Problemet med att kvinnor får delta i manliga diskussioner

[förbryllad]

Nu kanske jag låter vulgär, men kvinnor har valt att förklara psykologiskt och ekonomisk krig på män MITT under en mycket svår period. De förtjänar mothugg.

Jag anser att kvinnor i 99% av fallen förstör samtalen. De kan inte acceptera att de har fel i sak och då blir det att de måste förstöra själva projektet som utgör kontexten som de befinner sig i, vare sig det är landet, folket, filosofin.

Betänk att vi skulle låta våra barn delta i våra diskussion, föredrag osv; skulle vi låta dem dominera oss? Varför, varför inte?

Kvinnor har samma emotionella utecvecklingsnivå som små barn och en sämre förmåga till logik, ändå så låter vi dem delta fullt ut. Vad är det egentligen frågan om?

Ni som vill rusa till kvinnornas försvar, betänk att kvinnor vill förstöra filosofi. Helt seriöst.

[förbryllad]

Man kan fråga vad är poängen med ett organiserat samhälle alls om en halva av befolkning bara förstör?

[Anne]

Är du verkligen allvarlig nu? Om så är fallet, visst jag behöver inte skriva ett ord till i denna tråd och kan finna mig i det. Det är väldigt sorgligt om du verkligen upplever det så här. Hoppas att det rättar till sig tids nog. Och om du undrar så är jag särartsfeminist. Punkt. Please continue. Ha er lilla mansklubb här ni, jag ska inte lägga mig i.

[Pilatus]

Ni som vill rusa till kvinnornas försvar, betänk att kvinnor vill förstöra filosofi. Helt seriöst.

Att det finns många kvinnor som är mycket kompetenta filosofer i Sverige visar de inte minst deras medverkan i Filosofiska rummet.

Här några kvinnor som ägnat sig åt filosofi:

Diotima från Mantinea (400 f. Kr.) Grekisk filosof. Känd som Sokrates lärare. Vi känner henne enbart genom Platons dialoger.

Hypatia från Alexandria (Ca 370–415) Egyptisk filosof, matematiker och astronom.

Catharine Trotter Cockburn (1679–1749) Brittisk moralfilosof och metafysiker.

Mary Wollstonecraft (1759–1797) Engelsk filosof, feminist och författare. Skrev Till försvar för kvinnans rättigheter.

Harriet Taylor (1808–1876). Känd som försvarare av kvinnors rättigheter och för sitt samarbete med John Stuart Mill.

[förbryllad]

Ni som vill rusa till kvinnornas försvar, betänk att kvinnor vill förstöra filosofi. Helt seriöst.

Att det finns många kvinnor som är mycket kompetenta filosofer i Sverige visar de inte minst deras medverkan i Filosofiska rummet.

Här några kvinnor som ägnat sig åt filosofi:

Diotima från Mantinea (400 f. Kr.) Grekisk filosof. Känd som Sokrates lärare. Vi känner henne enbart genom Platons dialoger.

Hypatia från Alexandria (Ca 370–415) Egyptisk filosof, matematiker och astronom.

Catharine Trotter Cockburn (1679–1749) Brittisk moralfilosof och metafysiker.

Mary Wollstonecraft (1759–1797) Engelsk filosof, feminist och författare. Skrev Till försvar för kvinnans rättigheter.

Harriet Taylor (1808–1876). Känd som försvarare av kvinnors rättigheter och för sitt samarbete med John Stuart Mill.

Om jag uttrycker det så här: jag tror att kvinnor spelar spelet framför sig hela tiden, med syftet att förstöra spelet. Det är väldigt irriterande.

[förbryllad]

Är du verkligen allvarlig nu? Om så är fallet, visst jag behöver inte skriva ett ord till i denna tråd och kan finna mig i det. Det är väldigt sorgligt om du verkligen upplever det så här. Hoppas att det rättar till sig tids nog. Och om du undrar så är jag särartsfeminist. Punkt. Please continue. Ha er lilla mansklubb här ni, jag ska inte lägga mig i.

Du verkar OK, och du får gärna skriva i tråden. Det enda jag vill ådstakomma egentligen är självkänslan av att vara den personen som pekar ut att himmelen är blå.

[Pilatus]

Det enda jag vill ådstakomma egentligen är självkänslan av att vara den som pekar ut att himmelen är blå.

Här några svenska kvinnor som sysslat, eller sysslar, med filosofi, Sissela Bok, Jeanette Emt och Ingeborg i Mjärhult.

[reflex]

Nu kanske jag låter vulgär, men kvinnor har valt att förklara psykologiskt och ekonomisk krig på män MITT under en mycket svår period. De förtjänar mothugg.

Jag anser att kvinnor i 99% av fallen förstör samtalen. De kan inte acceptera att de har fel i sak och då blir det att de måste förstöra själva projektet som utgör kontexten som de befinner sig i, vare sig det är landet, folket, filosofin.

Betänk att vi skulle låta våra barn delta i våra diskussion, föredrag osv; skulle vi låta dem dominera oss? Varför, varför inte?

Kvinnor har samma emotionella utecvecklingsnivå som små barn och en sämre förmåga till logik, ändå så låter vi dem delta fullt ut. Vad är det egentligen frågan om?

Ni som vill rusa till kvinnornas försvar, betänk att kvinnor vill förstöra filosofi. Helt seriöst.

Den som kom på Yin/Yang symbolen måste ha varit mycket "vis". Den går att applicera på allt.
Man+kvinna=Människa. Var för sig är en man eller en kvinna bara en halv människa.
En diskussion utan kvinnliga infallsvinklar blir sålunda en halv diskussion.
Filosofi är ett begrepp som måste kunna inrymma allt som kan tänkas. Filosofin är bara en metod och om man exkluderar vissa typer av åsikter så blir den också halv.

[David H]

Försök att uppskatta kvinnorna som tar för sig, utan att för den skullen ge dem rätt, tänker jag. Det finns en utbredd feministisk rörelse i Sverige, och jag tänker att jag borde göra det bästa av situationen, ta hjälp av den snarare än att motarbeta den.

Jag började plugga nu till hösten för första gången på flera år. Såg att en del i schemat handlade om "genusrelationer", jag blev ngt besvärad av det, hade hoppats slippa ge mig in i den diskussionen. Tänkte på förhand att jag skulle bli irriterad. Och visst när jag läste texterna till detta seminarium blev jag också irriterad. Tyckte de var orättvisa. Att de bara lyfte fram en massa positivt kvinnligt och negativt manligt. Som att det skulle finnas en god kvinnlig kraft och en ond manlig kraft, men däremot ingen ond kvinnlig kraft och ingen god manlig kraft. Samtidigt kände jag också ett styng av dåligt samvete. Jag kunde känna igen mig själv i kritiken mot männen. Det snurrade till i huvudet på mig, och jag hade svårt att sova på natten. Jag valde ändå att koppla bort detta dåliga samvete. Något sa mig att om jag ska följa feminismen hela vägen ut handlar det om att byta kön till och bli kvinna, och det tänkte jag inte som en ren förolämpning, utan på nåt sätt kunde jag också se nåt vackert i den tanken. Men så tänkte jag att det är i egenskap av man som jag behöver fortsätta vara. Således kunde jag "klippa bort" detta styng av dåligt samvete, åtminstone för ett tag. Bara i egenskap av man kan jag visa att det finns en god manlig kraft, har jag tänkt.

[Anders]

Istället för "kvinnor" och "män" är det mer fruktsamt att försöka sig på "det manliga och det kvinnliga", tror jag.

Hur skulle filosofi vara en manlig sysselsättning?
Historiskt enkelt - det var bara överklassen som hade tid med filosofi(Kant är det enda lysande undantaget från att "de stora filosoferna" kom från någon slags bildad överklass) och överklassens kvinnor förväntades vara mer lättsamma än filosofin kräver. Undantag fanns naturligtvis, Pilatus har nämnt några. Ett annat exempel är Drottning Kristina, som uppfostrades som man. Och som har dokumenterat spännande filosofiska funderingar nedskrivna. Och hon drog ju hit Descartes, som tyvärr dog.

Nu då? Uppfostrar vi små flickor till filosofer? En sak är klar - det här sociala "öppna samtalsämnen som bjuder in alla", är inte direkt synonymt med att grotta ned sig i filosofi. Inget som passar vid ett middagsbord. Och det är väl ingen tvekan om vilket kön som pushar för social samvaro. Ser mekaniskmerna hos 15-åriga dottern, som är klart mer filosofiskt lagd än min 17 årige grabb. Hon är i ett tjejgäng bestående av barn till lärare, forskare och professorer, men inte är det direkt filosofi som står högst på dagordningen där. Kanske inte för grabben heller, men det är betydligt mer comme il faut där. Filosofi har något individualistiskt över sig, som inte rimmar med min bild av kvinnligheten.

Problemet med att kvinnor deltar i manliga diskussioner skulle då vara att olika uppfostringstraditioner kolliderar. Om man ser kvinnorna och männen som grupp. Sen känner vi alla mängder av exempel på undantag. Men jag skulle påstå att kvinnorna inte uppfostras till filosofer på samma sätt som män.

[Sceptisk]

Nu kanske jag låter vulgär, men kvinnor har valt att förklara psykologiskt och ekonomisk krig på män MITT under en mycket svår period. De förtjänar mothugg.

Jag anser att kvinnor i 99% av fallen förstör samtalen. De kan inte acceptera att de har fel i sak och då blir det att de måste förstöra själva projektet som utgör kontexten som de befinner sig i, vare sig det är landet, folket, filosofin.

Betänk att vi skulle låta våra barn delta i våra diskussion, föredrag osv; skulle vi låta dem dominera oss? Varför, varför inte?

Kvinnor har samma emotionella utecvecklingsnivå som små barn och en sämre förmåga till logik, ändå så låter vi dem delta fullt ut. Vad är det egentligen frågan om?

Ni som vill rusa till kvinnornas försvar, betänk att kvinnor vill förstöra filosofi. Helt seriöst.

Det här var bland det löjligaste jag någonsin läst. Menar du att du känner dig dominerad och förtryckt av kvinnor, samtidigt som du tycker att de har en utvecklingsnivå som små barn? Nej detta håller inte. Om du känner dig förtryckt så kanske du borde utbilda dig och utveckla dina egna emotionella sidor så att du själv kan klara av att föra en intelligent diskussion.

[David H]

Istället för "kvinnor" och "män" är det mer fruktsamt att försöka sig på "det manliga och det kvinnliga", tror jag.

Hur skulle filosofi vara en manlig sysselsättning?
Historiskt enkelt - det var bara överklassen som hade tid med filosofi(Kant är det enda lysande undantaget från att "de stora filosoferna" kom från någon slags bildad överklass) och överklassens kvinnor förväntades vara mer lättsamma än filosofin kräver. Undantag fanns naturligtvis, Pilatus har nämnt några. Ett annat exempel är Drottning Kristina, som uppfostrades som man. Och som har dokumenterat spännande filosofiska funderingar nedskrivna. Och hon drog ju hit Descartes, som tyvärr dog.

Nu då? Uppfostrar vi små flickor till filosofer? En sak är klar - det här sociala "öppna samtalsämnen som bjuder in alla", är inte direkt synonymt med att grotta ned sig i filosofi. Inget som passar vid ett middagsbord. Och det är väl ingen tvekan om vilket kön som pushar för social samvaro. Ser mekaniskmerna hos 15-åriga dottern, som är klart mer filosofiskt lagd än min 17 årige grabb. Hon är i ett tjejgäng bestående av barn till lärare, forskare och professorer, men inte är det direkt filosofi som står högst på dagordningen där. Kanske inte för grabben heller, men det är betydligt mer comme il faut där. Filosofi har något individualistiskt över sig, som inte rimmar med min bild av kvinnligheten.

Problemet med att kvinnor deltar i manliga diskussioner skulle då vara att olika uppfostringstraditioner kolliderar. Om man ser kvinnorna och männen som grupp. Sen känner vi alla mängder av exempel på undantag. Men jag skulle påstå att kvinnorna inte uppfostras till filosofer på samma sätt som män.

Tror det beror mycket på vad man betraktar som filosofi. Och där har olika personer olika uppfattning. Personligen vill inte jag se filosofi som något slags samtal mellan "experter". Filosofi är kärlek till sanning, och "manlig" intellektuell diskussion har inte patent på sanningsanspråk, tänker jag. Filosoferande för mig uppkommer i möte mellan vanliga människor. Har haft flera diskussioner som gjort starkt intryck på mig här på ff, och ofta har det inte varit med personer som varit specialbildade på nåt sätt.

Men sen en annan sak, vilka som blir erkända filosofer. Personer som lyckas samla tankar och intryck, systematisera och göra begripligt etc. Och det tror jag är något utpräglat manligt, ingen slump att det nästan uteslutande är män.

[Anne]

Är du verkligen allvarlig nu? Om så är fallet, visst jag behöver inte skriva ett ord till i denna tråd och kan finna mig i det. Det är väldigt sorgligt om du verkligen upplever det så här. Hoppas att det rättar till sig tids nog. Och om du undrar så är jag särartsfeminist. Punkt. Please continue. Ha er lilla mansklubb här ni, jag ska inte lägga mig i.

Du verkar OK, och du får gärna skriva i tråden. Det enda jag vill ådstakomma egentligen är självkänslan av att vara den personen som pekar ut att himmelen är blå.

Självkänsla uppnås aldrig genuint genom att trampa på andra.
Jag har en manlig vän som på fullaste allvar menar (själv är han ateist) att burka borde brukas som praxis för kvinnoklädsel. Väldigt besynnerligt för mig att ens tänka den tanken. Har ni i "mansklubben" några tankar kring detta?

[Anders]

Istället för "kvinnor" och "män" är det mer fruktsamt att försöka sig på "det manliga och det kvinnliga", tror jag.

Hur skulle filosofi vara en manlig sysselsättning?
Historiskt enkelt - det var bara överklassen som hade tid med filosofi(Kant är det enda lysande undantaget från att "de stora filosoferna" kom från någon slags bildad överklass) och överklassens kvinnor förväntades vara mer lättsamma än filosofin kräver. Undantag fanns naturligtvis, Pilatus har nämnt några. Ett annat exempel är Drottning Kristina, som uppfostrades som man. Och som har dokumenterat spännande filosofiska funderingar nedskrivna. Och hon drog ju hit Descartes, som tyvärr dog.

Nu då? Uppfostrar vi små flickor till filosofer? En sak är klar - det här sociala "öppna samtalsämnen som bjuder in alla", är inte direkt synonymt med att grotta ned sig i filosofi. Inget som passar vid ett middagsbord. Och det är väl ingen tvekan om vilket kön som pushar för social samvaro. Ser mekaniskmerna hos 15-åriga dottern, som är klart mer filosofiskt lagd än min 17 årige grabb. Hon är i ett tjejgäng bestående av barn till lärare, forskare och professorer, men inte är det direkt filosofi som står högst på dagordningen där. Kanske inte för grabben heller, men det är betydligt mer comme il faut där. Filosofi har något individualistiskt över sig, som inte rimmar med min bild av kvinnligheten.

Problemet med att kvinnor deltar i manliga diskussioner skulle då vara att olika uppfostringstraditioner kolliderar. Om man ser kvinnorna och männen som grupp. Sen känner vi alla mängder av exempel på undantag. Men jag skulle påstå att kvinnorna inte uppfostras till filosofer på samma sätt som män.

Tror det beror mycket på vad man betraktar som filosofi. Och där har olika personer olika uppfattning. Personligen vill inte jag se filosofi som något slags samtal mellan "experter". Filosofi är kärlek till sanning, och "manlig" intellektuell diskussion har inte patent på sanningsanspråk, tänker jag. Filosoferande för mig uppkommer i möte mellan vanliga människor. Har haft flera diskussioner som gjort starkt intryck på mig här på ff, och ofta har det inte varit med personer som varit specialbildade på nåt sätt.

Men sen en annan sak, vilka som blir erkända filosofer. Personer som lyckas samla tankar och intryck, systematisera och göra begripligt etc. Och det tror jag är något utpräglat manligt, ingen slump att det nästan uteslutande är män.

Man kan betrakta det på lite olika sätt, men vilken filosofi passar i ett socialt sammanhang där alla skall kunna känna sig delaktiga? Jag vill påstå att de samtalsämnen som tilltalar kvinnokollektivet är mer jordnära.

[Antic]

Jag diskuterar gärna med kvinnor och det finns bara en typ av kvinnor jag inte kan med, och män av samma slag är precis lika illa.

SUPERFEMINISTER

* En kvinna som är lika bra på allt, som män är, oavsett vad det än gäller.

* En kvinna som jämt och ständigt känner sig förtryckt och exploderar för minsta lilla som ens skulle kunna antyda till att man inte håller med henne. En kvinna som tycker att män är grisar.

* Nej, hon ändrar sig, kvinnor är till och med bättre än män på allt (efter en stunds diskussion)

* Och till sist kommer nådaskottet, det finns ingen som helst skillnad mellan män och kvinnor, helst bör man se oss som könlösa.

Dvs hon sänker effektivt sina egna argument utan att ens tänka på det.

Jag har träffat på några få såna i forum och det var en rent hemsk upplevelse lika mycket som de var totalt omöjliga att ens försöka diskutera med då de kände sig förtryckta för minsta lilla sak.

Det ÄR skillnad mellan män och kvinnor, och det är väl bara positivt eftersom vi nu är två olika kön på den här planeten. Vi är inte lika bra på allt som det andra könet är och varje kön har sina styrkor och svagheter. Lika lön för samma jobb håller jag helt och hållet med om men att vi skulle lika på precis allt blir lika löjligt som utopiskt.