Zi skrev:Jag måste sträva mot något för att vara lycklig. Det kan vara att bli rik, smart eller vad som helst. Att bara sträva efter att bli lycklig tror jag inte heller funkar så bra, men indirekt är det alltid det jag vill bli.
Jag håller helt med dig, jag ser inte lyckan som målet utan som vägen. Att kunna se lyckan där man befinner sig.
Zi skrev:Djens skrev:Jag älskar att konsumera för att det ger mig status i samhället. I min utopi hade man inte behövt den här konsumtionsspiralen, men jag har insett att jag inte lever i min utopi och att det är mycket enklare att anpassa sig till samhället än att anpassa samhället efter sina egna ideal. Intalar man sig det tillräckligt mycket så blir det sanning att samhället är bra.
Menar du att hög status gör dig lycklig? Eller menar du att du medvetet inbillar dig själv det för att bli lycklig?
Nej hög status i sig gör mig inte lycklig, däremot strävandet efter att uppnå det. Att ständigt förbättra mig enligt mina egna värderingar är det som gör mig lycklig, att testa gränser, att utvecklas som person. Enligt mina cyniska värderingar handlar det i mångt och mycket om att bli bekräftad. Man kan bli bekräftad genom t.ex. sitt yrke eller sina kunskaper i filosofi. Själv tycker jag det är roligare att bli bekräftad för pengar och status, jag tror man får sätta fler brudar som utseendefixerad konumtionsslampa än om man sitter och är lycklig i sin ensamhet när man filosoferar. Jag gillar brudar.
Spelar det någon roll om jag inbillar mig själv eller om det är "sanningen" är inte en inbillad sanning lika mycket värd som en faktiskt. Eller är det rent av så att alla sanninar är inbillade?
För att vara mer konkret. Ja jag har inbillat mig saker till de har blivit sanna för mig. Dock inte att strävan efter status gör mig lycklig. Det är nog en värdering jag fått av samhället. Jag är barn av min tid
