Finns Gud?

[pederpax]

1.Varför är fysikens fyra fundamentala krafter så väl avvägda, något som är nödvändigt för universums och livets existens?

För det första är dessa fyra krafter avvägda på ett sådant sätt som är nödvändigt för att universum och livet <i>som vi känner det</i> skall existera. Hur vet du att det inte finns andra universa med andra värden på fundamentalkonstanterna, som vi just därför inte kan nå eller varsebli?
För det andra kan det hända att universum uppstått med dessa krafter i obalans men följdaktligen kollapsat. När det universum där krafterna är i balans är det som har bestått och givit upphov till liv.
Jag säger inte att det måste vara så, bara att det är en förklaringsmodell som är minst lika sannolik som att en superintelligens funderade ut alltihop från början.

2.Hur kan den stora och ofta oreducerbara komplexiteten hos levande organismer förklaras?

Nyckelordet är "oreducerbara". Din förutsättning är att exempelvis ögat, cellen eller ett protein är en oreducerbar komplexitet. Så är det inte. En fläck med några celler som reagerar på ljus kan vara till stor nytta för en organism - se där ett reducerat öga. En fettbubbla med ett fåtal lämpliga proteiner och en RNA-sträng - se där en reducerad cell. Några proteiner som kan bryta ner energirika ämnen i sin närhet och en RNA-sträng som kan tjäna som förlaga till nya proteiner genom att använda sig av den nedbrutna energin behöver inte ens vara inneslutna i fettbubblan för att fungera och genomgå evolution, de kan sitta intill varandra på ett fast underlag.

Livet kan vara mycket, mycket enkelt och ändå vara liv, och det finns mellanformer mellan det vi kallar levande och död materia också (exempelvis virus). Livet är inte oreducerbart.

3.Varför är de fossila vittnesbörden så ofullständiga, och var finns bevisen för övergångsformer, eller länkar, mellan huvudgrupperna av levande organismer?

Allt som dör blir inte fossiliserat. Det som fossiliserats kan förstöras. Land översvämmas och stiger ur havet (det finns en teori om att en del av människans evolution ägde rum vid eller i vattnet, därav bl. a. vår hårlöshet) så att vi inte kan hitta fossilen. Et cetera.

samt en fjärde som är av annat intresse nämligen:

vad händer när vi dör?

Våra barn och medmänniskor bär våra gener och gärningar vidare. Generna kan du inte göra så mycket åt, så försök att lämna ett gott arv efter dig i dina gärningar. Vad jag tycker är mer intressant är vad som händer när vi lever.

Du får gärna fortsätta värdera bibelns svar högre än dessa om det känns bäst, men jag hoppas att jag visat dig att det finns andra svar också. Under tiden en fråga till dig:

Vad säger bibeln om människans förhållande till naturen?

Allt gott,
-Pederpax

[pederpax]

Gud finns som ett begrepp i vårt språk. Vad begreppet symboliserar varierar lite från person till person, men vi kan tala om honom/henne/den/det, och däri ligger guds existens.

Om gud har en existens oberoende av människan är en annan sak, där kan vetenskapen inte uttala sig och väljer därför att avstå. Av det skälet har jag länge kallat mig agnostiker men har nu erkänt mig som ateist, i betydelsen att jag tror på guds icke-existens (observera ”tror på”, inte ”är övertygad om”.) Varför nöjer jag mig inte med agnosticismen? Jo, eftersom det för mig är en trösterik tanke att gud inte finns.

För det första gillar jag inte tanken på gud eftersom den implicerar att jag är ett foster av en superintelligens, som dessutom har absolut makt över mig och allt annat som existerar. Somliga påstår att gud är allgod och allvis och att därför allt ordnar sig till det bästa. Det köper jag inte. Bästa för vem? Inte för gatubarnen i Rios favelas, inte för de östeuropeiska kvinnor som dagligen utnyttjas som sexslavar, inte för dem som drabbas av plågsamma, obotliga sjukdomar… ja ni vet, teodicé-problemet. Men dessutom: vilken nytta har gud av sin allvishet och allsmakt om inte för att styra i världen och ändra den efter sin föregivna allvishet? Jag gillar inte den tanken, lika lite som tanken på en stat som kan ändra lagarna retroaktivt så att jag kan åtalas för något jag gjorde för fem år sedan och som då var lagligt. Och vad är poängen med en allsmäktig gud som inte gör något? Den kan vi klara oss helt utan.

För det andra skulle tanken på en gud som skapat världen hindra mig från den samhörighetskänsla med kosmos som det ger mig att betrakta världen ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Låt mig göra en kanske svårgripbar metafor. Vi föreställer oss att vi betraktar en tvådimensionell (platt) värld från ett tredimensionellt perspektiv. Om vi släpper ett klot genom den platta världen, kommer en varelse som lever där inte att uppfatta ett klot som faller, utan en prick som växer till en ring och sedan krymper och försvinner igen. Det vi uppfattar som en tredje rumsdimension (upp-ner) uppfattar den tvådimensionella varelsen som tid.
Hur ser den tvådimensionella varelsen då ut inför våra ögon? Vi kan ju se hur den sträcker sig uppåt i det som för den själv är förfluten tid. Den ser då ut som ett lustigt format rep som löper ner till dess eget nu. Där varelsen föddes löper repet ihop med ett annat – dess mamma – med en liten, osynlig tråd över till pappan. Mamman i sin tur löper ihop med ett annat rep och så vidare, tills det bildar ett komplext system som liknar rottrådar. Om vi tittar tillräckligt långt upp (tillbaka i 2D-tiden) ser vi hur alla dessa trådar börjar löpa samman med dem som hör till andra, närbesläktade arter. Ännu längre upp löper de ihop med mer fjärbesläktade arters trådar, och så vidare tillbaka till en enda tråd (eller möjligen ett fåtal) där det tvådimensionella livet en gång började. Från denna punkt löper trådar vidare som vi inte kan se, trådar av energi och materia som knyts samman i supernovor och interstellära moln som i sin tur löper ihop i en enda punkt – Big Bang.
Vi tredimensionella kan därmed se, hur de tvådimensionella varelserna i själva verket är en enda entitet som är hoptråcklad av individuella trådar i ömsesidigt beroende.

Tänk er nu en fyrdimensionell varelse som betraktar oss människor på samma sätt. Vi kan betrakta tiden som vår fjärde dimension. För inte så länge sedan (en liten bit bakåt i den fjärde rumsdimensionen, så som den fyrdimensionella varelsen ser det) var vi en del av vår mamma och pappa, det som skulle bli vi var ingen individ. Våra föräldrar var likaledes delar av sina, och så löper rottrådarna vidare tillbaka till apor, däggdjur, djur, celler, proteiner/DNA, materia, stjärnstoft, energi …
Mina vänner, i fyra dimensioner är vi alla ett. Detta perspektiv får jag från naturvetenskapen tydligare och mer pålitligt än någon religion som jag hört talas om. Den känslan av samhörighet och odödlighet vill jag inte byta ut mot en osäker inträdesbiljett i något luddigt paradis i en hypotetisk existens som vi inte kan veta ett jota om. Jag vill istället använda den känslan till att sträva efter att förverkliga paradiset här och nu (väl medveten om att vi aldrig kommer att nå dit, men det är inte viktigt - strävan dit är det centrala.)

Vi kan inte veta om det finns någon gud, men för mig känns det bättre att tro på att det inte gör det. Det gör mig nämligen till en oomtvistlig del av något stort och poetiskt som vi kan kalla kosmos.

Allt gott,
-Pederpax

[Answer is fortytwo]

Svar på frågan: Finns gud?

Jag anser att Gud är en konsekvens av vår psykiska utveckling genom historien. Att han var något som var tvunget att uppstå inuti våra medvetanden.
Ju smartare vi blev desto fler och mer avancerade frågor började vi ställa oss och att det var därför religionen kom till.
Eftersom vi inte kunde besvara dessa frågor med säkerhet på den tiden så var vi tvungna att komma på svar som vi kunde förstå utan vetenskap.
Svaret på alla frågor blev Gud.

Misstolka inte min text nu och tro att jag menar att det var en person som satt och funderade ut ett bra svar som han tänkte att folk skulle tro på. Utan att detta var för oss, med vår begränsade kunskap, den mest lättförståeliga förklaringen som därför oundvikligen blev global.

Vi behövde Gud, inte bara för att få svar på frågor utan även för att förstärka vår fortfarande bestående känsla av att det finns en mening med livet och mänskligheten.
Man nöjde sig inte med den enkla tanken att om gud hade skapat oss så kanske hans enda vilja var att vi skulle överleva, vilket innebär att fortplanta oss och ge våra barn möjligheten att leva.
Man behövde ett svar på själva mänskligheten.
Och eftersom denna fråga kräver att det finns en högre makt som skapat oss så stärktes tron på gudar.

Man kan fortfarande se idag att även om många har lämnat religionen p.g.a. svar på frågor genom vetenskapen och för att mycket inom ”heliga skrifter” har visat sig vara fel så tror de flesta ändå på ”någonting”.
Detta eftersom behovet av meningar, som egentligen bara är en förhoppningsfull illusion, aldrig kan tillfredställas genom vetenskap och fakta utan bara genom tron.

Jag är inte troende och har aldrig varit det heller men jag tycker att om speciellt om man inte är det så kanske man ska ha i baktanke att de kanske till en viss del inte hade något val.

[Answer is fortytwo]

Svar på frågan: Finns gud?

Jag anser att Gud är en konsekvens av vår psykiska utveckling genom historien. Att han var något som var tvunget att uppstå inuti våra medvetanden.
Ju smartare vi blev desto fler och mer avancerade frågor började vi ställa oss och att det var därför religionen kom till.
Eftersom vi inte kunde besvara dessa frågor med säkerhet på den tiden så var vi tvungna att komma på svar som vi kunde förstå utan vetenskap.
Svaret på alla frågor blev Gud.

Misstolka inte min text nu och tro att jag menar att det var en person som satt och funderade ut ett bra svar som han tänkte att folk skulle tro på. Utan att detta var för oss, med vår begränsade kunskap, den mest lättförståeliga förklaringen som därför oundvikligen blev global.

Vi behövde Gud, inte bara för att få svar på frågor utan även för att förstärka vår fortfarande bestående känsla av att det finns en mening med livet och mänskligheten.
Man nöjde sig inte med den enkla tanken att om gud hade skapat oss så kanske hans enda vilja var att vi skulle överleva, vilket innebär att fortplanta oss och ge våra barn möjligheten att leva.
Man behövde ett svar på själva mänskligheten.
Och eftersom denna fråga kräver att det finns en högre makt som skapat oss så stärktes tron på gudar.

Man kan fortfarande se idag att även om många har lämnat religionen p.g.a. svar på frågor genom vetenskapen och för att mycket inom ”heliga skrifter” har visat sig vara fel så tror de flesta ändå på ”någonting”.
Detta eftersom behovet av meningar, som egentligen bara är en förhoppningsfull illusion, aldrig kan tillfredställas genom vetenskap och fakta utan bara genom tron.

Jag är inte troende och har aldrig varit det heller men jag tycker att om speciellt om man inte är det så kanske man ska ha i baktanke att de kanske till en viss del inte hade något val.

[pederpax]

Detta eftersom behovet av meningar, som egentligen bara är en förhoppningsfull illusion, aldrig kan tillfredställas genom vetenskap och fakta utan bara genom tron.

Man skall aldrig säga aldrig! Som förhoppningsvis framgår av mitt inlägg här ovan har jag funnit en mening som härrör ur vetenskapen. Problemet är att alla vill att det ska ha funnits någon mening med att människan uppstod innan vi gjorde det. Jag hävdar att den mening som finns med människan har uppstått efter att vi blev tänkande varelser.

Eftersom vi kan tänka och utveckla vår kunskap om hur livet och universum fungerar, så kan vi se vilka problem som vår existens medför. Vi bor på ett litet sandkorn i universum och detta sandkorn är hemvist för det enda liv som vi känner till, en myllrande oas av underbara varelser i harmoniskt samspel. Livet är vackert. Vi människor har makt över detta liv och med makt följer ansvar. Detta ansvar är vår uppgift. Den har inte givits oss av någon utomstående makt, men den ligger där och väntar på oss. Den är en oundviklig följd av att vi utvecklade medvetande. Valet är vårt att ta den eller inte.

Att söka fylla våra liv med mening är svårare men mer givande än att söka efter en mening att fylla våra liv med. Det första gör man bäst med vetenskap, det andra med religion.

Allt gott,
-Pederpax

[Dipsy]

Jag tror inte på gud. Om det var gud som skapade oss, vem var det då som skapade gud?

[Johan Ågren]

Jag tror inte på gud. Om det var gud som skapade oss, vem var det då som skapade gud?

Gud kanske inte blev skapad - utan han har alltid existerat. Om det nu var formationer i materien som skapade männsikan - vem skapade då materien? Om materien uppstått ur intet så kan också Gud ha uppstått ur intet. Men eftersom det inte är logiskt att något uppstått ur intet så har nog en eventuell Gud alltid existerat. Samtidigt faller argumentet att en Gud måste existera som skapat allt som existerar - då det bara skjuter problemet ytterligare ett steg, som du skriver. Men du behöver några bra argument mot den evigt existerande guden också om du ska vara ateist på goda grunder. Occams razor duger i och för sig.

Fast när många säger att "de tror på Gud" så innebär det i många fall inte en tro på en entitet separerad från livet - utan snarare ett koncept som beskriver existensen på ett annat sätt en den klassiska materialismen. På så sätt är jag snarare gudstroende - då jag är idealist - än en klassisk materialist. Gud är så mycket - som framkommit i den här tråden. Det kan vara en buffertzon att finna tröst i i en kaotisk värld, eller det kan vara en världsbild. Att vara troende är inget man behöver skämmas för. Stora tänkare och logiker som Saul Kripke är troende, och med vilken rätt kan då vi vanliga dödliga hävda att det är ologiskt att vara troende? Det är en öppen fråga som har plats i vår moderna värld.

Johan

[stradde]

Att vara troende är inget man behöver skämmas för. Stora tänkare och logiker som Saul Kripke är troende, och med vilken rätt kan då vi vanliga dödliga hävda att det är ologiskt att vara troende? Det är en öppen fråga som har plats i vår moderna värld.

Tja, det finns inga empiriska bevis. Vad stora tänkare har att säga behöver ju inte innebära att man själv per automatik har fel, men visst, åt andra sidan så är det ett problem för icke troende att konfronteras med att 1. Många tror på någonting ... 2. Troende har en tendens att finna mening med livet, som icke troende har svårt för.

Det är som du säger en öppen fråga.
[/u]

[archaxe]

Johan,

På vilket sätt är det "ologiskt" att något uppstår ur intet? Nihil ex nihilo förefaller vara en naturlag, inte en logisk lag, om man (som jag) tycker det är meningsfullt att göra åtskillnad mellan dessa. Det kan förstås diskuteras.

Stora tänkare och logiker som Saul Kripke är troende, och med vilken rätt kan då vi vanliga dödliga hävda att det är ologiskt att vara troende? Det är en öppen fråga som har plats i vår moderna värld.

En tro av den karaktären tyder på att personen i fråga har en andlig sida, som inte behöver vara rationellt grundad - oavsett om personen råkar vara Saul Kripke eller inte. Jag är av tron (!), att religiös tro (på t ex en Gud) är en tro av en viss karaktär, inte på en viss karaktär, och inte behöver (eller kan?) vara rotad i förnuftet, på samma sätt som vår rationella tro är en tro av en annan karaktär än den religiösa. Religiös övertygelse är frikopplad rationalitet, och är knuten till andra delar av personen än den strikt logisk-rationella.
Om man tror på Guds existens och saknar goda (epistemiska) skäl för denna tro, skulle jag hävda att det är om än inte ologiskt, så i alla fall irrationellt att ha denna trosuppfattning. En irrationell tro är dock inte att förakta, precis som du skriver, och absolut ingenting att skämmas för. Däremot vill jag inte bygga min ("ontologiska") världsbild på en tro utan epistemiska grunder.

Tja, det finns inga empiriska bevis.

Finns det några bevis ö.h.t., empiriska eller icke-empiriska, som skulle kunna övertyga dig om Guds existens? Vet du vad du söker, så att säga?

Hela vår existens skulle kunna ses som ett "empiriskt bevis" för Guds existens. Men återigen; det finns ju de som sysselsätter sig med att försöka bevisa sin egen existens, så varför skulle de godta någonting över huvud taget som bevis om de ifrågasätter själva bevismetoderna? Allt som bevisas med tvivelaktiga bevismetoder måste ju vara minst lika tvivelaktigt som bevismetoderna själva.

EDIT: Vid närmare eftertanke slog det mig; kan det ens finnas empiriska belägg för Guds existens? Om det kunde finnas empiriska belägg, så skulle det innebära att något fanns att iakttaga empiriskt (!), d.v.s. att frågan om Guds existens skulle kunna inrymmas i fysiken - alltså att Guds existens blir "an issue for physics", vilket jag inte tror att det är. Frågan om Guds existens är snarare en metafysisk fråga, inte en fysisk, och som sådan kan vi inte ens principiellt få empiriska belägg för Guds existens.

I all julhast,
/R

PS. Jag plussade på julklapparna i år, hurra! DS.

[hovnarr]

Stora tänkare och logiker som Saul Kripke är troende, och med vilken rätt kan då vi vanliga dödliga hävda att det är ologiskt att vara troende?

Det har funnits stora tänkare i modern och antik tid som har varit både ateister och troende. Bägge sidor känner till den andra sidans argument, och det råder ingen brist på tankeskärpa på endera sidan. Hur kan detta komma sig? Archaxe ger en möjlig förklaring:

En tro av den karaktären tyder på att personen i fråga har en andlig sida, som inte behöver vara rationellt grundad - oavsett om personen råkar vara Saul Kripke eller inte. Jag är av tron (!), att religiös tro (på t ex en Gud) är en tro av en viss karaktär, inte på en viss karaktär, och inte behöver (eller kan?) vara rotad i förnuftet, på samma sätt som vår rationella tro är en tro av en annan karaktär än den religiösa. Religiös övertygelse är frikopplad rationalitet, och är knuten till andra delar av personen än den strikt logisk-rationella.
Om man tror på Guds existens och saknar goda (epistemiska) skäl för denna tro, skulle jag hävda att det är om än inte ologiskt, så i alla fall irrationellt att ha denna trosuppfattning. En irrationell tro är dock inte att förakta, precis som du skriver, och absolut ingenting att skämmas för. Däremot vill jag inte bygga min ("ontologiska") världsbild på en tro utan epistemiska grunder.

Enligt denna uppfattning behöver inte "tankeskärpa" eller "stortänklighet" spela någon roll för trosuppfattningen. Jag håller dock inte med archaxe fullt ut. Om en religiös trosuppfattning inte är rationellt grundad (vilket jag instämmer i) av den anledningen att den liksom inte hör till den rationella sfären, ja då hör den inte heller till den irrationella sfären (jag betraktar egentligen de två som övre och undre hemisfärer eller extrempunkter på en linje).

De medel med vilka vi utvärderar rationalitet resp. irrationalitet är, som archaxe tycks vara inne på, inte nödvändigtvis tillämpbara på det religiösa området. Men i så fall kan vi heller inte säga att en tro är irrationell. Om en religiös uppfattning inte ens äger potentialen att vara rationell är det märkligt att kalla den irrationell, på samma sätt som vi inte talar om kunskap där vi inte kan missta oss. Det som inte kan vara kunskap kan ju heller inte vara ett misstag! Sålänge man håller fast vid denna axel är det frestande att hävda att gudstro är irrationellt medan ateism är rationellt, vilket de ovan anförda "stora tänkarna" knappast skulle hålla med om.

Bättre är väl då att helt lämna den rationella-irrationella måttstocken för religioner i sig, även om man (förutsatt ett mycket nyktert sinne!) kan utvärdera rationaliteten i en trosuppfattning, på samma sätt som man kan utvärdera rationaliteten i vilken annan uppfattning som helst. En trosuppfattning som exempelvis kräver att världen ska ha skapats för 4000 år sedan skulle av många bedömas som irrationell rakt av, och bör enligt mig inte alls undgå denna status bara i egenskap av religiös uppfattning. Någon som istället t.ex. hävdar att det finns osynliga väsen som inte kan ses för blotta ögat är istället svårare att direkt beslå med irrationalitet, eftersom vi inte har indicier som direkt talar emot detta. Att vi inte förstår vad någon pratar om är inte detsamma som att vederbörande är irrationell.

Men om det rationella och irrationella inte är en måttstock som är särskilt lämpad för just religiösa uppfattningar, finns det då något annat som bättre fångar vad vi är ute efter? Jag tycker stradde är inne på det:

Troende har en tendens att finna mening med livet, som icke troende har svårt för.

Om du nu är så att tro eller icke-tro inte är en logisk, naturvetenskaplig eller rationell/irrationell fråga, så verkar det istället vara en fråga om tycke och smak. Varför tror vissa medan andra inte tror? Jag tror att människor av alla slag försöker skapa sammanhang och mening av sin tillvaro - på något sätt. Vissa gör det genom att intressera sig för naturvetenskap, andra för världens alla kulturer, eller familjelivet, filosofiska frågor, religiös tro och så vidare. Kanske är just en människas trosuppfattning, vare sig den är ateistisk eller något annat, ett försök till att skapa sammanhang och mening utifrån den individens situation och förutsättningar. En sådan "måttstock" som jag efterfrågar i stycket ovan skulle alltså kunna vara på vilket sätt uppfattningen skapar mening och sammanhang. Det "rationella" hänger givetvis ihop med det här, men ord som "mening" och "sammanhang" medför inte samma tunga logiska och vetenskapliga konnotationer som "det rationella".

Utvärderar man en persons trosuppfattning bör man alltså främst ta hänsyn till vilken roll den fyller i den person liv, som skapare av mening och sammanhang. Vad tror ni om det?

[FRIHETEN_KALLAR]

Mmm, En sak som alla religioner är överens om är att Den Gud som man ber till är en och samma Gud faktiskt villken religion Du en hör till
så är det faktiskt!

[Angelina]

I nummer 1, 2006 ( i framtiden) av Illustrerad Vetenskap så skriver de även om upptäckten av den andliga genen, mycket intressant, läs det.

[archaxe]

hovis,

Om en religiös uppfattning inte ens äger potentialen att vara rationell är det märkligt att kalla den irrationell, på samma sätt som vi inte talar om kunskap där vi inte kan missta oss.

Vad jag menar är ungefär det här: Trosföreställningar äger potentialen att vara rationella/icke-rationella. Trosföreställningar kan i sin tur uppdelas i (bl a) rationella och irrationella. Kvalifikationen för att vara en rationell trosföreställning är att man har epistemiskt goda skäl att hysa denna uppfattning, etc. etc. Irrationella trosföreställningar är oavhängiga dessa epistemiska skäl, och har andra kvalifikationer (exakt vilka dessa skulle vara har jag inte klurat ut.) Har man inte goda epistemiska skäl (etc.) att tro på Guds existens, är det irrationellt att tro på Guds existens - däremot kan man ha en irrationell tro på Guds existens (icke att förakta!), men då skall man också ha klart för sig vad detta innebär och vilka implikationer det får, och inte blanda ihop dessa två typer av trosföreställning - något som jag tror sker av både religiösa och icke-religiösa.

[Ivan]

I strävandet efter balans uppnås kontakt med gud. Mycket men inte mer. Det intressantaste i sammanhanget är vad som hindrar förbindelsens utveckling. I och runt detta finns människans, troligen, viktigaste försök vid sidan om allt materialiserande.

[pederpax]

Johan skrev:

Om materien uppstått ur intet så kan också Gud ha uppstått ur intet. Men eftersom det inte är logiskt att något uppstått ur intet så har nog en eventuell Gud alltid existerat.

Vi är vana vid att tillämpa den logiska fysik vi kan observera i vår vardag på alla problem. Men fysikens lagar är inte lika på alla nivåer enligt rådande teorier. På kvantnivå råder en logik som vi till vardags inte skulle kalla logisk, partiklar befinner sig på flera ställen samtidigt eller uppstå ur något som vi uppfattar som intet, så länge de förintas igen nästan omedelbart. Det är ett av de största problem fysikerna brottas med idag: att förena kvantfysikens och vad vi skulle kunna kalla vardagsfysikens lagar.

Kanske viktigast av allt: under de extrema förhållanden som rådde under universums allra tidigaste ögonblick (då talar vi om dess första biljarddels biljarddels sekund, ungefär) kollapsar alla de fysikaliska lagar som vi observerar idag, tid och rum fanns inte och elektromagnetism, kärnkraft och gravitation gick inte att skilja åt. Logiken inordnar företeelser i orsak och verkan, men det förutsätter ett före och ett efter, och om det inte ens finns en tid som kan innehålla ett före och ett efter, då kan man inte tala om logik.

Alltså kan vi säga att det är ologiskt att materia uppstår ur intet i vår vardagsvärld, men på kvantnivå och vid universums början kan vi inte fälla ett sådant uttalande. Vad som egentligen hände där vet vi inte och kan kanske aldrig veta. Om man vill placera gud där, utanför logiken, så varsågod. Men man skall veta att där finns rum för fysiken också, även om det är en helt annan fysik än vad vi har idag. Och fysiken, om ni frågar mig, är mer storslagen, vacker och fantastisk än någon gud.

Allt gott,
-Peder