Jo du behöver inte dra det igen jag köper det resonemanget med den utgångspunkten.
Frågan tolkad som "Vilken FF är Q av FF1, FF2, FF3.......FFn?" och det tolkar jag som att man måste känna till alla FF innan man kan känna till Q, alltså min kunskap av FF1.....FFn är en nödvändig betingelse för min kunskap av vilken FF som är Q. Så jag skulle nog säga att frågan "Vilken FF är [...]?" är Q, omm "Vilken FF är [...]?" är en FF.
Vilken den svåraste filosofiska frågan är, är för mig alltså det som är svårast att avgöra i och med att jag inte känner till alla filosofiska frågor. Frågan vilken filosofisk fråga som är svårast är därför i en mening den svåraste att avgöra. Svårigheten ligger i språkets logik men behöver egentligen inte vara svårare än att man skiljer "vilken är den svåraste FF?" som fråga i vardagsspråket och "vilken är den svåraste FF?" som ett metaspråkligt svar, och därmed skilja dem åt.
Jag vill ju inte vara oresonlig därför sa jag ju att jag inte köper att frågan skulle vara en fråga om tycke och smak. Jag frågade ju varför du (Hovnarr) Tycker att det är ok att använda en sådan logik när det gäller att visa att Q inte är F men när det gäller frågan vad Q då är hänvisar till tycke ock smak. Det är just tycket och smaken som jag inte gillar, den ställer oftast bara till det.
Usch vad jag svammlar....är väldigt sjuk så jag får skylla på det..he-he.
Villken är den svåraste filosofiska frågeställningen?
Moderator: Moderatorgruppen
CAUSTIX skrev:Svårigheten ligger i språkets logik men behöver egentligen inte vara svårare än att man skiljer "vilken är den svåraste FF?" som fråga i vardagsspråket och "vilken är den svåraste FF?" som ett metaspråkligt svar, och därmed skilja dem åt.
Precis! Men det är i och med införandet av metanivån som du öppnar upp för tycket och smaken. Sålänge du håller allt på samma nivå får man ju problem med självreferensen. För att undvika det kan du ju definiera mängden M[FFn] som du är inne på, säga att Q är en av dess element och att frågan "Vilken FF är Q av FF1, FF2...?" INTE tillhör M. Då kommer du undan självreferensen.
Låt då FFi vara den svåraste filosofiska frågan. Nu kan du visserligen hävda att det var svårare att finna FFi än att besvara den, men du får samtidigt inte beteckna denna process som en filosofisk fråga i betydelsen av M. I så fall vore ju, denna FF, FFj (låt säga), istället den SFF, och självreferensen skulle återigen vara ett problem. På samma sätt kan FFi inte vara "Vilken FF är Q av FF1, FF2...?" eftersom du då får ett likadant problem av självreferens på en lägre nivå. FFi skulle kunna vara en sådan fråga om den inte själv ingick i mängden den räknade upp, vilket förutsätter allt lägre metanivåer i en oändlig regress.
FFi måste alltså vara en annan typ av fråga som inte medför självreferens, t.ex. "Vem är jag?". Hur ska man då kunna välja vilken, ens om man känner till alla frågorna? Det tycks inte finnas någon standardiserad urvalsprocess eller något system för detta. Om vi ska addera tal matematiskt finns där ett standardiserat system för detta, som vi i och för kommit överens om för att det är bekvämt, men som är allmängiltigt accepterat. Finns det något sådant för att avgöra SFF? Om inte måste det vara en fråga om tycke och smak.
Ett annat sätt att se på saken: Är det enbart det faktum att jag, du eller någon annan inte känner till samtliga FF som gör att vi inte utsäga den, eller skulle vi tveka även om vi kände till dem alla?
Ett ytterligare sätt: Visar inte just våra meningsskiljaktigheter om vad som är den SFF på att det faktiskt ÄR en fråga om tycke och smak? Eller är detta "tyckande" enligt dig ett tecken på att ingen av oss ännu skådat det objektivt sanna?
A hard man is good to find
Varför inte, appropå metanivåer, lämna den samtalsdödande diskussionen om den svåraste filosofiska frågan och istället återvända till själva frågan. Jag hävdade att det var fråga om tycke och smak, så här kommer min uppfattning.
Den fråga som fick mig att vända mig, nej krypa, till filosofin var istället den rakt motsatta: Varför finns det inget, snarare än något? En fråga sprungen ur en djup känsla av meningslöshet.
Meningslöshet som via filosofin omvandlades till rådlöshet och sedan i tur och ordning till hjälplöshet, mottaglighet, förundran, aning, nyfikenhet, tro, resning, handling och på den vägen är det.
Även om jag idag kanske inte betraktar den frågan som den viktigaste för mig, eller ens särskilt relevant för mig i dagsläget, så betraktar jag den som den filosofiskt viktigaste frågan, eftersom den ledde mig in i och igenom filosofin.
archaxe skrev:Enligt bl a Leibniz och Wittgenstein var den stora frågan varför det finns någonting snarare än ingenting. Det kan ju vara intressant att gräva i, även om jag tycker att det kanske inte är en typiskt filosofisk fråga.
Den fråga som fick mig att vända mig, nej krypa, till filosofin var istället den rakt motsatta: Varför finns det inget, snarare än något? En fråga sprungen ur en djup känsla av meningslöshet.
Meningslöshet som via filosofin omvandlades till rådlöshet och sedan i tur och ordning till hjälplöshet, mottaglighet, förundran, aning, nyfikenhet, tro, resning, handling och på den vägen är det.
Även om jag idag kanske inte betraktar den frågan som den viktigaste för mig, eller ens särskilt relevant för mig i dagsläget, så betraktar jag den som den filosofiskt viktigaste frågan, eftersom den ledde mig in i och igenom filosofin.
Varför finns det inget, snarare än något?
Fast detta förutsätter ju att det finns inget, vilket jag tycker är en uppenbar osanning - det finns något. Jag må ha missförstått dig något riktigt ordentligt här, så ta upprinnelsen till frågeställningen igen. Jag vet att du inte är dum, men jag är osäker på hur det ligger till med mig själv.
Archaxe,
Det finns två typer av personer som inte skulle hålla med dig. Den som tvivlar på att han själv eller världen existerar - eller kanske inte ens vet om han tvivlar på detta, om eller hur detta bör avgöras och så vidare. Och den, i anden ofta ganska närliggande, som inte tycker att något av allt det som finns spelar någon roll. Ting och människor existerar kanhända, men vad gör det om en miljon år när allting kommer kring. Varför finns det ingen mening samtidigt som jag är i stånd att utvärdera att så är fallet? Kunde det inte ha fått sluta med aporna? O hemska icke-gud som icke-skapat mig, why oh why, och så vidare.
Jag var, vid tidpunkten, någonstans mitemellan.
Ovanstående ger kanske en liten glimt, men "insikter" eller sinnestillstånd är svåra att förmedla som vi diskuterat. Här kommer lite spridda tankar och frågor som kan ha rört sig i mitt huvud utan tillfredsställande svar vid den tiden:
Om bara perspektivet är tillräckligt stort finns det inget som bör eller behöver göras. Varför är allting helt meningslöst och varför fortsätter människor leva trots detta? Konstant nedsövning med endorfin/morfin är ju i så fall idealtillvaron, men då kan man ju lika gärna blanda i stryknin från början. Det gör ju ingen skillnad. Om det är sant att Gud måste finnas, ty annars finns det ingen mening, då är det också sant att avsaknaden av mening visar på att Gud inte finns. Vilket är mest troligt: God created Man in His image, eller Man created God in His image? Tänk allt det jag ska göra i mitt liv, vilka verkningar det får och alla de som kommer efter mig - kunde vi inte bara explodera i tomma intet istället? Är det enda som håller mig vid liv det faktum att min död skulle beröra mina närmaste illa? Varför beslutar sig i så fall inte hela världen för att begå kollektivt självmord? För vem spelar det roll? Är det bara jag som insett detta? Vet inte folk om att de ska dö och att det bara är en tidsfråga tills deras livsverk blir till aska? Vad i hela friden gör jag vid det här skrivbordet hela dagarna? Vem är jag?
Fernando Pessoa skriver mycket vackrare än jag om detta:
Såhär den senaste tiden har jag förstått att Pessoas beskrivning var mer träffsäker än jag kunde anat då, men så läste jag den nu också. Hur som helst, hoppas detta gav dig en doft och en aning om hur jag kunde tycka att det fanns "ingenting" - dvs att allt det som fanns var ett kvalitetslöst Ingenting - snarare än ett "något".
Fast detta förutsätter ju att det finns inget, vilket jag tycker är en uppenbar osanning - det finns något.
Det finns två typer av personer som inte skulle hålla med dig. Den som tvivlar på att han själv eller världen existerar - eller kanske inte ens vet om han tvivlar på detta, om eller hur detta bör avgöras och så vidare. Och den, i anden ofta ganska närliggande, som inte tycker att något av allt det som finns spelar någon roll. Ting och människor existerar kanhända, men vad gör det om en miljon år när allting kommer kring. Varför finns det ingen mening samtidigt som jag är i stånd att utvärdera att så är fallet? Kunde det inte ha fått sluta med aporna? O hemska icke-gud som icke-skapat mig, why oh why, och så vidare.
Jag var, vid tidpunkten, någonstans mitemellan.
Jag må ha missförstått dig något riktigt ordentligt här, så ta upprinnelsen till frågeställningen igen.
Ovanstående ger kanske en liten glimt, men "insikter" eller sinnestillstånd är svåra att förmedla som vi diskuterat. Här kommer lite spridda tankar och frågor som kan ha rört sig i mitt huvud utan tillfredsställande svar vid den tiden:
Om bara perspektivet är tillräckligt stort finns det inget som bör eller behöver göras. Varför är allting helt meningslöst och varför fortsätter människor leva trots detta? Konstant nedsövning med endorfin/morfin är ju i så fall idealtillvaron, men då kan man ju lika gärna blanda i stryknin från början. Det gör ju ingen skillnad. Om det är sant att Gud måste finnas, ty annars finns det ingen mening, då är det också sant att avsaknaden av mening visar på att Gud inte finns. Vilket är mest troligt: God created Man in His image, eller Man created God in His image? Tänk allt det jag ska göra i mitt liv, vilka verkningar det får och alla de som kommer efter mig - kunde vi inte bara explodera i tomma intet istället? Är det enda som håller mig vid liv det faktum att min död skulle beröra mina närmaste illa? Varför beslutar sig i så fall inte hela världen för att begå kollektivt självmord? För vem spelar det roll? Är det bara jag som insett detta? Vet inte folk om att de ska dö och att det bara är en tidsfråga tills deras livsverk blir till aska? Vad i hela friden gör jag vid det här skrivbordet hela dagarna? Vem är jag?
Fernando Pessoa skriver mycket vackrare än jag om detta:
Pessoa skrev:När jag tänker så och betraktar min omgivning för att se om verkligheten kan släcka min törst ser jag uttryckslösa hus, uttryckslösa ansikten, uttryckslösa gester. Stenar, kroppar, tankar - allt är dött. Alla rörelser är stillestånd, och de är alla ett och samma stillestånd. Ingenting säger mig något. Ingenting är mig bekant, inte därför att jag finner det främmande utan för att jag inte vet vad det är. Världen har gått förlorad. Och längst nere i djupet av min själ - den enda verkligheten i detta ögonblick - finns en intensiv och osynlig smärta, en sorgsenhet som är som ljudet från en som gråter i ett mörkt rum.
Såhär den senaste tiden har jag förstått att Pessoas beskrivning var mer träffsäker än jag kunde anat då, men så läste jag den nu också. Hur som helst, hoppas detta gav dig en doft och en aning om hur jag kunde tycka att det fanns "ingenting" - dvs att allt det som fanns var ett kvalitetslöst Ingenting - snarare än ett "något".
Det finns två typer av personer som inte skulle hålla med dig. Den som tvivlar på att han själv eller världen existerar - eller kanske inte ens vet om han tvivlar på detta, om eller hur detta bör avgöras och så vidare.
Denna typ av skepticism visar sig vara naiv, ogrundad och ogenomtänkt, och jag skall göra upp med dessa skeptiker i vår. Än är jag inte helt säker (!) på hur man skall mota en sådan skeptiker. Skepticismen (och dess kusin relativismen) är ett problem (?) som kommer till filosofi-intresserade tidigt, men som det krävs en större filosofisk kunskap för att kunna avvärja än man har tillgång till när man möter den.
Och den, i anden ofta ganska närliggande, som inte tycker att något av allt det som finns spelar någon roll. Ting och människor existerar kanhända, men vad gör det om en miljon år när allting kommer kring. Varför finns det ingen mening samtidigt som jag är i stånd att utvärdera att så är fallet? Kunde det inte ha fått sluta med aporna? O hemska icke-gud som icke-skapat mig, why oh why, och så vidare.
Att det som finns inte spelar någon roll förutsätter ju att det finns något. Vad jag kan utläsa ur ditt inlägg är en slags sökande efter mening som inte är avhängig dig själv. Är det riktigt uppfattat? Hur detta skall knytas till vad som finns är jag fortfarande inte på det klara med. Fast du kanske inte talar om ontologi?
De tankar du presenterar tror jag många av oss mött. Vissa romantiserar och vältrar sig i ångesten, vissa känner en desperation och förtvivlan, och andra ser det som en befrielse. En tankegång jag hört angående detta är, att om ingenting spelar någon roll och allt är meningslöst - varför fortsätter jag då att leva? Varför tar jag inte livet av mig?
Om allt är meningslös och ingenting spelar någon roll - varför skulle jag då ta livet av mig? Skulle det helt plötsligt bli meningsfullt?
För att anknyta till Wittgensteins kontingens-tes (som vi ju gjort tidigare); för att säga att något är meningslöst måste vi ju erkänna möjligheten till mening - vi måste ha klart för oss vad vi skulle erkänna som meningsfullt innan vi kan avfärda allt som meningslöst. Om vi definierar allt som meningslöst blir det ju redundant (meningslöst?!) och trivialt att säga att allt är meningslöst, så något utrymme måste vi avvara till meningsfullhet. Tankar som att "ingenting spelar någon roll i det långa loppet" tror jag heller inte kan (upp)lösas genom typiskt "filosofiska insikter", utan genom terapi - filosofisk eller psykologisk.
Jag ser livet som förutsättningen för både meningsfullhet och meningslöshet - mitt liv är inte meningsfullt (eller meningslöst), utan utgör ramverket inom vilket det blir tal om mening (we do not question the framework from within, do we?) Min egen existens tillskriver jag inte attribut som mening. En jävligt tråkig och oromansitk syn på livet, slog det mig nu. Typiskt analytiskt. Hoppas Angelina kan ge en mer poetisk och målande beskrivning.
Fast jag kanske är helt ute och cyklar.
Archaxe,
Som jag bara har patentkraven kvar på den text jag föresatt mig hinna med idag passar jag på att träda i hennes ställe - fast med min egen touch så att säga. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Wittgenstein och örfilar, inte nödvändigtvis i den ordningen.
På tråden "kemikalier i hjärnan" diskuterar vi just om hur upplevelsen och jaget hänger ihop. På så vis kan man säga att världen och upplevelsen av världen hänger ihop - eller mer än så. Blir då denna upplevelse utan mening kan det lätt likställas med att det inte finns någonting. Det kräver naturligtvis att man inte redan från början anlägger ett ontologiskt perspektiv, som ju i sig självt förutsätter att det finns ett "något" av betydelse som kan studeras.
Och många tror jag lägger benen på ryggen och köper en ny mobil eller nåt istället.
Det här är också ett exempel på faran av att inse en fråga utan att utvecklat verktyg att bemöta den. Idén att ta livet av sig för att "allt är meningslöst" grundar inte i en förhoppning att den handlingen ska vara meningsfull. Det hoppet har för länge sedan flytt fältet. Det handlar istället om att minimera lidande. I det läget är det lätt att begå (ännu ett) logiskt misstag i det att man, trots sin övertygelse om alltings upphörande efter döden, tror att man ska få det bättre efter döden (vi har ju diskuterat detta förut). "Man" får ju, ur det perspektiv som gav upphov till meningslösheten, just ingenting när man dör. Således finner man, pga alltings meningslöshet, att det inte ens är möjligt att fatta ett rationellt beslut i frågan om man vill fortsätta leva eller inte. I det läget reagerar folk olika och vidtar en rad olika handlingar.
Det är ofta en fruktsam och framkomlig väg.
Det tror däremot jag, men den filosofiska vägen är inte för alla. I grund och botten är det samma problem som Akilles och Sköldpaddan, men det krävs en speciell sorts sinnelag för att uppfatta det. Terapi funkar inte för alla det heller - to each his own.
Hm, jag ser snarare det mänskliga som förutsättningen för de två. Ändå finner jag att livet har sin egen mening. En träbit är inte ett uttryck för mening, men samma träbit formad till en smörkniv är det. Trädet, däremot, (och därigenom om än i ringare utsträckning också träbiten) har sin egen mening, som skapelser av högre rang än smörkniven. Aha! Kreation, alltså, skulle jag säga är förutsättningen för de båda.
Håhå, det gör jag. Min med för den delen. *skrockar*
Nu när jag ser tillbaka på mitt tillstånd tänker jag såhär: En blind man ser inte färger. I de blindas rike upplevs ingen färg. Ändå förnimms tingen perfekt, men de är färglösa. Tänk om vi också har sinnen för mening och sammanhang, men det är upp till oss själva att öppna dem? Den som kniper ihop ögonen och bankar huvet i väggen och jämrar sig "Det finns ingen färg!", vem ska han vända sig till? Färgen är given, men han måste själv öppna ögonen.
Mening, enligt min mening (!), är alltså varken något som subjektet själv måste skapa, eller något som enbart ligger i det yttre - utan något som ligger någonstans däremellan. Meningen är inte subjektiv eller objektiv utan interaktiv. Inte immanent utan emergent. Inte transgressiv utan transcendet.
Hoppas Angelina kan ge en mer poetisk och målande beskrivning.
Som jag bara har patentkraven kvar på den text jag föresatt mig hinna med idag passar jag på att träda i hennes ställe - fast med min egen touch så att säga. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Än är jag inte helt säker (!) på hur man skall mota en sådan skeptiker.
Wittgenstein och örfilar, inte nödvändigtvis i den ordningen.
Att det som finns inte spelar någon roll förutsätter ju att det finns något. Vad jag kan utläsa ur ditt inlägg är en slags sökande efter mening som inte är avhängig dig själv. Är det riktigt uppfattat? Hur detta skall knytas till vad som finns är jag fortfarande inte på det klara med. Fast du kanske inte talar om ontologi?
På tråden "kemikalier i hjärnan" diskuterar vi just om hur upplevelsen och jaget hänger ihop. På så vis kan man säga att världen och upplevelsen av världen hänger ihop - eller mer än så. Blir då denna upplevelse utan mening kan det lätt likställas med att det inte finns någonting. Det kräver naturligtvis att man inte redan från början anlägger ett ontologiskt perspektiv, som ju i sig självt förutsätter att det finns ett "något" av betydelse som kan studeras.
Vissa romantiserar och vältrar sig i ångesten, vissa känner en desperation och förtvivlan, och andra ser det som en befrielse.
Och många tror jag lägger benen på ryggen och köper en ny mobil eller nåt istället.
Om allt är meningslös och ingenting spelar någon roll - varför skulle jag då ta livet av mig? Skulle det helt plötsligt bli meningsfullt?
Det här är också ett exempel på faran av att inse en fråga utan att utvecklat verktyg att bemöta den. Idén att ta livet av sig för att "allt är meningslöst" grundar inte i en förhoppning att den handlingen ska vara meningsfull. Det hoppet har för länge sedan flytt fältet. Det handlar istället om att minimera lidande. I det läget är det lätt att begå (ännu ett) logiskt misstag i det att man, trots sin övertygelse om alltings upphörande efter döden, tror att man ska få det bättre efter döden (vi har ju diskuterat detta förut). "Man" får ju, ur det perspektiv som gav upphov till meningslösheten, just ingenting när man dör. Således finner man, pga alltings meningslöshet, att det inte ens är möjligt att fatta ett rationellt beslut i frågan om man vill fortsätta leva eller inte. I det läget reagerar folk olika och vidtar en rad olika handlingar.
vi måste ha klart för oss vad vi skulle erkänna som meningsfullt innan vi kan avfärda allt som meningslöst.
Det är ofta en fruktsam och framkomlig väg.
Tankar som att "ingenting spelar någon roll i det långa loppet" tror jag heller inte kan (upp)lösas genom typiskt "filosofiska insikter", utan genom terapi - filosofisk eller psykologisk.
Det tror däremot jag, men den filosofiska vägen är inte för alla. I grund och botten är det samma problem som Akilles och Sköldpaddan, men det krävs en speciell sorts sinnelag för att uppfatta det. Terapi funkar inte för alla det heller - to each his own.
Jag ser livet som förutsättningen för både meningsfullhet och meningslöshet
Hm, jag ser snarare det mänskliga som förutsättningen för de två. Ändå finner jag att livet har sin egen mening. En träbit är inte ett uttryck för mening, men samma träbit formad till en smörkniv är det. Trädet, däremot, (och därigenom om än i ringare utsträckning också träbiten) har sin egen mening, som skapelser av högre rang än smörkniven. Aha! Kreation, alltså, skulle jag säga är förutsättningen för de båda.
Min egen existens tillskriver jag inte attribut som mening.
Håhå, det gör jag. Min med för den delen. *skrockar*
Nu när jag ser tillbaka på mitt tillstånd tänker jag såhär: En blind man ser inte färger. I de blindas rike upplevs ingen färg. Ändå förnimms tingen perfekt, men de är färglösa. Tänk om vi också har sinnen för mening och sammanhang, men det är upp till oss själva att öppna dem? Den som kniper ihop ögonen och bankar huvet i väggen och jämrar sig "Det finns ingen färg!", vem ska han vända sig till? Färgen är given, men han måste själv öppna ögonen.
Mening, enligt min mening (!), är alltså varken något som subjektet själv måste skapa, eller något som enbart ligger i det yttre - utan något som ligger någonstans däremellan. Meningen är inte subjektiv eller objektiv utan interaktiv. Inte immanent utan emergent. Inte transgressiv utan transcendet.
Ni får ursäkta om jag upprepar någon i tråden.
Den absolut svåraste frågan jag kan komma på just nu är: Kan vi hitta en rogivande världsbild i sanningen? Så att det fyller det behov som religon täcker.
Det innebär många frågor måste lösas och de måste knytas ihop för att skapa en världsbild som samverkar i ett stort härligt syfte, hopp och förståelse som stöds eller åtminstone inte i konflikt med vetenskapen.
Det sägs att vi tar skada av sanningen, att fantasin är trevligare för vår hjärna. Men jag har hoppet att hitta friden, och jag betalar dyrt med sömnlösa nätter och stundvis hopplöshet som slutledningarna kan ge.
Den absolut svåraste frågan jag kan komma på just nu är: Kan vi hitta en rogivande världsbild i sanningen? Så att det fyller det behov som religon täcker.
Det innebär många frågor måste lösas och de måste knytas ihop för att skapa en världsbild som samverkar i ett stort härligt syfte, hopp och förståelse som stöds eller åtminstone inte i konflikt med vetenskapen.
Det sägs att vi tar skada av sanningen, att fantasin är trevligare för vår hjärna. Men jag har hoppet att hitta friden, och jag betalar dyrt med sömnlösa nätter och stundvis hopplöshet som slutledningarna kan ge.
Precis, jag tror att dessa frågor är de frågor som folk uppfattar som svårast. I själva verket är de nonsensfrågor. Är glaset halvfullt eller halvtomt egentligen ? Vilka frågor som verkligen var svåra kan vi inte veta förrän i efterhand. Uppenbarligen var det rätt svårt att komma ut ut subjekt-predikat-logiken, eftersom det tog logikerna över 2000 år att göra det. Men det var naturligtvis omöjligt för de medeltida logikerna att säga exakt hur svårt det var att lämna subjekt-predikat-logiken.
Stefan skrev:Precis, jag tror att dessa frågor är de frågor som folk uppfattar som svårast. I själva verket är de nonsensfrågor. Är glaset halvfullt eller halvtomt egentligen ? Vilka frågor som verkligen var svåra kan vi inte veta förrän i efterhand. Uppenbarligen var det rätt svårt att komma ut ut subjekt-predikat-logiken, eftersom det tog logikerna över 2000 år att göra det. Men det var naturligtvis omöjligt för de medeltida logikerna att säga exakt hur svårt det var att lämna subjekt-predikat-logiken.
Skulle du då säga att man egentligen inte vet vad som var en fråga överhuvudtaget innan den besvarats? Vad är egentligen en nonsensfråga, och finns det inga frågor som inte låter sig besvaras utan att vara uppenbara nonsensfrågor?
Kan man verkligen säga att logikens utveckling är EN fråga?
Hovnarr skrev:Mening, enligt min mening (!), är alltså varken något som subjektet själv måste skapa, eller något som enbart ligger i det yttre - utan något som ligger någonstans däremellan. Meningen är inte subjektiv eller objektiv utan interaktiv. Inte immanent utan emergent. Inte transgressiv utan transcendet.
Intressant. Men jag är inte riktigt klar över riktigt vad du menar med "transgressiv" och "transcendent"? Och varför inte intersubjektiv i stället för interaktiv?
Kan vi inte vara meningsblinda likväl som färgblinda? Vi kanske inte kan öppna ögonen utan bara ana att det finns indikationer på att där finns något.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster