Filosofi

[SigurdV]

Hör, eller läs Sigurdv, man kan aldrig med säkerhet veta vad som döls av emballaget eller vad som nämns under en rubrik, tyvärr men lyckligtvis.
"Om bara den fågeln sjunger som sjunger bäst blir det väldigt tyst i skogen"!
Lyckligtvis sjunger även övriga fåglar än bara den som sjunger bäst, eller hur?

`
Jag råkade få lust att öppna en tråd betitlad: Filosofi.
För att prata om kunskapsteori. (får använda det i stället...inte lika snyggt men det får duga)
I platons dialog Theaitetos påstås att inget bättre än sann tro finns att tillgå som definition av kunskap...och det sägs att än i dag finns inget bättre att tillgå. Jag har lite synpunkter på det:

Att förstå paradoxens anatomi är nog det otillgängligaste i min teori.
så varför inte ytterligare ett exempel?

1 sats 1 vet man inte.
2 sats 1 = "sats 1 vet man inte"

Det centrala i paradoxer är ju den defekta identifieraren: Sats 2 är logiskt falsk!

Bevis:
sats 1 = "sats 1 vet man inte" (antagande)
Det som är sant om vänster led är sant om höger led:
sats 1 vet man = "sats 1 vet man inte" vet man
Att veta är att påstå att något är sant!
Och vi får en motsägelse:
sats 1 vet man = sats 1 vet man inte
Motsägelsen innebär att antagandet är falskt. VSB

Som en bonus ser du här ovan en okänd (?) definition av kunskap:
x vet man om och endast man sanningsenligt påstår x.

Ända sen Platon skrev sin berömda uppsats: Theaitetos, så har problemet med att definiera kunskap ansetts olöst...det närmaste Sokrates kommer en lösning är att påstå att kunskap är sann tro, men detta har känts som otillfredsställande eftersom man inte klart förstått HUR tro förhåller sig till sanning.
1 x tror man
2 x = #x#
3 #x# tror man
Som synes konfronteras man i sats 3 med det man tror på...
Men det bygger alltså på att man har vetskap om den korrekta identifieraren i sats 2.
Mitt begrepp "identifierare" som på en gång motsvarar definition och extension ersätter den plågsamma röra som meningsbegreppet orsakar inom Semantiken.

Övning: Behandla "Du håller inte med om detta!"

[Zokrates]

Sedan är det dem som blundar och förnekar att de ens blir misshandlade, eller till och med rättfärdigar det
hela, det är ju trots allt inte så hemskt...

[Zokrates]

Sedan har vi de riktiga tokstollarna som inte ens fattar vad som sker, de är helt väck i planeten.

[Zokrates]

Sedan har vi dem som tror att de skall få mer stryk om de protesterar, jämna plågor är att föredra.

[Pilatus]

Sedan har vi de riktiga tokstollarna som inte ens fattar vad som sker, de är helt väck i planeten.

Vilken kategori tillhör du själv Zokrates?

[Pilatus]

Jag råkade få lust att öppna en tråd betitlad: Filosofi. För att prata om kunskapsteori.

Tråden borde i så fall heta: Epistemologi (av grek. epist, 'kunskap', 'vetande')

I platons dialog Theaitetos påstås att inget bättre än sann tro finns att tillgå som definition av kunskap...och det sägs att än i dag finns inget bättre att tillgå.

Med tillägget att din tro skall vara välgrundad.

Jag har lite synpunkter på det:
Att förstå paradoxens anatomi är nog det otillgängligaste i min teori. så varför inte ytterligare ett exempel?

1 sats 1 vet man inte.

Är det inte enklare att använda en sats som: Om sanningen i denna sats vet vi ingenting
Det framstår för mig som en meningslös sats. Kan den ha något sanningsvärde?

[Algotezza]

En del språkliga paradoxer är betingade av självreferens. Det är väl detta fenomen man får undersöka närmare för att förstå de självrefererande paradoxernas struktur. Någon form av självreferens kan kanske också finnas på en ontologisk nivå, t.ex. att medvetandet är ett självrefererande system som emanerar ur en tillräckligt komplex aktiv/aktiverad struktur, biologisk eller cybernetisk eller på cyborgbasis i framtiden.

När det gäller teoretiska satser kan de vara analytiska och därmed alltid sanna (t.ex. tautologier) , kontradiktoriska och därmed alltid falska (kontradiktioner) och syntetiska, sanna eller falska beroende på vad de har för innehåll. Men de är aldrig nonsens. En analytisk sats kan negeras och bli en kontradiktatorisk sats och en kontradiktorisk sats kan negeras och bli en analytisk. Det beror i en del fall på var man placerar negationen. En negerad syntetisk sats blir en ny syntetisk sats som kan vara sann eller falsk.

Satser vars sanningsvärde inte kan entydigt avgöras eftersom de t.ex. har en självrefererande struktur kan närmast beskrivas som nonsens. De saknar därmed sanningsvärde men kan vara intressant att ägna sig åt som logiskt tidsfördriv. Negerat nonsens fortsätter ofta vara nonsens. Vissa menar att metafysik är nonsens då det inte går att bevisa med empiri. Dock kan man lägga fram logiska bevis men detta förfarande beror ju på vilka premisser man använder. Samt kan man kontrollera huruvida metafysiken är koherent eller ej. En negerad metafysisk utsaga blir en ny metafysisk utsaga. "Verkligheten är materiell till sin grundläggande natur" - "Verkligheten är inte materiell till sin grundläggande natur."

Ateoretiska satser är värdesatser, t.ex. etiska eller estetiska, och de kan vara orimliga eller rimliga betingat av om de stämmer överens med ens egna värderingar eller ej. Detta enligt t.ex. ett analytiskt-filosofiskt och värdenihilistiskt, metaetiskt synsätt. Här tolkar man värdesatser som direkta känslouttryck. T.ex. "Hitler var ond" betyder bara "Hitler-usch!" eller "Tavlan är vacker" = "Tavlan Wow!!!"

Men enligt ett värdeobjektivistiskt och värdesubjektivistiskt metaetiskt synsätt är värdesatser teoretiska satser som därmed kan vara sanna eller falska. Värdeobjektivisten kan tolka gott och ont som objektiva egenskaper som något kan ha och som kan upptäckas via etisk intuition (GE Moore), som är ett särskilt sinne inriktat på tillvarons etiska dimension. Att alla inte håller med om ens värdesatser beror på att deras intuition inte är lika utvecklad som ens egen - eller mer utvecklad.

/Algotezza

[SigurdV]

I platons dialog Theaitetos påstås att inget bättre än sann tro finns att tillgå som definition av kunskap...och det sägs att än i dag finns inget bättre att tillgå.

Med tillägget att din tro skall vara välgrundad.

Jag har lite synpunkter på det:
Att förstå paradoxens anatomi är nog det otillgängligaste i min teori. så varför inte ytterligare ett exempel?

1 sats 1 vet man inte.

Är det inte enklare att använda en sats som: Om sanningen i denna sats vet vi ingenting
Det framstår för mig som en meningslös sats. Kan den ha något sanningsvärde?

Men låt oss då se på den närmare, fram med:

siggeS Metod:

1 Om sanningen i denna sats vet vi ingenting (antagande)
2 denna sats = Om sanningen i denna sats vet vi ingenting (identifierare)
3 Om sanningen i "Om sanningen i denna sats vet vi ingenting" vet vi ingenting (slutsats)

Enligt denna semantisk/logiska teori skall
(om identifieraren INTE är defekt)
vi i slutsatsen ha hamnat i en sats vars sanningsvärde
(a) kan bestämmas via inspektion! (=Att begripa slutsatsen!)
(b) är identiskt med antagandets sanningsvärde!

Och eftersom vi påstår Z om satsen xZ så är sats 3 sann!
Och sats 1 också.

Men eftersom sats 1 hävdar att vi inte kan veta detta
så har vi landat i en paradox! (Detta visste du Pilatus och ditt försvar mot
Paradoxalitet är att hävda att satser som genererar paradoxer är meningslösa!)

Men JAG (Det vill säga: min teori) hävdar att
felet består i att identifikationen i sats 2 är defekt!
(Hade vi OMEDELBART rapporterat detta uppkommer inte paradoxen!
Det finns en metod för att i förväg avslöja defekta identifierare!
Så paradoxer kan undvikas! Om alla identifierare testas innan användning.)

Bevis:
Ur sats 2:denna sats är sann = "Om sanningen i denna sats vet vi ingenting" är sann
Höger led förenklas och vi får:
denna sats är sann = Om sanningen i denna sats vet vi ingenting
Vilket (begriper vi) är en motsägelse!
Identifieraren är inte en sanning...är "defekt". VSB

Ett teorem i teorin är: Om en sats saknar korrekta identifierare är den en satsfunktion!
Jag vill minnas att du inte VET vad en satsfunktion är...det stämmer va?
Men det räcker just nu att förstå att en satsfunktion INTE är en sats!
Sen må den se ut som en sats...men det gör den inte till en sats!

Det du säger: "...är en meningslös sats" är nära sanningen, det är bara det att det är falskt:
OM något är en sats så har det mening! (Och även satsfunktioner har mening)!

PS: Ur approximativ synpunkt är teorin bara "Antik Logik"
1 Alla människor är dödliga (antagande)
2 Socrates är människa (identifieraren är en exemplifikation av formen S=#S#)
3 Sokrates är dödlig (Slutsats)

[SigurdV]

Bra skrivet algotezza!
Jag tog mig frihet att redigera följande så det är som om JAG hade skrivit det:

Paradoxer är betingade av självreferens. Det är detta fenomen man får undersöka närmare för att förstå paradoxernas struktur. Självreferens finns på en ontologisk nivå, t.ex. att medvetandet är ett självrefererande system som emanerar ur en tillräckligt komplex aktiv/aktiverad struktur, biologisk eller cybernetisk eller på cyborgbasis i framtiden.

När det gäller teoretiska satser kan de vara analytiska och därmed alltid sanna (t.ex. tautologier) , kontradiktoriska och därmed alltid falska (kontradiktioner) och syntetiska, sanna eller falska beroende på vad de har för innehåll. Men de är aldrig nonsens. En analytisk sats kan negeras och bli en kontradiktatorisk sats och en kontradiktorisk sats kan negeras och bli en analytisk. Det beror i en del fall på var man placerar negationen. En negerad syntetisk sats blir en ny syntetisk sats som kan vara sann eller falsk.

Ateoretiska satser är värdesatser, t.ex. etiska eller estetiska, och de kan vara orimliga eller rimliga betingat av om de stämmer överens med ens egna värderingar eller ej. Detta enligt t.ex. ett analytiskt-filosofiskt och värdenihilistiskt, metaetiskt synsätt. Här tolkar man värdesatser som direkta känslouttryck. T.ex. "Hitler var ond" betyder bara "Hitler-usch!" eller "Tavlan är vacker" = "Tavlan Wow!!!"

Men enligt ett värdeobjektivistiskt och värdesubjektivistiskt metaetiskt synsätt är värdesatser teoretiska satser som därmed kan vara sanna eller falska. Värdeobjektivisten kan tolka gott och ont som objektiva egenskaper som något kan ha och som kan upptäckas via etisk intuition (GE Moore), som är ett särskilt sinne inriktat på tillvarons etiska dimension. Att alla inte håller med om ens värdesatser beror på att deras intuition inte är lika utvecklad som ens egen - eller mer utvecklad.

/Algotezza

Det finns detaljer som jag i andra sammanhang skulle opponera mot
men i det här sammanhanget hävdar jag att du har rätt!

Men i följande stycke avviker vi så kraftigt att redigering blir omöjlig!

Satser vars sanningsvärde inte kan entydigt avgöras eftersom de t.ex. har en självrefererande struktur kan närmast beskrivas som nonsens. De saknar därmed sanningsvärde men kan vara intressant att ägna sig åt som logiskt tidsfördriv. Negerat nonsens fortsätter ofta vara nonsens. Vissa menar att metafysik är nonsens då det inte går att bevisa med empiri. Dock kan man lägga fram logiska bevis men detta förfarande beror ju på vilka premisser man använder. Samt kan man kontrollera huruvida metafysiken är koherent eller ej. En negerad metafysisk utsaga blir en ny metafysisk utsaga. "Verkligheten är materiell till sin grundläggande natur" - "Verkligheten är inte materiell till sin grundläggande natur."

[Algotezza]

Bra skrivet algotezza!
Jag tog mig frihet att redigera följande så det är som om JAG hade skrivit det:

Paradoxer är betingade av självreferens. Det är detta fenomen man får undersöka närmare för att förstå paradoxernas struktur. Självreferens finns på en ontologisk nivå, t.ex. att medvetandet är ett självrefererande system som emanerar ur en tillräckligt komplex aktiv/aktiverad struktur, biologisk eller cybernetisk eller på cyborgbasis i framtiden.

När det gäller teoretiska satser kan de vara analytiska och därmed alltid sanna (t.ex. tautologier) , kontradiktoriska och därmed alltid falska (kontradiktioner) och syntetiska, sanna eller falska beroende på vad de har för innehåll. Men de är aldrig nonsens. En analytisk sats kan negeras och bli en kontradiktatorisk sats och en kontradiktorisk sats kan negeras och bli en analytisk. Det beror i en del fall på var man placerar negationen. En negerad syntetisk sats blir en ny syntetisk sats som kan vara sann eller falsk.

Ateoretiska satser är värdesatser, t.ex. etiska eller estetiska, och de kan vara orimliga eller rimliga betingat av om de stämmer överens med ens egna värderingar eller ej. Detta enligt t.ex. ett analytiskt-filosofiskt och värdenihilistiskt, metaetiskt synsätt. Här tolkar man värdesatser som direkta känslouttryck. T.ex. "Hitler var ond" betyder bara "Hitler-usch!" eller "Tavlan är vacker" = "Tavlan Wow!!!"

Men enligt ett värdeobjektivistiskt och värdesubjektivistiskt metaetiskt synsätt är värdesatser teoretiska satser som därmed kan vara sanna eller falska. Värdeobjektivisten kan tolka gott och ont som objektiva egenskaper som något kan ha och som kan upptäckas via etisk intuition (GE Moore), som är ett särskilt sinne inriktat på tillvarons etiska dimension. Att alla inte håller med om ens värdesatser beror på att deras intuition inte är lika utvecklad som ens egen - eller mer utvecklad.

/Algotezza

Det finns detaljer som jag i andra sammanhang skulle opponera mot
men i det här sammanhanget hävdar jag att du har rätt!

Men i följande stycke avviker vi så kraftigt att redigering blir omöjlig!

Satser vars sanningsvärde inte kan entydigt avgöras eftersom de t.ex. har en självrefererande struktur kan närmast beskrivas som nonsens. De saknar därmed sanningsvärde men kan vara intressant att ägna sig åt som logiskt tidsfördriv. Negerat nonsens fortsätter ofta vara nonsens. Vissa menar att metafysik är nonsens då det inte går att bevisa med empiri. Dock kan man lägga fram logiska bevis men detta förfarande beror ju på vilka premisser man använder. Samt kan man kontrollera huruvida metafysiken är koherent eller ej. En negerad metafysisk utsaga blir en ny metafysisk utsaga. "Verkligheten är materiell till sin grundläggande natur" - "Verkligheten är inte materiell till sin grundläggande natur."

Det vore ju intressant att veta varför du håller med om vissa delar av mitt inlägg men inte om annat, så det kan bli ett filosofiskt samtal kring frågorna och inte bara tyckande.

/Algotezza

[SigurdV]

En delpråkliga paradoxer är betingade av självreferens
/Algotezza

Ingen har vad jag vet (kanske ett fall för Pilatus?)
brytt sig om att definiera självreferens! Detta kan vara Världspremiär:

x är självreferent om det finns ett Z sådant att x = xZ.

Satser vars sanningsvärde inte kan entydigt avgöras eftersom de t.ex. har en självrefererande struktur

Låt domänen D endast innehålla alla x sådana att x=xZ,
då visar följande exempel hur sanningsvärdet för x avgörs:
1 denna sats innehåller fem ord (antagande =x)
2 denna sats = "denna sats innehåller fem ord" (identifierar x)
3 "denna sats innehåller fem ord" innehåller fem ord (slutsats med avseende på x)
Antagande och identifierare medför slutsatsen.
Slutsatsen innehåller all information som krävs för att avgöra satsens sanning,
betraktaren måste dock förstå språket och kunna räkna till fem!

[Algotezza]

En delpråkliga paradoxer är betingade av självreferens
/Algotezza

Ingen har vad jag vet (kanske ett fall för Pilatus?)
brytt sig om att definiera självreferens! Detta kan vara Världspremiär:

x är självreferent om det finns ett Z sådant att x = xZ.

I ord kan man kanske uttrycka det så här:

Självreferens är när delen av något (en mängd, en sats, en formel...) kan symbolisera eller spegla/peka hän mot/referera till helheten (mängden, satsen, formeln...), ett fraktalt fenomen med andra ord.

Vi är skapade till Guds avbild - vi kan kanske då tala om skapelsens eller Guds självreferens. Människan som del av kosmos speglar kosmos, åtminstone om man har en panteistisk gudsbild/ gudsdefinition.

/Algotezza

[SigurdV]

Ja det är ett sätt att tolka min formella definition.
Vidare ser du hur självreferenta satsers sanningsvärde avgörs!
Det är inte så att de är meningslösa och saknar sanningsvärde
...det är för att paradoxer innehåller självreferens man förbjuder självreferens!

[SigurdV]

En delpråkliga paradoxer är betingade av självreferens
/Algotezza

Ingen har vad jag vet (kanske ett fall för Pilatus?)
brytt sig om att definiera självreferens! Detta kan vara Världspremiär:

x är självreferent om det finns ett Z sådant att x = xZ.

I ord kan man kanske uttrycka det så här:

Självreferens är när delen av något (en mängd, en sats, en formel...) kan symbolisera eller spegla/peka hän mot/referera till helheten (mängden, satsen, formeln...), ett fraktalt fenomen med andra ord.

Vi är skapade till Guds avbild - vi kan kanske då tala om skapelsens eller Guds självreferens. Människan som del av kosmos speglar kosmos, åtminstone om man har en panteistisk gudsbild/ gudsdefinition.

/Algotezza

Jmfr Bertrand Russell: The Vicious Circle Principle.

Satser vars sanningsvärde inte kan entydigt avgöras eftersom de t.ex. har en självrefererande struktur kan närmast beskrivas som nonsens. De saknar därmed sanningsvärde men kan vara intressant att ägna sig åt som logiskt tidsfördriv.

Detta citat var felaktigt: Gregory Chaitin har en del att säga om "logiskt tidsfördriv":
http://cs.umaine.edu/~chaitin/amsci.pdf
I korthet: David Hilberts försök att med formalism undvika paradoxalitet i matematiken, vederlades av Kurt Gödel. Men som faktiskt misslyckades med det enligt sigurdV.

[Pilatus]

Ingen har vad jag vet (kanske ett fall för Pilatus?) brytt sig om att definiera självreferens!

René Magrittes målning "Ceci n’est pas une pipe" är ju sann. Bilden av en pipa är inte detsamma som en pipa avsedd att röka tobak i. Men om texten refererar till sig själv (Ceci n’est pas une pipe) eller målningen (som den är en del av), så är texten självrefererande. Om den refererar till bilden av pipan så refererar den till bilden av pipan och inte till sig själv.