Vad utgör medvetandets referens?

[förstår mig själv]

Skrev långt inlägg. Kände att det inte var bra.
Existens är något vi känner. Alltid närvarande. Det är något utifrån. Det är helheten/något större man känner. Det är mer som en beskrivning av ett substantiv.
Vi kan tänka oss att betrakta en människa genom att studera atomernas relationer, eller genom cellernas reaktioner, eller betrakta människans relationer till annat.
På samma sätt kan man betrakta vårt "universum", vår värld så att säga.
Illusion anser du att du fått din idee "utifrån" och inte från den atomära världen utan från en högre ordning?

[förstår mig själv]

På frågan vad tid är så är det rörelser i rummet., Se tillbaka på livet. Allt är bara rörelser.,
Min teori.,

Tid är en abstraktion vi kommit fram till när vi kollat och jämfört olika processer och händelser, jämfört längd på den och när de inträffat. Plus att man måste ha minnesförmåga för att kunna skapa denna abstraktion. Den som har väldigt kort minne - inte kan en sådan person ha något tidsbegrepp?

Vad som finns är rörelser, händelser, processer.

Tidmätning är att skapa, vidmakthålla och räkna en jämn rytm.

/Algotezza

Enligt spinoza förgås minnet med kroppen.

[förstår mig själv]

Interessant är alltså hur uppstod teorin. Jag har tex märkt att man får information när man "behöver det" är mottaglig, redo. Det är en teori alltså. Som uppstått i mig pga mina erfarenheter i den atomära världen. Den atomära världen är så att säga styrd, faller ut på detta sätt betraktat ur det atomära perspektivet. Har märkt att det går inte att säga när, var, hur man kommer få denna nya upplevelse som alltså ger ny kunskap. Dvs kopplingen från det atomära till det vi kan kalla det imaginära är inte tydlig nog för mig att förstå helheten. Dvs bilda en bättre teori om den högre ordningen.
Det som är interessant här är att bilden blir ofullständig. Går det att få bilden direkt, dvs inte sluta sig till den. Om vi tar tex einsteins relativitetsteorier. Det som sker typ i skolan är ju att man får teorin så att säga från start. Eller teorin jorden är rund. Sedan bekräftar man i livet, gör observationer får mer och mer information och tillslut förstår man.
Det är alltså två sätt att förstå. Skapa en ny teori med sina egna erfarenheter. Eller få den från start och långsamt via information/upplevelser få den bekräftad. Dvs nästan alla får ju det mesta från starten. Detta kommer även att styra vårat medvetande, att registrera och sortera in sådan information som behövs för att fårstå "själv" vad man blev lärd.
Naturen/högre ordning ger så att säga till oss det vi behöver vill ha. Sedan i efterhand förstår man själv. Man kommer även att följa sina teorier. (som tur är).
Livet är väl så här man får ett "påstående" därmed blir man styrd av detta tills man förstått det själv. Att förstå något innebär att man registrerat orsakerna. De kan vara av nästan oändligt skilda slag. Ingen vet den andres information därför är det väldigt svårt att veta vad man orsakar i den andre. Skulle man titta på oss från en högre ordning skulle man se.
"människorna är så hjälpsamma mot varandra, de förstår inte själva vad de gör för varandra, de vill må bra och vi ser ju hur fantastiskt de lyckas, vi vet inte riktigt hur de tänker exakt. De tänker inte som vi". Detta skulle vi kunna säga om tex myrorna.

[Illusionen]

Skrev långt inlägg. Kände att det inte var bra.
Existens är något vi känner. Alltid närvarande. Det är något utifrån. Det är helheten/något större man känner. Det är mer som en beskrivning av ett substantiv.
Vi kan tänka oss att betrakta en människa genom att studera atomernas relationer, eller genom cellernas reaktioner, eller betrakta människans relationer till annat.
På samma sätt kan man betrakta vårt "universum", vår värld så att säga.
Illusion anser du att du fått din idee "utifrån" och inte från den atomära världen utan från en högre ordning?

Om jag svarar på din fråga riskerar jag att bli betraktad som än mer udda på detta forum, men en rak fråga kräver ett ärligt svar,
så jag svarar ärligt och uppriktigt så som det anstår en båtbyggare.
För några år sedan på en av mina promenader i skogen med min hund blev jag stående samtidigt som jag fick känslan av att inte vara ensam.
Det var en mycket stark, märklig och omskakande känsla som jag aldrig, vare sig tidigare eller senare, upplevt.
Jag upplevde det som ett klart och tydligt budskap och uppmaning att skriva ned mina tankar.
Alltså inte principerna som sådana, utan skriv !
Varifrån denna uppmaning kom vet jag inte, och ej heller om det var från mitt eget inre eller "utifrån".
Själv skulle jag inte kommit på tanken att skriva, så att konceptet är en realitet, beror på något okontrollerat jag själv
inte anser mig fattat beslut om.
Jag har inte tidigare berättat detta för någon, så det kan ju vara intressant att höra om några fler har haft liknande upplevelser ?
Kan det t ex röra sig om en tillfällig/momentan psykos och/eller hallucination ?

Hälsar
Illusionen

[Zokrates]

Sånt där är svårt att förklara, häromdagen strax innan jag vaknade drömde jag att jag såg en scen där en man slängde ut pingpongbollar, strax därpå försvann mannen som hade tagit en av bollarna. Ett dygn senare ser jag en väldigt liknande scen i en film vilket fick mig att reagera, var det en liten tidsförskjutning som skedde som fick mig att uppleva det jag skulle komma att se senare eller var det bara en otrolig slump? Scenen i drömmen var som ett fristående inklippt inslag och hade inget med resten av drömmen att göra.

[Algotezza]

På frågan vad tid är så är det rörelser i rummet., Se tillbaka på livet. Allt är bara rörelser.,
Min teori.,

Tid är en abstraktion vi kommit fram till när vi kollat och jämfört olika processer och händelser, jämfört längd på den och när de inträffat. Plus att man måste ha minnesförmåga för att kunna skapa denna abstraktion. Den som har väldigt kort minne - inte kan en sådan person ha något tidsbegrepp?

Vad som finns är rörelser, händelser, processer.

Tidmätning är att skapa, vidmakthålla och räkna en jämn rytm.

/Algotezza

Enligt spinoza förgås minnet med kroppen.

Hur kan man verifiera resp. falsifiera det påståendet?

/Algotezza

[förstår mig själv]

Som vanligt. När man får en "klar ide`" denna bygger ju på den information man fått under livet. har själv inte fått denna klara ide´(ännu). Dock har jag lämnat kroppen och då tror jag att minnet var borta. (jag märkte inte att jag använde minnet). Men som sagt. Är inte säker(ännu).

[förstår mig själv]

Skrev långt inlägg. Kände att det inte var bra.
Existens är något vi känner. Alltid närvarande. Det är något utifrån. Det är helheten/något större man känner. Det är mer som en beskrivning av ett substantiv.
Vi kan tänka oss att betrakta en människa genom att studera atomernas relationer, eller genom cellernas reaktioner, eller betrakta människans relationer till annat.
På samma sätt kan man betrakta vårt "universum", vår värld så att säga.
Illusion anser du att du fått din idee "utifrån" och inte från den atomära världen utan från en högre ordning?

Om jag svarar på din fråga riskerar jag att bli betraktad som än mer udda på detta forum, men en rak fråga kräver ett ärligt svar,
så jag svarar ärligt och uppriktigt så som det anstår en båtbyggare.
För några år sedan på en av mina promenader i skogen med min hund blev jag stående samtidigt som jag fick känslan av att inte vara ensam.
Det var en mycket stark, märklig och omskakande känsla som jag aldrig, vare sig tidigare eller senare, upplevt.
Jag upplevde det som ett klart och tydligt budskap och uppmaning att skriva ned mina tankar.
Alltså inte principerna som sådana, utan skriv !
Varifrån denna uppmaning kom vet jag inte, och ej heller om det var från mitt eget inre eller "utifrån".
Själv skulle jag inte kommit på tanken att skriva, så att konceptet är en realitet, beror på något okontrollerat jag själv
inte anser mig fattat beslut om.
Jag har inte tidigare berättat detta för någon, så det kan ju vara intressant att höra om några fler har haft liknande upplevelser ?
Kan det t ex röra sig om en tillfällig/momentan psykos och/eller hallucination ?
Nej nej det är ingen psykos. Snarare "motsatsen". Det ger mig mycket att du skrev det, det är information för mig.

Hälsar
Illusionen

Tack.
Du fick det alltså. Nu i efterhand vet du ju vad du gör. Och kanske varför.

[förstår mig själv]

I dag på busse till jobbet hände något märkligt. Jag satt och blundade. Tiden gick fort kändes det som. 20 min kändes som ett ögonblick. Tror inte att jag sov. Tänkte lite på detta. Sedan använde jag ögonen, vet inte varför jag började titta när jag blundade. När jag gör det ser jag annars bara "svart". Nu var det svarta där som vanlig. Ändå av någon omedveten orsak fortsatte jag titta. Jag har ju tidigare berättat att jag inte känner rädd längre utan den känslan har ersatts med en vällust känsla lite rysningsliknande men ändå behaglig. När jag tidigare varit i situationer då jag borde blivit rädd har alltså senaste året jag istället kännt denna nya känsla.
I alla fall jag tittade in i det svarta, på något sätt intresserad. Sedan smögg sig denna känsla på. Hade detta skett tidigare hade jag blivit rädd och mitt medvetande hade styrts undan. Jag hade antagligen öppnat ögonen. Det som hände var att en bild på en människa, svartvit bild lystes upp. En rund ring med denna svartvita bild alltså. Jag såg nu alltså det jag inte kunde se tidigare. Bilden tonades upp i belysning och sedan tonades den ner. Det var 3 bilder och jag såg dem HELT klart. Annars kan jag inte skapa klara bilder. Det blir en föreställning men inte som att se med ögonen. ja som det vi ser hela tiden. Som vanligt. Nu var det alltså exakt som att se med ögonen.
Den ene mannen hade glasögon och såg ut att vara i 30 års åldern. Såg ut att vara 1800 tal. De första bilderna kan jag inte nu minnas annat än att det var män och att det var svartvitt. Det var jävligt märkligt. Inget sker ju i onödan här i naturen. Vi får se vad det betyder(förhoppningsvis)

[SigurdV]

För några år sedan på en av mina promenader i skogen med min hund blev jag stående samtidigt som jag fick känslan av att inte vara ensam.
Det var en mycket stark, märklig och omskakande känsla som jag aldrig, vare sig tidigare eller senare, upplevt.

Jag har inte tidigare berättat detta för någon, så det kan ju vara intressant att höra om några fler har haft liknande upplevelser ?
Kan det t ex röra sig om en tillfällig/momentan psykos och/eller hallucination ?

Du är frisk! Vi är inte ensamma i hjärnan. Nåt där inne ville få dig att skriva!

[förstår mig själv]

För några år sedan på en av mina promenader i skogen med min hund blev jag stående samtidigt som jag fick känslan av att inte vara ensam.
Det var en mycket stark, märklig och omskakande känsla som jag aldrig, vare sig tidigare eller senare, upplevt.

Jag har inte tidigare berättat detta för någon, så det kan ju vara intressant att höra om några fler har haft liknande upplevelser ?
Kan det t ex röra sig om en tillfällig/momentan psykos och/eller hallucination ?

Du är frisk! Vi är inte ensamma i hjärnan. Nåt där inne ville få dig att skriva!

Kan du motivera varför du förstår att det är något inne som tagit över? Styr?. Så att vi andra kan förstå. Hade vi upplevt det du har hade vi nog också ansett detta. När du pratar om tex virus, någon som styr ligger det lätt till hands att föreställa sig att du har en atomär förklaringsmodell, något "alldagligt" som vi kan förstå med sedvanlig teknologi. Eller menar du att det är något som uppstår i form av en tanke/teori som inte"borde" eller kan uppstå från dina erfarenheter/input? I så Fall kanske det är samma fenomen som illusionen upplevt(som jag tolkar det) skulle det vara något illa i så fall? Det blir ju ytterst konkret och användbart. (Man vet senare den fulla betydelsen). Illusionen vet antagligen inte vad hans skrivande leder till ännu. Det upplever han och värderar nu kanske. Vad skulle han göra annars. Tex inte vara här. Idéerna även om de är obegripliga. Bokstäver kommer ändå att uppfattas och gå in i våra huvuden. Sedan kommer informationen att användas till att bilda nya teorier. En liten förändring alltså av andras ideer. De andra kommer i sitt undermedvetna kontrollera,registrera det som upplevs.om inget är oförenligt så kommer fokuset öka. Fokuset/medvetandet kopplas in ibland och det omedvetna arbetar "söker" med större prioritet än tidigare. Ut i annorlunda miljöer. Träffa massa galningar. Finn det ditt undermedvetna söker för att förstå mer.

[SigurdV]

För några år sedan på en av mina promenader i skogen med min hund blev jag stående samtidigt som jag fick känslan av att inte vara ensam.
Det var en mycket stark, märklig och omskakande känsla som jag aldrig, vare sig tidigare eller senare, upplevt.

Jag har inte tidigare berättat detta för någon, så det kan ju vara intressant att höra om några fler har haft liknande upplevelser ?
Kan det t ex röra sig om en tillfällig/momentan psykos och/eller hallucination ?

Du är frisk! Vi är inte ensamma i hjärnan. Nåt där inne ville få dig att skriva!

Kan du motivera varför du förstår att det är något inne som tagit över? Styr?. Så att vi andra kan förstå. Hade vi upplevt det du har hade vi nog också ansett detta. När du pratar om tex virus, någon som styr ligger det lätt till hands att föreställa sig att du har en atomär förklaringsmodell, något "alldagligt" som vi kan förstå med sedvanlig teknologi.


De andra kommer i sitt undermedvetna kontrollera,registrera det som upplevs.om inget är oförenligt så kommer fokuset öka. Fokuset/medvetandet kopplas in ibland och det omedvetna arbetar "söker" med större prioritet än tidigare. Ut i annorlunda miljöer. Träffa massa galningar. Finn det ditt undermedvetna söker för att förstå mer.

Kan jag väl så småningom...har föresten gjort det men minns inte riktigt var.
När jag såg att det undermedvetna var intelligent och kunde samarbeta med andra undermedvetna blev jag lite paranoid och började undra vem av oss som egenligen var den viktigaste hyresgästen i hjärnan: Jag eller mitt omedvetna? Jag skiljer mig från de flesta här va? Jag tar det omedvetna på allvar och ställer den enkla frågan:

Är det det undermedvetna som bestämmer vad vi ska tycka om? Vad vi ska tycka illa om? Vad vi ska sträva efter här i livet...eller är det vi själva? Vad säger du? Har du kommit dit DU har velat här i livet...eller tycker du att livet bara hände och blev som det blev? Tanken slog mig: Tänk om det inte är slump som formar våra liv? Vi tycker vi är viktiga men kan vi bevisa det? Är det inte bara nåt som våra känslor påstår? Så att vi ska trivas med vårt öde?

Jag tittade lite misstänksamt på min kvinna (och våra barn) : Jag älskade henne från första ögonkastet, det var ju som om en bomb hade exploderat tyckte vi båda två då...
Det var det kanske...

En känslobomb som kastades på oss som ett resultat av att våra ferohormoner nått varandras undermedvetanden? ÄR det inte hon och jag som "älskar" utan det är våra undermedvetanden?
Vi bara går dit känslan leder oss?

Och hur är det med våra åsikter? Där är det mera känt att vi tycker som alla andra: Börja lyssna på folk så upptäcker du arr det finns ett fåtal åsikts-sammanhang: Tycker nån det där så tycker han också det här? Varför så några olika SORTERS människor? Finns det en handfull olika sammanslutningar av våra undermedvetna som samarbetar för det mesta men som kan råka i konflikt med varandra och ställa till med krig och folkmord?

Naturligtvis inte! tänkte jag då...men till min fasa förstod jag att jag bara KÄNDE så!
Och mitt förstånd sa mig att jag borde ta kontrollen över mig själv innan det är för sent!
Tre månader senare skrevs jag ut från... he he nu skojar jag faktiskt!

[Antic]

Problemet för oss med att ens försöka definiera eller sätta en referens för vad ett medvetande är...är följande.

Vi är det som vi skall försöka ta reda på eller sätta en referens för. Vi kan inte ta reda på något vi är eftersom vi inte har något att studera det från. Hur vi än gör så är vi ändå på samma punkt hela tiden, oss, oavsett vem av oss och oavsett vad vi än försöker använda för maskiner. För samliga av dem är konstruerade av oss själva. Därför blir en definition eller referens lika utopisk för oss som om vi skulle hoppa till mars då vi försöker begripa på oss själva genom att reducera ned oss till något vi inte är.

Skall någon någonsin ta reda på vilka vi är och hur vi fungerar så får denne vara allt annat än människa och den dagen vi får den informationen reduceras vi genast ned till någon slags maskiner.

Lita på mig, vi vill aldrig någonsin ha reda på hur vi fungerar.

[förstår mig själv]

Problemet för oss med att ens försöka definiera eller sätta en referens för vad ett medvetande är...är följande.

Vi är det som vi skall försöka ta reda på eller sätta en referens för. Vi kan inte ta reda på något vi är eftersom vi inte har något att studera det från. Hur vi än gör så är vi ändå på samma punkt hela tiden, oss, oavsett vem av oss och oavsett vad vi än försöker använda för maskiner. För samliga av dem är konstruerade av oss själva. Därför blir en definition eller referens lika utopisk för oss som om vi skulle hoppa till mars då vi försöker begripa på oss själva genom att reducera ned oss till något vi inte är.

Skall någon någonsin ta reda på vilka vi är och hur vi fungerar så får denne vara allt annat än människa och den dagen vi får den informationen reduceras vi genast ned till någon slags maskiner.

Lita på mig, vi vill aldrig någonsin ha reda på hur vi fungerar.

Nej vill inte förstå. Det är det som hindrar oss naturligtvis. Du vill kanske inte byta tro och ideer.
Jag har försökt förstå vad vi är i 25 år. (Främst med medicinens hjälp). Sett hört kännt människan både levande och (döda, obduktioner). Tillämpat naturlagarna(medicinska teorier), läst om experiment. Förstått molekylär biologi, cell biologi, neurologi, fysiologi, anatomi, mikrobiologi, psykiatri. Testat teorierna på patienter. Testat i labbet teorierna. Sett människor dö. Återupplivat. Sett lidande. Haft patienter som tagit livet av sig. Träffat massa annorlunda (och "normala") människor.
Detta är ju att förstå människan och förstå hur de fungerar. Bilda teorier om dem och orsakerna. Hur de påverkas och styrs av naturlagarna.
Undersökt. Det är igenom att undersöka registrera man förstår något.
Oavsett vad det än gäller. Om vi inte upplever, undersöker så kommer vi bilda fantasier om detta. Är det bättre tycker du.
Du vet väl/har märkt att många inte följer förnuftet/logiken. De vill inte, kan inte för det känns fel. Det är så vi fungerar. Det är därför vi frångår "förnuftet". Det är detta Bibeln handlar om. Det är detta som är "sjukdomen"(som vi alla har, mer eller mindre). Genom att förstå sig själv botar man sjukdomen mer och mer. Blir vad jag tror du menar vara en sann kristen. Förstår helt plötsligt tex Bibeln annorlunda. Börjar leva mer enligt den. Inte för att man tror på den. Inte för att man vill undvika lidande eller straff (styrs av negativa föreställningar) utan för att man vill leva bli lycklig själv.

[Antic]

Det du pratar om här är något helt annat än att förstå hur ett medvetande fungerar. Du pratar om att lära känna sig själv genom att söka inom dig. Detta är något som alla borde göra.

Men att tekniskt sett försöka ta reda på hur du fungerar är nog inte så lyckat eftersom det är omöjligt pga att vi är en process och inget som ens går att ta på fysiskt.