Meningen med livet?

[SigurdV]

Egentligen blir meningen med livet en icke fråga.
Viljan är inte fr. Därmed är det bevisat att meningen med livet är en onödig fråga.
Betraktar man kropparna så ser man självbevarelsedriften(HUNGER, TÖRST, ORGASM OSV) som det ALLA GÖR. Existerar. I så fall blir existensen meningen med livet. Blir man GLAD och LYCKLIG så existerar man "bättre". Då blir lyckan och resten av KÄNSLORNA meningen med livet. Är man "fri" så uppnår man detta lättare.
Man kan vara lycklig medans man faller från ett flygplan 8000 m upp i luften hela vägen ner. Fallet kan ske perfekt och i enlighet med GLAD och LYCKA.

Om viljan inte ÄR fri kanske jag håller med om (eller har tvingats hålla med om) att meningen med livet är en icke-fråga!

Så ge gärna ett bevis för att viljan inte är fri

Under tiden kanske jag borde lägga ut mitt kort på bordet:

Livet ingår i universums fortplantningsprocess!

Livets mening är att föra vårt universums naturlagar vidare... och DET kanske inte lindrar våra själs-smärtor
eftersom vi  själva bara är en länk i kedjan... eller kanske ännu värre: en länk i en kedja som aldrig får chansen att befrukta något...

Men även om den stora meningen med livet inte bryr sej om oss småttingar så kanske det finns en liten mening kvar åt oss ändå ... men det tar vi nån annan gång!

[Anne]

Hur vore det om du tänkte på andra?

[SigurdV]

Hur vore det om du tänkte på andra?

Vill verkligen de andra att JAG ska tänka på dem? Jag har nog det motsatta intrycket.
Så jag försöker att inte störa så mycket

Vad jag främst vill ha sagt är att uttrycket "livets mening"  inte betyder exakt det samma om man ser saker och ting från det stora
eller det lilla perspektivet. Perspektiven bör vara relaterade ... så att säga bero lite grann av varandra!
Debatten om livets mening borde , tycker jag, inte bara vara psykoterapi.

[Anne]

Ja, vad ska man svara på det? Du stör inte.

[SigurdV]

Hej!
Kul att jag inte stör

Alltså: Enligt min uppfattning har uppkomsten av liv sannolikheten 1:

(Om vi inte pratar om sterila universum med avvikande värden på naturkonstanterna).
Universum är fullpackat med liv som ännu inte har fattat hur det ligger till
eftersom avståndet mellan de stoftmoln som tillverkar stjärnor (och liv) är så enorma.

Vi borde försöka räkna ut hur lång tid det i genomsnitt tar för två olika närbelägna livsformer att mötas!
Det skulle vara trevligt med en hög siffra där med tanke på hur trevliga grannar kan vara...

PS Det finns inte många olika modeller av verkligheten och de brukar vara lite ödsliga och väldiga,
faktiskt rätt fridfulla...  Som tiden kommer att visa, är de  illusioner... rena fantasier!

[förstår mig själv]

Egentligen blir meningen med livet en icke fråga.
Viljan är inte fr. Därmed är det bevisat att meningen med livet är en onödig fråga.
Betraktar man kropparna så ser man självbevarelsedriften(HUNGER, TÖRST, ORGASM OSV) som det ALLA GÖR. Existerar. I så fall blir existensen meningen med livet. Blir man GLAD och LYCKLIG så existerar man "bättre". Då blir lyckan och resten av KÄNSLORNA meningen med livet. Är man "fri" så uppnår man detta lättare.
Man kan vara lycklig medans man faller från ett flygplan 8000 m upp i luften hela vägen ner. Fallet kan ske perfekt och i enlighet med GLAD och LYCKA.

Om viljan inte ÄR fri kanske jag håller med om (eller har tvingats hålla med om) att meningen med livet är en icke-fråga!

Så ge gärna ett bevis för att viljan inte är fri

Under tiden kanske jag borde lägga ut mitt kort på bordet:

Livet ingår i universums fortplantningsprocess!

Livets mening är att föra vårt universums naturlagar vidare... och DET kanske inte lindrar våra själs-smärtor
eftersom vi  själva bara är en länk i kedjan... eller kanske ännu värre: en länk i en kedja som aldrig får chansen att befrukta något...

Men även om den stora meningen med livet inte bryr sej om oss småttingar så kanske det finns en liten mening kvar åt oss ändå ... men det tar vi nån annan gång!

Felet är att du antar mer än nödvändigt. Detta har jag sett alltid beror på en vanföreställning. Denna finns för att du ska må bättre och ger sämre förståelse för verkligheten.
I takt med att vanföreställningarna skingras ju klarare tänker man.

Detta med vilja då. Ja antingen tror man på detta eller inte. Ska gå in på detta senare.... I princip stämmer detta överens med det vi vet och ser. Det finns många teorier som starkt pekar på detta. Ju mer man förstår destå mer förstår man att fri vilja inte finns. Ta tex neurologi. Ju mer man kan förklara(dock är de långsamma då de inte har bra teorier) destå mindre är viljan. Ju mer vi förstår människan ju mer förstår vi ju och FÖRSTÅ mer betyder att det vi inte förstår minskar(dvs fria viljan krymper, KRYMPER, KRYMPER)Tillslut ser man att hjärnan är en reflex. Kommer gå att "bevisa" lika säkert som att solen går upp i morgon. Jag kan ge input/teorier som gör det mer sannolikt att inte viljan är fri än att solen går upp imorgon. Det blir så sannolikhetsmässigt. Kör vidare med detta senare.

[förstår mig själv]

Hej!
Kul att jag inte stör

Alltså: Enligt min uppfattning har uppkomsten av liv sannolikheten 1:

(Om vi inte pratar om sterila universum med avvikande värden på naturkonstanterna).
Universum är fullpackat med liv som ännu inte har fattat hur det ligger till
eftersom avståndet mellan de stoftmoln som tillverkar stjärnor (och liv) är så enorma.

Vi borde försöka räkna ut hur lång tid det i genomsnitt tar för två olika närbelägna livsformer att mötas!
Det skulle vara trevligt med en hög siffra där med tanke på hur trevliga grannar kan vara...

PS Det finns inte många olika modeller av verkligheten och de brukar vara lite ödsliga och väldiga,
faktiskt rätt fridfulla...  Som tiden kommer att visa, är de  illusioner... rena fantasier!

Detta är ickefrågor. Vi väntar och lever våra liv och blir lyckliga dvs förstår mer och sen förstår vi även detta om vi blev lycklig av det.

[Marko]

Meningen med livet är allt som sker.

Nej, det är fatalism... Det som sker kan föra oss bort från meningen.

Det vi gör kommer att ske, med eller utan fri vilja.

Förstår inte hur du tänker här, om vi ser på vad vi gör så är det ju redan gjort.

Det vi gör är inte något som kommer att ske... Det som kommer,eller inte kommer att ske, är bara sådant som vi funderar på om vi ska göra.

Sen känns det fel att jämställa livets mening med det som sker, för vad som än händer så blir just det livets mening!

Om livet har mening måste man väl kunna kämpa emot denna mening... men det går ju inte med ditt synsätt: vad man än gör så var det livets mening!

Så om jag förstått dig rätt så är du fatalist. (Det är ju nu inte jag... tror jag.)

En händelse sker i realtid i rummet i sitt eget absoluta rum, någonstans i microkossmos.
Allt som mäts utanför eller sker utanför, är historiska händelser.

alltså, det man gör, kommer att ske.. enklast att se på det är ju tex macrokossmos, ljuset vi har här skapades för 8a minuter sedan i sloen.. det man gör kommer att ske. (om än förvrängt)

fatalist, jag sätter gärna inte stämplar på mig. Jag tycker ibland som moderaterna i vissa frågor, marxismen har sina fördelar och kapitalismen har i sin rätta form bra förutsättningar, ödet och den fria viljan samverkar, och beroende på om jag är fysiskt tanke lagd någon dag, så försöker jag se saker ur ett naturvetenskapligt perspektiv. är jag andligt sinnad, så tar jag gärna fram mystiken runt det.. och kan kliva ur fysikens lagar för en stund.

ödet är en skön inställnig bara.. och har viss sanning i sig.
Att försöka hitta själen i materia tycker jag är en spännande resa av metaforer och visualiseringar.

[SigurdV]

Nix! När vi ser något hända så är det alltid efter att det har hänt!

Hur långt efteråt det är beror på hur långt ljuset behöver färdas.

Men det där med att att hitta själen i materian ÄR intressant.

Sen är det så att om du påstår att livets mening är identiskt med framtiden så måste jag dra slutsatsen att du är fatalist

[Marko]

Nix! När vi ser något hända så är det alltid efter att det har hänt!

Vi skriver samma sak ; )

Det jag gör nu, är något som du senare kan se.
Men i vår långsamma värld, så spelar det ingen större roll.
en miljondels ljusekund har mindre betydelse för vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid.

[SigurdV]

Egentligen blir meningen med livet en icke fråga.
Viljan är inte fr. Därmed är det bevisat att meningen med livet är en onödig fråga.
Betraktar man kropparna så ser man självbevarelsedriften(HUNGER, TÖRST, ORGASM OSV) som det ALLA GÖR. Existerar. I så fall blir existensen meningen med livet. Blir man GLAD och LYCKLIG så existerar man "bättre". Då blir lyckan och resten av KÄNSLORNA meningen med livet. Är man "fri" så uppnår man detta lättare.
Man kan vara lycklig medans man faller från ett flygplan 8000 m upp i luften hela vägen ner. Fallet kan ske perfekt och i enlighet med GLAD och LYCKA.

Om viljan inte ÄR fri kanske jag håller med om (eller har tvingats hålla med om) att meningen med livet är en icke-fråga!

Så ge gärna ett bevis för att viljan inte är fri

Under tiden kanske jag borde lägga ut mitt kort på bordet:

Livet ingår i universums fortplantningsprocess!

Livets mening är att föra vårt universums naturlagar vidare... och DET kanske inte lindrar våra själs-smärtor
eftersom vi  själva bara är en länk i kedjan... eller kanske ännu värre: en länk i en kedja som aldrig får chansen att befrukta något...

Men även om den stora meningen med livet inte bryr sej om oss småttingar så kanske det finns en liten mening kvar åt oss ändå ... men det tar vi nån annan gång!

Felet är att du antar mer än nödvändigt. Detta har jag sett alltid beror på en vanföreställning. Denna finns för att du ska må bättre och ger sämre förståelse för verkligheten.
I takt med att vanföreställningarna skingras ju klarare tänker man.

Detta med vilja då. Ja antingen tror man på detta eller inte. Ska gå in på detta senare.... I princip stämmer detta överens med det vi vet och ser. Det finns många teorier som starkt pekar på detta. Ju mer man förstår destå mer förstår man att fri vilja inte finns. Ta tex neurologi. Ju mer man kan förklara(dock är de långsamma då de inte har bra teorier) destå mindre är viljan. Ju mer vi förstår människan ju mer förstår vi ju och FÖRSTÅ mer betyder att det vi inte förstår minskar(dvs fria viljan krymper, KRYMPER, KRYMPER)Tillslut ser man att hjärnan är en reflex. Kommer gå att "bevisa" lika säkert som att solen går upp i morgon. Jag kan ge input/teorier som gör det mer sannolikt att inte viljan är fri än att solen går upp imorgon. Det blir så sannolikhetsmässigt. Kör vidare med detta senare.

Tycker inte att jag antar mer än nödvändigt för att förstå verkligheten? Hur menar du?
Vilka enklare verklighetsförklaringar finns? Bibelns? Eller iden att allt är en slump??
Jag kommer inte på fler just nu och väntar spänt på vad du kan ha att  visa upp.

[SigurdV]

Nix! När vi ser något hända så är det alltid efter att det har hänt!

Vi skriver samma sak ; )

Det jag gör nu, är något som du senare kan se.
Men i vår långsamma värld, så spelar det ingen större roll.
en miljondels ljusekund har mindre betydelse för vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid.

Det spelar visst roll! Vi kan inte uppfatta varken ljussekunder eller bakterier men vi kan dö av dem.
Vi ska hålla i sär verkligheten och vår bild av den.

[Anne]

Jag är en oroande typ. En vän till mig fick rådet "ta Alltid ut glädjen i förskott, det värsta som kan hända är att du blev glad i onödan", Sicken välsignelse att gå runt så. Men ignorace is a bliss, eller`?

[SigurdV]

Trådens ämne är " Meningen med livet" och som jag påpekat finns två tolkningar :

1 Vilket sammanhang har livet med resten av verkligheten?

Här finns vad jag vet bara två standard svar: antingen är livet guds skapelse eller så är livet en slump och saknar mening. Till dessa två lägger jag nu ett tredje, att livet ingår i universums reproduktionscykel! Här anklagar " Förstår mig själv" för önsketänkande men jag tycker nog att ateistens fridfulla universum, där livet är en osannolik slump och där vi kanske är ensamma i det enda universum som finns, är den mest tilltalande bilden av verkligheten.

Ett universum fullpackat med liv verkar rätt så farligt att vistas i, kanske inte just för min del eftersom sannolikheten för att vi kommer i kontakt med en människoätande civilisation under min livstid är mycket liten. Men jag kan inte hindra mig från att bry mig om människornas öde... lika lite som jag skulle kunna låta bli att bli bedrövad om jag fick veta att gud hade dött på riktigt! (De här dumheterna med att jesus skulle ha dött för att återuppväckas av gud låter inte värre än en stund i tandläkarstolen.)

2 Viket värde har våra personliga liv?

Här verkar det vara fråga om hur vi ska känna när vi betraktar vår existens och det enklaste svaret jag känner till är att  vi kan kontrollera våra känslor, om vi stimulerar vår hjärnas lustcentrum blir vi så lyckliga att vi helt struntar i frågan!

Men är inte verkligheten spännande? Hur ligger det till? Hur ska det gå för den?

[Pilatus]

antingen är livet guds skapelse eller så är livet en slump och saknar mening.

1. Njae, du är litet för specifik. Hur vet du att det är Jahve (Gud) som skapat jorden. Tänk om det i stället är Kokopelli som är alltings upphov. Jahve har väl inget försteg framför alla andra tusentals gudar?

2. Eller så har gudarna hållit sina fingrar borta från skapelsen. Universum kom till för det fanns ingenting som hindrade en sådan process. Någon slump behövdes inte och fanns inte i samband med Big Bang. Inte heller orsak och verkan, vilket skulle hindrat tillkomsten.

3. Den antropiska illusionen har lurat många. Varför skulle människan, eller liv vara nödvändigt? Nu finns det liv i vår värld på minst en planet. Anledningen är att naturlagarna medgav en sådan utveckling. Solens värmetillskott påverkar möjligheten till liv.

4. Om det finns någon utifrån kommande mening eller plan, så är denna mening eller plan inte åtkomlig för oss. Det finns ett otal från varandra motsägande uppfattningar bland religionens företrädare om denna fråga. Religion producerar inte kunskap. Ifall livet saknar mening är det, trots detta, inte egalt om vi lever eller begår självmord. Vi skulle skada de som står oss nära.