Pilatus skrev:freddemalte skrev:Så kommer väl frågan. Men vem ska bränna dina sopor? Vem ska bygga de vägar du kör på? Vem ska tillverka den mat du äter etc? Svar: De som vill, kan och mår bra av det samt de som verkligen tycker att de vill tjäna extra pengar. Övriga kan jobba lite mindre och vissa inte alls fast med en tryggad "medborgarlön". Jag är nästan säker på att det skulle öka välmåendet i samhället och på sikt minska både kostnaderna för sjukvård och symtom-inriktade åtgärder.
Sedan kommer förstås nästa krav. Alla har väl
rätt till ett gott liv och bidragen skall ju gå att leva anständigt på. Återigen, vad är det för rätt denna stora generositet med andras pengar bygger på? Varför håller inte principen att var och en bidrar efter förmåga? Om skattekvoten påverkas av liknande generösa regler kommer vi snabbt placera oss som etta i skatteligan igen. Hur dugliga personer som vill uträtta något produktivt reagerar på skattetrycket kan vi räkna ut, de kommer i ökad utsträckning att lämna Sverige.
Läs gärna Danne Nordlings, Två teorier om distributiv rättvisa
http://nordling.tv/tvateorier.htm
Hej PilatusTack för länken. Har läst. Alltid intressant med olika analyser och infallsvinklar - något som är viktigt i ett levande och välmående samhälle.
Du är "oroad" för "de missnöjdas röster" och att de skulle höjas i ett samhälle där man inte, i praktiken, är tvingad att förvärvsarbeta för att leva att drägligt och "människovärdigt liv". Jag är inte så säker på att det nödvändigtvis skulle bli fler missnöjda röster i ett sådant samhällsklimat.
Detta grundar jag på att jag är övertygad om att fler är missnöjda och lever ett liv som de inte mår bra av nu, än vad fallet hade varit om man garanterades en grundinkomst. Visst hade det funnits de som hade utnyttjat systemet, och visst hade det funnits de som hade klagat etc - och det kanske man aldrig kan bli helt fri ifrån, men jag antar ändå att det totala välmåendet för både den enskilde individen och samhället i stort ändå hade ökat.
Mycket av de skattpengar som "de som mår dåligt av att arbeta nu" jobbar in åt staten går nu till att just hjälpa människor som mår dåligt i form av sjukpension, socialbidrag, sjukvård, samt driften av de byråkratiska processerna på samhällsinstitutioner så som Försäkringskassan, Sjukhusen, Arbetsförmedlingen etc, vilket ger en ond och i mångt och mycket "meningslös förvärvsarbete-loop". Jag menar att det ur ett både samhällsekonomiskt och livskvalitetsperepektiv hade varit smartare att redan från början låtit folk få en garanterad grundinkomst för att slippa sådana "negativa maskinerier".
Jag är även övertygad om att det finns tillräckligt många människor som verkligen vill jobba, vill bidra, villa ha ett socialt sammanhang, villa ha struktur, vill ha en position i samhället, vill ha mer pengar etc, för att det inte skulle lida någon brist på "de som kan tänka sig att förvärvsarbeta", de skulle dessutom också leva ett bättre liv om de levde i ett samhälle där färre mådde dåligt och där färre kände att de levde meningsfulla liv.
Varför ska man inte vara, det du kallar, generös medborgare emellan? Om du vet att någon lider eller har det sämre - skulle du då inte vilja att den får hjälp av samhället eller av dig? Varför inte göra så från början istället för att vänta till personen blir deprimerad, utbränd, utslagen eller på annat sätt en belastning för både sig själv, sina anhöriga, samhället och ekonomin i stort? Som du märker behöver man (inte ens) lyfta ömmande skäl, solidaritet, medmänsklighet, vishet och godhet i dessa frågor, utan det räcker med att vara strategisk, logisk och egoistisk så kommer man, faktiskt, fram till samma slutsats ändå - dvs att man inte bör "vänta ut" lidandet och bota symptomen, utan istället arbeta preventivt oavsett problematik.
Jag tycker att det är jätteviktigt att vi lever i ett samhälle där man har en förståelse för att vi människor är olika, med olika behov, olika psyken, olika fysiska förutsättningar, olika historia, olika livskontext, vilket då gör att det inte är självklart att man kan placera ut alla i samhället efter en och samma mall á la "det är klart att man ska arbeta-mallen".
Men huvuddelen i mitt omtyckande av Fritz är att han, till skillnad mot många andra, har tänkt till och vågar gå mot den zombie-liknande strömmen av "Svenssons" som bara tycker att man ska arbeta (utan att djupare analyserat av sin egen och andras tillvaro).
Hälsar Fredrik