Vad utgör medvetandets referens?

[Strålöga]

Men ändå kan inte död energi bli levande hur den än kombineras bara funktionell exempelvis maskiner datorer.

Du tror alltså på vitalism. Den idén har övergivits innom biologin sen evolutions teorin. Det visade sig dess utom att det går att tillverka alla komponenter som ingår i liv (protein DNA etc). Man kan även sätta samman enkla konstruktioner som virus. Det är svårt att tro att det inte går att tillverka liv när man kan tillverka alla delar och vet i detalj hur liv är sammansatt.

Då har vi funktionellt liv av död energi genom att koppla det samman., Proteiner DNA RNA man sätter ihop virus osv., Men för att ett medvetande ska känna att "hmm här finns jag och jag upplever detta" krävs antagligen mer än död energi och materia. Som visserligen har positiva laddningar som protonen men jag tror inte atomkärnan och elementpartiklarna lever så de kan skapa medvetande

[förstår mig själv]

Hej illusion det du upplever(eller kommer få)är sannolikt, det jag upplevt. Det som spinoza skriver "när man förstår att allt sker med absolut nödvändighet så fylls vi av vällust känslor och kommer (till skillnad från andra) bejaka denna nödvändighet". Dvs determinismen. Det finns nästan oändligt med samband omkring oss att förstå. Det imaginära som du förstår på ditt sätt är i själva verket Gud. Eller naturen. När man ser vissa naturlagar med det atomära perspektivet förstår man helt säkert att det med nödvändighet finns högre ordningar/mönster och meningar med vad vi gör hela tiden. Du har antagligen nått dit, på ditt eget sätt. Man fylls av en kraft att sprida sina teorier till andra så de också når dit. Når man dit finns bara ett att göra. Fortsätta att gasa. Man kan inte göra annat. Det som hela tiden stoppar/försvårar att gå vidare är de egna känslorna och oändligt dumma människor som istället för att följa med dvs förstå vill eliminera källan till kunskap. Detta hände Jesus, spinoza och även Einstein trotts att han valde ett rumsrent media (fysiken). Han är inte förstådd ännu, man måste tolka om honom. Ta det han säger bokstavligen. Man vet inte förän efteråt vilken kunskap man ska få. Att segla på haven i tron att jorden är platt. Att besegra sina demoner, tankar om döden och sina egna känslor är vad som krävs. Spinosa skriver " nu har ni fått kunskapen om hur ni blir herre över era känslor. Vägen dit kan tyckas svår med är ingalunda omöjlig". Jag menar att Jesus, spinoza och Einstein nått dit till det högre. Kanske du med. Det interessanta är att om du försöker förstå på nytt vad de menar förstår man på ett helt nytt sätt. Man skulle kunna säga samma själv. Dessa har varit helt obegripliga för mig tidigare. Det som händer är att (kunskap/kraft) överförs. Man kommer även att kunna ta in det andra kommit fram till. Man blir så att säga öppen för påverkan. Man förstår att allt vi upplever lär vi oss något av. Jesus sa tex gå till de utstötta, annorlunda. Lära sig förstå andra människor. Vi uttrycker vårar väsen och förhåller oss till varandra på ett bestämt sätt. (Vilket sker omedvetet). På samma sätt som hundarna inte förstår det de gör med vårar perspektiv. På samma sätt förstår vi inte vad vi gör ur ett högre perspektiv. Vi behöver inte söka något speciell kunskap. (Ha ett mål alltså). Det vi behöver kommer till oss, när vi är redo mottagliga. Rörelser är relativa. Vi bildar mönster oavsett vad vi "vill". Man är tvungen att omvärdera exakt allt som tidigare var sin sanning, tro, värdering. Det enda man behöver göra är att följa förnuftet. Man kommer förstå och veta att inget (ont) kan hända. Man kommer våga följa förnuftet(vilket man inte kunde tidigare), man kommer mer och mer lita på de högre sambanden man upptäckt.

[Algotezza]

Jag tolkade det du skrev som att det atomistiska perspektivet är vad som kännetecknar vårt perspektiv medan det holistiska kännetecknar det universella - imaginära. Jag tror jag blev något förvirrad och blandade ihop "atomär" och "atomistisk" samt "universell" och "holistisk".

Det är intressant bild att tiden "skapades" eller "bredde ut sig retroaktivt" så snart tidsmedvetna varelser uppstod på jorden - och därvid ordnades världen "före" oss kronologiskt. Det kanske är innebörden i Bibelns "Varde ljus" - "bli medveten om tiden". "Jorden var öde och tom" = det fanns ingen som var medveten om tid och rum.

Bara lite hugskott...

/Algotezza

I det tidigare inlägget där jag beskriver en metafor skriver jag citat,”I alternativ 2 låter vi skivan ROTERA,
och upprepar proceduren.
Det som nu händer är att bollarna vid studskontakten med skivan tilldelas en ROTATIONSKOMPOSANT av skivan.
Denna rotationskomposant är alltså en funktion av skivans imaginära rotationsrörelse, som representerar
universums dynamik.” Denna metafor-princip visar förenklat hur DELTA-konceptet innefattar universum i
medvetandet och vår verklighet, en koppling jag tidigare saknat och efterlyst.
Det som är fascinerande här är att ”universum” griper in i vårt medvetande via ”skivan”.
Det förefaller alltså som att vi inte är den autonoma fria varelsen vi tycker/trott oss vara.
Lite förenklat uttryckt skulle man kunna uttrycka detta som att,
LIVET SPEGLAR/ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM, OCH PÅVERKAS DÄRIGENOM AV UNIVERSUM.
Begrunda gärna detta, det är egentligen en helt fantastisk insikt, som skakat om mig själv ordentligt.
Vill man skämta är det "UNIVERSUM SOM SITTER BAKOM RATTEN OCH KÖR".

Ett tips om du är fortsatt intresserad, se inte på G som något statiskt atomärt, utan som något komplext
som representerar universum i aktuell position. Om LIVET ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM tänker jag mig G
som en ”spegeln”, och att denna spegel är orienterad utifrån universums status i aktuell position.

”Varde ljus” har mot denna bakgrund blivit något starkt symbolladdat för mig.
Personligen har jag en tro, men den är sannolikt lika unik som mitt koncept.
Jag kan tänka mig att du är en av få som nu förstår vilka vägar som lett mig fram till denna tro.

Hälsningar
Illusionen

Ja, vi är inte autonoma. Gränsen mellan "jag" och omvärlden går inte mellan där min fysiska kropp slutar och luften och allt annat i omvärlden tar vid. Genom vårt upplevande tonar vårt medvetande organiskt över i omvärlden och omvärlden klingar in i oss. Detta ligger nära mitt sätt att uppleva - det är betingat av min diagnos. Men för att överleva socialt måste man anamma ett synsätt som har en fast gräns mellan "jag" och "det" och "andra" men dessa tonar över eller förklingar i varandra. Man kan kalla omvärlden och Gud eller kosmos- "jag" förklingar i Gud och Gud förklingar i mig. "Jag och Fadern är ett." Vi förklingar eller tonar in i varandra. Guds perspektiv klingar över i mitt perspektiv och vice versa, Så kan man se det. Vi är alltså inte homonculi instängda i våra hjärnor som fjättrade vid en stol kollar på "världen" i form av en 4D-film där man inte kan ingripa. Detta nämnda förklingande i varandra innebär att även våra viljor gör det. Det jag kallar min vilja är alltså inte bara min utan även Guds, i lägre eller högre grad och Guds vilja min. Gud eller kosmos - välj själv det uttryck som passar. Kosmos är fraktalt/holografiskt till sin natur. Vår kropps mikrokosmos avbildar makrokosmos.

Idag upplever jag att världen rör sig mot mig när jag går eller cyklar, åker bil, medan jag själv är stilla. Världen och ting och varelser i den är liksom plastiska och mer mentala objekt än fysiska och de mer eller mindre materialiseras framför min blick. Detta är ett mycket njutbart upplevande men jag måste ibland släppa det för att inte försjunka i det och fjärma mig från min social kontext. Går jag för mycket in i det tappar jag fotfästet i vardagen.

Ibland tror jag att jag lämnat världen, den jag en gång föddes i, men tagit mina minnen och tankebilder med mig till nästa.

/Algotezza

[förstår mig själv]

Jag tolkade det du skrev som att det atomistiska perspektivet är vad som kännetecknar vårt perspektiv medan det holistiska kännetecknar det universella - imaginära. Jag tror jag blev något förvirrad och blandade ihop "atomär" och "atomistisk" samt "universell" och "holistisk".

Det är intressant bild att tiden "skapades" eller "bredde ut sig retroaktivt" så snart tidsmedvetna varelser uppstod på jorden - och därvid ordnades världen "före" oss kronologiskt. Det kanske är innebörden i Bibelns "Varde ljus" - "bli medveten om tiden". "Jorden var öde och tom" = det fanns ingen som var medveten om tid och rum.

Bara lite hugskott...

/Algotezza

I det tidigare inlägget där jag beskriver en metafor skriver jag citat,”I alternativ 2 låter vi skivan ROTERA,
och upprepar proceduren.
Det som nu händer är att bollarna vid studskontakten med skivan tilldelas en ROTATIONSKOMPOSANT av skivan.
Denna rotationskomposant är alltså en funktion av skivans imaginära rotationsrörelse, som representerar
universums dynamik.” Denna metafor-princip visar förenklat hur DELTA-konceptet innefattar universum i
medvetandet och vår verklighet, en koppling jag tidigare saknat och efterlyst.
Det som är fascinerande här är att ”universum” griper in i vårt medvetande via ”skivan”.
Det förefaller alltså som att vi inte är den autonoma fria varelsen vi tycker/trott oss vara.
Lite förenklat uttryckt skulle man kunna uttrycka detta som att,
LIVET SPEGLAR/ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM, OCH PÅVERKAS DÄRIGENOM AV UNIVERSUM.
Begrunda gärna detta, det är egentligen en helt fantastisk insikt, som skakat om mig själv ordentligt.
Vill man skämta är det "UNIVERSUM SOM SITTER BAKOM RATTEN OCH KÖR".

Ett tips om du är fortsatt intresserad, se inte på G som något statiskt atomärt, utan som något komplext
som representerar universum i aktuell position. Om LIVET ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM tänker jag mig G
som en ”spegeln”, och att denna spegel är orienterad utifrån universums status i aktuell position.

”Varde ljus” har mot denna bakgrund blivit något starkt symbolladdat för mig.
Personligen har jag en tro, men den är sannolikt lika unik som mitt koncept.
Jag kan tänka mig att du är en av få som nu förstår vilka vägar som lett mig fram till denna tro.

Hälsningar
Illusionen

Ja, vi är inte autonoma. Gränsen mellan "jag" och omvärlden går inte mellan där min fysiska kropp slutar och luften och allt annat i omvärlden tar vid. Genom vårt upplevande tonar vårt medvetande organiskt över i omvärlden och omvärlden klingar in i oss. Detta ligger nära mitt sätt att uppleva - det är betingat av min diagnos. Men för att överleva socialt måste man anamma ett synsätt som har en fast gräns mellan "jag" och "det" och "andra" men dessa tonar över eller förklingar i varandra. Man kan kalla omvärlden och Gud eller kosmos- "jag" förklingar i Gud och Gud förklingar i mig. "Jag och Fadern är ett." Vi förklingar eller tonar in i varandra. Guds perspektiv klingar över i mitt perspektiv och vice versa, Så kan man se det. Vi är alltså inte homonculi instängda i våra hjärnor som fjättrade vid en stol kollar på "världen" i form av en 4D-film där man inte kan ingripa. Detta nämnda förklingande i varandra innebär att även våra viljor gör det. Det jag kallar min vilja är alltså inte bara min utan även Guds, i lägre eller högre grad och Guds vilja min. Gud eller kosmos - välj själv det uttryck som passar. Kosmos är fraktalt/holografiskt till sin natur. Vår kropps mikrokosmos avbildar makrokosmos.

Idag upplever jag att världen rör sig mot mig när jag går eller cyklar, åker bil, medan jag själv är stilla. Världen och ting och varelser i den är liksom plastiska och mer mentala objekt än fysiska och de mer eller mindre materialiseras framför min blick. Detta är ett mycket njutbart upplevande men jag måste ibland släppa det för att inte försjunka i det och fjärma mig från min social kontext. Går jag för mycket in i det tappar jag fotfästet i vardagen.

Ibland tror jag att jag lämnat världen, den jag en gång föddes i, VAD HÄNDER PÅ BYGGET? tagit mina minnen och tankebilder med mig till nästa.

/Algotezza

Algotezza du är inte sjuk. Det är precis som du säger. Vi är ett med allt annat. Allt annat vill egentligen hjälpa dig/oss att vara oss själva, vårt väsen.Det är därför inget ont kan hända, allt ser till att vi gör vad vi "ska", Vårat "jobb" i myrstacken. När man följer förnuftet blir man mottaglig för krafter/information och den kommer till oss. Ofta(i alla fall för mig) av någon människa. Vi behöver egentligen varandra även på detta sätt. Man ger och man får. Den andre vet inte detta oftast på det sätt du vet. Den tror tex att ett möte betydde något annat än du. När man känner känslan som uppstår när detta sker behöver den andre dina kunskaper och då kan du vara hur öppen som hellst/hur galen som hellst. Ju öppnare man är destå mer ger man och får. Det som kan tyckas konstigt för en normal, en utomstående betraktare kommer att kännas helt naturligt. Du kan använda dina kunskaper tex i filosofi, eller om din så kallade diagnos hur fritt som hellst. Andra människor märker inte vad ni gör. De kan inte se det. Detta är väldigt märkligt, och roligt när det sker. De annorlunda brukar ha mest att ge(i alla fall till mig, som ju har teorier, boklig kunskap. Jag kallar dem trollkarlar och häxor. De anser ofta(enligt vad jag hittills varit med om att de överför krafter. Och man känner verkligen att de skapar goda krafter i oss. Ord behövs inte(vi har sådant fantastiskt kroppsspråk, sätt att vara att detta förklarar mer. Viktigt att öppna sig som sagt. (Att våga, se sen att ingen märker och hur skön kraften kan bli. Jag vet inte om du varit med om detta/liknande. Du har ju mycket visdom att ge, lite på samma sätt som jag. Teoretisk, i filosofi tex, jag mer inom medicin. Jag träffade en vän, vi kan betäckande honom som "trollkarl", båda drivs vi av att förstå oss själva och hade därmed en kontaktyta att öppna sig på. Jag var manisk då när vi träffades. Hade inte förstått om högre ordningar, eller kroppsspråket jag visste ett sätt att föra över information genom ord. Avsikten var då att få andra att förstå det fantastiska jag hade förstått. Problemet var att jag gav, påtvingade andra detta. En del var ju inte mottagliga utan betraktade mig som galen och vissa olustkänslor uppstod. Jag träffade min kompis av en "slump"(högre ordning) när jag var ute med mina hundar. Det slutade med att vi gick hem till mig. Jag pratade i nästan 2 dygn och han lyssnade(vilket jag ju inte var van vid då), andra brukade ju reagera med avsky. Han var dock mottaglig och gav tillbaka lika mycket. Vi är egentligen väldigt olika. Brukar säga att han är den psykotiska människotypen (vilket min fru är också) och att jag är den maniska människotypen. Vi träffas då och då och ger varandra information, vi hjälper varandra i livet.
Sorry om jag blev lite flummig men det är såhär det var(ja ja min upplevelse alltså).
Känns som om illusionen borde börja praktisera sina teorier i verkligheten, börja skörda. Han har ju något viktigt att ge. Dvs han har även mycket att få. Andra människors vägar( allt blir så mycket klarare då och användbart). Illusionen har ett rumsrent språk och kan kanske lyckas sälja in sig mera konventionellt(detta är dock inte för mig givande). Jag sprider mitt budskap via människor.
Att bli erkänd som tex Einstein är ett sätt att få ut budskapet. Det kräver ju mycket slutföra och även särskilda egenskaper. Förr eller senare blir väl illusionen känd för sina teorier(tyvärr dröjer det nog ett tag). Om det är så är det viktigt att skicka budskap om annat som kan leda till att fler går vägen. Jag förstår nu att Einstein gjorde det. Vad han sa i övrigt så att säga. Man behöver inte förstå som "det var tänkt", fysiken. Det är främst det andra han sagt (som jag läst). Helt plötsligt dyker något citat upp(jag blir förvånad över hur mycket jag kommer ihåg, typ essensen för mig tror jag), då helt plötsligt går det en rysning i kroppen när man förstår vad det egentligen betyder. Samma med Jesus. Med spinoza är det mer glädje. Jag tycker han är så exakt och så obekymrad, barnslig och frisk. Det är "slumpen"(som jag inte tror på) som lett mig till honom. Jesus och Einstein hade jag läst tidigare och inte förstått så bra. Det var faktiskt på psyket då de hade en bok av (ness tror jag han heter, där spinoza nämndes), det fångade mitt interesse. Sedan hittade jag boken etiken hos pappa. Så kan det vara.
Jag tror inte att jag förstår allt som spinoza skriver, dock är det påståenden. De kommer kanske klarna senare. Vi får se. Tappade faktiskt boken på en buss! Kanske hade jag läst klart för tillfället? Gottat mig förryckte i teorierna. Behövde lite praktik också.
Enligt vad jag tror(vet) har boken ett syfte och det är att förstå sig själv och hur man utvecklar sina förmågor och krafter för att kunna leva.
Spinoza skriver. "Den förnuftige funderar inte så mycket på det faktum att alla ska dö utan på livet" . Vidare har han sett de högre ordningarna/det imaginära. Detta innebär ( artens överlevnad) att Jesus teorier stämmer. Tänker vi tex på artens överlevnad kan man få ledtrådar till högre teorier. Naturen är sådan bara. Ser att att alla är viktiga på sitt sätt med sitt väsen. Hjälper man andra så blir man "belönad av naturen. På "oförklarliga" sätt. Bilda teorin alltså. Följ sedan upp vad som drabbar er. Det måste värderas med känslorna för att kunna förstås. Om ni tex hjälper någon att må bättre tex genom en liten/stor uppoffring kommer detta tillbaka. Kanske vinner ni på lotto, kanske får ni närmare kontakt med barnen, kanske träffar ni en vän. Eller så händer något mirakel. Man vet inte vad som ska hända, men om man utvecklat sin förmåga att känna, när det sker så vet man. Den högre ordningen uppstår i det vad illusionen skulle kalla den atomära världen. När jag berättade detta för min fru ( och för min vän som jag skrev om), så säger de" det har jag alltid vetat". Jaha för mig tog det 40 år. De förstår det på ett annat sätt. Kan inte förklara/motivera osv. Jag tror det är en av orsakerna att vi passar så bra ihop med kärleken. Att Vårat arv (dna) matchar varandra. Olikheten att kunna ge till varandra.
God natt på er. Ber om ursäkt för mitt personliga inlägg. Är full också!:)

[förstår mig själv]

Jättebra inlägg där av er båda.
Algotezza jag tycker jag förstår dig mer och mer. Sedan utrycker du dig så poetiskt också. Jag märker att jag får information av dig som leder till att jag förstår bättre.
Gud/naturen är anser jag också en "enhet"/substans eller vad man vill ge det för ord. Helheten kan nog inte förstås genom att känna dess väsen. Jag är osäker här.
Vi hör ihop med allt annat. Allt vi vet är förenligt. Allt på verkar allt så att säga. Man kan förstå det/likna det vid att det illusionen kallar G, spinoza substans. Följer "oändligt" antal naturlagar. Att beroende på hur man betraktar substansen kan se olika "mening", mönster. Att man så att säga genom att förstå vad substansen gör(i det man valt att betrakta) ser att hela substansen gör ett och samma. Alla låt oss likna det vid delarna av substansen genom att utrycka sitt väsen bygger upp mönstret/meningen tillsammans. Och att alla "sätt" är tillåtna. Substansen vi kan likna det vid "formas". Att det pågående formningen sker hela tiden oavsett i vilket perspektiv man betraktar den. Om vi väljer ut en "bit" av substansen kan vi betrakta denna dels arbete på olika sätt. Vi ser inte vad substansen gör alltså. Delens roll. Ed del kan tex vara en människa. Eller en myra. Om vi betraktar myrans arbete i myrans perspektiv, eller myran från människans perspektiv. Oavsett hur man betraktar och vad man betraktar kommer olika mönster att uppstå. Allt kommer medverka till detta mönster, som regel omedvetna om deras roll i ett större perspektiv. Eftersom man inte är medveten om vad man så att säga skapar kommer man inte så lätt finna dessa överordnade naturlagar. Om man vet "målet"/meningen så skulle man även se alla väsens olika roller och funktioner. Beteenden som förklarats på något sätt tidigare kan därmed förstås på ett annat sätt.
Då det vi kallar ett perspektiv som fokuserar på en högre struktur utifrån. Tänk ungefär som ett mönster. Utifrån detta perspektiv kan man se ett mål som är gemensamt. Något absolut, något överordnat och viktigare än allt annat. Det enda och primära är bildandet av mönstret.delarna isig (tex människor) smälter samman till en enhet som så att säga formar mönstret tillsammans. Ja är mönstret. Allt sker också på ett berget sätt. Om något behövs kommer det att uppstå. De enskilda delarna ( tex människor) blir oviktiga som individer betraktat men ändå nödvändiga. Det handlar inte längre om att må bra, leva primärt utan livet är Vårat bidrag. Det enda är att bilda mönstret. Man dör när det är lämpligt för helheten. Man kommer inte förstå på detta sätt utifrån alltså att det hela är perfekt, att döden är nödvändig för mönstret. Vi säger kanske att det berodde på otur, eller sjukdom kanske. När någon påverkar någon annan tex bråkar med någon, glättar, pratar eller något annat så är det för att bilda mönstret.
Vad gör tex celler i våra kroppar? Är de celler? Är det det enda de är? De bildar tex organ? Organen är de bara organ? Nej de är ju delar av en människa. Osv. De flesta tror att människan är människa enbart. Människa för sin egen skull. Så kan man betrakta det från vårt eget perspektiv.
Sorry algotezza. Detta var flummigt. Det kommer att klarna. Ditt och illusionens inlägg fick mig till nya insikter.
Visst är det så att människor kommer till oss och vi till dem när vi behöver. Då och endast då. Vi behöver alltså inte leta. Vi kan inte göra annat än vad man kan förstå med ett utomstående perspektiv. När man förstår från det perspektivet kommer man finna naturlagar som andra inte ser. Ja ser dem kanske men förklarar det som sker på annat sätt. Från utomstående perspektiv blir det tydligt hur fina alla är, hur förunderligt allt sker, man kommer att förstå människor även utifrån den högre struktur/de bildar. Man kan få kontaktyta genom att ge det den andre behöver för att vara delen. Den kommer tro något annat men dock uppskatta det man gjort. Sedan tror jag(det kanske visar sig) att om man får en teori som gynnar helhetens bildande/dvs mönstret så kommer rummet att följa efter. Exakt vad som hellst kan alltså ske i så fall. Naturen kommer att överglänsa även våra fantasier.
Min insikt är på ett sätt rå. Känslorna tillåter det för mig ändå.
God natt

[förstår mig själv]

Jag vill här även kortfattat redogöra för endel teorier jag kommit fram till.
-det tycks finnas vi kan kalla det perspektiv varifrån man betraktar allt som sker. Det finns alltid något överordnat perspektiv att besitta.
-detta innebär om man klart kan se det man vill undersöka att vi förstår en överordnad naturlag.
- vi kan tex bilda teorier om mönsterbildning. Naturlagen ,och detta är viktigt, SYFTAR och anger hur allt man väljer att studerar faller ut/formas. Genom mönsterbildning (en av många teorier) förstår man att alla delar hör samman och bildar en helhet. Om vi utifrån skulle betrakta människan skulle man alltså se att vi omedvetet samarbetar på ett alldeles fantastiskt sätt när det gäller att uppnå mönstret.
-genom att förstå oss själva och våra känslor märker vi hur vi reagerar (tex på andras kroppsspråk) på andras kroppsspråk. Vi påverkas alltså av andra. Men vi påverkar även andra människor. När vi förstår oss själva och våra känslor hyggligt börjar vi förstå Vårat väsen.
-efter som det sker en reaktion i oss och vi förstår reaktionen i oss hyggligt kan vi också förstå hyggligt orsaken dvs den andra människans väsen.
Att bedöma någon sker med sinnena( ögon öron känslor), att förstå någons väsen är en värdering av all information och detta är en känsla.
-när vi vill förstå någon bättre måste vi skicka ut nya signaler(dvs förändra Vårat beteende/kroppsspråk). Genom att registrera den Andres reaktion får vi materialet(input genom sinnena) som som Vårat förnuft sedan kan arbeta med. Skapa olika teorier.
-det går lättare att förstå någons känslor än vilka teorier någon har (dvs tankar). Känslan i sig är det viktigaste för oss. Det primära målet är känslor och det leder till att vi kan överleva och fortplanta oss som art.
-eftersom vi inte har någon fri vilja är varje möte med en annan människa farligt och potentiellt dödligt.(särskilt för den som förstått sämst). När. Två människor möts är det viktigt att förstå vad den andre känner.(vi är ju känslostyrda). Det är viktigt för båda att båda förstår vad den andre känner vad den tänker spelar inte så stor roll. Tanken styrs av känslan.
- vi skickar över otroligt mycket information till varandra när vi möts. Det första som sker är iprincip att vi omedvetet gör upp en teori om den andre. Sedan kommer vi under mötet testa teorin genom att skicka ut signaler och registrera den Andres kroppssvar(tal, kroppsspråk, ja allt). Vi förstår vad den andre känner genom det sinnena registrerar, teori bildas och en känsla i oss uppstår. Tvivlar vi på vår förmåga kanske vi blir nervös eller blyg. Om vi ser arg hos den andre blir vi oftast rädd.(det är många signaler fram och tillbaka i allmänhet innan arg uppstår, vi har oss själva att skylla också för att vi inte förstod bättre än att styra honom till ilska). Ser vi någon vi passar bra ihop med sexuellt försvinner ofta nervös och genom att glädje och vällust uppstår i det kroppsspråksspel som startar.(härligt).
-tänker fortsätta senare.
Jag tycker denna tråd är bra som sagt, verkar som om vi alla blivit klokare. Illusion du har ändå lyckats förmedla en del. Även om man inte förstår så går det man läser in i hjärnan. Sedan får man in delar. Verkar som om vi inte har så olika världsbild ändå. Vi har nått dit på olika sätt. Därför (om vi vill förstå mer) är det extremt viktigt att vi överför information om våra vägar dit. Jag har ju gjort det flera gånger. Vi har ju en teori om G, substans, imaginär ungefär samma. Detta är en huvudteori och den kommer bygga upp väldigt mycket av våra övriga teorier. När man får information om någon annans väg. Stärks huvudteorin och massa andra teorier man har.

[förstår mig själv]

Som sagt var i grunden tycker vi nog lika. Vi har lite olika sätt att uttrycka oss också. Algotezza poetiskt, och med gedigen skolning. Illusionen med strikta matematiska metoder. Jag antagligen osammanhängande. Dålig stavning och ostrukturerat.
Jag reflekterar lite över algotezza. Har väl upplevt dig lite mer åt det humanistiska hållet. Nu tycker jag att du skriver klarare på något sätt. Har du förändrat dig eller är det jag?
Illusionen fortsätt med dina liknelser och bli gärna mer personlig.
För mig är min filosofi EXTREMT användbar i praktiken. Den anger ju hur vi kan leva, utvecklas, uppnå det vi inte trodde var möjligt. Den praktiseras främst i den atomära världen. Där den ger krafter, och överlevnadsförmåga. Så länge förnuftet är drivkraften ser jag ingen fara idet. Känslan av att alltid studera naturen,se samband, känna och förstå har lett till att jag oftast vill ut bland människor. Efter ett tag känner man hur viktiga andra är och det de kan ge känslomässigt.
Illusion komplettera dina ideer med det känslorna kan ge. Då blir allt verkligt i sin partikelillusionsvärld.
Känslan är alltså både en information om världen och även ett resultat av vad vi gör. Är vi maskiner så är känslorna drivmedlet. Det som ger upphov till rörelse och aktivitet och ger livet mening. De är väldigt användbara till allt. Du borde intergrera dem i ditt system. Känslan är även de en högre ordning, något alltid närvarande. De är (vilket jag är säker på) vägar till det imaginära. Känslorna är svårare för mig att betrakta som illusioner. För mig är de mera av absolut art. Något som i sig definerar. Ett misstag vi har gjort är att vi har gjort det atomära överordnat(eller vi tror/det ses som självklart av de flesta). Jesus, spinozas och mina naturlagar bygger ju på att man ska värdera resultatet främst med känslorna. Detta är en förmåga. Som man blir allt bättre på har jag märkt. Kan man inte värdera så kan man ju inte förstå essensen av det som skedde. Det går aldrig att finna de samband som finns alltså. Idéerna kan inte uppstå helt enkelt utan den inputen. Rummet lyder faller ut underordnat känslorna. Ett par ögon, och ett par öron och ett förnuft är långt långt i från tillräckligt. Känslorna beror inte på strukturen utan bildar den. Känsla existerar oberoende av kropp.

[Algotezza]

Förstår mig själv - tack för dina inlägg. Jag har läst dem, skummat genom dem, gjord nedslag här och där.

När jag läste dem kom jag att tänka på frågan: Vad är typiskt för oss människor?

Jag tror för det första att alltid söker mening i tillvaron dvs. mönster, då dessa hjälper oss förstå tillvaron och oss själva på ett djupare plan, och det hjälper oss att förutsäga framtida händelser och andras beteende så livet kan kännas lite bekvämare, mer behagligt och lite tryggare och mindre farligt. Det är ett led i våra överlevnadsstrategier och har evolutionära fördelar, även berättandet har det, vilket jag tar upp längre fram i detta inlägg. Även om det inte sakligt sett finns ett mönster i något vi upplever i omvärlden eller inom oss själva, skapar vi ett sådant och en mening i vårt medvetande. Vi är alltså meningssökande och meningsskapande varelser. När vi saknar fakta att bygga på, fantiserar vi.

Vidare skapar vi ofta mening med hjälp av berättelser, berättelsen om det egna livet och de olika grupper man tillhör. Vi skapar berättelserna tillsammans och skapar mönster och mening tillsammans. Men var och en har också en inre malande monolog-berättelse som inte alltid andra får till fullo ta del av, där vi skapar berättelsen om vårt inre och yttre liv och vårt inre livs mönster och mening - men detta pyser förstås också i ut i omvärlden genom vårt sätt att vara och agera och på så vis lär vi känna varandra, även våra inre världar, inte minst genom vårt språk och vår kommunikation.

Men våra berättelser - även inom konst, litteratur, film, musik - innehåller även andra moment för att vara meningsfulla och intressera oss. De handlar ofta om problem som antingen löses eller leder till katastrof, ofta i form av konflikter som antingen då leder till katastrof eller löses och medför balans mellan de olika parterna. Detta är inspirerande och skapar spänning och intresse.

Vårt medvetande kan därför ses som en samling pågående berättelser och dess referenspunkt är vi själva, den och de som berättar, för sig själv och för andra, enskilt och tillsammans.

/Algotezza

[Illusionen]

KOMPLEX G-POLARISATION & TID

Ett förtydligande med anledning av den "öppning" senaste inläggen medfört.

Antag att medvetandet ur atomärt perspektiv utgörs av komplex partikelkoncentration, PK.
Vi betraktar PK som en ”kontraktion”. PK polariserar grundtillståndet G komplext.
KOMPLEX POLARISATION innefattar förutom reellt teckenskift även imaginärt teckenskift.
Det medför att medvetandets interna ”PK-kontraktion” genererar en extern ”RUM-expansion”
via polarisationen. Notera att imaginärt teckenskift atomärt utgör grund för resonans.

Antag sedan att tid är ett balanssubstitut för skilda G-koncentrationer, representerande
kontraktion och expansion (detta kan även, som i konceptet, liknas vid olika ”skalfaktorer”).
Fenomenet TID är, baserat på detta resonemang, en effekt av KOMPLEX POLARISATION av G,
där tid är länken/effekten som atomärt ”balanserar” medvetandets interna
PK-kontraktion och extern RUM-expansion.

Om detta resonemang är principiellt korrekt, är även påståendet att universum ”expanderar”
baserat på en illusion. Man tar alltså endast hänsyn till ena halvan av problemställningen,
(= expansionen) och ignorerar medvetandets interna (maskerade) kontraktion !
Hävdar man att universum expanderar måste man definiera att det gäller under förutsättning
att det egna medvetandet utgör noll-referens, men då rör det sig om ett udda specialfall som
inte har så mycket att skaffa med universums egentliga karaktär.

Se gärna även kapitel DOPPLER på min hemsida, http://www.maticweb.com

Hälsar
Illusionen

[Antic]

Steg 1

Atomära universum

Steg 2

Hjärnan och dess impulser som bearbetar intrycken från ovanstående

Steg 3

Detta övergår till att bli en process helt oåtkomlig och helt obegriplig för oss eftersom vi är den.

Det enda mystiska här är hur själva processen skapas, vad händer när matematik övergår till att bli till något som inte har det minsta med matematik att göra. Inte undra på att vi inte kommer någon vart. Hur beräknar man en process som inte är matematisk lika lite som den skulle kunna kallas för fysisk?

Och är det ingen som tror mig, sätt siffror på en känsla, en upplevelse eller en tanke. Lycka till.

Nej, den biten klarar vi inte, det blir att koncentrera oss på det som vi faktiskt kan ta reda på istället. Hur vi bygger världen och vad den egentligen är utanför oss. Jag skall posta ett längre inlägg om det sen och tror att jag kanske har något som kan intressera. Det som fick mig att tänka till var universums storlek faktiskt.

[Illusionen]

Steg 1

Atomära universum

Steg 2

Hjärnan och dess impulser som bearbetar intrycken från ovanstående

Steg 3

Detta övergår till att bli en process helt oåtkomlig och helt obegriplig för oss eftersom vi är den.

Det enda mystiska här är hur själva processen skapas, vad händer när matematik övergår till att bli till något som inte har det minsta med matematik att göra. Inte undra på att vi inte kommer någon vart. Hur beräknar man en process som inte är matematisk lika lite som den skulle kunna kallas för fysisk?

Och är det ingen som tror mig, sätt siffror på en känsla, en upplevelse eller en tanke. Lycka till.

Nej, den biten klarar vi inte, det blir att koncentrera oss på det som vi faktiskt kan ta reda på istället. Hur vi bygger världen och vad den egentligen är utanför oss. Jag skall posta ett längre inlägg om det sen och tror att jag kanske har något som kan intressera. Det som fick mig att tänka till var universums storlek faktiskt.

Som jag tolkar inläggen på denna tråd, är det ingen här som beskriver känslor som rena siffror.
Om du läser mitt inlägg den 18 sep 17:11, och kommentaren till ”den absoluta sanningen”, så tror jag du förstår
att jag egentligen delar din uppfattning, men det förutsätter att du DEFINIERAR vad som ingår,
i ditt resonemang, och ur vilket perspektiv du definierar.
Stegen du anger i ditt senaste inlägg saknar annars grund. Jag misstänker alltså att du feltolkar något.

Läs även gärna Algotezzas intressanta inlägg 19 sep 14:12, där han på ett mer filosofiskt sätt beskriver det jag försöker förklara.
Det han här skriver citat ”… medan det universella perspektivet snarare innebär verkligheten i form av delar som samarbetar -
"bortom en betraktare".”, har inget med ”siffer-beskrivning” av våra känslor att göra.
Däremot bör det vara rimligt att via matematik visa på vissa överordnade samband, som har en roll att spela i sammanhanget,
och det är det som bl a intresserar mig.
Som du ant har noterat använder jag mig av Eulers ekv. Stanna upp inför detta samband, och begrunda vad det säger oss.
Ekvationen betraktar jag som ett överordnat relationssamband, som går att bryta ned via serieutveckling.
Det är m a o enbart toppen/konturen på ett isberg vi nu diskuterar, men redan detta öppnar för intressanta frågeställningar,
och ifrågasättanden.

Hälsar
Illusionen

[Antic]

Väldigt kortfattat eftersom jag är på språng.

Jag tror inte att vi kan se oss i varken "förnuftiga" eller redan existerande termer då vi hamnar på helt ny mark och något som vi egentligen vet 0% om.

För att ta det datamässigt. Tänk efter lite, en CD skiva innehåller digital information som sedan blir till analoga strömmar genom en DA omvandlare. Genom att endast titta på CD skivan så säger det ingenting om hur själva musiken låter. Tänk nu att förstärkaren och högtalarna är oåtkomliga för oss och att vi bara kan studera själva CD skivan utan att någonsin lyssna på resultatet av den.

Det läget befinner vi oss i när vi skall försöka ta reda på hur vi själva (medvetandet) fungerar. Vi kan bara studera CD skivan (hjärnan) som i sin tur säger noll om själva resultatet. Den biten kan vi aldrig ta reda på lika lite som vi kan översätta den till något annat än den är.

Det vi kan göra är att förstå vad vi översätter för information även om vi aldrig kan beräkna resultatet av den.

Och skall vi diskutera medvetandet på rätt sätt så finns bara tre saker kvar, tankar, känslor och upplevelser.

[Anders]

Pust, läst igenom den här tråden nu, har inte läst den förut. Nåt mellanting mellan att skumma och att läsa.Intessant följa. Illusionens matematiska formler i början avskräckte mig (matematik har alltid fått mig att känna mig underlägsen trots att jag ansågs vara bäst i grundskola och klarade alla mattetentor på en av de mattetyngsta universitetsutbildningarna i sverige), och jag fattade nada av hur det här med fält och resonans skulle kunna ha nåt med medvetandet att göra.

Tror nog du Illusionen är rätt medveten om att de flesta inte kan fatta dina tidigare inlägg så där vidare värst, men med förtydliganden och bra diskussioner formas något intressant, Illusionen, Antic, FMS och Algot har sina olika vägar att gå. Men det håller på att homogeniseras till något. Jag fattar lite grann vad du är ute efter nu i alla fall Illusionen. Jag tror, att ju mer rikssvenska du kan göra av det, ju bättre blir det. Skriver inte mer än så. Nu.

[Illusionen]

Pust, läst igenom den här tråden nu, har inte läst den förut. Nåt mellanting mellan att skumma och att läsa.Intessant följa. Illusionens matematiska formler i början avskräckte mig (matematik har alltid fått mig att känna mig underlägsen trots att jag ansågs vara bäst i grundskola och klarade alla mattetentor på en av de mattetyngsta universitetsutbildningarna i sverige), och jag fattade nada av hur det här med fält och resonans skulle kunna ha nåt med medvetandet att göra.

Tror nog du Illusionen är rätt medveten om att de flesta inte kan fatta dina tidigare inlägg så där vidare värst, men med förtydliganden och bra diskussioner formas något intressant, Illusionen, Antic, FMS och Algot har sina olika vägar att gå. Men det håller på att homogeniseras till något. Jag fattar lite grann vad du är ute efter nu i alla fall Illusionen. Jag tror, att ju mer rikssvenska du kan göra av det, ju bättre blir det. Skriver inte mer än så. Nu.

Tack för kommentar Anders!
Det känns mer meningsfullt att fortsätta skriva när skutan förefaller ha börjat röra på sig,
så din kommentar uppskattas.
Algotezza och Fms har mönstrat ombord, och jag hoppas på fler.

Hälsar
Illusionen

[Illusionen]

Jag tolkade det du skrev som att det atomistiska perspektivet är vad som kännetecknar vårt perspektiv medan det holistiska kännetecknar det universella - imaginära. Jag tror jag blev något förvirrad och blandade ihop "atomär" och "atomistisk" samt "universell" och "holistisk".

Det är intressant bild att tiden "skapades" eller "bredde ut sig retroaktivt" så snart tidsmedvetna varelser uppstod på jorden - och därvid ordnades världen "före" oss kronologiskt. Det kanske är innebörden i Bibelns "Varde ljus" - "bli medveten om tiden". "Jorden var öde och tom" = det fanns ingen som var medveten om tid och rum.

Bara lite hugskott...

/Algotezza

I det tidigare inlägget där jag beskriver en metafor skriver jag citat,”I alternativ 2 låter vi skivan ROTERA,
och upprepar proceduren.
Det som nu händer är att bollarna vid studskontakten med skivan tilldelas en ROTATIONSKOMPOSANT av skivan.
Denna rotationskomposant är alltså en funktion av skivans imaginära rotationsrörelse, som representerar
universums dynamik.” Denna metafor-princip visar förenklat hur DELTA-konceptet innefattar universum i
medvetandet och vår verklighet, en koppling jag tidigare saknat och efterlyst.
Det som är fascinerande här är att ”universum” griper in i vårt medvetande via ”skivan”.
Det förefaller alltså som att vi inte är den autonoma fria varelsen vi tycker/trott oss vara.
Lite förenklat uttryckt skulle man kunna uttrycka detta som att,
LIVET SPEGLAR/ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM, OCH PÅVERKAS DÄRIGENOM AV UNIVERSUM.
Begrunda gärna detta, det är egentligen en helt fantastisk insikt, som skakat om mig själv ordentligt.
Vill man skämta är det "UNIVERSUM SOM SITTER BAKOM RATTEN OCH KÖR".

Ett tips om du är fortsatt intresserad, se inte på G som något statiskt atomärt, utan som något komplext
som representerar universum i aktuell position. Om LIVET ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM tänker jag mig G
som en ”spegeln”, och att denna spegel är orienterad utifrån universums status i aktuell position.

”Varde ljus” har mot denna bakgrund blivit något starkt symbolladdat för mig.
Personligen har jag en tro, men den är sannolikt lika unik som mitt koncept.
Jag kan tänka mig att du är en av få som nu förstår vilka vägar som lett mig fram till denna tro.

Hälsningar
Illusionen

Ja, vi är inte autonoma. Gränsen mellan "jag" och omvärlden går inte mellan där min fysiska kropp slutar och luften och allt annat i omvärlden tar vid. Genom vårt upplevande tonar vårt medvetande organiskt över i omvärlden och omvärlden klingar in i oss. Detta ligger nära mitt sätt att uppleva - det är betingat av min diagnos. Men för att överleva socialt måste man anamma ett synsätt som har en fast gräns mellan "jag" och "det" och "andra" men dessa tonar över eller förklingar i varandra. Man kan kalla omvärlden och Gud eller kosmos- "jag" förklingar i Gud och Gud förklingar i mig. "Jag och Fadern är ett." Vi förklingar eller tonar in i varandra. Guds perspektiv klingar över i mitt perspektiv och vice versa, Så kan man se det. Vi är alltså inte homonculi instängda i våra hjärnor som fjättrade vid en stol kollar på "världen" i form av en 4D-film där man inte kan ingripa. Detta nämnda förklingande i varandra innebär att även våra viljor gör det. Det jag kallar min vilja är alltså inte bara min utan även Guds, i lägre eller högre grad och Guds vilja min. Gud eller kosmos - välj själv det uttryck som passar. Kosmos är fraktalt/holografiskt till sin natur. Vår kropps mikrokosmos avbildar makrokosmos.

Idag upplever jag att världen rör sig mot mig när jag går eller cyklar, åker bil, medan jag själv är stilla. Världen och ting och varelser i den är liksom plastiska och mer mentala objekt än fysiska och de mer eller mindre materialiseras framför min blick. Detta är ett mycket njutbart upplevande men jag måste ibland släppa det för att inte försjunka i det och fjärma mig från min social kontext. Går jag för mycket in i det tappar jag fotfästet i vardagen.

Ibland tror jag att jag lämnat världen, den jag en gång föddes i, men tagit mina minnen och tankebilder med mig till nästa.

/Algotezza

Ditt inlägg är mycket intressant och bra skrivet Algotezza.
Du är en verklig filosof, så som jag föreställer mig en sådan.
Att du dessutom har en poetisk talang/ådra, gör inte saken sämre.
I övrigt instämmer jag till fullo.

Hälsar
Illusionen