SigurdV skrev:Det vore kul om du höll fast vid din första förståelse hur jag menade.
Utveckla gärna. Jag hänger inte med i vad du menar.
SigurdV skrev:Det ÄR ett misstag att tycka att det är osannolikt att man är just sig själv! (man kunde inte varit nån annan för denne andre hade då varit man själv).
Myntet trillade ner sent igår kväll. Håller med om att "osannolikheter" inte är det bästa ordvalet. Har något hänt så har det hänt hur svårt det än är att greppa.
Men svara gärna konkret på varför det här påståendet inte stämmer så jag kan koppla ordentligt vad du menar:
"om det är osannolikt att det finns ett rum där något kan lysa så kan inte fotoner vara sannolika."
Igår skrev jag "Det finns oräkneliga osannolikheter som varit nödvändiga för vår existens" men jag kanske hellre borde skrivit "Det finns oräkneliga ogreppbara/ofattbara tillfälligheter som varit nödvändiga för vår existens.."
Menade hursomhelst aldrig att det var osannolikt eller ofattbart att man är just sig själv och inte någon annan.
Det jag inte kan smälta och garanterat aldrig kommer att kunna smälta är att jag/vi lyckades "hitta" den ENDA rätta vägen genom händelseförloppen (existensen, evolutionen osv.) av OÄNDLIGT många möjliga vägar, och priset blev livet. Om det nu inte är osannolikt så är det åtminstone extremt ofattbart.
Det är som att få välja ett nummer mellan noll och oändligheten och välja det enda rätta för att vinna livet. Ganska sinnessjuka odds!
Inte ett dugg konstigt att religiösa kollar snett på icke-troende....
Zokrates skrev:Vad är det för fel på harmoni och trygghet för varför skulle inte ett liv i balans vara mer eftersträvansvärt
än att konstant sitta i den värsta berg och dalbanan, och varför inte nöja sig med
det som räcker istället för
att alltid gapa efter mer?
Att leva i harmoni och trygghet (i betydelsen du menar) är att ha skygglapparna uppfällda så som jag uppfattar det. Som att åka med stödhjul till cykeln genom hela livet. Ganska så ospännande... Så behöver det såklart inte vara för alla men jag vet mer än väl hur folk brukar reagera så fort man tillåter sig prata outside the box.. folk gillar inte det, det känns "för nära inpå", både oharmoniskt och otryggt, lite som att prata om döden med ytliga bekanta. Varför göra det när man kan trampa i gamla utnötta spår och tänka tankar som alla andra tänker och har tänkt?
Jag anser att jag har ett bra mycket mer spännande inre liv än gemene man tack vare min "gränslöshet" i vad jag tillåter mig att tänka och fokusera på. Det har också gett mig en större förståelse för mig själv, andra människor, naturen.. och ja.. mycket annat. Det har varit på bekostnad av harmoni och trygghet i livet, helt rätt, men det har det varit värt flera gånger om. Jag vet vart jag startade och vart jag är idag.
Jag hade kunnat utvecklas mer i den vanliga riktningen och fått mer stadga i livet genom att vandra samma väg som alla andra men det tycker jag låter fruktansvärt tråkigt. Jag vill uppmärksamma det som är värt att ge uppmärksamhet åt, och där ingår saker som de flesta människor ignorerar.
Kolla bara på hur katter reagerar när man släpper ut dem efter att de varit inomhus ett längre tag, typ en halv dag. När de kommer ut i gräset så flackar blicken hit och dit och öronen är på helspänn. De hör prasslet i buskar, tåg som åker förbi, bilar som tutar, insekter, rop osv osv.. de är snabba i rörelserna med huvudet för att inte missa något, de suger in enorma mängder information på kort tid. Det skulle inte funka i längden för människor, det gäller att gallra, men gallrar man för hårt går man också miste om guldklimpar som sagt. Muppvarning att citera filmen Peaceful Warrior kanske men det stämmer ju som sägs i filmen - "there are no ordinary moments".
Man kan uppskatta och njuta av det mesta om man bara lägger den sidan till. Det mesta är ju faktiskt fantastiskt (i brist på bättre ord). Varför inte då värdera det som det?
SigurdV skrev:OblivionII skrev: Meningen med livet är att njuta.
INTE BARA!
Jag vill känna mig lite stolt över mina handlingar! Jag känner det som om livet vore en improviserad teaterföreställning och jag vill inte ha gjort ett dåligt jobb.
Det är en tolkningsfråga såklart hur man ser på vad njutning innebär. För mig är att vara stolt en typ av njutning. En positiv känsla eller upplevelse som får en att må bra.
Känner igen det där med improviserade teaterföreställningen som man så tvunget vill prestera väl i. Är det inte löjligt? Vi kämpar och kämpar för att bygga upp fasader som ska kännas naturliga men i grund och botten är vi bara mer eller mindre duktiga på att dölja det som är fake och onaturligt.
Vad skönt det vore att bara kunna vara sig själv... Vid ett par enstaka upplysta tillfällen i livet har jag hittat det som kändes som mitt urgrundsjag, eller så nära det jag kunde komma. Det var en otrolig känsla att inse att jag ändå fanns nånstans där inne. Hoppas jag stöter på mig igen nån dag.
)