Stefan skrev:Förresten såg jag att 55 % av alla vuxna ryssar såg första avsnittet av den nygjorda filmatiseringen av Bulgakovs klassiker "Mästaren och Margarita". Helt otroliga siffror som visar på ett kulturintresse man bara kan drömma om i Sverige. Hur stor andel av svenskarna skulle se på en motsvarande filmatisering?
Ja, det är verkligen otroliga siffror. Men vad skulle vara "en motsvarande filmatisering" i Sverige? Förklaringen till de siffrorna ligger väl i Rysslands (Sovjetunionens) historia. Det var denna kultur som bjöds, för underhållning, reflektion m.m., och eftersom den också hade något att säga människorna kom den att få en viktig roll som återspeglas även i dagens kulturintresse. Just när det gäller Bulgakov var han ju tjenis med Stalin, så Politbyrån fixade så han fick vilket jobb han ville. Det är klart att man har möjlighet att sätta sina spår som kulturpersonlighet under såna omständigheter.
Hur ska vi kunna hitta en motsvarighet till detta i Sverige? Kulturutbudet har ju varit, och är framförallt idag, enormt brett och spretigt jämfört med länder som varit slutna historiskt. Visst har vi våra Lagerlöf, Strindberg och Bergman, men dessa kan knappast påstås ha format den svenska folksjälen (nu pratar jag om tiden före internet och t.o.m. movieboxen) på ett motsvarande sätt som Bulgakov, Tolstoj, Dostojevskij m.fl. Om vänstern ordnat det så att Astrid Lindgren blivit kulturminister kanske fler hade läst Nils Holgersson idag, vad vet jag.
Men varför skulle ointresset för gamla författare tyda på ett bristande kulturintresse i Sverige? Bulgakov räknas som kultur men hur är det med moderna kulturyttringar som dokusåpor och dataspel? Kultur är ju bokstavligt talat det som odlar människan, och där måste ju var och en få bestämma vad som är uppbyggligt, underhållande, sedelärande osv. Kultur är så brett, som konst. Var går gränsen mellan t.ex. "käk" och "matkultur"? Att sitta och skriva här känns f.ö. väldigt kulturellt.
Jag skulle istället påstå att det faktum att 55% av alla vuxna ryssar vill se Bulgakov på TV tyder på ett historiskt intresse av ofattbart mått. Att ryssar vurmar för Mother Russia och den gamla goda tiden. Vilken svensk bryr sig idag om minnen från fornstora dar? (Hur många såg exempelvis den nyliga filmatiseringen av Bellmans liv på SVT?) Jag ser inte dessa 55% som ett ideal, men jag konstaterar ändå med viss ånger den svenska rotlösheten. Vi har ingen stark tro, sopar eventuella tillstymmelser till nationalism under matten till förmån för det mångkulturella, vi har ringa vördnad för vårt språk och vi tycks drivna av en manisk framtidsanda där allt som skiljer sig från hur det var förr måste vara bättre. Om Sverige och svenskarna sågs som en individ kunde man säga att vi var i ett pubertalt stadium av vår utveckling.
Alla som är stolta över att vara mellanvita, lagom heterosexuella, smygkristna, svenska män med kvinnliga sidor räcker upp en hand.
