligen utan att söka större förståelse, gör vi det som förväntas av oss.

Började så småningom i mina diskussioner med mitt inre krama om frågan som gäller vår uppgift i livet, men insåg snart att det var för djupt att gå dit... för tillfället. Började istället fundera över om det är så givet, så "mitt framför näsan" att vi ska följa samhällets modell och jobba för ett idealt samhälle. Kom då in på min nuvarande metod...
Eftersom jag ännu inte hittat klar förståelse för vad vi, människor, är och ska göra vill jag tänka över själva inställningen till livet.

Jag har tänkt en del och hoppas några av er vill bidra med er syn på livet och vad inställningarna kan vara... Här nedan finns mina idéer.

- Alla är vi människor på samma jord, alla har vi fötts. Människor korsar varandras vägar även om dem har fötts 10000 mil ifrån varandra.
Imponeras av varandra

- Alla har vi gåvan av att leva, vilken vi fått av föräldrar. Var tacksam för denna gåva, denna chans att leva ett liv. En fantastisk gåva.
Fyll den öppnade presenten med innehåll och ge, ge och ge.

- Sluta aldrig att förvånas och imponeras av allt liv, från den minsta baddrumsspindel till elefanterna på slättarna. När jag är nere så lyfter det mig ycket genom att bara se ett par människor och jag kan bara gissa vart dem är på väg eller vad dem har gjort...

Det här är lite vad jag tänker på. Låter som budord
om det går att besvara detta inlägg, gör det. Jag söker förståelse för livet och sökandet är ett äventyr, svaret är horisonten.

[Tractatus]

Började så småningom tänka till om, inte bara mitt liv, utan just livet.
I början fick vi liv, sedan började vi forma samhällen, och nu har alla människor delats in i grupper

Alla har vi gåvan av att leva, vilken vi fått av föräldrar. Var tacksam för denna gåva, denna chans att leva ett liv. En fantastisk gåva.

Ditt inlägg har en poetisk klang. Låter fint. Du säger att vi fick liv och att livet är en gåva. Du säger att du är jordbunden. Innan vi fortsätter resonera vill jag gärna vilken ståndpunkt du besitter i frågan om vem/vad vi fick gåvan livet av.

Mvh

[akodak]

Började så småningom tänka till om, inte bara mitt liv, utan just livet.
I början fick vi liv, sedan började vi forma samhällen, och nu har alla människor delats in i grupper

Alla har vi gåvan av att leva, vilken vi fått av föräldrar. Var tacksam för denna gåva, denna chans att leva ett liv. En fantastisk gåva.

Ditt inlägg har en poetisk klang. Låter fint. Du säger att vi fick liv och att livet är en gåva. Du säger att du är jordbunden. Innan vi fortsätter resonera vill jag gärna vilken ståndpunkt du besitter i frågan om vem/vad vi fick gåvan livet av.

Mvh

Jo, det är också en grej. Ursprungligen vet jag inte, men jag funderar endast i nuet, just nu. Anledingen till att vi, just en här generatonen finns är att våra föräldrar velat dela med sig av det här abstrakta äventyret. Om man ska fråga sig vem/vad som gav oss liv i början, innan apornas tillkomst, så kan man bara spekulera. Därför har jag mest gett mig på vilken inställning man ska ha.

[Fication]

Är 19 år, inte Gud-religiös utan mer jordbunden. Då är det klart.

Nyligen var jag inne i en depression, såg inte ljust på saker. Började så småningom tänka till om, inte bara mitt liv, utan just livet.
I början fick vi liv, sedan började vi forma samhällen, och nu har alla människor delats in i grupper. Förr eller senare är alla NÅGOT: advokat, polis, fiskare... Vägen till det går genom att följa samhällets modell vilken börjar med skolan, gemenskap. Egentligen utan att söka större förståelse, gör vi det som förväntas av oss.

Ett par spontana frågor:
Går det att INTE vara något.
Går det att vara något av det du nämner och ändå se förbi det?

Du tänker på en av samhällets mest fundamentala struktur, är dessa bra eller dåliga tycker du?

Började så småningom i mina diskussioner med mitt inre krama om frågan som gäller vår uppgift i livet, men insåg snart att det var för djupt att gå dit... för tillfället. Började istället fundera över om det är så givet, så "mitt framför näsan" att vi ska följa samhällets modell och jobba för ett idealt samhälle. Kom då in på min nuvarande metod...
Eftersom jag ännu inte hittat klar förståelse för vad vi, människor, är och ska göra vill jag tänka över själva inställningen till livet.

Låter som en bra början.

Jag har tänkt en del och hoppas några av er vill bidra med er syn på livet och vad inställningarna kan vara... Här nedan finns mina idéer.

- Alla är vi människor på samma jord, alla har vi fötts. Människor korsar varandras vägar även om dem har fötts 10000 mil ifrån varandra.
Imponeras av varandra

Det låter ok. Personligen skulle jag vilja byta ut imponeras mot fascineras. Jag tycker att man imponeras av saker som är bra i någon mening. Och om det finns något som är bra så borde det också finnas något som är dåligt. Fascineras däremot betyder för mig att något är intressant och lärorikt. Och allt kan vara intressant, det som är bra såväl som det som är dåligt.

Till exempel så kan jag fascineras av människans allra sämsta sidor, eftersom man kan lära sig mycket av det. Därmot tycker jag inte att det är lika lätt att imponeras av riktigt osympatiska destruktiva människor.

- Alla har vi gåvan av att leva, vilken vi fått av föräldrar. Var tacksam för denna gåva, denna chans att leva ett liv. En fantastisk gåva.
Fyll den öppnade presenten med innehåll och ge, ge och ge.

Vad ska man ge? Till vem? Hur? Om man inte får något tillbaka?

- Sluta aldrig att förvånas och imponeras av allt liv, från den minsta baddrumsspindel till elefanterna på slättarna. När jag är nere så lyfter det mig ycket genom att bara se ett par människor och jag kan bara gissa vart dem är på väg eller vad dem har gjort...

Det här är lite vad jag tänker på. Låter som budord
om det går att besvara detta inlägg, gör det. Jag söker förståelse för livet och sökandet är ett äventyr, svaret är horisonten.

Life is a bridge. Cross over it, but build no house on it.

[akodak]

Ja, fascineras är ett bättre ord i sammanhanget
Det är just det, alla ÄR något, så är samhället uppbyggt och det har blivit så inprintat att vi tar vår roll i samhället. Det är oundvikligt skulle jag säga. Man måste "fascineras" av hur det har blviit såhär, beundra det.

Att det är som det är, att vi föds i samhället och bidrar till det är givet från första stund, det är vad vi förväntas göra. Att jobba, bli självständig, arbeta för ett bättre samhälle. Det här måste vi se som positivt, och en bra struktur, det måste accepteras eftersom traditionen är stark.
Hur skulle det annars se ut?
Läste någonstans av en tänkare att vår uppgift här i livet är att bidra till människans ideal, att genom en häjlpande hand, posiitva handlingar höja upp människan.

Vad man ska ge undrade en...
Man ska inte värdera något så högt att man inte vill dela med sig av det, detta står i Tao. Om det menas materialistiskt kanske det är. Men jag menar att man ska ge sin nyfikenhet, sitt intresse till personer, medmänniskor. Vi kan bidra till varandras vardag. Att visa tacksamhet, ett leende, att uppmärksamma varandra är gåvor. Om man inte får tillbaka?

Det är oviktigt, för genom att vara på det här sättet accepterar man saker lättare och nöjer sig med att ha påverkat individen, lagt intryck.
Varför lever vi tillsammans om vi inte ville uppmärksamma varandra?


Varför kan jag inte formulera en fråga i denna diskussion frågar jag mig själv, vad vill jag ha svar på... ?


har funderat fram och tillbaka mycket senaste veckorna, 80% av folk gör inte det: funderar mycket på livets gåta. Förstår det, jag vill ha enkel vardag, göra det som känns bäst utan att hela tiden tänka till. Tänkte mycket om livet redan för nån timme sen, på vägen hem från stan. Fick ont i huvudet, sökte en konkret fråga men bollade bara runt med fakta.

Det är just det, jag tror att man vid något stadie i livet ser allt klarare, och det komer ta tid. Därför ger jag mig bara in på själva inställningen till nuet, till tillvaron, till människorna vi är runt under dagarna.

[Fication]

Tycker det du skriver låter både sunt och sympatiskt. Fast en sak jag tror att man ska passa sig för är att förvänta sig livet hela tiden ska vara lika välvilligt tillbaka. Det är lätt att bli en Candide som hela tiden går omkring och tycker att det är den bästa av världar, godtrogen och lättlurad och därför utstår alla möjliga fasor. Det krävs en viss skicklighet för att oskadd navigera sig fram genom livets skär.

En kommentar till ditt sista stycke; Det är mer än en andlig tänkare som menar att det stadiet i livet då man ser allt klarare är just nu. Inte senare, utan nu.

[stradde]

er syn på livet och vad inställningarna kan vara

Först så tror jag det ger mycket att..
1. Som du gör ställa frågor
2. Söka efter kunskap på ex. internet ( Wikipedia. Eller stanford) och bibliotek- som är grymma oftast. Bertrand Russel har skrivit en liten bok som heter "Filosofins problem" som du kan köpa för 40 kr eller nått.. eller låna.. den är bra!
3. Tänka själv är inte helt fel heller =)

Om jag skall förenkla min åsikt så kan jag inta den inställning som hedonistisk utalitarism har, alltså att allt är smärta eller glädje.
Även om jag nu är Kantian.. och en kantian är inte primärt intresserad av smärta eller glädje, utan snarare att "göra rätt för sig" för att sedan om man har tur vara glad..

Sedan så vill jag föra in motsatsparen kaos ---ordning

Åt ena sidan så kan man ordna världen, som kantian så kag jag inte gå med på att människan i grunden inte är fri- jag tror att det går att påverka välldigt välldigt mycket , även om en del saker kan vara svåra att göra någonting åt. OM man är född i ett fattigt land så lever man självklar under andra fårhållanden än i ett rikt.

Hur man än ser det , så är ena delen av livet helt beroende av en själv, och åt andra sidan så kan man styras av händelser omkring en.

I grunden så anser jag dock att man är fri, så fri man kan vara i ett samhälle som inte direkt utvecklar fårståndet hos folk... människan förblir att vara en varelse som ständigt inte strävar efter att utveckla sin hjärna, utan snarare försvinna in i religionens trygga famn, eller dämpa sin ångest genom alkohol-sex-shopping.

nog om detta.

Jag tror att man skall som tänkande varelse försöka tillgodose ens hunger på kunskap. Det är inte fel att gå till biblioteket och låna 10 filosofiböcker , köpa, låna etc. om folk nu köper skor för 2000 kr så kan man ju shoppa kunskap.

Min inställning är att man alldrig kan köpa för många böcker, även om biblioteket oftast har ett bra urval. Internet är ju också bra =)

Jag försöker allltid att ha en bra bok nära, så att jag kan läsa den när min hjärna bestämmer sig att "jävlas" när tankarna är helt fel.Alltså destruktiva, och om det inte leder till skrivande eller nått annat kreativt som att måla, musik, läsa eller nått annat. Då är det ju bara skit att tänka skit.

Böcker är extremt viktigt för mig, det är också sömn, mat, vänner..

En förundran över världen är bra, men som någon skrev. Var beredd på att bli motarbetad. Jag själv har en sjukdom som med all säkerhet leder till att jag kommer att leva flera år mindre än andra.. då är det alltså logiskt att inse att.
1. världen är inte rättvis- en del åker räkmacka en del inte.
2. världen är jävlig.
3. därför är det viktigt att kunna navigera i jävligheten.
4. Eftersom att världen är jävlig gäller det att göra den till sin fördel.
5. Detta innebär dock inte att man bara skall vara egoistisk-men det går inte att "förändra" världen om man själv inte mår bra...

Intelligenta människor lider oftast. Eftersom att man vill förstå det som är svårt att förstå.. vad livet är? Hur man skall leva? Vad som går att veta?
osv..