Vad är filosofi?

[Anders]

Om man tar det här ett litet snäpp till i en riktning:

Skall filosofi och filosofer spela roll?

Skall ett svårt beslut tas på någon slags hög eller låg nivå, då man funderar på hur en bättre värld i någon mening, för ett land, för en orienteringsklubb, skulle kunna se ut - varför skulle inte filosofer och filosofi vara en del i en sådan process? Lämna sargen med språk och logikmupplande och komma ut på isen;)

Platon har varit inne på det, Kant har varit inne på det, Popper, Sartre och Russell tog ställning, även om de kanske inte gjorde det som akademiska filosofer. Marx förändrade världen...

När vi talar visshet - inte fan var det visshet Platon och Aristoteles besatt, de hade ideer, de hade inte rätt och måste fattat att de kanske var ute och cyklade. Inte facit. Men de tänkte bra. Och jävlar vad de satte utvecklingen i riktning.

Eller ÄR filosofi ett personligt navelskådande, och eventuellt briljerande med brainpower? Jag läser en hel del Heidegger och Wittgenstein. Fyndigt och svårt. Men var leder det?

[freddemalte]

Tack Joakim

Det du skriver är oerhört intressant och i någon mening skulle jag nog vilja formulera det som att vi kanske inte nödvändigtvis har helt olika idéer som sådan utan möjligtvis att vi angriper fenomenen från diametralt olika perspektiv, vilket kan ge en slag subjektiv illusion av motsättning. För det första är ditt inlägg faktisk det första i vilket jag har träffat på begreppet anti-filosofi. Mycke givande och värt att fundera på. Jag skulle nog vilja hävda att filosofin och anti-filosofin inte direkt motsätter varandra utifrån ett pragmatiskt perspektiv, utan kan komplettera varandra för både subjektet och världen. För det andra upplever jag det som att det i en trivial, vardagligt och för mig personlig mening är mitt liv, att leva i en vardag, att utföra de vardagliga bestyren, att hålla de vardagliga konversationerna, som just är en slags anti-filosofisk och existentialistiak hållning och erfarenhet, i det att var stund bjuder olika psyko-sociala arrangemang i vilket jag ständigt lever i en existensen-föregår-essensen-anda. På ett djupare plan finns också en i livet-betraktelse utan formalisering eller logisk prövning som i sig följer med i själva akten.

Vad gäller ha kakan-och-äta den så kan jag i detta sammanhanget möjligtvis känna en viss identifikation med Kakmonstret



Hälsar Fredrik

PS. Tack för videoklippet. Det var intressant. DS.

[reflex]

Min faviritförfattare skriver att filosofin utveclats från att vara kärlek till vishet, till att bli kärlek till ord.
Och visst fårstår man vad han menar

[freddemalte]

Min faviritförfattare skriver att filosofin utveclats från att vara kärlek till vishet, till att bli kärlek till ord.
Och visst fårstår man vad han menar

Hej reflex

Ha, ja din favoritförfattare är nog en filosof helt enkelt

Påminner mig lite om fråga 13 i huvudinlägget i denna tråd: http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... 24#p172724

Jag tycker att det är ganska intressant det där med var gränserna och möjligheterna för vårt språk ligger (håller på att så sakteliga fördjupa mig i detta). Jag inbillar mig att de extremt naturvetenskapsintresserade kosmologerna och partikelfysikerna kan hamna i samma situation som filosfer fast med matematiken istället, dvs att den empiriska undersökningen övergår till att enbart handla om förflyttandet av symboler i abstrakta matematiska ekvationer. Många är nog de begreppen och formuleringarna som karvas fram i den filosofiska diskussionen som, rent språkligt antingen betecknar något ganska så trivialt trots att de låter väldigt komplicerade, eller att de faktiskt inte betecknar mycket alltså. Det finns en del som har ägnat sig åt dekonstruktion av de språkliga satserna och begreppen och där finns säkert mycket intressant att ta del av.

Rent principiellt skulle man nog kunna prata förbi varandra inom samma språk på ett sådant sätt att den största delen av de ord Person A använder är okände för Person B och tvärt om, men att ändå Person C förstår vad båda talar om. Det är väl något liknande som ibland kan uppstå när två olika sociala kretsar eller discipliner möts i vissa sammanhang.

Albert Einstein lär ju ha sagt (vet inte om det var han eller om det är en skröna, meme) att “Allting ska göras så enkelt som möjligt - men inte enklare.” och oavsett vem som har sagt det så ligger det nog en del i det. Onödigt att krångla till saker i onödan helt enkelt

Samtidigt kan det ju vara spännande att undersöka hur språket kan användas (och inte användas) för att förmedla vissa funderingar, tankar och abstraktioner. Hur förmedlar man en specifik tanke man har? Vilka ord och begrepp kommer på bästa sätt att överföra informationen utan att den vantolkas allt för mycket? Ska man använda sig av liknelser och metaforer? Lyrik och sång? Bilder och symboler? Facktermer och formella beskrivningar? Hur tar man reda på hur insatt den andre är i det som diskuteras? Kan vi använda oss mer av exformation? Det sägs att Viktor Hugo skrev till sin förläggare i undran om hur hans bok Les Misérables hade gått, vilket i hans brev enbart formulerades med ett frågetecken ?. Varpå hans förläggare svarade honom med enbart ett utropstecken !. Båda var alltså fullt insatt i vad den andra menade och de kunde på så sätt enbart förmedla sig på enklaste sätt: Exformation.

Exformationen är alltså en effektiv kommunikation baserat på att allt parter är insatta i bakgrunden: http://en.wikipedia.org/wiki/Exformation

Det luriga när det kommer till den filosofiska (eller vad vi nu ska kalla den) diskussionen så kan man inte vara säker på att den andre är insatt i vad som diskuteras, vilket då landar i att man som skribent eller talare nödgas börja utifrån en ganska informativ (icke-exformativ) position, till båda parter kan se att man är överens om själva grundförutsättningarna för diskussionen.

Här uppstå då en viss risk för att det inträder begrepp och ord som verkligen inte kan påträffas i vardagsspråket – och frågan är då om de över huvud taget refererar till något meningsfullt eller helt enkelt bara passar in sammanhanget som sådant?

Ta ord/begrepp som:

• A priori
• Kontingent
• Koherent
• Superveniens
• Kvalia (qualia)
• Själ
• Feneomenologi
• Metafysik
• Ontologi
• Attraktor
• Instansiera
• Epifenomenal
• Oändlighet / Evighet

De är mer eller mindre kända för folk på stan och frågan är om vad de egentligen refererar till? Får användningen av dessa begrepp saker och tinga att klarna eller skapar de murar till förståelsen?

Hälsar Fredrik

[Anders]

Hej Fredrik,

Språket, ja, och hur det representerar osv.
Och man kan ju slänga med Tractatus, en liten kalkylator att lösa filosofiska problem med.
Prolegomenan till framtida metafysiker, samma.

Men vad fyller man dessa med? Vad stoppar man in?

Sen

Har lyssnat några avsnitt på sen här Badiou/Zizek-länken, svårt att koncentrera sig med en snubbe som river sig i näsan och t-shirten hela tiden, men man börjar förstå vartåt det barkar.

Ut i världen, samla kunskap, inte bygga mysiga metafysiska system.

Men vad gör man med denna kunskap?

[reflex]

svar till Fredrik

Definitivt skapar språket murar som den "utomstående" endast med stor möda och uppslagsbokens hjälp kan klättra över.
Det behöver egentligen inte alls vara så men du belyste på ett bra sätt hur det kan bli med " ? och !".

När man vet att den man talar med kan hänga med i svängarna så tänker man inte på, och bryr sig kanske inte om "utestängningseffekten". Det blir
lite "sport".

När det handlar om existentiella frågor kommer man också lätt i lägen där språket inte räcker till. Man hittar inget ord som helt täcker det man vill ha sagt.
Man tvingas till långa omskrivningar för att försöka få fram det man man menar utan att det känns rätt i alla fall. Detta kan ju också vara en förklaring
till varför det filosofiska språket tenderar att bli komplicerat.

Frågan är också vem man skriver för. Vill man bara att de mest initierade ska förstå eller vill man att det man skriver ska vara tillgängligt
för "alla". Ibland upplever i alla fall jag det skrivna som en variant av "Kejsarens nya kläder" där man döljer ett tämligen enkelt budskap bakom dimridåer av
svåra ord och i en oändligt komplicerad meningsbyggnad.

Visst kan ett komplicerat språk vara vackert i sig. Inom poesin till exempel, men där behöver det inte vara begripligt på samma sätt eftersom poesi som
inte lämnar något kvar till läsaren att tillföra, enligt mitt tycke, saknar en viktig ingrediens. Men i filosofin strävar man (hoppas jag) efter att framföra
sitt budskap på ett sätt att det ska ha en "klar" betydelse.

Hälsar
reflex

[AleichemSholem]

Vad det gäller gränsen för språket - mer specifikt det skrivna språket, och dess kognitiva implikationer och det som gjort det möjligt för människor att uppnå en större meta-kognition och meta-reflektionsförmåga tillsammans med expansionen av vokabulär differentiering, vilket resulterar i att vi reflektera över det vi tänker samt ger oss en större expressiv kapacitet; en kapacitet att hänvisa till en text som hänvisar till en annan text, som hänvisar - ad infinitum. Problemet med detta är att till slut förlorar du kontakt med 'verkligheten', därför måste man arbeta inom ramarna språket kan förstås och uppfattas, annars blir det lätt otydligheter och mer ett "spel".

Ta upp en postmodernistisk text så förstår du vad jag talar om - det gäller mycket av det akademiska. För att förstå begreppen, koncepten och alla terminologier så måste du nästan ha en postmodernistisk ordbok, men även meningarna i sin helhet, det övertekniska där valet av ord tycks vara viktigare än själva substansen. I efterhand när du väl läst texten och förstått den, så känner du hur meningslöst det har varit för det författaren försökt förklara med tekniska termer, kunde ha reducerats ner till normala meningar med någorlunda normala ord. Har känt så när jag läste Derrida, Lacan, ja till och med Foucault. Foucaults L'archéologie du savoir var knappt begriplig (läst den både på engelska och svenska) vid första ögonkastet, och när väl man läst den en tredje gång och förstått den så -återigen- förstod man att ideèrna och påståenden i boken var 1.) truismer 2.) kunde formulerats med andra ord, således gjort texten mer begriplig för den läsaren som inte umgås i samma cirkel av människor där ordet 'diskurs' har 10 olika betydelser beroende på kontext.

[Angelina]

Filosofi är endast utstuderade bortförklaringar av verkligheten.

[Vertumnus]

Vän av vishet! Om vishet är ett sätt att förhålla sig till flödet av händelser så är filosofen en vän av det förhållningssätet. filosofin blir då sättet att uttrycka den vänskapen. Att vara vän och att förbli vän innebär att vänskapen förr eller senare prövas mot det egna livsintresset. Filosofin framstår därmed som en slags passion och filosofen skulle väll med modernt svenskt språkbruk närmast betecknas som missbrukare, närmare bestämt som missbrukare av förnuft. När Sokrates valde att tömma giftbägaren framför landsflykt bestod han vänskapsprovet genom att transformera sitt eget liv till argument.

[Anders]

Filosofi är endast utstuderade bortförklaringar av verkligheten.

Det är just det filosofi INTE borde vara, och inte var. Metafysik - Ta all upptänklig indata och fundera på hur det svårförklarade är. Bryta första stubbarna mot att plantera både kunskapens och visshetens träd. Kuhns och Poppers visshet.

Och om ni tror att all den religiösa smörja som Nietzsche försökte skölja av är bortsköljd, tänk om! Mycket nytt av sån smet har tillkommit. Och världen är mycket svårare.

När man lyssnar på badiou zizek, tar dem i tid av att jag hinner med, Zizek ger uttryck för något utåtriktat.

[Anders]

svar till Fredrik

Definitivt skapar språket murar som den "utomstående" endast med stor möda och uppslagsbokens hjälp kan klättra över.
Det behöver egentligen inte alls vara så men du belyste på ett bra sätt hur det kan bli med " ? och !".

När man vet att den man talar med kan hänga med i svängarna så tänker man inte på, och bryr sig kanske inte om "utestängningseffekten". Det blir
lite "sport".

När det handlar om existentiella frågor kommer man också lätt i lägen där språket inte räcker till. Man hittar inget ord som helt täcker det man vill ha sagt.
Man tvingas till långa omskrivningar för att försöka få fram det man man menar utan att det känns rätt i alla fall. Detta kan ju också vara en förklaring
till varför det filosofiska språket tenderar att bli komplicerat.

Frågan är också vem man skriver för. Vill man bara att de mest initierade ska förstå eller vill man att det man skriver ska vara tillgängligt
för "alla". Ibland upplever i alla fall jag det skrivna som en variant av "Kejsarens nya kläder" där man döljer ett tämligen enkelt budskap bakom dimridåer av
svåra ord och i en oändligt komplicerad meningsbyggnad.

Visst kan ett komplicerat språk vara vackert i sig. Inom poesin till exempel, men där behöver det inte vara begripligt på samma sätt eftersom poesi som
inte lämnar något kvar till läsaren att tillföra, enligt mitt tycke, saknar en viktig ingrediens. Men i filosofin strävar man (hoppas jag) efter att framföra
sitt budskap på ett sätt att det ska ha en "klar" betydelse.

Hälsar
reflex

Jag jobbar som koordinerande på ett stort multinationellt företag, med kollegor/kombattanter i Kina, Irland, Norrland mm. Och man kan lugnt säga att språket är ett livsnödvändigt verktyg för mej. Men bara en sak : en bärs på puben med en person med en man skall ha att göra med hjälper mer än 1000 ord i famtiden. Underlättar !:et ovan väldeliga. Var den sene Wittgenstein inne på nåt liknande, tro? Har bara sneglat på den sene än, verkar spännande.

[reflex]

Kanske är filosofi en strävan att göra det obegripliga begripligt...

eller kanske tvärt om

en strävan att göra det begripliga obegripligt?

[Ben]

---------------

[Joakim Grundh]

Till Fredrik:

Jag är med dig på att vi rent praktiskt kan ha mer likheter än olikheter, och att det är sättet som vi beskriver våra aktiviteter som gör att det framstår en skillnad. Jag vill också tillägga att jag inte vill bestämma "filosofi" till något särskilt. Så min kommentar här var egentligen mest negativ. Detta för att jag anser att den klassiska definitionen är mer öppen är de som tex vill säga att när man publicerar, eller är professionell etc. Eller som föreslogs här, det absoluta att filosofi/filosofen söker/har klarhet.

Jag tror inte heller att man skall glömma att det här är en tradition som uppstår i en tid där gudar och religioner förklarar vad livet är/hur man bör leva.

Så jag ser upprättandet av filosofin är ett ödmjukande inför dessa andra traditioner. Där religionen säger att vi har gud X och denne är Y så kliver filosofen in och sätter i tvivel, letar efter principerna även för gudarnas beteenden, eller naturens "dom" över människor.

Till Anders:

Jag skulle vilja ge ett rungande Ja till att filosofin har en plats och bör ges utrymme i samvarons försök att greppa meningar och analysera helheterna som samhället, politiken etc innebär.

Jag tänker såhär. Människor har inget problem med att erkänna en musiker som kännare av toner, harmonier osv och erkänner ett värde hos dennes kunskaper. Läkaren ges auktoritet för kroppens belägenheter.

Men när det kommer till tänkandet så hävdas det helt plötsligt allmänt och tillgängligt för alla. Och inte många accepterar filosofen som någon som kan hjälpa genom, eller visa skönheten hos, den praktik som denne sysselsatt sig med. Lägg på det även att filosofen alltid har tävlat med prästen och politikern (retoriken) men nu även måste tävla med ekonomen, neurologen osv.

Det som filosofer av vår tid ofta gör fel är att de ger sig in i tävlan med dessa. Istället för att erkänna dessas vetenskaper men påpeka det begränsade hos dem. (Detta är analogt med Hussserls kritik mot psykologin).

Varför jag drog upp det här med att man krossparadigmatiskt har trätt in i en tid där tänkandet har relativiserat, vi erkänts plastiska osv. Det finns idag "bevis" för många av de klassiska filosofiska frågorna. Men de måste översättas från de olika vetenskapliga traditionernas diskurser till den filosofiska. Många vill istället exkludera de filosofiska frågorna (vad är tänkande, vart är medvetandet etc) och söker misskreditera de andra vetenskaperna. Vi kan ta som exempel konflikten mellan neurofysiologi/biologi och medvetandefilosfi.
Jag ser inte den konflikten, och vill påpeka att stilistiken hos tex Aristoteles är en sådan att han skulle lyft in dessas slutsatser och påståenden för den filosofiska analysen.

Platon kan ge oss ett bra exempel på en intressant sida hos filosofin. Minns hans grottliknelse. Och hur han talar om återerinran. Det finns där implicit en idé om människan som förtappad, men också som en form som kan stiga till "högre höjder".

Filosfin skall enligt dessa genom sitt navelskådande ge en disposition som klarar av att vara vis. Den skall inte nå något absolut rätt eller riktigt i en mening av en sanning fristående människan, utan det finns något inherent praktiskt hos verksamheten i att den skall utveckla, skola, tänkandet så att det kan stå inför vilken fråga som helst och kunna ta sig an uppgiften.

Idag är filosofin ofta en jakt på den absoluta sanningen, och den har därför relativiserats politiken och går dess ärenden för att så att säga skänka fundament för det redan antagna. Den har alltså mer och mer kommit att bli en ad hoc verksamhet för värden skänkta från annat håll.

Om jag skall tala om min personliga verksamhet som jag kallar filosofisk så är det inte att spara argument som jag kan rapa upp. Jag vill glömma bort, och bli kvar, inte med logiska strukturer av argumentation utan med en förnyad medvetenhet.

Frågan är om det inte är så att filosofen idag inte får komma ut på isen. Att de som tillåts komma ut på isen är filologerna och ideologerna. De som kan den historiska kontexten och kan möta de gamla argumenten, men som saknar attityden, inte är vänner av visdomen, utan agerar genom en rationalitet som söker trygga deras position.

Så som jag skulle kunna författa logiskt hållbara språkliga konstruktioner för någon att hävda sig genom. Är det filosofi? Jag ser det som att min uppgift är att lösa upp behovet för någon att hävda sig alls, att skänka den makt som skickar hävdelsebehovet på porten.

[Joakim Grundh]

Jag gillar er diskussion om språket och dess betydelser. AleichemSholem du beskriver bra en av problematiken med språket.

Min inställning är att begreppen som filosofin rör sig med är oerhört verkningsfulla och användningsbara när de blivit individuellt integrerade i det språk som personen bär. Men det tar ju väldigt lång tid. Som med alla fackspråk.

Men jag tycker också att man ska kräva att man kan tala om de filosofiska problemen utan specialbegreppen. Det blir ett mått på vilken klarhet man nått i frågan om man behöver begreppen eller inte.

Men det finns också något viktigt att uppmärksamma här. Varför använder man begreppen? Jag upplever att många använder språket främst som ett maktverktyg.

Och där ser jag en tydlig distinktion på filosofen och den som diskuterar filosofiska frågor. Filosofen vill inte förvirra med sina begrepp, vill inte utesluta. Denne är intresserad av allt som livet kan ge. Och skyler inte, eller skyddar sig inte.

Vi kan helt enkelt diskutera på fundamentalt olika sätt. Intellektuell hederlighet är A och O för filosofisk praktik enligt mig.