Varför finns det något?

[Pilatus]

På vilket sätt är oändligheten före Big bang aktuell idag?

Den påverkar antagligen oss fortfarande. Observera att jag bara antagit dess existens eftersom vadhelst är bättre än ingenting.

Den automatiska frågan är ju varför "oändligheten" i något avseende skulle vara bättre än "ingenting"? Varför skulle oändligheten av någonting vara möjlig innan Big Bang? Oändlighet är ju ett mått på någon egenskap i rummet eller tiden. Det blir därför anakronistiskt att anta att något kunde ha egenskapen av att vara oändligt innan någonting fanns som kunde ha egenskapen att vara oändligt.

[förstår mig själv]

Ja, nu tänker du ["fms"] i samma banor som jag !

"fms" skriver bland annat att: "Verkligheten är ju såklart en annan än den vi upplever. "
Konventionell vetenskap har bestått många prov och de sprickor som är kända tycks man arbeta mycket intensivt med. Men varför skulle man plötsligt vilja närma sig en uppfattning som liknar Platons skuggvärld?

Tex för att vi inte är den mest tänkbara fulländade varelsen som kan tänkas existera. En annorlunda varelse har ett annorlunda förnuft och annan verklighetsuppfattning.

[OblivionII]

På vilket sätt är oändligheten före Big bang aktuell idag?

Den påverkar antagligen oss fortfarande. Observera att jag bara antagit dess existens eftersom vadhelst är bättre än ingenting.

Den automatiska frågan är ju varför "oändligheten" i något avseende skulle vara bättre än "ingenting"? Varför skulle oändligheten av någonting vara möjlig innan Big Bang? Oändlighet är ju ett mått på någon egenskap i rummet eller tiden. Det blir därför anakronistiskt att anta att något kunde ha egenskapen av att vara oändligt innan någonting fanns som kunde ha egenskapen att vara oändligt.

Pilatus, vad har du för tankar om den här teorin som Zokrates publicerade här på forumet 2008, och som jag råkar vara förtjust i? Vad är det som gör att du inte ser den som en trolig teori?

Om man tänker sig ett A4,
markerar en punkt på det,
sedan tänker sig att detta A4
fortsätter i en oändlighet i alla
riktningar, därefter tänker vi oss
att denna punkt får vara vårt
kända synliga universum.
Det ljus vi ser har färdats cirka
13-14 miljarder år från Big Bang.

Vi skulle nu kunna fundera på vad som händer om vi sätter en till punkt alldelse intill vår första punkt. Jo vi skulle ha två universum, men det andra skulle vi alltså inte kunna se då dess ljus ännu inte har nått oss.

Om vi nu fyller hela det tänkta A4 med punkter, så skulle vi teoretiskt fortfarande inte kunna se dessa tänkta grannar, då ljuset fortfarande inte har nått oss. Vi skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att sätta dit nya prickar och det inte bara i en dimension eller riktning, fortfarande skulle vi inte kunna se någonting. Men om nu ett av dessa prickarna symboliserade ett universum som skapades för 30 miljarder år sedan, och att det låg granne med vårt universum, då borde ju det ljuset ha nått oss, alltså skulle man teoretiskt kunna se grannar i kosmos, men då kommer nästa fråga, skulle vi kunna uppfatta väldigt avlägsna galaxer idag på ett felaktigt sätt?

Det kan ju vara så att vi faktiskt ser in i ett "annat universum", men tolkar det som just en "väldigt avlägsen galax".
Vad jag menar är, att även om det var små avstånd mellan olika tänkbara mindre kosmos i universumet, så är det största hindret för oss att kunna se dem med tanke på den tid det tar för ljuset att färdas hit och de gigantiska avstånden.

Nu funkade det inte att citera illustrationen som Zokrates gjorde i forumeditorn (varken i iE eller Firefox) så för tydlighetens skull gjorde jag en skärmdump och laddade upp.

[Zokrates]

Tänk om det är så enkelt att den kosmiska bakgrundsstrålningen inte alls härrör från Big bang
utan istället är en ridå orsakad av att fotoner lämnar universum och slits sönder i en mini rip?

[Pilatus]

Pilatus, vad har du för tankar om den här teorin som Zokrates publicerade här på forumet 2008, och som jag råkar vara förtjust i? Vad är det som gör att du inte ser den som en trolig teori?

Det finns kanske inte några större skäl till att avvisa Zokrates bild av ett mångdubbelt universum. Det verkar inte vara bortom all tänkbar möjlighet. Förmodligen finns det inte heller något hinder för ett oändligt antal universum där varje möjlig fortsättning av våra liv existerar. Men om det ligger utanför vår förmåga att på något sätt nå kunskap om, blir det tills vidare en spekulation bland andra. Det som enbart är en möjlighet och oåtkomligt för prövning är en obegränsad mängd. Men någon av dessa blir framtidens realitet.

[Plattfot]

Kanske är jag panenteist.

Jag kan upplysa dig om att du inte är "panenteist", det är en felskrivning av panteist.

Jag tror att jag då får tro på multiversum, [...]

Varför skulle det inte vara nog med ett universum?

1. Då skriver Wikipedia också fel: http://sv.wikipedia.org/wiki/Panenteism
2. Jag skriver ju, att jag tycker det verkar ansträngande att tro så, men multiversa ingår bland kosmologernas hypoteser. Det är inte mitt påhitt.

[Pilatus]

Kanske är jag panenteist.

Jag kan upplysa dig om att du inte är "panenteist", det är en felskrivning av panteist.

Jag får be så mycket om ursäkt. Jag hade fel. Panenteismen härstammar från Krause (1781-1832) och var ett försök att förena panteism och teism.

NF skriver: Som filosof utgick Krause från Schelling, men han sökte mildra panteismen genom att å ena sidan fasthålla Guds individualitet, å den andra tillerkänna de ändliga väsendena en själfständig verklighet. Han betecknade sin lära som "pan-enteism".

[Plattfot]

På vilket sätt är oändligheten före Big bang aktuell idag?

Den påverkar antagligen oss fortfarande. Observera att jag bara antagit dess existens eftersom vadhelst är bättre än ingenting.

Den automatiska frågan är ju varför "oändligheten" i något avseende skulle vara bättre än "ingenting"? Varför skulle oändligheten av någonting vara möjlig innan Big Bang? Oändlighet är ju ett mått på någon egenskap i rummet eller tiden. Det blir därför anakronistiskt att anta att något kunde ha egenskapen av att vara oändligt innan någonting fanns som kunde ha egenskapen att vara oändligt.

Är det oändlighet eller gränslöshet vi talar om? De är inte synonymer. Universum saknar gränser, om det är inneslutet i sig själv. I det krökta universum kommer vi tillbaka till utgångspunkten, om vi drar iväg efter en rät linje. Gränslöst, men inte oändligt. Något utanför finns dock inte, så inte ens ingenting kan finnas. Ett "där" saknas, där "ingenting" skulle kunna finnas.

Något, vilket kan vara ingenting eller tiden, kan ha egenskapen att vara begränsad. Jämför ordet "gränslöst" med ordet "egenskapslöst". Gränslöst innebär att en egenskap saknas. Jag tolkar myterna om Kaos, som att det saknar gränser.

Begreppet gräns är dock lite oklart. Kosmos har ju en gräns på ca 13 milliarder ljusår eller år. Då hade vi Big Bang, då gränser och andra egenskaper uppstod. "Dessförinnan" var "gränslösheten" av försumbar storlek, ingen oändlighet alltså. Om jag bara visste vad orden "dessförinnan" och "gränslöshet" betyder.

Om Kosmos gränsar till Kaos, så är det gränslösheten som avgränsar Kosmos. Det verkar logiskt, men är det begripligt? Är Universum = Kosmos, eller är Universum = Kosmos + Kaos?

[reflex]

Jag tycker att det är "bortom allt förnuft", att något skulle kunna uppstå ur ingenting och utan någon som helst orsak.
Mot den bakgrunden finns det egentligen bara två alternativ.
Det ena alterativet är oändligheten. (oändlighet har varken början eller slut)
Det andra är Gud. (Med Guds hjälp kan allt förklaras ( och nu menar jag inte någon av människan *formad/skapad gud))
*(hittar inget bra ord)

[Pilatus]

Jag tycker att det är "bortom allt förnuft", att något skulle kunna uppstå ur ingenting och utan någon som helst orsak.

Ett antagande om att egenskaper som existens och kausalitet föregick Big Bang kan verka frestande.

Om världen uppstår av en orsak ur någonting existerande, eller att allt som existerar uppstår med Big Bang inklusive existens och kausalitet, kan vara en fråga som inte kan avgöras. Så vad som är mest förnuftigt att tro behöver inte spela någon roll för frågan.

Intuitivt verkar det kanske plausibelt att allt som existerar finns av en orsak, och att det fanns något som föregick Big Bang i tiden och var dess orsak. Jag finner ett sådant antagande ologiskt. Det leder till den oändliga regressionen. Att någonting alltid har funnits är en knepig utsaga. Om Big Bang uppstod ur något, måste universum vara en delmängd av något större som tydligen kan generera händelser som Big Bang. Det leder oss kunskapsmässigt ingen vart, såvida vi inte kommer på något sätt att pröva frågan. Men som det är kan vi inte blicka bortom universums horisont.

[Plattfot]

Jag läser spekulationerna och inspireras. Jag försöker jag också: Tiden beskrivs som en dimension. Vi rör oss i den. Rörelsen sker i en riktning och är irreversibel.

Nu rör vi oss på det sättet även i de tre rumsdimensionerna. Det kallas universums expansion. Rummet utvidgas och tiden med det. I så fall blir vi större, men kan vi märka det på något sätt? Kan någon duktigare än jag räkna på hur mycket jag sväller om midjan och i längd per år, om en avlägsen galax drar i väg med viss hastighet, och rörelserna skall vara proportionella? Skrämmer jag slag på Anna Skipper, som i så fall också får svårt med midjemåttet? (Ja, ni är väl nördar, som aldrig tittar på kost- och bantningsprogram på TV, så det där begrep ni inte.)

Blir det någon relativt sett reell expansion av universum, om även protoner ökar proportionsvis i storlek? Behöver vi någon tidsdimension? Det kanske är denna ansvällning av rummet, som är tiden. Framtiden påverkar vi, genom att röra oss. Vi stör då den jämna expansiva rörelsen. Tid fanns inte före singulariteten som började expandera vid Big Bang. Singulariteten var en singularitet av logisk ordning (Kosmos) i Kaos (det gränslösa). Skall Kaos beskrivas som en singularitet, eller något anmärkningsvärt och kraftfullt, som omvandlas till Kosmos, när den kosmiska singulariteten BigBangade?

Ger det här hugskottet någon möjlighet till svar på några frågor? Eller kan det kanske avvisas som feltänkt?

PS. Reflex! Läs det jag skrev om gränslösheten 07:04 idag! Den har heller ingen början eller slut, ändå kan den vara försumbar. Ger gränslöshetens idé dig någon hjälp?

[Illusionen]

Hej!

Pilatus efterlyste tidigare en ”ingång” till mitt koncept, att utgå ifrån, varför jag skriver följande.

Efter att ha läst senaste dygnets intressanta inlägg på denna tråd slås jag av hur diskussionen konsekvent förs utifrån vår verklighet,
det jag benämner det atomära perspektivet. Det innebär att ni ensidigt utgår från rummets koordinater och referenser.
Det är sannolikt därför ni ”kör fast”, och har svårt att "finna tråden".

Zokrates har tidigare skrivit inlägg som förefaller ligga nära det jag benämner universums grundtillstånd, G.
Av de senaste inläggen framgår att Zokrates tidigare även funderat kring vad som händer med en punkt på ett A4-ark
vid successiv förändring. Även detta överensstämmer väl med det jag beskriver i mitt koncept.
Det rör sig om det jag beskriver som en typ av serieutveckling, och som är av mycket väsentlig betydelse.
Om inte Zokrates misstycker, vill jag alltså hävda att vi står nära varandra både vad gäller Grundtillståndet, G, och serieutvecklingen.

Skälet till att det förekommer serieutvecklingar i grundtillståndet är att REFERENSERNA skiljer sig mellan
det atomära och universella perspektiven. Det är här ni finner orsaken till våra atomära paradoxer.
Det som ant ställer krav på viss tankeskärpa är att serieutvecklingen ej enbart sker i ETT plan, utan vi har att beakta effekterna
av de skilda SKALFAKTORER som föreligger p g a de olika referensperspektiven.
Det resulterar i ”skevande” plan som atomärt kan liknas vid en ”SEPARATIONS-EFFEKT”.
Balanskriteriet Delta, har sitt ursprung i detta.
Det är här Eulers formel blir ovärderlig som verktyg.

Mitt förslag/tips till er som är intresserade, är därför att börja studera ENBART det jag skriver om DubbelReferensPrincipen, DRP.
När ni förstår DRP och dess bakgrund tror jag ”dörren” öppnas till bättre och vidare förståelse.

Hälsar
Illusionen

[reflex]

Jag tycker att det är "bortom allt förnuft", att något skulle kunna uppstå ur ingenting och utan någon som helst orsak.

Ett antagande om att egenskaper som existens och kausalitet föregick Big Bang kan verka frestande.

Om världen uppstår av en orsak ur någonting existerande, eller att allt som existerar uppstår med Big Bang inklusive existens och kausalitet, kan vara en fråga som inte kan avgöras. Så vad som är mest förnuftigt att tro behöver inte spela någon roll för frågan.

Intuitivt verkar det kanske plausibelt att allt som existerar finns av en orsak, och att det fanns något som föregick Big Bang i tiden och var dess orsak. Jag finner ett sådant antagande ologiskt. Det leder till den oändliga regressionen. Att någonting alltid har funnits är en knepig utsaga. Om Big Bang uppstod ur något, måste universum vara en delmängd av något större som tydligen kan generera händelser som Big Bang. Det leder oss kunskapsmässigt ingen vart, såvida vi inte kommer på något sätt att pröva frågan. Men som det är kan vi inte blicka bortom universums horisont.

Jag förstår inte att du kan se oändligheten som ologisk.
Det är istället den enda logiska förklaring som finns om man utesluter Gud.
Du har rätt i att man förmodligen aldrig kan pröva oändlighetn kunskapsmässigt, med det ser jag inte som något större problem eftersom dessa frågor inte direkt inverkar på hur vi lever våra liv. Oändligheten kan förefalla svår att ta till sig, men frågar du mig så är den betydligt mera sannolik än Gud.

[Pilatus]

Oändligheten kan förefalla svår att ta till sig, men frågar du mig så är den betydligt mera sannolik än Gud.

Vilka krav måste vara uppfyllda för att vi skall kunna tala om (oändlig) tid?

[reflex]

Illusionen
Med tanke på hur svårt vi verkar ha att förstå hur du menar så kanske det är tur att du inte valde läraryrket.
Jag har en fråga:
Det du kallar för Grundtillstånd G, är det de verkliga egenskaperna hos universum och allt annat, till skillnad från vår uppfattning av detsamma, som vi får via våra sinnsn och som sålunda utgör det "imaginära"?