Illusionen skrev:Antic skrev:Illusionen
Låt inte mig hindra dig från att ta upp dina teorier, vem vet, vi kanske kan snappa upp något bra från varandra till och med och komma vidare båda två när det gäller att sätta en referens för ett medvetande. Du brukar för det mesta ha ganska läsvärda inlägg.
Det är lugnt Antic, en envis pensionär som jag är svår att rubba.
Det är trevligt att du, trots våra meningsskiljaktigheter, anser att mina inlägg är läsvärda.
Det är min förhoppning att detta inlägg inte är ett undantag från detta.
Mitt koncept hör ant hemma i gränslandet mellan naturvetenskap och filosofi.
Tyvärr misstänker jag att konceptet kräver så ”lång startsträcka” innan det går att förstå
det jag försöker beskriva, att flertalet ger upp innan man skymtar målet. Att läsa konceptet
oförberedd rakt av och tro att man skall förstå i första försöket, är nog dömt att misslyckas.
Man bör ha tänkt i liknande banor själv under längre tid för att bitarna ska ha en möjlighet falla på plats.
Algotezza, som du diskuterar med här, är sannolikt den ende som förstår
det jag skriver, så begrunda gärna det han skriver, och jämför med följande.
För att ge dig tillgång till ett snabbspår till förståelsen av min syn på medvetandet, har jag,
som tack för din positiva kommentar, skrivit följande sammanfattande punkter.
• Tänk dig först att universums gigantiska dynamik/rörelser kan sammanfattas/integreras i en ”bakgrund”,
det Algotezza träffsäkert döpt till det ”Zippade Grundtillståndet, G”.
Denna bakgrund utgör ”kommunikationsspegeln” för det vi förnimmer.
Spegelns orientering är en funktion av dess ”betraktarposition” i universum.
• Antag sedan att hjärnan inrymmer en typ av ”mönster”, att likna vid en ”egenstruktur”.
Egenstrukturen sätter REFERENSEN för medvetandet i relation till G.
• Hjärnan kan inte urskilja sin egenstruktur i relation till ”bakgrunden” (= det zippade G:t).
För att hjärnan skall kunna växelverka med sin omgivning krävs det därför ”AVVIKELSE” i någon form.
Avvikelsen är det som hjärnan tycker sig SAKNA i G, alltså sin egen dolda/maskerade ”EGENSTRUKTUR”.
• Medvetandet baseras alltså på något som kan liknas vid en egengenererad SPEGLING av det som SAKNAS
p g a egenstrukturen. För att göra det lite besvärligt kan du se detta som att medvetandet via
egenstrukturen i princip ingår som en länk i en sluten universell LOOP.
Vi är alltså en del av universum.
• Vill vi förstå universum krävs det att vi KOMPLETTERAR vår verklighet med det som saknas.
Vi måste även reducera verkligheten med avseende på växelverkaneffekten.
Slutsatsen är att Universum är något helt annat än vi till vardags föreställer oss och tror.
Min personliga uppfattning, mot denna bakgrund, är att ingen (utan undantag) har den kompetens och/eller
kapacitet som krävs för att hävda något i BESTÄMD/ABSOLUT form.
När du Antic skriver i bestämd form, förutsätter det att du, för att vara trovärdig, förstår det jag skriver i
ovanstående punkter och därefter kan påvisa vad som är fel.
Glöm inte heller att du, innan du skriver i bestämd form, bör bevisa att jag har fel när jag hävdar att
verkligheten är en TRANSFORMERAD ILLUSION.
Det är min förhoppning att du, efter att ha läst detta, förstår behovet av att DEFINIERA
de begrepp du använder dig av i din argumentering.
Bli inte förargad nu, men du utelämnar fortfarande konsekvent nödvändiga definitioner,
och då blir konsekvensen att ditt resonemang hänger i luften.
Hälsar
Illusionen
Hej illusion.
Varför skrev du inte så här i början? Det var en njutning att läsa ditt inlägg. Jag har kommit till samma resultat som dig tror jag. Jag vill säga (tro vad ni vill, det är jätteviktigt(om man vill förstå, att ta del av varandras vägar.
Jag vet att som du säger är en del av universum. Jag har förstått det lite djupare, nu. Alla (alla "particklar", "hjälps åt", bildar ett mönster som går att förstå (utifrån betraktat).
Tex Jesus förstod detta. Eistein och spinoza. Det har inte så mycket med "skola" att göra. Det handlar om att följa förnuftet och att man tidigt börjar känna "dvs" leva.
Ok. Några frågor.
-medvetandet är det som saknas. Det är självklart, nödvändigt. Om man börjar fundera på vad det egentligen innebär så har man kommit långt. Genom att förstå allt annat förstår vi oss själva. Om vi liknar allt "universum", vid ett pussel. Vi är pusselbiten som saknas. Betraktar vi pusslet(vi antar att det är "lagt". Det vi ser är alltså ett lagt pussel med en bil borta).
Vi säger (som ett ex slumpen finns inte). Nu säger vi att allt ändras,det vi ser är den toma platsen för biten som "flyttar sig". Men vi kan också se en "tex vit", pusselbit åka över pusslet.
-om jag sammanfattar: det som utifrån betraktat som "medvetande" kan aldrig bli ett sådant för medvetande är det vi inte är. Kan alltså inte existera.
Vi är resten. Vi är en del av "resten", dvs av allt/Gud/naturen. Man kan lika gärna säga att om vi tar ett skutt så kan vi säga att vi hoppar. Men det är exakt samma som att jorden "hoppar" från oss, rör sig bort från. Båda är Sanna. Därför kan man välja vilken man ska använda.
-man kan tex bilda idéen skadar vi "någon annan skadar vi oss själva". Likna allt vid en stor klump en del av klumpen blir arg och slår/skadar en del av klumpen. Betraktat från klumpen slog vi på ett visst ställe. Vi förnimmer "skadan", förlägger den till "annan" plats på klumpen. Osv. Att betrakta utifrån, förstå något annorlunda.
-ska fundera mer på vad detta innebär för mig/mina ideer. Man förstår hela tiden nytt. En mening kan betyda något annat efter en tid. Och läser/minns man den "frasen" ännu senare förstår man att det betydde något annat. Man blir klar och redig/mottaglig alltså.
-det sjukaste" vi är fria att ha vilka teorier som hellst, så länge de följer sinnena". Vad som hellst kan alltså hända om det följer en teori/förnuftet.
God natt!
