Inläggav Joakim Grundh » 08 aug 2012 16:08
Om vi nu går med på att definiera sexualiteten som en livskraft så kan vi se att det inte är en livskraft som strävar efter fortplantning. Så mycket kan vi inte reducera det.
För även om vi inte kan ha barn fortsätter vårt projekt av att leva, vi drivs vidare. Och det håller inte att säga att det är "omedvetna" drifter som inte stävjs av att insikten om barnlösheten, som ligger på den medvetna nivån. För då skulle driften vara obeveklig och inte hämmas av det medvetna som ju är vår återhållsamhet i sociala situationer. Jag tror alla kan instämma i att vi lever i en slags böljande spel mellan instinkt/böjelse/drift och återhållsamhet/fruktan/bevekande. Vi betänker, och väger, genom den rationalitet som våra föreställningar ger oss. Vad vi tror, vad vi har för erfarenheter, vad vi tycker är vetbart, dikterar vårt agerande när vi söker tillfredsställelse. Det kan vi se i hur vissa ohämmat njuter av något, medan andra söker ett lagom oavsett om det är beroendet de räds, eller om de helt enkelt fruktar förlusten av det goda genom att bejaka lusten till det för mycket.
Så vad är då livskraften? Jag vill hävda att det är vad som ger oss en egen självbild. Jag är med Marx med flera som säger att människan skapar sig själv genom sitt arbete. Och att vi kan alieneras, förfrämligas inför vårt arbete, vårt skapande av oss själva som människor av vår art. Livskraften, sexualiteten, är inte en drift med ett mål, den är som ångesten i Heideggers mening som pekar mot det absolut möjliga. Den saknar objekt.
Och jag tror att detta med artperspektivet är väldigt viktigt att inkludera. För den Andre är inte bara en sinnets konstruktion, utan en konkret, en realitet, ett faktum. Som garanterar, att det som jag ser mig själv som när jag ser mig genom andras ögon, realiteten hos mig. Garanterar meningen hos mig. Men det är samtidigt inte den andre som faktum, som existens, som jag möter. Utan alltid den andre som en konstruktion, som en föreställning, som min projektion, som jag möter. Och som sedan kan överraska mig eller bekräfta mig i min föreställning mot dem. I mina försöka att "fånga" och "bestämma" dem, så att jag kan "korrekt" förhålla mig mot dem.
Jag ser det grundläggande i livet, den basala driften, som den existentiella kastadheten som leder ut i den moraliska frågan; jag gör redan, så vad bör jag göra. Sexualdriften är inget annat än moralen.
Det kan tyckas vara reduktionistiskt, men jag vill snarare hävda att det är att öppna horizonten maximalt. Detta att se moralen som filosofins prima casua innebär ingen bestämning utan en universalisering av alla filosofins agenter, eller som Kant skulle sagt, alla rationella subjekt.
Varför tar jag då upp detta?
Jo för att när jag säger att vi måste revolutionera vår sexualitet, släppa den fri. Så är det just för att jag ser oss som alienerade idag. Jag ser det som att vi har förlorat denna moral, frågan; -vad bör jag göra?, och istället satt; -människan bör, som ledstärna. Det är inte för att jag saknar ett svar på frågan vad jag bör som jag ställer mig moralisk mot mitt liv. Idag är det för att vi saknar ett svar på frågan om vad vi bör göra som vi ställer oss moraliska mot människan. Vi blir objekt, reifieras, kuvade av universaliteten, före att se denna universella belägenhet som grunden för varje individualitet.
Därför jag omtalade mina sexuella erfarenheter i den rent fysiska processen förut. Det är som ett exempel, på hur vi kan stå reifierade, objektifierade, inför oss själva. Och även i den "mest intima av akter", som det brukar kallas, stå utanför och inte uppleva den. Detta är när lusten inte gör avbräck på den alienation som vi fått se som normal. Men det är bara ett exempel. Det tjänar bara för att belysa, då jag tror att många någon gång upplevt en liknande "förlust", eller avsaknad av intimitet, med en människa vi väljer att dela en sexuell upplevelse med. Vi kan genom exemplet göra distinktionen autentisk-alienerad.
Men det främsta skälet varför vi enbart bör göra exempel av det är för att fenomenet är så mycket mer allmänt, existerar så mycket mera i våra liv. Vad jag kan se hittar olika människor sin autenticitet, eller erkänsla därav, i olika aktiviteter. Men jag har ännu att träffa någon som inte lever under, och genom, distinktionen autentisk-alienerad. Även "gurun" som talar om att vi måste vara "äkta människor" kan bara tala om detta genom att det finns en dimension av "oäkta" i dennes liv.
Varför är vi då alienerade? Jag instämmer alltså i den marxistiska analysen av vår alienation i den mån att det är genom att vi inte längre producerar vårt arbetes produkt direkt som vi blir alienerade. Men jag vill inte ta ett rent historie-materialistiskt perspektiv på denna belägenhet. Snarare så ser jag det som att "arbete" är "självbild" som hänförs till vår "livsvilja". Vi skapar oss i den avbild som vi kan se oss vilja vara i i och genom det samhälle vi lever i.
Jag skapar mig som "man" för att jag ser mig som lycklig i min framtid med en "kvinna". Jag skapar mig som någon som har en "snygg kvinna" för att det ger mig "status". Jag skapar mig min "status" för att jag vill betrygga min makt över min "manlighet". Och så kan vi exemplifera den självupprätthållande processen som återskapar oss i den okritiskt reflekterande sociala bild vi närs av samhället.
Vad jag försöker nå är alltså att vi lever i en kollektiv belägenhet där vi söker individualisera. Det som bestämmer hur vi ser oss kunna skapa oss är idag mycket reklam. Och här kan man tänka på hur Platon talade om att förbjuda diktare för att de förljög samhället. Och hur Illiaden framstår som en anti-krigsskrift med sin brutala realism.
Mytbildandet, opinionen, författandet som söker skapa den verklighet vi lever i och relaterar till är alltså gammal som gatan.
Och nu börjar vi se vad som kan, och måste göras. Att göra upp med de bilder som söker kuva oss, de som säger att jag i mitt liv, för att nå vad jag behöver, måste göra som jag ser på tv. Läser i boken, hör på radion.
Hur kvinnan ser att hennes underlägsna hållning kommer garantera henne någon som sveper bort henne i ett rosenskimmer tryggt vilande framför den som henne sen bestämmer. Och som garanterar henne.
Hur mannen ser att hans frihet och attraktion, styrkan, ligger i bilen han köper och dominansen han utövar.
Dessa är bara något som söker manipulera oss. Det är något som lyfter in osämja i gruppen, splittrar, och får oss att söka något i "bilden", chimären, före att invänta upplevelsen som bekräftar handlingens riktighet. Det är att ställa målet först, istället för att låta målet bero på det värde som kommer till oss i det att vi möter de situationer vi finner oss i.
Har någon något konkret exempel på hur man kan finna integriteten för att ta de första stegen mot att inte definieras av det kollektiva, utan att stänga ute det sociala i de möten vi ständigt inbegriper oss i och söker?
